Etikettarkiv: vinter

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Vita Göteborg!

Det händer inte så ofta numera, men nu täckte snön Göteborgs knallgröna gräsmattor i ett femcentimeters täcke. Jag och Nils gick ut på den bensonska tomten. Bosatta norr om Polcirkeln är detta vita oss väl bekant 🙂

Nils i sitt rätta vinterelement. Foto: Tor L. Tuorda.
Nils i sitt rätta vinterelement. Foto: Tor L. Tuorda.

_OR_0090_OR_0038

Smakar snön som hemma? Foto: Tor L. Tuorda.
Smakar snön som hemma? Foto: Tor L. Tuorda.
Sanering av mormors bil. Foto: Tor L. Tuorda.
Sanering av mormors bil. Foto: Tor L. Tuorda.
Så gjorde Astrid oss sällskap för snögubbsbyggande. Foto: Tor L. Tuorda.
Så gjorde Astrid oss sällskap för snögubbsbyggande. Foto: Tor L. Tuorda.
Den ser lite bister ut gubben. Fattar nog att den tinar bort snart  :(  Foto: Tor L. Tuorda.
Den ser lite bister ut gubben. Fattar nog att den tinar bort snart 🙁
Foto: Tor L. Tuorda.

Skidtur i urskog

Det är 34 år sedan vi sist stod på skidor tillsammans, jag och min gode vän Lars Öderyd från Granhult/Malmberget.
Det var på Gränsjägarna på I22 i Kiruna och vi åkte flitigt.

Bättre dag för återstarten kunde inte väljas. Vindstilla och kring tio minus och ett suveränt före. Vi var egentligen på toppfågeljakt, men av tjädrar såg vi inte en fjäder.

Det var tungränt på myrarna så vi turades om att spåra – som gammalt tillbaks.

Tack Lasse för denna fantastiska tur i Karhuvaara ekopark, där vi jagat älg så mycket – vilket faktiskt gett upphov till två suveräna jaktfilmer. Blir det en tredje månne?

Skotertur med barn och barnbarn

Ett par kilometer på älven och lika långt i skogen var allt som behövdes för att göra barnen lyckliga. Rejält med snö har kommit de senaste dygnen, så det var att skaka ner snön från hängande björkar och kvistar innan vi kunde passera. När vi så körde under sista hängbjörken kunde jag inte hålla mig utan drog i en kvist och en lagom stor snödos landade rakt på den lilla trojkan i kälken. Också barnen tyckte det var roligt, men störst hit var nog när Astrid helt frankt släppte ner Freja från kälken som snudd på försvann. En kort stunds gråt, sen skrattade också Freja.

Mira Tjäder, Freja Jannborg och Astrid Lindstrand Tuorda på Kvikkjokksälven.
Mira Tjäder, Freja Jannborg och Astrid Lindstrand Tuorda på Kvikkjokksälven.

Tor Lundberg in frames

Förra veckan var jag mest framför kameran, något som kändes ovanligt och rätt så obekvämt. Åtminstone i början, men jag vande mig successivt och talade till slut till kameran under intervjuerna, tittade rakt in i frontlinsen där jag såg bländaren krympa och vidgas i min egen spegelbild. Den ytterst kompetente filmaren Kim Silfving skildrade mig från alla tänkbara vinklar. Det blev mängder med omtagningar och jag tvingades åka skidor efter samma spår gång på gång. Ena stunden var skidspetsarna i fokus, nästa ansiktet, senare vidare bilder med mycket landskap och detaljbilder och bilder från sidan. Jag riktade mången tack till de elva fot långa skidorna som Jokkmokks skicklige skidmakare Bo Östergren tillverkat. Som också är backningsbara med små brätten i ändarna – ett måste för Kims ständiga: ”kan du åka där igen” och  ”backa tillbaks fem meter”. Han strävade efter att få så många olika bilder och sekvenser som möjligt att klippa mellan – som egentligen visade samma sak, men ur skilda vinklar. Filmare Kim är också redigerare så han visste precis vad som krävs. Det var intressant att studera hur sekvenser med människor går att bygga upp. För min egen filmning är oftast naturen i fokus, så det var lärorika erfarenheter jag fick mig till livs. Nedanstående bilder är skärmdumpar från det filmade materialet.

