Kategoriarkiv: Aktivism

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Medverkar i proffsigt videorep av KIT

Jag blev intervjuad och filmad av KIT för en dryg vecka sedan. En fantastiskt proffsigt gjord video om artutrotning och storskaliga exploateringar i norra Sverige. Är rätt så nöjd med min egen insats för en gångs skull… Se videon här! 

Videon har nära nog en halv miljon visningar och är den 24 september delad 131 gånger. Helt otroligt!

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Nord mot syd i kampen om urskogarna

Vi, Naturskyddsföreningens ombud från Norrbotten, gjorde vad vi kunde för att få riksstämmans stöd för en ökad prioritering för skyddet av de kvarvarande nordliga urskogarna på riksstämman den 18-19 juni.Norna
Jag berättade om den hysteriska avverkningstakten i Jokkmokks kommun. Att bolagen anlitar manuella huggare som klättrar i rasbranterna för att fälla berglandens sista talljättar så att skördarna kan komma åt dem. Om Sveaskogs nedklassning av gammelskogar som de tidigare avsatt men nu kalavverkar. Om den uppgivenhet och hopplöshet renskötare upplever eftersom skogsbolagen gör som de vill och livsviktiga vinterbetesland blir spolierade. Hur de så kallade samråden med skogsbolagen inte är någonting annat än informationsmöten.

Jag förklarade att vårt enda hopp nu står till Sveriges största miljöorganisation, Naturskyddsföreningen, för att kunna skydda de fåtal urskogar som ännu finns kvar.  Om fem år är det för sent. Då kan SNF nedprioritera frågan till noll. Norbottens länsordförande Isabella Katsimenis fyllde på. Suzanne Jansson likaså. Vi gjorde ganska bra ifrån oss. Men det hjälpte föga. En av riksstämmans förmågor från södra Sverige yttrade sig och sa att de visserligen inte hade några urskogar kvar men att föreningen också borde tala om skydd för hens fina skogar. Tyvärr förstod inte hen och många av det andra vad det akut är frågan om. Mycket illavarslande. Om inte ens Naturskyddsföreningens medlemmar begriper det, hur ska man kräva att andra ska kunna göra det?

Tyvärr ligger de flesta kvarvarande skogar med ett fungerande ekosystem och rik biologisk mångfald i norra Sverige. Inte i Mälardalen. Den att-sats i den motion som angav att SNF skulle öka skogsskyddet röstades således ner med cirka 70% övervikt.

Frågan om skydd för natur- och urskogar har dock fått ökat utrymme på senare tid. Risken är tyvärr att det är för sent innan rätt saker hinner göras.

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Inga gruvor i Dricksvattenutredningen

DricksvattenutredningenDen 25 april tog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht emot Dricksvattenutredningen av den särskilde utredaren Gunnar Holmgren.
I den video som finns av överlämnandet berättar Bucht att regeringen 2014 i sin regeringsförklaring anförde att:
”Regeringen kommer att genomföra flertal förebyggande åtgärder för att skydda våra värdefulla dricksvattentäkter. Utredningen är ett viktigt underlag i det arbetet.”

Men i utredningen finns inte ett ord om gruvors inverkan. Gruvors läckage. Gruvors förgiftning av vårt vatten.

Jag skickade därför ett mejl i relativt höggradig affekt till statsrådsberedningen, som följer här:

Hej!

Gruvor, i synnerhet de som är gamla och nedlagda, läcker konstant gifter i form av tungmetaller till yt- och grundvatten. Som exempel kan nämnas silver- och blygruvan i Nasafjäll i sydvästliga Norrbottens län som var i drift på 1600-talet. Här finns varningssyltar i bäcken nedströms gruvan som varnar om att vattnet är otjänligt att dricka.

Första gruvan i Malmfälten, Nautanen vid Malmberget, läcker 200 kilo koppar per år.

Alla nedlagda sulfidmalmsgruvor kring Malå läcker gifter. Malåbor som under en varm sommardag vistas i skogarna passar sig från att dricka vattnet från vissa bäckar.

Också gruvor som är i drift läcker och förgiftar vattnet. Bland andra Aitik som läcker flera hundra kilo tungmetaller varje år.

Gruvor torde utgöra bland de allra värsta hoten mot ett rent vatten. Ändå finns inte en rad att läsa om gruvors påverkan i den Vattenutredning som i april i år överlämnades till landsbygdsminister Bucht.

Det är skandal.

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda, fristående gruvexpert. 

På den frusna videobilden från överlämningen av utredningen möter Gunnar Holmgren inte minister Buchts blick. I den galna övertro till gruvor som Bucht och många andra  svenska potentater hyst i flera hundra år skulle jag inte bli det minsta förvånad om ministern gett utredarna direktiv:
– Nämn inte gruvorna i utredningen!

