Kategoriarkiv: Gruvor

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Medverkar i proffsigt videorep av KIT

Jag blev intervjuad och filmad av KIT för en dryg vecka sedan. En fantastiskt proffsigt gjord video om artutrotning och storskaliga exploateringar i norra Sverige. Är rätt så nöjd med min egen insats för en gångs skull… Se videon här! 

Videon har nära nog en halv miljon visningar och är den 24 september delad 131 gånger. Helt otroligt!

Isak Tiock, Bergmästare i Kvikkjokk, hemmansägare i Böle

Huhttán, Kvikkjokk. Gamájåhkå ständig ljudkuliss. Fri och outbyggd. Men så har det inte alltid varit. Också här har det exploaterats med vattenhjul till malmkross och blåsbälgar för den smälthytta, Luleå silververk, som började byggas här år 1660.

Bergmästare och chef för hela alltet var Isak Tiock. En förmåga som på kort tid fick fart på malmtransporterna och hjulen i hyttan att snurra, men som också skapade ett skräckimperium och tvingade samerna att med sina renar dra malmen från gruvan drygt fem mil bort. Visserligen fick de betalt i natura, men det var likväl ett tvång.

Härkarna räckte inte till för malmdragningarna så samerna var tvungna koppla sina dräktiga vajor framför pulkorna. De samer som vägrade drogs i ett rep mellan två vakar i nuvarande Lappviken vid Kvikkjokk. Om denna tortyr, och andra hemskheter som Tiock ägnade sig åt, vittnar endast muntlig tradition.  I historiska dokument finns dock dokument som säger att Tiock under sin tid som vice bergmästare vid föregångaren till silverbruket i Kvikkjokk, Piteå silververk,  hade beordrat samer som vägrat att dra silvermalmen från Nasafjäll att kastas i strömmen i Silbbajåhkå några gånger fästade med ett rep runt fötterna tills de fogade sig.

Isak Tiock betalade heller inte samerna för sina körningar förrän efter flera år. Tiock fick flera klagomål över detta. Dessutom manipulerade han brukets räkenskaper och lydde inte order från Stockholm. Därför konfiskerades Tiocks hemman i Böle utanför Piteå och han straffades med fängelse i 18 månader.

Jag har ofta funderat på denna man när jag passerat Böle till och från Piteå. Efter att jag under förra helgen skruvat och donat i vår segelbåt Mira, styrde jag genom själva byn. Stannade vid ett rejält potatisland med en stor Norrbottensgård i bakgrunden. Tog en bild. Körde vidare upp mot gården. Fick ett infall och svängde in. På gårdsplanen höll en av gårdens kvinnor på att klyva ved. Gården har under lång tid ägts av familjen Nilsson och kallas nu Jåon.
JåonJag frågade om vedklyvaren hade hört talas om Isak Tiock? Och det hade hon. Bjöd in mig och frågade sin mor för att få ännu bättre upplysningar. Så kom Böleboken fram och där stod det en del spännande om denne forne bergmästare. Att Käcktjärn kan ha hetat Tiocktjärn eftersom Isak Tiock eventuellt hade ett utskifte där. Ur BölebokenUr BölebokenDessutom låg Tiocks själva hemman troligen ganska precis där jag hade stannat för att fotografera vid potatislandet (..nedanför Rönnbäcks loge…). Helt otroligt vad spontana möten kan leda till 🙂
Familjen Nilssons gård, Jåon, i Böle
För den som vill fördjupa sig om silverbrukstiden vid Lilla Lule älv kan läsa Kenneth Awebros bok Luleå Silververk. Ett norrländskt silververks historia.

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Inga gruvor i Dricksvattenutredningen

DricksvattenutredningenDen 25 april tog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht emot Dricksvattenutredningen av den särskilde utredaren Gunnar Holmgren.
I den video som finns av överlämnandet berättar Bucht att regeringen 2014 i sin regeringsförklaring anförde att:
”Regeringen kommer att genomföra flertal förebyggande åtgärder för att skydda våra värdefulla dricksvattentäkter. Utredningen är ett viktigt underlag i det arbetet.”

Men i utredningen finns inte ett ord om gruvors inverkan. Gruvors läckage. Gruvors förgiftning av vårt vatten.

