Kategoriarkiv: Barn

Astrid flyger

Van vid spel av alla de slag på teve, dator, platta och mobiltelefon tog det inte lång tid för dotterskapet Astrid att lära sig flyga drönaren Mavic Pro. Men det är en sak att flyga högt och skildra solnedgångar i Bohuslän och en annan att krypa fram i marknivå och göra åkningar och sakta kryssa mellan gammeltallarna. Den prövningen börjar snart. Vid någon lämplig väderhelg nu i augusti eller september drar vi till skogs 🙂

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Nils fyller fyra idag :)

För fyra år sedan kom du med stor dramatik. Sakta men säkert tog du igen allt för att nu ha blivit en aktiv, rolig och förvisso ibland tjurskallig och ohörsam pojke, som mest gillar att leka med kattungen, greja med vatten, sätta pinnar eller kottar eller lav i elden, köra med skruvdragaren, leka med bilar och göra låtar i Garageband. Egentligen gillar du det mesta (omöjligt att räkna upp) och förvandlar allt i livet till lek. Och jag hänger på. Det finns ingen barnsligare gubbe än mig.

Grattis Nils Jonas på din fyraårsdag!
Jag älskar dig min lilla telning 🙂

Street Photography i naturen, och komposition

Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.
Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.


De bildade skola
de här duktiga mellaneuropeiska fotograferna och någon syd- och nordamerikan och ryss. Ingen nämnd ingen glömd. De plåtade i urbana miljöer, alltid i svartvitt och kände sin kamera utan och innan. När läget kom blev foto-handlingen som en rörelse styrd av den förlängda märgen, en upptränad reflex.

Ofta kom bilden i en exponering. Inga chanstagningar eller motorer. En bild räckte ibland för att fånga det fotografera ville. När det stämde fanns allt på plats, spänning, komposition och egenart. Negativet skulle helst inte delförstoras. Optimalt och direkt skulle ögonblicken fångas. Det var den fotografiska norm som rådde i mitten av förra seklet. Negativets kanter skulle synas, med svart på sidorna där man kunde skönja filmfabrikat och perforering för filmmatningens kugghjul. Äkthet. Ingen skulle kunna tvivla på att kopian verkligen skildrade hela negativet. Helst skulle bilden också innehålla rörelseoskärpa med bara ett vitalt bildelement knivskarpt. Normalobjektiv och 1/60 sek. var en vanlig exponeringstid. Bländarinställningen fick kompensera exponeringen. I mörkrummet manipulerades den råa ton fram som var vanlig bland många Street Photographers. Hur relationen exponering framkallningstid, kopiepapprets hårdhet, osv. såg ut kräver ett egen längre inlägg.

På sjön Ráddnávvre vid vårt hem fick jag en bild av sonen Nils som till viss del påminner om vad de gamla suveränt duktiga fotograferna eftersträvade. Dock skulle jag ha hållit kameran en meter lägre, är för stel och långsam…

Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka.
Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka. Barnets fenomenala förmåga att hitta lek och spänning i allt.

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Svavelstank i sanerad gruva

Svartträskgruvan, Storuman den 3 april 2016
Svavelstanken ligger tät. Det vita är inte snö, utan kalk. Som konstgjord andning. Desperation för att få stopp på flödet av frigjorda tungmetaller. Och kalken kanske kommer från Gotland…
SvartträskSamhället har börjat sanera nu. Över hundra miljoner lär det kosta. Som kronan på verket lär hela gruvan täckas över, ”återställas”, av ett två decimeters lager av rötslam, dvs. människobajs, från Stockholm. Allt detta för att lycksökarna skulle få möjlighet att lycksöka. Ett halvår med jobb gav eländet. Man vill bara spy.SaneringNedströms gruvan, i den lilla dalen, ligger sandmagasinet. Sopstationen. Giftdeponin. Som läcker, som kan brista. Som kommer att brista. Inte kanske om 10 år eller 50, men kanske 122. Optimal kolonialismEn bild från kolonin, av kolonialismen.

Anonym rastplats

Grillplats vid AråsPå jakt efter en rastplats efter E45:an hittade vi detta oansenliga ställe nära Arås, söder om Strömsund, med utedass och allt. När vi  öppnade dasset fick vi en positiv chock. Fräscht med skithuspapper, plastblommor och en 30 år gammalt fotografi av kungahuset.
DassDass med kungahusetKungahusetSjälva mangårdsstugan var dock låst, men plastblommor också här, adventstjärna och jultomtar. Nils blev lyrisk. Tiden stod stilla.
Stuga AråsFönstertomtarNils i Arås

Aktiviteter med Nils

Nils i bollhavetSista dagen i Lofsdalen. Nu passade jag på att fara med Nils till lekrummet i Aktivitetshuset. Full fart.Några sekunders vila, sen fullt ös igen

Några sekunders vila, sen fullt ös igen

I hoppborgen med en nyvunnen kompis :)
I hoppborgen med en nyvunnen kompis 🙂

Det blev lek också i lekparken utomhus…
KlättringRepklättringRutschkanaNär vi passerade skidskolan ville Nils ta med sig den elefant de små eleverna brukade i sin träning…I skidskolanImorgon blir det lugnt i backen när Nils, Lindstränder, Bensöner och Tuordaiter har lämnad detta skidparadis. Vi syns kanske en annan gång 😉