Dricksvattenutredningen

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Svavelstank i sanerad gruva

Svartträskgruvan, Storuman den 3 april 2016
Svavelstanken ligger tät. Det vita är inte snö, utan kalk. Som konstgjord andning. Desperation för att få stopp på flödet av frigjorda tungmetaller. Och kalken kanske kommer från Gotland…
SvartträskSamhället har börjat sanera nu. Över hundra miljoner lär det kosta. Som kronan på verket lär hela gruvan täckas över, ”återställas”, av ett två decimeters lager av rötslam, dvs. människobajs, från Stockholm. Allt detta för att lycksökarna skulle få möjlighet att lycksöka. Ett halvår med jobb gav eländet. Man vill bara spy.SaneringNedströms gruvan, i den lilla dalen, ligger sandmagasinet. Sopstationen. Giftdeponin. Som läcker, som kan brista. Som kommer att brista. Inte kanske om 10 år eller 50, men kanske 122. Optimal kolonialismEn bild från kolonin, av kolonialismen.

Minerallagen blir starkare med fuskprofessor

Gállok 2013
Gállok 2013

Regeringen vill att Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, ska ses över, enligt en artikel/ljudfil på Sveriges Radio P4 Norrbotten. Detta sker utifrån ett sedvanligt snävt och ålderdomligt gruvperspektiv. Till sin hjälp tar regeringen en så kallad professor vid Luleå tekniska universitet. Men denne är fuskprofessor. Nils Harnesk förklarar på Facebook:

Tyvärr är inte Magnus Ericsson någon riktig professor som det verkar i artikeln. Han är en adjungerad professor, det är en köpt titel.

Så här fungerar det med adjungerad professor:

•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.

•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.

•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.

Han har sitt ursprung i gruvnäringen och kommer alltså att gå näringens vägnar utan några andra hänsynstaganden.

Otroligt märkligt beslut. Ska vi inte börja låta alkoholindustrin revidera alkohollagen också? Eller låta spelindustrin bestämma över hur spelandet om pengar ska regleras i Sverige? Eller kanske låta vapenindustrin avgöra vilka länder vi ska sälja vapen till?

Översynen är en praktfull skandal. Var finns Miljöpartiet de Gröna? Var finns opinionen mot detta vansinne. Var finns modernt tänkande? Ännu en gång kommer teknokraternas värderingar att få fritt spelrum medan kloka och långsiktiga frågor som bland annat rör natur, miljö, rent vatten, matproduktion, levande kulturlandskap, framtida släkter, dammsäkerhet och folkrätt skjuts åt sidan.

När ska socialdemokraterna revidera sin gamla vurm om att gräva och spränga är den enda vägen för utveckling. Idag med de fabulöst styvnackade betonghäckarna Bucht och Damberg som härförare.

Skrota Minerallagen helt och hållet och bygg upp en annan lag som tar hänsyn till moderna värderingar, modern folkrätt och modernt folkvett.

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Gruvor hotar Natura 2000-område vid Jokkmokk

I denna lilla film vill jag visa det fantastiska urskogslandskap som sträcker sig fyra kvadratmil från fjäll till älv. Jag vill också lyfta fram en del av det myller av liv som bara riktiga skogar kan hysa.

Trots att det är skyddat som Natura 2000-område är Jelka-Rimakåbbå, eller Jielkká-Rijmagåbbå på lulesamiska, hotat. Tidigare var det skogsbruket som den ideella naturvården med Steget Före i spetsen såg till att EU tvingade Sverige att skydda. Nu är det gruvnäringen som hotar.

I Ojnare på Gotland ansågs Natura 2000-skyddet räcka för att stoppa Nordkalks destruerande planer. Hoppas det räcker också här, i kolonin…

Steget Föres urskogsstipendium

Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström. Foto: Bo-Anders Arvidsson
Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström.
Foto: Bo-Anders Arvidsson

Igår kväll hade vi årsmöte i Naturskyddsföreningens jokkmokkskrets. Jag visade tre korta filmer som jag gjort med anledning av gruvnäringens framfart i Jokkmokk och Sábme.

Mineralernas förbannelse, med sång av Milja Palo kom först. En film som visats på utställningen Inland på Västerbottens museum. Sedan följde The Old Man in Gállok, en ideellt producerad presentation om protesterna i Gállok sommaren 2013, där Apmut-Ivar Kuoljok avvisas från exploateringsområdet trots sina flera tusenåriga rötter i området. Sist visade jag en film om Jelka-Rimakåbbå, vilken snart kommer ut på nätet. En film jag gjort med stöd av Naturskyddsföreningen Jokkmokk, som visar det massiva hot från gruvnäringen som vilar över området trots att det är skyddat som Natura 2000-område.

Efter mina filmvisningar erhöll jag Steget Föres urskogsstipendium. Den finaste utmärkelse jag någonsin har fått. Jag var, och är, oerhört glad över detta pris 🙂

Förklaring av fonden och motiveringen lyder:

Steget Föres urskogsfond initierades 1996. Fonden har som uppgift att skydda gammelskog, företrädesvis i Jokkmokks kommun. Detta kan ske genom att stödja inventeringar, göra uppköp av akut hotade skogar och dela ut stipendier till personer eller grupper som har gjort extraordinarie skyddsinsatser.