Jag skickade därför ett mejl i relativt höggradig affekt till statsrådsberedningen, som följer här:

Hej!

Gruvor, i synnerhet de som är gamla och nedlagda, läcker konstant gifter i form av tungmetaller till yt- och grundvatten. Som exempel kan nämnas silver- och blygruvan i Nasafjäll i sydvästliga Norrbottens län som var i drift på 1600-talet. Här finns varningssyltar i bäcken nedströms gruvan som varnar om att vattnet är otjänligt att dricka.

Första gruvan i Malmfälten, Nautanen vid Malmberget, läcker 200 kilo koppar per år.

Alla nedlagda sulfidmalmsgruvor kring Malå läcker gifter. Malåbor som under en varm sommardag vistas i skogarna passar sig från att dricka vattnet från vissa bäckar.

Också gruvor som är i drift läcker och förgiftar vattnet. Bland andra Aitik som läcker flera hundra kilo tungmetaller varje år.

Gruvor torde utgöra bland de allra värsta hoten mot ett rent vatten. Ändå finns inte en rad att läsa om gruvors påverkan i den Vattenutredning som i april i år överlämnades till landsbygdsminister Bucht.

Det är skandal.

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda, fristående gruvexpert. 

På den frusna videobilden från överlämningen av utredningen möter Gunnar Holmgren inte minister Buchts blick. I den galna övertro till gruvor som Bucht och många andra  svenska potentater hyst i flera hundra år skulle jag inte bli det minsta förvånad om ministern gett utredarna direktiv:
– Nämn inte gruvorna i utredningen!

Dricksvattenutredningen

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Klimatet och metalleffektivitet

Arne Müller föreläser under boksläppet av hans bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.

På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:

”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.

Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.

Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.

Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.

Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.

Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.

Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.

Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.

Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.

På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”

Nordenskiöldsloppet och Arne Müllers guldspade

Åsa LindstrandMin sambo Åsa förklarar på sin Facebooksida hur Nordenskiöldsloppet och journalisten Arne Müllers Guldspade-pris för sin bok Norrlandsparadoxen hänger ihop:
Var ute en snabbis med hunden ikväll och konstaterade att det frasade under stövlarna och var is på vattenpölarna. Blir glad för Nordenskiöldsloppets skull. Men ännu gladare är jag nog för att Arne Müller fick en spade ikväll på Gräv 2016. Och vet ni, de båda hänger ihop: Lyckat skidlopp och vi visar att Jmk bör satsa på annat än skitiga gruvor – nämligen vit snö. En spade till Müller betyder att fler kommer att upptäcka hur norra Sverige utarmas genom storskalig naturresursutvinning som vi lokalt inte kan leva av.

Svavelstank i sanerad gruva

Svartträskgruvan, Storuman den 3 april 2016
Svavelstanken ligger tät. Det vita är inte snö, utan kalk. Som konstgjord andning. Desperation för att få stopp på flödet av frigjorda tungmetaller. Och kalken kanske kommer från Gotland…
SvartträskSamhället har börjat sanera nu. Över hundra miljoner lär det kosta. Som kronan på verket lär hela gruvan täckas över, ”återställas”, av ett två decimeters lager av rötslam, dvs. människobajs, från Stockholm. Allt detta för att lycksökarna skulle få möjlighet att lycksöka. Ett halvår med jobb gav eländet. Man vill bara spy.SaneringNedströms gruvan, i den lilla dalen, ligger sandmagasinet. Sopstationen. Giftdeponin. Som läcker, som kan brista. Som kommer att brista. Inte kanske om 10 år eller 50, men kanske 122. Optimal kolonialismEn bild från kolonin, av kolonialismen.

Minerallagen blir starkare med fuskprofessor

Gállok 2013
Gállok 2013

Regeringen vill att Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, ska ses över, enligt en artikel/ljudfil på Sveriges Radio P4 Norrbotten. Detta sker utifrån ett sedvanligt snävt och ålderdomligt gruvperspektiv. Till sin hjälp tar regeringen en så kallad professor vid Luleå tekniska universitet. Men denne är fuskprofessor. Nils Harnesk förklarar på Facebook:

Tyvärr är inte Magnus Ericsson någon riktig professor som det verkar i artikeln. Han är en adjungerad professor, det är en köpt titel.

