Etikettarkiv: urfolk

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Samiska filmfestivalen Dellie maa visar Biebbmo

Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk, tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.
Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk,tidigare i oktober tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.

På lördag den 31 oktober åker jag och Greta Huuva till den samiska filmfestivalen Dellie maa i Dearna, Tärnaby.

Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.
Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.

Vi har blivit inbjudna av festivalens initiativtagare Oskar Östergren  för att berätta om min film Biebbmo – mat,tradition, trend som visas på söndag 12.30, se program.

Det ska bli roligt att berätta om filmen, att träffa Oskar och alla andra filmare och få möjlighet att se urfolksfilmer från hela världen.

Brev till riksdagen, med svar

Följande brev skickade jag den 26 februari till samtliga riksdagsledamöter.
Trots att det snart har gått två veckor har jag fått svar från endast fem ledamöter: (MP), (V), (M) och (S).
Detta trots att jag belyser ett mycket viktigt och centralt övergrepp på det samiska folket som ingen riksdag sedan 1928 alls brytt sig om att korrigera.
Med över 61 tusen i lön varje månad tycker jag att svarsfrekvensen är rysligt dålig.

Sameflaggor vid Uppsala domkyrka

”Bäste riksdagsledamot!

Mitt namn är Tor Lundberg Tuorda. Jag är same och bor i en by väster om Jokkmokk där jag försörjer mig som frilansfotograf.
Jag vill berätta för er om ett dilemma jag och andra samer tvingas leva med varje dag.
Regering efter regering nonchalerar Sveriges och EU:s enda erkända urfolk.
Gång på gång riktas fokus mot andra folkslag på jorden vilka fått sina mänskliga rättigheter kränkta.
Förvisso viktigt, och Sverige har ju gjort sig känt för att stå på de förtrycktas sida.
Senast erkände Sverige staten Palestina och stödjer nu också självständighet för Kurdistan.

Kurdistan sträcker sig över fyra länder, precis som Sápmi – samernas nation.
Kurderna har en egen kultur och ett eget språk som skiljer sig från de länder som övertagit deras traditionellt brukade områden
– precis som samerna. Sápmi var befolkat av samer långt innan Sverige blev Sverige.

För 87 år sedan beslutade Sveriges riksdag i en renbeteslag att endast samer som uteslutande ägnade sig åt renskötsel skulle få vara medlemmar i lappbyarna.
Lappfogdar och länsstyrelsetjänstemän bestämde vilka samer som fick vara medlemmar.
Samer som försörjde sig på jakt, fiske, jordbruk, slöjd, som tidvis högg eller körde timmer med sin häst, som ägnade sig åt turism, eller samer som jobbade som lärare eller präster, blev avvisade från gemenskapen.
Detta även om deras förfäder enskilt hade ägt skatteland inom lappbyns område i mer än 500 år.

Avvisningen skedde inte för att de själva eller några andra samer ville det, utan för att den svenska staten tvingade dem.
De utslängda samerna ansågs inte vara nog äkta, kort sagt.
Det eniga riksdagsbeslutet 1928 togs i en tid som präglades av rasism och tron att samerna skulle upphöra att existera som folkgrupp eftersom de ansågs vara en lägre stående ras.
Renskötseln skulle dock få finnas kvar som ett exotiskt inslag på fjället, till turisternas förnöjelse. Skogsrenskötseln ansågs också oäkta och motarbetades.

Alla utestängda samer förlorade sina möjligheter att ta ved eller slöjdmaterial, fiska eller jaga som de alltid hade hade gjort inom lappbyns område.
Många flyttade till städerna och försvenskades in i minsta detalj: Slutade bära samiska kläder, slutade tala samiska och slutade använda samiska föremål.
Många var rädda efter statliga kampanjer av skallmätningar, nakenfotograferingar och en uppblossande nazism.
En stor majoritet av samerna i Sverige hamnade därför utanför lappbyarna och blev som vilka svenskar som helst, vilket var statens uppsåt.
Många av samerna utanför samebyarna (som lappbyarna kom att kallas efter rennäringslagen 1971) men som ändå bodde kvar inom samebyns gränser, tvingades söka tillstånd hos länsstyrelsen för vedtäkt, fiske och jakt.