Stipendiet 2015 tillfaller
Tor Lundberg Tuorda

Tor Lundberg Tuorda har genom ett mångårigt arbete som fotograf, filmare och journalist framgångsrikt lyft fram den unika jokkmokksnaturen. Han har sedan flera år förtjänstfullt lett arbetet med motståndet mot en gruva i Kallak/Gállok. Tor är även engagerad i skyddet av Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå. Tor besitter en mycket stor envishet och har ett stort engagemang och hjärta.

Mången tack!

Tack också för att Naturskyddsföreningen riks nu lägger ordentlig kraft på att folkbilda om gruvornas destruktiva effekter på naturen och kulturen, samt den opinionsbildning föreningen driver. Ett faktum som nätverket Gruvfritt Jokkmokks engagemang, och Bo-Anders Arvidssons arbete, bidragit till.

Nasa, ett nytt Alta?

Nasafjäll
Besökte denna hemska plats med min förra familj i början av 1990-talet.


I Nása, Nasafjäll, började
den svenska staten bryta silvermalm år 1635.  Samer tvingades att med sina renar dra malmen i pulkor till smältverket vid Säddvájávrres strand cirka 4,5 mil österut. Bland andra historikern Kenneth Awebro har skildrat denna mörka epok.

Gruvprojektet var Sveriges svar på de större kolonialmakterna Portugal, Spanien, England, Frankrike , Belgien, med fleras, storskaliga stölder av silver och guld från bland andra Sydamerika. Sverige var ekonomiskt dränerat efter alla krig. Riksrådet Karl Bonde hade därför förhoppningarna att Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien.

Nása, Nasafjäll, är startskottet för Sveriges intrång och kolonialism i de delar av Sápmi, Sábme, Saepmie som ännu inte hade hunnit erövras. De samer som vägrade delta i silverhanteringen torterades. Den samiska religionen förbjöds, trummor och samer brändes. Samiska skatteland konfiskerades, eller köptes för låga summor, för att ge plats åt nya gruvor eller tillresta nybyggare. Samer tvångsförflyttades kors och tvärs, tvångsassimilerades. Samer användes som slavar och tvingades leva under ohyggliga förhållanden med extremt hög barndödlighet (mer fördjupning finns på historikern Peter Ericsons blogg). Alla skatteland som varit i samisk ägo i 500 år stals av den svenska staten. All skog (utom några ynkligt små rester) utrotades till förmån för tallplantager. Mängder med gruvor växte successivt fram som oåterkalleligt förstörde mark och vatten. De flesta större vattendrag blev kraftverksdammar. All natur som den svenska staten kunde konvertera till pengar exploaterades. Vinsterna for till kustregionerna eller Mälardalen.

Här är vi nu. Och  allting fortsätter. Precis som vanligt. Också i Nása, Nasafjäll. Här planeras en ny gruvexploatering. Inne i Norge förvisso, men på samma fjäll som 1635. Och vad hindrar väl en gräns att gifter sprids. Idag finns varningsskyltar vid den bäck som rinner redströms gruvområdet om att vattnet är farligt att dricka. Detta trots att 381 år har gått sedan gruvan startades.
En gräns hindrar inte heller renar att passera för sitt sommarbete, som de gjort i tusentals år.

Ett kinesiskt bolag vill bryta kvarts på ett fem kvadratkilometer stort område. Kvarts…Men kvartsen bör också bära silver, eftersom det är samma malmkropp som på 1600-talet. Men silver hade varit osmart att nämna i ansökan för denna extremt symbolladdade plats. Det blir väl en gynnsam biprodukt istället, vilken hamnar i Kina.

Det är inte nog med att norskarna vill dumpa milonvis ton av gruvavfall i fjordarna. Nu ser denna kolonialmakt till att också Nása, Nasafjäll saboteras.

Jag hoppas storligen att denna nygamla gruva blir till ett nytt Alta.

Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása
Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása

 

Grattis Girjas!

Matti Berg, Girjas ordförande
Matti Berg, Girjas ordförande

Nu har dekoloniseringen av Sápmi tagit ett första rejält kliv. Dagens positiva beslut om att Girjas sameby vunnit målet mot staten om förvaltningen av jakten och fisket inom samebyns område. Detta kommer troligen att ge en positiv dominoeffekt också för andra delar av Sámeädnam. Girjas sameby har i tingsrätten dragit det tunga lasset och tagit riskerna, vilket hedrar dem enormt mycket.  För egen del kommer troligen störningarna från tillflugna nöjesjägare som skjuter hagelsvärmar bakom ripkycklingar att minska, vilket underlättar matförsörjningen av älgkött.

Han var rätt så nervös samebyns ordförande Matti Berg när jag träffade honom igår på Ája i Jokkmokk under det gruvkritiska nätverkets seminarium. Men det gick ju vägen. Första slaget är vunnet. Grattis Girjas och Matti berg 🙂

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!