Etikettarkiv: vattenfall

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Jokkmokks kommunledning lider av faktaresistens

Kommunledningen administrerar kommunen. Endast.
Väntar på att någon annan ska fixa jobb och välstånd. Som när blöjfabriken och takpannefabriken och en massa andra lycksökare lovade arbetstillfällen, utveckling och tillväxt. För att inte tala om Vattenfall.

Och nu är vi där igen. En lycksökare från England vill starta gruvor och socialdemokrater och vänsterpartister köper lyriska all deras propaganda med hull och hår.

200 jobb, 400, 1500…

Trots all seriös information om gruvors påverkan i form av TV-reportage, filmer, radioprogram och böcker befinner de sig på samma nivå som 2006, när Beowulf slog ner sina klor i kommunen och ingen visste någonting.

Trots gruvkonkurser för miljarder, gruvhaverier, dammbrott, miljökatastrofer och miljarder i saneringskostnader vill Jokkmokks kommunledning bestående av socialdemokrater och vänsterpartister ingenting hellre än att just gruvor blir till i kommunen.

Faktaresistensen kan inte bli tydligare än hos dessa politiska förmågor. Det är inkompetent, och korkat.

Aldrig, aldrig har någon hint kommit från det välbetalda kommunalrådet om att det nu kanske vore läge för att sätta press på regeringen om att kommunen får en skälig återbäring av vattenkraftsvinsterna. Inget tal om förhandlingar, med hjälp av erfarna förhandlare. Inga krav, inga krav alls.
Ingen tanke på att det kanske kan gå att samarbeta med andra parter i frågan, som exempelvis Sametinget. Och det så kallade Jokkmokksupproret är dött.

Medverkar i proffsigt videorep av KIT

Jag blev intervjuad och filmad av KIT för en dryg vecka sedan. En fantastiskt proffsigt gjord video om artutrotning och storskaliga exploateringar i norra Sverige. Är rätt så nöjd med min egen insats för en gångs skull… Se videon här! 

Videon har nära nog en halv miljon visningar och är den 24 september delad 131 gånger. Helt otroligt!

Vita faror

Suorvamagasinet vid Rijtjem. Foto: Tor L. Tuorda.
Suorvamagasinet vid Rijtjem. Foto: Tor L. Tuorda.
Láŋas. Foto: Tor L. Tuorda.
Láŋas. Foto: Tor L. Tuorda.
Stridsövning. Foto: Tor L. Tuorda.
Stridsövning. Foto: Tor L. Tuorda.
Koldioxidproducent. Foto: Tor L. Tuorda
Koldioxidproducent. Foto: Tor L. Tuorda
Asbestsanering. Foto: Tor L. Tuorda.
Asbestsanering. Foto: Tor L. Tuorda.
Växthusgaspåfyllning. Foto: Tor L. Tuorda.
Växthusgaspåfyllning. Foto: Tor L. Tuorda.
Áhkásj. Foto: Tor L. Tuorda.
Áhkásj. Foto: Tor L. Tuorda.

Vattenfalls rackliga eldistribution i Norrbotten

Parki kraftstation
Elbolaget med stort E
har bara brytt sig om att ordna breda ledningsgator till mellersta Sverige. Raka ledningsgator sträcker sig genom landskapet, med kablar som hänger högt över marken för att trygga denna för riket viktigaste elförsörjning. Till byar och mindre samhällen i Norrbotten är däremot ledningsgatorna smala och kablarna hänger mycket lägre. Därför kan snö och vind göra att träd faller mot ledningarna med strömavbrott till följd.

Elbolaget med stort E har inte brytt sig om att ordna en stabil eldistribution också i vårt län. Det ”kostar för mycket” att göra bredare ledningsgator eller gräva ner matarkablarna. Dels måste mark lösas in och dels blir det för höga arbetskostnader.

Elbolaget med stort E gör därför som nu. Låter arbetsstyrkor rycka ut först när strömavbrotten inträffat. De låter jobbarna jobba skiten ur sig under dygnets alla timmar. Ofta med risk för personskador av sprättande träd eller fallande kvistar.