Där är vi nu.
Ingen regering har brytt sig om att korrigera detta brutala övergrepp utan bara begravt frågan i ändlösa utredningar.
Det är lättare att värna folk utomlands och möta internationella hurrarop än att tvätta sin egen byk.

Endast ni riksdagsledamöter har makt att förändra.
Ni behöver inte starta någon ny utredning. Och skjut inte över ansvaret på Sametinget, men lyssna på detta samernas folkvalda parlament.

”För första gången i historien uteslöts alla samer utom de som hade renskötselrätt från lappbyn,
ett olagligt ingrepp, eftersom bymedlemmarnas civilrätt och privaträtt är överordnad näringslagen.”

(citatet kommer från boken Tusen år i lappmarken. Jag rekommenderar denna bok som grund för en seriös samepolitik som ställer tillrätta några av historiens värsta övergrepp mot det samiska folket.)”

Med vänliga hälsningar

Tor Lundberg Tuorda
Randijaurvägen 12
962 98 Randijaur
070-2300955

Svar från riksdagsmännen:

Hej Tor,

Tack för att du skriver till oss riksdagsledamöter. Jag blir berörd av din text av tre skäl: För det första för att jag länge kämpat för att Sverige ska skriva under ILO- konventionen om ursprungsfolk och stamfolk som antogs 1989. FN:s övriga rättighetsdeklarationer ska givetvis även tillämpas på ursprungsbefolkningar. För det andra berörs jag av hur man systematiskt har fördrivit samer genom fysiska övergrepp och tvångsförflyttningar i över hundra år utan att ge det samiska folket en rättmätig upprättelse och att fortfarande pågår. För det tredje så skriver ni om Kurdistan och det kurdiska folket som också systematiskt har fördrivits, tvångsdeporterats och som utsatts för ofantliga repressalier. Mina föräldrar är kurder och jag känner en djupgående solidaritet med det ni skriver och om behovet av att agera för er sakfråga.

Jag har ambitionen att besöka Sápmi i sommar för att fördjupa mig i frågan. Du får gärna skicka förslag på böcker, platser och personer att besöka samt andra tips som ni tror kan utöka mina kunskaper.

Återigen vill jag tacka för ert brev, hoppas på återkoppling snart.

Med vänlig hälsning,

Lawen Redar
Riksdagsledamot (S)
Ledamot JustitieutskottetLedamot EU- nämnden

*******************************************

Hej Tor!

Tack för ditt mail.

Vänsterpartiet driver att Sverige ska göra en vitbok om de historiska brotten mot samerna och be om ursäkt på liknade vis som Sverige gjort gentemot romerna. Mer om vår politik kan du läsa i motionen Samernas rättigheter: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Samers-rattigheter_H202849/?text=true

Mia Sydow Mölleby (V) skrev igår en interpellation till Regeringen om ratificeringen av ILO-konvention 169. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Ratificering-av-ILO-konvention_H210333/

Hälsningar Håkan

 

****************************
Håkan Svenneling

Riksdagsledamot

Vänsterpartiet

Landsbygdspolitisk talesperson

Ersättare i Finansutskottet

Ersättare i Näringsutskottet

Ledamot i Nordiska rådet

*******************************

Hej Tor!

Kul att höra om ditt engagemang även i miljöfrågor! Jag vet inte om vi har sets, det är ju möjligt att vi gjort det i samband med någon kongress eller liknande.
Jag tar med det du skriver i mitt arbete framöver. Jag har nämligen själv funderat mycket på frågan och tror att det skulle vara viktigt att historien blev mer allmänt känd. Förslaget om en sanningskommission tycker jag är bra. 
Är det okej att jag kontaktar dig framöver i frågan?

Bästa hälsningar,

ANNIKA HIRVONEN (MP)
Vice ordförande justitieutskottet
Ersättare riksdagens EU-nämnd
Jämställdhetspolitisk talesperson

****************************

Hej Tor!