Tor10 Tor8 Tor7 Tor6 Tor5 Tor3 Tor2 Tor1 Tor4 Tor9

 

sdcwdc

Stugtransport

Snön yr nerför Boalnotjåhkkå vid Vájsáluokta.

Igår kom jag hem efter en vecka till fjälls. Jag hjälpte Johannes Päiviö att köra en stuga från Rijtjem, dit min granne åkaren Arne Wallmark, transporterat den i lämmar och virkesbuntar.

Arne Wallmark lastar av en virkesbunt som Johannes styr under övervakning av min hund Ráddna.

Johannes ska till sommaren bygga i Vájsáluokta. Färden gick över Stora Lulevattens Áhkájávrre, där vatten på isen stundtals ställde till det. Skotrar och en bandvagn var dragare.

Första lasset skar ner i ovanivatten.
Det blev sen färd med lämlasset.
Bandvagnen var på väg och Johhannes var tvungen att flytta en bil som en obetänksam turist ställt i vägen.
Så kom den bandvagnen. Christian Heimrot fäster en stropp i kranarmen.
Det blev natt när takstolarna lastades.
Färd mot Vájsá över Áhkájávrre.
Bandvagnen just innan det blev tvärstopp i flödvattnet. Den kom sig ingenstans, mest beroende på felkonstruerande medar på en nybyggd vagn.
Christian skottar.
Så blev det skitväder.
Christian Heimrot.
Johannes Päiviö.
Avlastning i blötsnöstormen av en tung bunt med takplåt.
Igår på morgonen bredde vi över hela upplägget. Till sommaren får snickarna ta vid.
Tillbaks mot Rijtjem i full fart!
Dock gick det inte fort efter vägen. Här i möte med Per-Anders Vannar, på väg till platsen vi just lämnat. Det kändes skönt när jag svängde av från Vägen Västerut till 45:an på väg till Jokkmokk efter två fastkörningar med focusen på blankis och i drevsnö.

Isfiske

Anton borrar isborr för käpphålet dit nätet ska dras.
Jag börjar såga upp näthålet. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Första isstycket bänds upp med isbillen. Foto: Anton Lundberg.
Fler stycken bryts upp. Går lättare om man sågat några spår först. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Det gäller att vara försiktig så att det inte går hål i brunnen för fort. Då blir det bökigare att billa bort isstyckena. Foto: Anton Lundberg.
En 0.30 nylonlina fästs vid nätutdragaren, en så kallad ubåt som är en elmotor på ett plaströr vilken drivs av två batterier. Foto: Anton Lundberg.
Ubåten klar för att skickas in under isen. Foto: Anton Lundberg.
Blött och kallt att rikta in ubåten mot nätkäppen. En anordning som man trycker ner den med, är att föredra. När ubåten nått lite längre än nätlängden, rycker man till och den svänger och snurrar in sig i käppen som står i det uppborrade hålet 30 meter bort. Sen fäster man en starkare racklina i fisklinan som man drar ut nätet med. Nu är det enklare att fiska fastän isen är tjock än med forntidens rackstänger och näthästar. Men nog kunde den plastiga ubåten behövt tåla kyla och hantering bättre... Foto: Anton Lundberg.

Farväl januari

Kollar igenom den sparsamma skörden av bilder från den hemskt kalla januari.

Huset i Randijaur. Med kameran går det att överdriva, för så hemskt mycket snö var det inte i början av månaden. Notera byggnationen över bron. Jag min superoptimist trodde det skulle gå att lägga plåten bara det blev blida. Men det har det varit dåligt med.
I Kvikkjokk med dotter Elina och Mira.
Och Astrid skottar snö.
Mira hålls av moster Astrid. Trots barnens magsjuka var det mysiga dagar.
Minus 32. Åkte på en tur efter toppfågel med kamraten Henrik Lindvall, men inga fåglar gick att se. Möjligen visar subtila tecken att en fågel mellanlandat på bildens tall och sen flugit vidare,
Henrik Lindvall med muskedunder på ryggen. Vi skidade nära sex kilometer i rejält lös snö. Men skidorna gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk, flöt bra. Med Tegsnäs hade det inte funkat!
I skymningen var det troligen närmare 35 minusgrader.
Kallt landskap efter kvikkjokksvägen.
På högre höjder sopar ljumma vindar bort snön från skogen.