I Norrbotten är vi alla utnyttjade. Vår miserabla situation med elförsörjningen får vi helt enkelt stå ut med. Det är som en naturlag. Men ingen bosatt i Mälardalen hade stå ut med denna situation. Och eftersom underlaget till valurnorna vi utgör är lågt, så struntar riksdagens politiker i denna fråga. De kan heta Bucht eller Sundström och titulera sig minister. Det spelar ingen roll. Det socialdemokratiska mantrat Lika för alla har här ingen relevans.

Det har under lång tid upparbetats en syn på landets norra delar som en källa där man oavsett konsekvenserna bara kan ösa av naturresurserna. Kolonialism av svensk modell kan inte bli tydligare än i denna landsända. 
De värsta förhållandena vad gäller strömförsörjningen finns paradoxalt nog i Jokkmokk, den mest vattenkraftsproducerande kommunen.

För egen del bor jag vid Parki kraftverk i Lilla Lule älv. Trots att verket ligger cirka fyra kilometer bort har störningarna trots denna närhet troligen varit lika stora här som på andra håll i Norrbotten. Under tiden 19-20 november har strömmen brutits i snitt en gång i timmen. De sekundkorta strömavbrotten har varit värst. Kylskåp och pelletspanna har farit illa. För att inte nämna den dator som jag i mitt arbete använder till videoredigering. Knappt har man hunnit samla sig av ett avbrott och hunnit slå igång dator, hårddiskar och program innan nästa avbrott kommer. Det är oerhört frustrerande.

Det är heller inte nog med att vi i vardagen måste stå ut med konsekvenserna från den utbyggda älven, som överdämningar och svaga isar – vi måste också betala  överföringsavgifter även om vi ser ett av kommunens tolv kraftverk från köksfönstret.
Någon vettig kompensation har aldrig utgått till berörda människor, varken för förstörda sjöar och älvar, eller för de ideliga elavbrotten.



Välkommen till koloniens konstgjorda andning, där storkapitalet får härja fritt för snabb och snöd vinnings skull.

Klimathotet

Tarradalen.
För 20 år sedan
tänkte jag skriva en artikel om de tydliga förändringar i väder, före, isförhållanden, med mera, som jag under mina 20 år som jägare, fiskare och naturfotograf lagt märke till i skogar och på fjäll.

Då fanns inget forum där jag kunde publicera en sådan artikel. Klimatforskarna käbblade förvisso om upphovet till de förändringar i klimatet som de uppmärksammat, så visst kom någon skildring i media då och då, men de handlade bara om just det. Klimatforskarnas käbbel.

Gulvit renlav, stapelföda för renar på vintern
Någon seriös belysning
gjordes inte. Väderberoende människor som ägnade merparten av sitt liv utomhus var inte tillräckligt intressanta att intervjua. Ingen renskötare, naturbevakare, bonde, naturfotograf eller yrkesfiskare. Frågan fanns knappt.

Idag är klimathotet inget hot längre. Det är här. Det är en realitet som bara blir värre och värre. Visst kan klimatförändringarna bromsas in, men bromssträckan löper över flera decennier, så segheten i klimatsystemet gör att mycket elände hinner inträffa innan världen lärt sig leva mer hållbart. Arctis is lär hinna smälta, flera orkaner kommer att skörda mängder av människoliv och bidra till enorm materiell förstörelse. Länder kommer översvämmas.

I Kvikkjokk har jag för min och min familjs försörjning filmat, fiskat och jagat under stora delar av senhösten.  Kvikkjokksälven (Gamájåhå och Darrhaädno) blev farbar för cirka tio dagar sedan. Men isen bröts upp av värme och regn och är nu (den 12 november) alltför svag för att kunna färdas på.

Isläggningen är således nära nog en månad senare än vanligt. Förfallotiden, då det varken går att ta sig över vattendraget med båt, till fots, med skidor eller skoter, är mer långdragen än vad den någonsin varit. Människor och djur är strandsatta.