Så här fungerar det med adjungerad professor:

•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.

•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.

•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.

Han har sitt ursprung i gruvnäringen och kommer alltså att gå näringens vägnar utan några andra hänsynstaganden.

Otroligt märkligt beslut. Ska vi inte börja låta alkoholindustrin revidera alkohollagen också? Eller låta spelindustrin bestämma över hur spelandet om pengar ska regleras i Sverige? Eller kanske låta vapenindustrin avgöra vilka länder vi ska sälja vapen till?

Översynen är en praktfull skandal. Var finns Miljöpartiet de Gröna? Var finns opinionen mot detta vansinne. Var finns modernt tänkande? Ännu en gång kommer teknokraternas värderingar att få fritt spelrum medan kloka och långsiktiga frågor som bland annat rör natur, miljö, rent vatten, matproduktion, levande kulturlandskap, framtida släkter, dammsäkerhet och folkrätt skjuts åt sidan.

När ska socialdemokraterna revidera sin gamla vurm om att gräva och spränga är den enda vägen för utveckling. Idag med de fabulöst styvnackade betonghäckarna Bucht och Damberg som härförare.

Skrota Minerallagen helt och hållet och bygg upp en annan lag som tar hänsyn till moderna värderingar, modern folkrätt och modernt folkvett.

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Gruvor hotar Natura 2000-område vid Jokkmokk

I denna lilla film vill jag visa det fantastiska urskogslandskap som sträcker sig fyra kvadratmil från fjäll till älv. Jag vill också lyfta fram en del av det myller av liv som bara riktiga skogar kan hysa.

Trots att det är skyddat som Natura 2000-område är Jelka-Rimakåbbå, eller Jielkká-Rijmagåbbå på lulesamiska, hotat. Tidigare var det skogsbruket som den ideella naturvården med Steget Före i spetsen såg till att EU tvingade Sverige att skydda. Nu är det gruvnäringen som hotar.

I Ojnare på Gotland ansågs Natura 2000-skyddet räcka för att stoppa Nordkalks destruerande planer. Hoppas det räcker också här, i kolonin…

Steget Föres urskogsstipendium

Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström. Foto: Bo-Anders Arvidsson
Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström.
Foto: Bo-Anders Arvidsson

Igår kväll hade vi årsmöte i Naturskyddsföreningens jokkmokkskrets. Jag visade tre korta filmer som jag gjort med anledning av gruvnäringens framfart i Jokkmokk och Sábme.

Mineralernas förbannelse, med sång av Milja Palo kom först. En film som visats på utställningen Inland på Västerbottens museum. Sedan följde The Old Man in Gállok, en ideellt producerad presentation om protesterna i Gállok sommaren 2013, där Apmut-Ivar Kuoljok avvisas från exploateringsområdet trots sina flera tusenåriga rötter i området. Sist visade jag en film om Jelka-Rimakåbbå, vilken snart kommer ut på nätet. En film jag gjort med stöd av Naturskyddsföreningen Jokkmokk, som visar det massiva hot från gruvnäringen som vilar över området trots att det är skyddat som Natura 2000-område.

Efter mina filmvisningar erhöll jag Steget Föres urskogsstipendium. Den finaste utmärkelse jag någonsin har fått. Jag var, och är, oerhört glad över detta pris 🙂

Förklaring av fonden och motiveringen lyder:

Steget Föres urskogsfond initierades 1996. Fonden har som uppgift att skydda gammelskog, företrädesvis i Jokkmokks kommun. Detta kan ske genom att stödja inventeringar, göra uppköp av akut hotade skogar och dela ut stipendier till personer eller grupper som har gjort extraordinarie skyddsinsatser.

Stipendiet 2015 tillfaller
Tor Lundberg Tuorda

Tor Lundberg Tuorda har genom ett mångårigt arbete som fotograf, filmare och journalist framgångsrikt lyft fram den unika jokkmokksnaturen. Han har sedan flera år förtjänstfullt lett arbetet med motståndet mot en gruva i Kallak/Gállok. Tor är även engagerad i skyddet av Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå. Tor besitter en mycket stor envishet och har ett stort engagemang och hjärta.

Mången tack!