Tack för ditt mail och för att du belyser detta viktiga ämne. Många svenskar, mig själv inkluderat, har tyvärr väldigt bristfällig kunskap om Sapmi och samernas historia. Men det finns också många som jobbar aktivt med att ändra på det i Riksdagen också. I mitt parti, miljöpartiet, är vår gruppledare, Jonas Eriksson samepolitisk talesperson och han och vår andra gruppledare, Maria Ferm är mycket aktiva i frågan. Jag försöker själv att läsa in mig och lära mig mer. Som ett led i detta kommer jag att tillsammans med Åsa Romson träffa företrädare för Sáminuorra, Svenska Samernas Riksungdomsförbund. Vi håller på att leta ett datum för det nu. Så jag hoppas att vi kommer kunna visa det i aktiv politik också.

Med vänliga hälsningar

EMMA NOHRÉN

Riksdagsledamot / Landsbygdspolitisk talesperson

_______________________

Riksdagskansliet

Miljöpartiet de gröna

********************************

Hej Tor!

Tack för din information och förslag. Jag tar med dem i mitt riksdagsarbete.

Cecilia Magnusson
Riksdagsledamot (m)

 

Eskil och Alliansen hugger urskogar

I den centerpartistiske och ansvarige ministern Eskil Erlandssons Sverige huggs fortfarande natur- och urskogar på löpande band av Sveaskog, med stöd av Skogsstyrelsen. Det är fruktansvärt att ansvariga politiker vare sig tar hänsyn till att skogar med drösvis av utrotningshotade arter kalavverkas. Ingen hänsyn tas heller till EU:s enda urfolk samerna och vår rätt att leva och verka i oförstörd natur. Alliansen är värsta 1800-tals-kolonialisterna, som ser norra Sverige ENDAST som råvarubod. Brevet nedan till ansvariga i Sveaskog är ett av många som visar hur den ideelle naturvårdaren Björn Mildh oförtrutet arbetar – för blinda ögon och döva öron.

RÖSTA GRÖNT PÅ SÖNDAG!

Foto: Björn Mildh
Foto: Björn Mildh

”Bästa Johan, Lars-Göran och Ann

Sveaskog inte bara klassar ner sina naturvårdsskogar med höga naturvärden, utan låter även bli att registrera och avsätta gamla naturskogar av hög nyckelbiotopsklass.

En sådan urskogsartad gran-naturskog ligger vid Melakträsket i Arvidsjaurs kommun. Skogen har koordinaterna x 7275478;

y 1689169. Den gränsar i sydväst till ett litet, avsatt område.

Den ca 200-åriga naturskogen är rik på grova lågor och rik på rödlistade arter knutna till urskogsartade bestånd med lång kontinuitet. Bland annat rosenticka, ullticka, lappticka, rynkskinn, ostticka, harticka, granticka, tallticka, gränsticka, gammelgranskål, knottrig blåslav, rosa skärelav och nordtagging. Spår av bronsjon. Häckande tretåig hackspett och lavskrika.

Skogen var exkursionsmål under Inspirationshelgen och resan den 23-24 augusti, anordnad av länsförbundet i Norrbotten. Mats Karström behövde bara gå ett tiotal meter in i skogen för att konstatera att den höll rik nyckelbiotopsklass.

Se bifogade bildalbum. (klicka och vänta några sekunder, klicka på ”här”, öppna sedan bildspelet). Samtliga bilder är tagna av undertecknad i den aktuella skogen.

Se även länken med den nyligen tagna filmen av naturskogen.

 https://picasaweb.google.com/115467274551391163472/SveaskogKlassarUrskogsartadNyckelbiotopSomProduktionsskog?authuser=0&feat=directlink

http://www.helistock.se/fscswe2.jsp

Denna urskogsartade naturskog har Sveaskog klassat som produktionsskog. Det innebär att den när som helst kan avverkningsanmälas och avverkas.

Skogsstyrelsen kommer inte att ha några invändningar. Det vet vi från avverkningen av naturskogen intill, på Melakträskliden (samma skog), i november 2013. Då gav Skogsstyrelsen till och med dispens omgående utan eget fältbesök och trots att vi strax innan informerat om skogens höga naturvärden !

Sveaskogs ekologer har bevisligen haft kännedom om skogen sedan åtminstone 2009 (besök med skriftligt svar av Sveaskog), men har envist fortsatt att klassa den som produktionsskog, trots påstötningar, senast i november 2013.