Regnet som tidigare i november föll rikligt har skapat ett islager närmast marken. Lämlar, andra smågnagare och ugglor dör. I ett naturligt tillstånd är området närmast marken annars en fluffig levnadsmiljö för smågnagarna, med mat i överflöd. Tyvärr har de tre-fyra-åriga cyklerna av detta naturliga tillstånd avbrutits. Jag kommer ihåg när jag själv fick uppleva ett riktigt lämmelår. Det var 1967. Förvisso var det bra också 1976-77, något år på 1980-talet, 2001 (då jag med min son Anton såg tolv valpar i en lya i det klassiska fjällrävslandet) och i år. Lämmelåren är dock aldrig lika stora som på 1960-talet, eller 1970-talet och dessförinnan, då fjällugglorna förmådde häcka i stort antal i Badjelánnda och fjällrävarna fick många valpar i de flesta av de kända lyorna.

Ren betar marklavar.

För renarna har denna flera decennier långa period där regn faller på senhösten gjort att betet blivit låst. Islagret gör också att renen inte kan lukta sig till de marklavar de har som stapelföda under vintern. Därför, vilket har blivit mer regel än undantag, måste renskötarna stödutfodra renarna. Ett besvärligt och dyrt projekt som renarna inte mår lika bra av som att själva få gräva och beta renlav naturligt.

Vädret är lynnigare, väderomslagen snabbare och stormarna mer våldsamma än tidigare. I december 2001 drog en tromb över Kvikkjokk och Änok och vräkte omkull tusentals träd. Vädret är också svårare att förutse för SMHI och andra vädertjänster. Att kunna tyda vilket väder det blir fem dygn framåt, går sällan. Nederbördsmängderna är större och vattenföringen efter snösmältningen svårare att förutsäga. Risken är uppenbar att exempelvis Vattenfalls och SMHI:s analyser inte når upp till de verkliga mängder vatten som ett stört klimat förmår frambringa. Påbyggnaderna på vattenkraftsdammar och framför allt gruvdammar kommer sannolikt inte att räcka. Haverier av dammar kommer att bli allt vanligare.

Storm
Det finns fler exempel på nuvarande och kommande effekter av ett uppvärmt klimat, men jag nöjer mig med ovanstående.
Klart är i alla fall att läget är allvarligt. Trots denna kunskap agerar inte världens länder nog kraftfullt.

I Sverige far tomtägare runt på sina golfplansliknande gräsmattor med åkgräsklippare, handjagare och trimrar. Folk okynneskör bilar, fyrhjulingar, mopeder, motorcyklar, snöskotrar, båtar, vattenskotrar och allt annat som har en motor i sig och i november flyger man till Thailand. Det har blivit en livsstil och mänsklig rättighet. Egentligen skiter de flesta människor i vilka utsläpp de ger ifrån sig. Någon annan ska lösa problemet, men tyvärr finns ingen annan.

En allvarlig ödesfråga som jag under de senaste åren blivit väl bekant med är gruvnäringen. Samma sak här. Regering och riksdag struntar i effekterna av denna extremt omhuldade och skitiga näring. Övertron till att mineralerna och Minerallagen ska lösa allt är lika stark idag som under 1500-talet. Dumheten och kortsiktigheten har inga gränser. Att till exempel Aitik koppargruva utanför Gällivare per år släpper ut lika mycket koldioxid som 17 000 medelstora bilar som var och en kör 2 000 mil, är en icke-fråga – trots klimatförändringarna.

Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet.
Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet. 

Helst ska gruvorna stimuleras ännu mera och det ska skapas många fler dagbrott av Aitiks kaliber istället för att återbruka de redan uppbrutna metallerna. Ett återbruk som mycket väl kan täcka hela världens behov.

Klimatmötet COP21 i Paris får inte bli ännu ett ordbajsande fiasko av en radda bekväma och fega politiker. Jag ska resa dit och tillsammans med många fler försöka påverka händelseutvecklingen. Nu krävs handling. Om inte världens politiker kan agera måste vi andra göra det.

Klimatstafetten Run For Your Life har startat från Kiruna med målet Paris den 29 november.