Tack också för att Naturskyddsföreningen riks nu lägger ordentlig kraft på att folkbilda om gruvornas destruktiva effekter på naturen och kulturen, samt den opinionsbildning föreningen driver. Ett faktum som nätverket Gruvfritt Jokkmokks engagemang, och Bo-Anders Arvidssons arbete, bidragit till.

Nasa, ett nytt Alta?

Nasafjäll
Besökte denna hemska plats med min förra familj i början av 1990-talet.


I Nása, Nasafjäll, började
den svenska staten bryta silvermalm år 1635.  Samer tvingades att med sina renar dra malmen i pulkor till smältverket vid Säddvájávrres strand cirka 4,5 mil österut. Bland andra historikern Kenneth Awebro har skildrat denna mörka epok.

Gruvprojektet var Sveriges svar på de större kolonialmakterna Portugal, Spanien, England, Frankrike , Belgien, med fleras, storskaliga stölder av silver och guld från bland andra Sydamerika. Sverige var ekonomiskt dränerat efter alla krig. Riksrådet Karl Bonde hade därför förhoppningarna att Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien.

Nása, Nasafjäll, är startskottet för Sveriges intrång och kolonialism i de delar av Sápmi, Sábme, Saepmie som ännu inte hade hunnit erövras. De samer som vägrade delta i silverhanteringen torterades. Den samiska religionen förbjöds, trummor och samer brändes. Samiska skatteland konfiskerades, eller köptes för låga summor, för att ge plats åt nya gruvor eller tillresta nybyggare. Samer tvångsförflyttades kors och tvärs, tvångsassimilerades. Samer användes som slavar och tvingades leva under ohyggliga förhållanden med extremt hög barndödlighet (mer fördjupning finns på historikern Peter Ericsons blogg). Alla skatteland som varit i samisk ägo i 500 år stals av den svenska staten. All skog (utom några ynkligt små rester) utrotades till förmån för tallplantager. Mängder med gruvor växte successivt fram som oåterkalleligt förstörde mark och vatten. De flesta större vattendrag blev kraftverksdammar. All natur som den svenska staten kunde konvertera till pengar exploaterades. Vinsterna for till kustregionerna eller Mälardalen.

Här är vi nu. Och  allting fortsätter. Precis som vanligt. Också i Nása, Nasafjäll. Här planeras en ny gruvexploatering. Inne i Norge förvisso, men på samma fjäll som 1635. Och vad hindrar väl en gräns att gifter sprids. Idag finns varningsskyltar vid den bäck som rinner redströms gruvområdet om att vattnet är farligt att dricka. Detta trots att 381 år har gått sedan gruvan startades.
En gräns hindrar inte heller renar att passera för sitt sommarbete, som de gjort i tusentals år.

Ett kinesiskt bolag vill bryta kvarts på ett fem kvadratkilometer stort område. Kvarts…Men kvartsen bör också bära silver, eftersom det är samma malmkropp som på 1600-talet. Men silver hade varit osmart att nämna i ansökan för denna extremt symbolladdade plats. Det blir väl en gynnsam biprodukt istället, vilken hamnar i Kina.

Det är inte nog med att norskarna vill dumpa milonvis ton av gruvavfall i fjordarna. Nu ser denna kolonialmakt till att också Nása, Nasafjäll saboteras.

Jag hoppas storligen att denna nygamla gruva blir till ett nytt Alta.

Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása
Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása

 

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Gruva eller inte gruva?

(c) Tor Lundberg Tuorda
(c) Maj-Doris Rimpi

En bild av en gruva i Jokkmokk, gammal eller ny? Bara den samiska konstnären Maj-Doris Rimpi vet vad hon hade i tankarna när hon målade denna bild.

Näringsminister Mikael Damberg lovade i vårsomras att regeringen i höstas skulle ta beslut om att en gruva skulle kunna bearbetas i Gállok/Kallak och dystopin av ett Jokkmokk Mining District med ett tiotal dagbrott bli verklighet i kommunen. Men ännu inget besked. Ännu en jul i ovisshet och psykisk pina. Ännu ett bevis på regeringens nonchalans, arrogans och velighet när det gäller folket i norr.

God fortsatt Jul och, får vi hoppas, ett gott nytt år…

/Tor