Härliga februari väntar med marknaden som startar den tredje med insatser av både EOS 5:an och videon. Sen mycket skidåkning med pulka. Återkommer!

Kontrasternas tid

Nu är det verkligen hit och dit.

Den med samiska symboler späckade Akkatj kraftstation är under ombyggnation

Ena stunden plåtning under jord i Akkatj kraftstation,

Jobbare från PEAB i en ort i Akkatj
Formsättare

sen på älgjakt i Mjölafors,

Denna bild dock från en annan jakt under hösten, med Lars Öderyds ungtik Amie (egentligen är det hans sambo Karina Nordström som är ägare)

imorgon operation av en spretande tå i Gällivare.

Denna bild från en av mina många knädräneringar under sista halvåret, utförd av suveräne Peter Vaher

För att inte tala om vilka snabba kast det är med vädret.

Snöig skog efter Kvikkjokksvägen

Ena dagens morgon närmare -30 och på kvällen snöfall och milt. Vad jag kan minnas har ingen november varit så kall som denna. Och ska man tro vissa vädergurusar, så är det bara början på en rekordkall vinter.

Riktig vårvinter i fjällen

Sitter här i Randijaur i regn och rusk och snön smälter snabbt på vallarna. Men det är ändå rejält vintrigt. Som en mer normal vårvinter från 1980-talet och bakåt.

Sol över Niják i Sarek

Annat var det i Vájssaluokta vid Stor Lule varifrån jag återvänt för tre dagar sedan och där vistats en hel vecka. Solen gassade från molnfri himmel mest hela tiden och det var oftast helt vindstilla. Jag kan inte säga att jag är direkt bortskämd med sådant sagolikt fjällväder. Jag fotograferade och filmade och hjälpte vännen Johannes Päiviö att lasta och klyva ved som sen transporterades till sommarens tältkåtaplatser vid kalvmärkningshagar i Badjelánnda.

Johannes Päiviö kör björkved till kalvmärkningshagen vid Skuolla i Badjelánnda

I Vájssa såg jag en ringduva den 5 maj och den 7:e dök en koltrasthanne upp. Vid Guvtjávrre, i översta björkskogen på sjöns sydvästra sida, syntes färska spår efter – en mård!

Mårdspår vid Guvtjávrre

Och under veckan såg jag spår efter minst fyra järvar. Efter en tur fram och tillbaks till Rijtsem såg jag två havsörnar vid ett nätutläggningshål ute på Áhkkájávrremagasinet. Viltrikt land, och mer lär det bli när lämlarna kommer igång. Om de nu gör det. Det var många år sedan det sista rejäla gnagaråret, men karaktäristiska spår visar att ett lämmelår kan vara på gång. Det var full vinter och skare i hela denna fjällvärld med få bartinade fläckar.

Rand med barmark vid Gisuris i Sarek

Om inte våren sätter fart fort blir det besvärligt för renarna som kommer vandrande från vinterbetet i skogarna att komma åt bete. Jag lämnade Vájssaluokta och körde över den förfärliga, av Vattenfall, förödda sjön.

Isvallar på Áhkkájávrre

Nu med lågt vatten i magasinet var det riktigt äckligt att ta sig fram, med sprickor och vallar överallt. Och öppet vatten där det porlade vatten mellan pölarna som innan regleringen. Med mig på skotern hade jag en hundvalp som jag fått av Johannes. En åtta veckors tik med lapphund och mycket vallhund i sig. Det ska bli spännande att se om hon duger till jakt. Kanske som bandhund? Redan nu visar hon i alla fall att hon kommer att bli en bra familjehund, och det är egentligen det viktigaste.

Åsa, Ráddna (vän) och dotter Astrid