Häng med!
Här kan du följa löparna i realtid.

 

Vattenfall är Talibaner

För en tid sedan fick jag av en initierad människa höra om hur Vattenfall, som Talibanerna i Afghanistan, betedde sig när detta statliga bolag byggde ut Porsi kraftverk (1957-1962).

Vattenfall sprängde hällristningarna vid strömmen av Luleälven, Hällristningar troligen lika stora som de berömda hällristningarna vid Nämforsen.

Alla hällristningar sprängdes bort och transporterades iväg för att döljas i fundamenten till bron över Lule älv. Den bro som alla, ovetandes, kör över mellan Vuollerim till Porsi.

Ingen av Vattenfalls egna jobbare ville jobba med helgerånet. I stället anlitades arbetskraft från Finland, på nätterna, för att spränghålsborra hällristningarna och sedan spränga, mest troligt med Nitrolit. (Ett sprängmedel jag själv lärde mig hantera på Gränsjägarna i Kiruna 1980-1981. Jag blev en av staten upplärd sabotör.)

– Det gav ju jobb! Nog finns det folk som tycker så än idag. Det ger ju jobb! Oavsett om gäller utrotning/kalavverkning av skogar, dränkning av kulturland , förvaring av kärnavfall, gödsling med stockholmarnas träck, giftdammar, fotogensprutande övningsfält för all världens flygvapen, MED MERA.

Jag var nyfödd när Vattufail byggde Porsi.

Jag var nyfödd när Vattufail för tid och evighet sprängde bort hällristningarna.

Jag var nyfödd och ett vårdintensivt kolli. Jag kunde inte bry mig. Och ingen annan heller.

Hur är det möjligt?

Men nu bryr jag mig inte som värat.

Det enda som folk kan se är baksidorna av de bortsprängda bergstyckena, som pusselbitar av kulturhistorien.

Helgerånet/brottet/ måste ju döljas – bra för kolonialmakten Sveriges väl och ve. Döljas för ofödda släktled. Och för samerna, byborna, jokkmokksborna, norrbottningarna. För skogarna, berättelserna, upplevelserna, känslorna, kunskaperna, fåglarna, fyrfotadjuren, allt.

Det finns ingen gräns för hur vår landsändahar  våldtagits. Och hur våldtäkten fortsätter.

I råvaruboden.

I samernas land. I barnens land.

I kommande människors land.

Brutalt.

Mörkat.

Enkelriktat.

Obegripligt.

Det är fritt fram. Sverige har makt, men inte rätt…

Fuck you Sverige!

Norge

Efter tre övernattningar på familjen bilresa genom Norge till Västkusten är det dags att summera en del av alla intryck.

_H1A0556Gammelskogarna i Västerbottens inland och fjälltrakter är väldigt lite påverkade av det moderna skogsbruket om man jämför med exempelvis Jokkmokks skogar. Funderar om det beror på att skogshemmanen till större delen ägs av samer? De facto kom kolonisationen senare här än i Norrrbotten, och marken som avvittrades från lappskattelanden blev större. Generellt sett verkar skogsbolagen – framför allt Domänverket (som nu heter Sveaskog och Fastighetsverket) – ha farit fram mer brutalt än de privata skogsägarna, som oftare har sparat sina skogar.
Det är dyrt med fortkörningsböter i Norge. I 50, 60, 70 och 80 rullar vi genom grannlandet. Vid ett tillfälle lyser en trafikkamera i en tunnel röd. Lär väl bli några tusen i böter?

StugaEn hytte i en camping vid E6:an väntar och trots livlig trafik kan Åsa, Astrid, Nils och jag somna. Nästa dag är jag tidigt i farten med Nils, som får krypa runt på en gräsmatta medan jag testar min nya kamera Canon EOS 5 Mark III.

Nils på gräs_H1A0643Dagen blir mest en transportsträcka ut mot kusttrakterna och fjordarna. En hytte vid en fabulös husvagnscamping är nästa nattlogi. Plåtar två norskar som fiskar plattfisk, men de har obegriplig dialekt så det blir inte så mycket pratande.

