Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.
Personliga bilder
Kategoriarkiv: Barn
Nils fyller fyra idag :)
För fyra år sedan kom du med stor dramatik. Sakta men säkert tog du igen allt för att nu ha blivit en aktiv, rolig och förvisso ibland tjurskallig och ohörsam pojke, som mest gillar att leka med kattungen, greja med vatten, sätta pinnar eller kottar eller lav i elden, köra med skruvdragaren, leka med bilar och göra låtar i Garageband. Egentligen gillar du det mesta (omöjligt att räkna upp) och förvandlar allt i livet till lek. Och jag hänger på. Det finns ingen barnsligare gubbe än mig.
Grattis Nils Jonas på din fyraårsdag!
Jag älskar dig min lilla telning 🙂
Street Photography i naturen, och komposition
De bildade skola de här duktiga mellaneuropeiska fotograferna och någon syd- och nordamerikan och ryss. Ingen nämnd ingen glömd. De plåtade i urbana miljöer, alltid i svartvitt och kände sin kamera utan och innan. När läget kom blev foto-handlingen som en rörelse styrd av den förlängda märgen, en upptränad reflex.
Ofta kom bilden i en exponering. Inga chanstagningar eller motorer. En bild räckte ibland för att fånga det fotografera ville. När det stämde fanns allt på plats, spänning, komposition och egenart. Negativet skulle helst inte delförstoras. Optimalt och direkt skulle ögonblicken fångas. Det var den fotografiska norm som rådde i mitten av förra seklet. Negativets kanter skulle synas, med svart på sidorna där man kunde skönja filmfabrikat och perforering för filmmatningens kugghjul. Äkthet. Ingen skulle kunna tvivla på att kopian verkligen skildrade hela negativet. Helst skulle bilden också innehålla rörelseoskärpa med bara ett vitalt bildelement knivskarpt. Normalobjektiv och 1/60 sek. var en vanlig exponeringstid. Bländarinställningen fick kompensera exponeringen. I mörkrummet manipulerades den råa ton fram som var vanlig bland många Street Photographers. Hur relationen exponering framkallningstid, kopiepapprets hårdhet, osv. såg ut kräver ett egen längre inlägg.
På sjön Ráddnávvre vid vårt hem fick jag en bild av sonen Nils som till viss del påminner om vad de gamla suveränt duktiga fotograferna eftersträvade. Dock skulle jag ha hållit kameran en meter lägre, är för stel och långsam…
Nils, 3, maler
Plocka svamp
Nils plockar svamp med stor iver. Har aldrig upplevt så mycket svamp som denna sensommar.
Astrid rider gammelnordisen
Mockade och fixade höpåsarna i stallet medan Astrid for ut och red en sväng med 24-åriga Monsun, mamma Åsas kallblodstravare.
Inga problem numera för dottern att ensam sadla och rida gammeln.
Horn och horn
Nils jämför det horn från en vaja han hittade med ett fällhorn från älg. Också denne lille telning är intresserad av spännande saker i naturen. Men vad har han för val egentligen, med prägling från två föräldrar och en syster som mest bara vurmar för skogar, sjöar, fjäll och hav?
Sista skolavslutningen på Sameskolan
Astrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.
Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.
Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.
Nils vid spegeldammen i Vuollerim
Flyktingungdomar och fotboll
Spelar ingen roll om det är minusgrader, de spelar ändå flyktingungdomarna. I kväll fick jag uppleva min första fotbollsträning på konstgräsplanen i Jokkmokk.
Imponerande, och roligt!
Uppkopplad i Änok
Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.
Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.
Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
En stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Flera grankottar låg i rad i snön. Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
Pimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk
Äntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Fan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen. Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?
Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för. Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare. Jag är inte paranoid, bara realist.
Stundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Svavelstank i sanerad gruva
Svartträskgruvan, Storuman den 3 april 2016
Svavelstanken ligger tät. Det vita är inte snö, utan kalk. Som konstgjord andning. Desperation för att få stopp på flödet av frigjorda tungmetaller. Och kalken kanske kommer från Gotland…
Samhället har börjat sanera nu. Över hundra miljoner lär det kosta. Som kronan på verket lär hela gruvan täckas över, ”återställas”, av ett två decimeters lager av rötslam, dvs. människobajs, från Stockholm. Allt detta för att lycksökarna skulle få möjlighet att lycksöka. Ett halvår med jobb gav eländet. Man vill bara spy.
Nedströms gruvan, i den lilla dalen, ligger sandmagasinet. Sopstationen. Giftdeponin. Som läcker, som kan brista. Som kommer att brista. Inte kanske om 10 år eller 50, men kanske 122. 
En bild från kolonin, av kolonialismen.
Anonym rastplats
På jakt efter en rastplats efter E45:an hittade vi detta oansenliga ställe nära Arås, söder om Strömsund, med utedass och allt. När vi öppnade dasset fick vi en positiv chock. Fräscht med skithuspapper, plastblommor och en 30 år gammalt fotografi av kungahuset.
Själva mangårdsstugan var dock låst, men plastblommor också här, adventstjärna och jultomtar. Nils blev lyrisk. Tiden stod stilla.
Aktiviteter med Nils
Sista dagen i Lofsdalen. Nu passade jag på att fara med Nils till lekrummet i Aktivitetshuset. Full fart.
Några sekunders vila, sen fullt ös igen
Det blev lek också i lekparken utomhus…
När vi passerade skidskolan ville Nils ta med sig den elefant de små eleverna brukade i sin träning…
Imorgon blir det lugnt i backen när Nils, Lindstränder, Bensöner och Tuordaiter har lämnad detta skidparadis. Vi syns kanske en annan gång 😉
Skidor, skidor, skidor…
En härlig skidtur idag igen med Marc, Astrid, Åsa och Ráddna. Sagolikt väder och superfina spår. Konstaterar att folk faktiskt åker längdskidor, både efter Lofsdalens förnämliga spårsystem och på egna äventyr kors och tvärs genom skogar och över fjäll. 
Det är roligt att se alla ålderskategorier på skidorna. Från fem- till 80-åringar. Och skotrarna håller sig till skoterlederna. En ovan men givande upplevelse.
Ett par färska ripspår, en mård som sprungit i fjälltallskogen, harspår och en trolig lo som målmedvetet spankulerat över fjället, var dagens observationer. 
Två lekfulla korpar såg vi också. Inga varglavar denna gång, men väl en mängd garn- och manlavar, och en björkticka.
En dag som denna kommer många gånger att dyka upp ur minnet…
Mormor och Nils
De är ett radarpar. När de inte träffas öga mot öga skypar de och skrattar tillsammans. Mormor Birgitta är sonen Nils ögonsten, och tvärt om. Det är fascinerande att uppleva.
Och när Nils varit alltför busig spänner mormor ögonen i honom och då slutar han kasta grejer eller vad han då håller på med. Det finns ingen som han har en sådan respekt för.
Nils och Recycling
Min son Nils, tre år den 11 april, har en passion han ofta nämner.
Maskiner: Fläktar, pumpar, skotrar – allt som rullar och snurrar. Därför fick han en motorsåg av mormor Birgitta som han nu flitigt använder här i stugan i Lofsdalen. En av hans sysselsättningar är att trava toalettpappersrullar som han fäller.
Recycling 🙂
Familjen Oest i Randijaur!
Det var en smula overkligt att se dem dyka upp här på gårdsplanen, Malin, David, Greta och Inga Oest från Göteborg. Vanligen träffar man på denna fina familj på somrarna på Lingäll, Bokenäs: i gassande sol med salta bad. Nu Sábme och vinter och snö!
Vi funderar på att åka en tur till Kvikkjokk idag. Men det är grått och snöar, så utsikten lär vara nära nog obefintlig. Ska rösta om att vi istället härjar i en av de enorma snöhögarna, gör en gång och skickar in barnen så de får fortsätta perforera. Fler bilder från snölandet kommer!