Detta kan bara uppfattas som dåligt fögderi.

Skyddsvärda skogar betalar priset.

Bolagets organisation fungerar inte trots allt självberöm.

När inventeraren besöker en naturskog som skall naturvärdesbedömas kan den redan vara snitslad för avverkning av planeraren, eller i värsta fall till och med avverkad. Så skedde troligen på Melakträskliden, där hälften av naturskogen höggs innan avverkningen stoppades. (Sveaskog har vägrat tala om vad som hände).

Sveaskog, nyckelbiotoper skall inte klassas som produktionsskog.

Nyckelbiotoper skall sparas, inte huggas.

Vi uppmanar återigen er och Sveaskog att klassa upp den urskogsartade naturskogen vid Melakträsket till nyckelbiotop som den rätteligen är och spara skogen.

Ser fram emot Sveaskogs skriftliga svar. Ber Sveaskog skicka svaret till samtliga intressenter som fått detta brev. Först då kan vi vara säkra på att bolaget sparar nyckelbiotopen vid Melakträsket, inte innan. Till intet förpliktande prat räcker inte.

Med vänlig hälsning

 

Björn Mildh, ideell naturvårdare

P.S. Bäste Herman Sundqvist; Ännu en gång, vi ber om skriftliga svar på ställda frågor, inte ett möte för varje ställd fråga. Muntliga besked är alltför kortlivade.”

 

Gruvlobbyn blir ännu starkare

Den enda vägens politik går ut på att se till att alla brytvärda mineraler som finns i framför allt Lappland hittas, sprängs lös, raffineras och säljs. Fort ska det gå. Helst under en generation – regeringens egen. Spelar ingen roll vad det kostar. Spelar ingen roll om utlänningar tar vinsterna. Spelar ingen roll hur naturen förstörs. Spelar ingen roll hur urfolket drabbas. Spelar ingen roll att kommande generationer får dras med skiten och själva ingenting får kvar att utvinna. De ändliga naturresurserna ska sättas sprätt på. Nu.

Den slösaktige Christina Lugnets sociala skyddsnät har fallit ut. Nu ska det slösas ännu mer för gruvnäringens bästa. De håller varann om ryggen makten, som vanligt. Läs Norrbottens-Kurirens artikel http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6553368 Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/fran-grand-hotel-till-gruvan_7515988.svd

Gruvlobbyn och den övertroende regeringen med SGU och Bergsstaten får tillökning. Kritiker och de som vill gå försiktigare fram med gruvorna får förlita sig på ideella krafter – så också kommande generationer. Det är så fel som någonting kan bli. Idag kommer en arkeolog för att ideellt inventera området kring Gállokjávrre, Kallak, där länsstyrelsens tidigare initierade undersökning slarvade. Gruvbolaget Beowulf Mining kartlägger här en enorm järnmalmskropp som de senare säljer till högstbjudande över hela världen. Köpare blir bolag från Kina, Australien, eller andra spekulanter.

Denna sjö, Gállokjávrre vid Björkholmen, kommer framtida gruvbolag att tömma för att komma åt järnmalmkroppen. Ett hån mot kommande generationer och urfolket som haft sitt skatteland här. Området ska inventeras ideellt av en arkeolog idag. (c) Tor Lundberg

Terra Madre, urfolkskonferens i Jokkmokk

Igår invigdes urfolkskonferensen Terra Madre i en jättekåta nedanför Hotel Jokkmokk vid Dálvvádis strand. Det var spännande att möta urfolk från jorden alla hörn och uppleva indiansk sång, sydafrikansk dans och en lång rad samiska sångare och jojkare.En ceremoni inledde konferensen, där jord från alla närvarande urfolks områden blandades.

Johan Märak, Sofia Jannok, Simon Issát Marainen, Per Niila Stålka, Katarina Rimpi och Mandy Senger på scenen i storkåtan.

Sofia Jannok och Dálvvádiskören.
Katarina Rimpi
Avslutning. Den gemensamma jojken av Nils-Aslak Walkeapää gick dock i olika tonarter, men jojkarna hittade ändå varann.