_H1A0703I campingen finns många fiskeintresserade tyskar vilka slaktar sina byten i en upplyst bod vid stranden.

_H1A0705Upp genom Trollstigen med sina serpentinvägar och vattenfall kör Åsa utan darr på ratten. Jag tar en hel del bilder från de små hållplatser som finns efter den ringlande vägen.

_H1A0822Världsarvet Geirangerfjorden med de osannolikt odlade bosättningarna mitt i klippväggarna är nog den häftigaste natur jag lagt ögonen på. Enorm nivåskillnad där de jättelika passagerarfartygen längst ner i fjorden ligger som små pluttar. Här skulle man ha bott några dagar för att få riktigt läckra landskapsbilder, men nu stannar vi bara en halvtimme så det är bara att göra det bästa av situationen.

Geiranger1Geiranger3Geiranger2Geiranger4När jag var 13 år (tror jag) åkte jag bil i Norge med min farbror Bosse och hans Kerstin (som jag alltid har kallat för Ärtan av någon konstig anledning). Då besökte vi bland annat den enorma Nidarosdomen i Trondheim. Nära fyrtio år senare gör jag nu om besöket. Tyvärr är mina minnen av domen bleka från den första gången. Att det var så många stenfigurer på domens ena utsida. Vissa läbbigare än andra. Otroligt att den katolska kyrkan hade en sådan resurser, och sådan makt. Att alla kyrkans hus skulle behöva vara så makalöst storvulna?

_H1A0689Sent på kvällen når vi så svärmor Birgittas stuga på Lingäll på Bokenäs. När vi lastar ur bilen markerar en katt en huggorm som är ovanligt agressiv. Den ringlar i det höga gräset, så det blir inga bilder tyvärr. Åtskilliga år har jag sökt efter både Bohuslänska huggorm, men även hasselsnok, utan att få några bilder. Har haft någon skymt av de båda, men det har inte velat sig. Kanske nästa år?

Vattenfall – Vattenfail

Igår jobbade jag med formgivning, framkallning av bilder och även kopiering av cirka 350 gigabyte filmmaterial från en hårddisk till en annan. Näst kameran är datorn mitt viktigaste arbetsredskap. Mitt i alltihop gick strömmen. Efter en knapp minut kom den tillbaka. Bara att trycka igång datorn igen och programmen återställdes automatiskt. Som tur är sparar mac ofta det man har hunnit göra. Efter kring 10 minuter kom strömmen tillbaka. Så dröjde det kring 20 minuter och strömmen gick igen. Samma procedur. Samma störning i arbetet. Ännu en gång upprepades eländet under kvällen. Oerhört frustrerande och hämmande för min verksamhet.

Ligga kraftstation med ledningar som via breda och raka gator genom ungskogen leder strömmen till södra Sverige.
Fail i Ligga kraftstation med ledningar genom ungskogen som leder elströmmen och pengarna till södra Sverige.

Norr om Polcirkeln är det Vattenfall som har monopol på både vattenkraftsproduktion och infrastruktur för eldistribution. Knappt fem kilometer från där jag bor i Randijaur finns Parki kraftstation, det kraftverk som ger minst av alla i luleälvarna.

Källa: Wikipedia
Källa: Wikipedia

Faktum är att elströmmen från Parki kraftverk lätt skulle kunna ersättas av antingen tio vindsnurror, av energieffektiviseringar eller helt enkelt genom att sparas bort. Parki kanske också är det verk som står stilla mest av alla. Hittills i vinter har vattnet rusat genom utskoven under flera dygn utan att generera någon ström överhuvudtaget. Många miljoner har runnit bort.

Det blir ofta strömavbrott i Randijaur. Om det snöar, blåser, åskar och till och med regnar brukar strömmen gå. Ett fail som beror på ålderstigen infrastruktur. Strömavbrotten är så vanliga att det blivit norm för bofasta i byar och samhällen. Inte bara i Randijaur utan överallt  i norra Sverige. Det är så det ska vara, det får man leva med, bara gilla läget – lika obevekligt som en naturlag.