Ryttarfolk i stallet
En dag på jobbet. I stallet. Äntligen. Som jag sett fram mot det.
Kring två kilometers vandring och så var vi där. Bara för ett studiebesök, men dock. Ridlektioner blir det senare. Men vissa av pojkarna lär inte behöva några lektioner för att lära sig rida. Förvisso för dressyr av sedvanlig västerländsk modell, men inte för att bemästra en häst. Vissa är troligen mer klistrade på en bar hästrygg och kan fara fram värre än vad någon på orten kan. Inbillar jag mig i alla fall. Fantiserar jag om. Romantiserande dravel kanske, men det bjuder jag på.
Vissa härstammar mest troligt från det ryttarfolk som skapade världshistoriens största sammanhängande imperium. Ett folk vars här – eller en liten del av denna här, mest som en lekfull impuls – med småväxta hästar och korta svärd effektivt mejade ner välrustade tyska motsvarigheter. Tanken svindlar. Också om dagens situation och alla historielösa.
Flyktingungdomar i Jokkmokk
Sitter på Sporthallen och kollar på volleyboll där ungdomar från ”mitt” asylboende spelar. Tar en bild med datorn. För första gången har jag riktat datorkameran utåt istället för att skildra mig själv och min tvååring när vi gör grimaser. Och det funkar ju.
På planen finns asylsökande, de som har egna boenden med uppehållstillstånd och så jokkmokksungdomar. Killar och tjejer. Det är fantastiskt att se så mycket frenesi och rörelse.
Bollar dunsar, skor gnisslar, korgar skräller. Några sparkar fotboll i ett hörn medan andra spelar basket. Varenda kvadratmeter är utnyttjad. Ett sorl i luften, men inga höga utkastelser.
Afnan på Östra Hörnet har bistått med kaffe, så jag mår gott här vid det lilla runda bordet på gångbanan över själva spelplanen. Ett gäng tjejer strömmar förbi åt ena hållet och ett annat gäng far åt andra. Så kommer en drös killar släntrande. Integration, tänker jag. En bra början åtminstone. Här lär de känna varann, och har roligt tillsammans. Kan inte bli så mycket bättre.
Ett asylboende i Jokkmokk
Nu har jag jobbat som handledare i över två månader på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Jokkmokk, eller HVB-hem: hem för vård eller boende.
Jag är imponerad av det lugn och den styrka ungdomarna har. Men också av deras vänliga sätt, hjälpsamhet, vetgirighet, och mycket annat positivt. Jag har under vår tid tillsammans aldrig märkt någon tillstymmelse till bråk ungdomarna emellan eller att de varit otrevliga mot personalen.
Igår satt jag på läktaren i sporthallen där de spelade fotboll. Mycket fart, många mål och ett stundtals mycket snyggt spel. Men inget gruff, inga tacklingar, inga adrenalinskrik som man är van att höra på svenska fotbollsplaner, inga svordomar.
De har alla sina mer eller mindre tunga ryggsäckar av hemska upplevelser, men det märks knappt. Stundtals sorg och viss inbundenhet, men inga utbrott. Ovan upplevelse. Själv kunde jag leva om ganska rejält i tonåren. Och vem gör väl inte det i vår kultur. Spontant låter de sin stämma ljuda i någon vindlande sångstrof. Vissa gör det oftare än andra. Ibland rör de sig i fantastiska danser och tar man fram trumman och pushar på någon sekund, så dansar de för fullt. Det är makalöst. Det som andra behöver berusa sig för att ha mod att göra går här i ett nafs.
På öppna scenen på Hembygdsgården nu på Jokkmokks marknad ska vi göra ett framträdande. Jag på trumma och en eller några ungdomar med dans. Kanske av battletyp, hoppas i alla fall på det, där en av dem går upp och visar vad han kan och en annan antar utmaningen.
Som sagt. Jag är imponerad. Maken till stabila människor får man leta efter.