Skidor, skidor, skidor…

Astrid, Marc och RáddnáEn härlig skidtur idag igen med Marc, Astrid, Åsa och Ráddna. Sagolikt väder och superfina spår. Konstaterar att folk faktiskt åker längdskidor, både efter Lofsdalens förnämliga spårsystem och på egna äventyr kors och tvärs genom skogar och över fjäll. SkidåkareRáddna och MarcOff-PistPusshållplatsRastplats efter StrådalsledenDet är roligt att se alla ålderskategorier på skidorna. Från fem- till 80-åringar. Och skotrarna håller sig till skoterlederna. En ovan men givande upplevelse.

SkoterförbudEtt par färska ripspår, en mård som sprungit i fjälltallskogen, harspår och en trolig lo som målmedvetet spankulerat över fjället, var dagens observationer. Rip- och harspår
DalripspårSkogsmårdLodjur?Två lekfulla korpar såg vi också. Inga varglavar denna gång, men väl en mängd garn- och manlavar, och en björkticka._OR_2587En dag som denna kommer många gånger att dyka upp ur minnet…

Astrid, med åtta nya flätor komponerade av kusin Julia.
Astrid, med åtta nya flätor komponerade av kusin Julia.
En tidig barfläck :)
En tidig barfläck 🙂

 

Mormor och Nils

Nils och mormor Birgitta i Funäsdalen.De är ett radarpar. När de inte träffas öga mot öga skypar de och skrattar tillsammans. Mormor Birgitta är sonen Nils ögonsten, och tvärt om. Det är fascinerande att uppleva.
Och när Nils varit alltför busig spänner mormor ögonen i honom och då slutar han kasta grejer eller vad han då håller på med. Det finns ingen som han har en sådan respekt för.

Familjen Oest i Randijaur!

David!
David!

Det var en smula overkligt att se dem dyka upp här på gårdsplanen, Malin, David, Greta och Inga Oest från Göteborg. Vanligen träffar man på denna fina familj på somrarna på Lingäll, Bokenäs: i gassande sol med salta bad. Nu Sábme och vinter och snö!

Greta skjutsar Nils.
Greta skjutsar Nils.
En tur till Uden i Randijar.
En tur till Udden i Randijaur.
Astrid hjälper lillebror.
Astrid hjälper lillebror.
Nils beredd på attack!
Nils beredd på attack!

_OR_2007
Vi funderar på att åka en tur till Kvikkjokk idag. Men det är grått och snöar, så utsikten lär vara nära nog obefintlig. Ska rösta om att vi istället härjar i en av de enorma snöhögarna, gör en gång och skickar in barnen så de får fortsätta perforera. Fler bilder från snölandet kommer!

Ryttarfolk i stallet

_OR_1588
En dag på jobbet.
I stallet. Äntligen. Som jag sett fram mot det.
Kring två kilometers vandring och så var vi där. Bara för ett studiebesök, men dock. Ridlektioner blir det senare. Men vissa av pojkarna lär inte behöva några lektioner för att lära sig rida. Förvisso för dressyr av sedvanlig västerländsk modell, men inte för att bemästra en häst. Vissa är troligen mer klistrade på en bar hästrygg och kan fara fram värre än vad någon på orten kan. Inbillar jag mig i alla fall. Fantiserar jag om. Romantiserande dravel kanske, men det bjuder jag på.

_OR_1584
Vissa härstammar mest troligt från det ryttarfolk som skapade världshistoriens största sammanhängande imperium. Ett folk vars här – eller en liten del av denna här,  mest som en lekfull impuls – med småväxta hästar och korta svärd effektivt mejade ner välrustade tyska motsvarigheter. Tanken svindlar.  Också om dagens situation och alla historielösa.

Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är ;)
Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är 😉

 

Flyktingungdomar i Jokkmokk

Sporthallen
Sitter på Sporthallen
och kollar på volleyboll där ungdomar från ”mitt” asylboende spelar. Tar en bild med datorn. För första gången har jag riktat datorkameran utåt istället för att skildra mig själv och min tvååring när vi gör grimaser. Och det funkar ju.

På planen finns asylsökande, de som har egna boenden med uppehållstillstånd och så jokkmokksungdomar. Killar och tjejer. Det är fantastiskt att se så mycket frenesi och rörelse.

Bollar dunsar, skor gnisslar, korgar skräller. Några sparkar fotboll i ett hörn medan andra spelar basket. Varenda kvadratmeter är utnyttjad. Ett sorl i luften, men inga höga utkastelser.

Afnan på Östra Hörnet har bistått med kaffe, så jag mår gott här vid det lilla runda bordet på gångbanan över själva spelplanen. Ett gäng tjejer strömmar förbi åt ena hållet och ett annat gäng far åt andra. Så kommer en drös killar släntrande. Integration, tänker jag. En bra början åtminstone. Här lär de känna varann, och har roligt tillsammans.  Kan inte bli så mycket bättre.