Att modernisera ledningsnätet innebär en kostnad för det vinstdrivande statliga företaget Vattenfall. En kostnad Vattenfall inte vill ta. Hellre ta rekord i spekulation med polsk och tysk kol och atomkraft och köpa holländska gasföretaget Nuon för nära 100 miljarder än att alls bry sig om basal elförsörjning för det folk och de kommuner där kärnverksamheten – vattenkraften – produceras. 2009 var året flinens mästare Maud Olofsson och VD Lars G Josefsson köpte Nuon. Det gav en förlust på ofattbara 70 miljarder av våra skattepengar.

Trots att Vattenfall är staligt omfattas inte bolaget av något socialt patos. Det har Vattenfall för övrigt aldrig gjort. De har bara reglerat de enorma intrång som de bidragit till strikt via vattendomarna. Inga egna initiativ, och bara nålpengar i skadestånd. Visst har de byggt och bekostat samhällen, men bara i egenintresse. När utbyggnaderna varit färdiga har Vattenfall rivit samhällen och dragit. Som exempelvis Harsprånget och Messaure. Kvar i Jokkmokks kommun har lämnats en alltjämt krympande skara arbetare som sköter underhåll och bevakar dammarna. De flesta av Vattenfalls anställda sitter i Luleå och Stockholm. Jokkmokks politiska ledning ser också det som en naturlag, en dimhöljd nivå i den koloniala strukturen. Det är så det ska vara helt enkelt.

Stora Lule älv och Lilla Lule älv möts vid Vuollerim, sen kallas älven Lule älv ända ner till Luleå där den rinner ut i Bottenviken. Hela detta vattendrag är uppdämt och utbyggt av 15 kraftverk (utom i Lilla Lule älvs källflöden Pärlälven och vid Kvikkjokk där det är fria vatten). Det fabulösa företaget Vattenfall som har monopol på älvarna drar in kring 10 miljarder varje år på nätavgifter, elavgifter, överföringsavgifter och allt vad det nu heter. Jokkmokks kommun, som har 12 av de 15 kraftverken inom sina gränser, får varje år drygt 20 miljoner i så kallade regleringsmedel.  Pengar som ansöks från Länsstyrelsen och levereras som bidrag för att bland annat stimulera näringslivet. Samebyarna får inga pengar. Inte andra människor heller som lever med verkningarna av Vattenfall. Det är ett hån utan motstycke. Även här hukar sig kommunledningen förnöjsamma. 20 miljoner är norm.

Värsta hånet är att människor som bor vid kraftverken, som ser kraftverken från köksfönstret – kanske samer på vars förfäders skatteland kraftverket står – måste betala lika hög överföringsavgift som alla andra. Lika-för-alla-politiken har slagit igenom här också. Men det är fel, fail. Undra hur länge det ska behöva ta innan människor vaknar ur den koloniala dimman och går man ur huse?

Vattenfall – Vattenfail.

Sammanslutningen Kolonierna har på sin blogg dokumenterat hur någon på Jokkmokks marknad gjort om näst sista l-et i Vattenfall. Finurligt och träffande. http://kolonierna.se/?p=939

 

 

Kulturmassaker

Vid Parkijaurmagasinet mot Atjek
Har missförstått Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html. Där finns två grottor utmärkta sydost om Átjek några hundra meter från dämningsgränsen. Var dit med dottern idag (den 22 maj 2013), men det fanns inte ett spår av några grottor på de utmärkta koordinaterna 7410388 / 1648212 och 7410388 / 1648212. Det närmaste grottor vi kom var en gammal jordkällare…
Kultur
…och ett rävgryt.
Astrid vid gryt
Vi grillade älgkött på pinne och Ráddna myste vid ryggsäcken som hon såg som sin uppgift att vakta.
Raddna
En arkeologs anteckningarUr inventerarens anteckningar från den 25 augusti 1968, innan Bárkávrre byggdes ut:
”1) Grotta, ca 1,5 m h, 2 m br o 2 m dj. På golvet en renskalle, ett bogblad o en kaffepanna.
Ca 100 m ö om nr 1
2) Grotta under lodrät bergvägg. Grottan är ca 1,3 m h, 1,8 m br o 2 m dj golv av flata flisor. Bland dessa spjälkade renben. Grottans golv troligen under vatten vid högvatten. Båda grottorna kommer att dämmas över.”
Att Bárkávrre blev Parkijaurmagasinet är en fabulös våldtäkt på naturen, men också på kulturen. Samma respektlöshet då som nu. Kulturmassaker.
Bergtag
Hygge och damm

Tur i Parkimagasinet

På cykel med dotter och hund

På Parkidammen

for vi till den så kallade Jägarhyddan, tidigare centrum för omfattande skövling av skogarna kring Parkijaur, numera privatägd.

Stubbar vid hyddan

Det var grova tallurskogar på mårkan mellan sjöarna Rádnávrre och Barkávrre och kring stränderna.

Astrid vid skogsrest

Skogar som kalaverkades för att ge plats åt vattenmagasinet. Skogar vars ynkliga spår endast en och annan fastkilad stubbe vittnar om. Det känns märkligt att gå i det gyttjiga,

Parkimagasinet

förödda ökenlandskapet

Landskap

som under senhösten hyser vatten som går minst tio meter upp över huvudet.

Svan

Spår efter sångsvanens gigantiska pladuskor syns i leran.

Tranor

Tre tranor ger sina märkliga ljud ifrån sig och kommer flygande rakt över oss. Efter ivrigt letande bland stenarna hittar Astrid två musselskal. Grova roströda kättingar sitter fastborrade i storstenarna. Vilken funktion de haft är svårt att sia om, mest troligt höll de flottningsbommar på plats. Vi vandrar ut på ett skär långt ut i magasinet.

ParkimagasinetAstrid och Atjek

Min teori är att trots marken varit dränkt sedan 1970 då Parki kraftstation togs i drift, bör vissa arkeologiska spår som härdar och gravar gå att se. Spår som bevisar motsatsen till det som vissa människor propagerar för, att området inte var så värst mycket befolkat av samer förr i tiden. Tyvärr ligger alltför mycket is ännu för att kunna se några spår.

Astrid cyklar med Raddna

Vinter

Bra före i skogar och på isar, men Bievkkeguojkka har inte frusit ihop riktigt. Sanslös skillnad mot sommaren då tolv sarekglaciärer matar ett enormt, grönskimrande vattenflöde.

Funderar om de nu förmår ge forsen den minsta lilla gnutta slam från sig? Vattenflöde är det av värre art i Stuor Juleädno, åtminstone när Vattenfall av någon anledning släpper vatten genom Ligga kraftstation.

Får forskaren May-Britt Öhmans ord i huvudet. Hon har analyserat dammsäkerheten i framför allt Västerbotten och kan konstatera stora brister och låt-gå-mentalitet. Samma slappa inställning råder i Norrbotten. Vattenfall utreder Vattenfall, och på Länsstyrelsen finns inte nödvändig kompetens för de här frågorna. Varför måste det alltid ske en olycka innan seriösa insatser görs. Dammbrott sker hela tiden runt om i världen, också i grannlandet Finland där en gruvdamm i Talvivaara nu och för lång framtid läcker gifter, men tydligen tycker sig Sverige vara förskonade av någon gudomlig anledning. Jag passerade över dammen på väg till Utsi Ren på Västra Strand i Porjus där jag skulle filma hur en husbehovsslakt av ren går till. En pedagogisk och skicklig Per-Ola Utsi var i sitt esse. På stillbild fastnade dock Niila Jannok och Ol Duomma Utsi med en ren på varsin slaktbock.

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.

 

Strövtåg vid Átjek

Körde förbi de flitiga gruvprospektörerna från Jokkmokk Iron Mines till vägslutet under Átjek, på bergets västra sida. Många intressanta nedslag för en amatörarkeolog i hålster, vid klippor och under stenar. På lulesamiska slahpa, där man kan söka skydd från oväder.Tyvärr inga tydliga samiska spår från förr. In en naturlig fångstgrop hade dock en stackars ren ramlat ner och svultit ihjäl. På återvägen gick jag efter stranden och kunde konstatera ett ganska proppfullt Parkimagasin.
Hittade också en gammal slaktplats. Blir gruvan verklighet blir det naturligtvis slutjagat efter älg och annat vilt i området.

 

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Parkijaur livsfarlig

Den av Vattenfall reglerade sjön Parjijaur, eller Bárkávrre på lulesamiska, är ett vattenmagasin som har livsfarlig is. Det hindrade inte två älgar att långsamt och försiktigt och med många pauser ta sig över hela magasinet. Jag trodde aldrig att de skulle klara det. När snön lagt sig på isen brukar älgarna bli extra morska.

Regnhöst

Regn, regn, regn. Alla mina projekt med film, foto och jakt ser ut att rinna bort. Visst har det blivit endel jobb åt Samhalls tidningen Focus (tillsammans med journalisten Agneta Nyberg) och den enormt snygga tidningen Hemslöjd (tillsammans med sambon och journalisten Åsa Lindstrand skildrade vi garvaren Anders Håkansson i Dragnäs) och det är ju tur att det går att vara inomhus under skitvädret. Deltaländerna, skogarna och fjällen är mättade av vatten. Vattenmagasinen snart proppfulla. Akkatj kraftstation har båda sina utskovsluckor vidöppna för att hålla trycket nere. Jag vet inte om Vattenfall släpper i andra stationer, men snart har de har inga andra val. Snart är magasinen rågade. Snart måste vattnet i luleälvarna rinna rakt genom alla 15 kraftstationer. Frågan är om diametern på utskoven räcker. Om de förmår hålla flödet nere. Om vattnet ändå stiger och dammarna rämnar. Alla förstärkningar som Vattenfall gjort under senare år kanske inte räcker. Det är trots allt mänskliga beräkningar som ligger till grund för hur mycket vatten som maximalt kan komma från snösmältning och nederbörd. Och mänsklig logik har fallerat många gånger förr, allra helst när naturen ska analyseras. Men idag är naturen mer nyckfull än vad människan förstår. Den går inte att läsa, inte förstå. Vi själva är orsaken och kör vidare som om ingenting hänt. För egen del finns Kvikkjokk.

Ovanligt mycket vatten i september i Gámajåhkå vid Kvikkjokk.

Fria vatten utan några magasin eller dammar uppströms. Här är man trygg. Jag var där i helgen och gick en sväng med hunden på älgjakt. Jag satte mig och lockade på en liten backe med hunden vid sidan. Snart ser jag Ráddnas öron spetsas. Hon tittar och lyssnar åt samma håll minut för minut. Så kommer en rejäl rensarv rakt mot oss.

Fick några bilder på en av sarvarna, de flesta dock oskarpa...

På cirka 35 meter snor den runt och lägger sig. Tiken är helt tyst. Jag är imponerad! Hon tittar stint på sarven, som snart får sällskap av sin något mindre kompis. Denne kommer ännu närmare och jag fotograferar under det att han går i skogen. Nu kan Ráddna inte hålla sig utan springer mot den vilt skällande och båda renarna flyr. Genast kan jag dock locka tillbaks hunden. Jag berömmer henne och bjuder på en smörklick (det enda jag har med mig som en hund gillar). Jag är glad över att ha fått ett sådant ämne till bandhund. Kanske hon till och med kan jobba lös. Vi får se om det blir älgkontakt senare i höst, i såna fall vore det helt suveränt. Att antingen ha en hund som är tyst och håller sig vid fötterna, eller en som är vidsökt och ägnar sig år ståndskall, är allt en jägare kan önska sig. I kvikkjokksskogarna, och alla andra skogar i Jokkmokk som jag har besökt, har dock blötan gjort att det är riktigt bra med svamp. Något gott i alla fall av fem veckors regn…

Svampar på bäverfälld björk i Kvikkjokks delta.