Etikettarkiv: ur

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Jokkmokks allmänning kalhugger naturskog

Jokkmokks sockenallmänning har dragit vägar in ett område mellan Skálkká/Bárgávrre och Gárásj i Lilla Lule älv. Området består av urskog och naturskog – vilken tidigare plockhuggits med häst och bara de grövsta träden avverkats. En skogsbruksmodell som till största del låter skogens artrikedom bestå.

Skälet till vägdragningarna är förstås att Allmänningen vill kalavverka skogen. Något som de påbörjat. En mängd kalhyggen i varierande storlek kantar hela detta omfattande vägnät. Urskogar vid myrar och andra nyckelbiotoper har utraderats. Området ligger fyra mil väster om Jokkmokk och gränsar till Pärlälvens naturreservat. Kartbild

Nedan följer bilder som jag tagit idag den 10 juni 2015 från bilen och från änden av vägen som går vid Iegeljávrre. Jag gick runt vid vändplanen och såg att också mindre tallar hade huggits. Kanske för att bli till virke i en timring? Kanske en timmerkåta? För barktäkterna ligger tätt i detta urgamla samiska kulturlandskap.
Vidare finns bilder från ett av Allmänningens planerade kalhygge några hundra meter från vägslutet, där Allmänningen snitslat gränserna till ett nytt kalhygge.

Det är hemskt att gammelskogarna faller också 2015. Jag är delägare i Allmänningen och jag skäms för hur de drar fram.

 

 

I väntan på ljuset

13-14 juni for jag och dotter Astrid till sör-Stubbá för att en smula från ovan filma Muttos myr- och skogslandskap. Efter en dryg kilometers enkel vandring upp från gällivarevägen (E45) tältade vi på den lilla toppen. Vid stensättningen där någon eldat burkar och anlagt en stenskärm som vindskydd hittade vi en slät tältplats. Milsvid utsikt, men nästan för mycket, för stort. För att få djup i bilderna skulle man trots allt behöva klättra ner något, vilket skulle gå bra bland stenblocken på bergets södra sida. Men det var inte läge för det. Diset och den urschliga kontrasten gjorde det omöjligt att få till några bra bilder. Tre älgar, tre par med sångsvanar och tre renar hittade jag i kikaren på mycket långt avstånd. På närmare håll stenskvätta och lövsångare. Astrid somnade vid elvatiden. Jag avvaktade midnattssolen och solens stigning till över tre på morgonen.

Blåbär och midnattssol.

Hösten blir nog den bästa årstiden för att få till det, tror jag.

Nu inget vidare, med en fadd lövton. Tänker mig granarna bland färgglada höstbjörkar istället...

Möjligen en kallare dag med många stratocumulusmoln. Somnade och sov gott ända till förmiddagen då värmen i tältet blev olidlig. Vi kokade kaffe och choklad, åt mackor med tubost. Sedan for vi gående, klättrande och hasande på upptäcktsfärd. Jag hoppades få se solande ormar och spännande växter. Lingon som bland storstenarna hittat livsrum i en murken björkstubbe, och svällande fruktkroppar på cladonialav blev stillbilder. En jättelik spindel och en fjäril blev film. Och Astrid, naturligtvis…

Spännande skog

Att strosa runt i de riktiga skogarna nära fjällen är verkligen en upplevelse.

Skog vid Gárásj.

De backiga granskogarna med sin mångfald av arter eller flacka hedland med uråldriga, grova tallar. Kommer ihåg när jag guidade ett gäng mellanstadieelever från stockholmsregionen upp till Prinskullen nära Kvikkjokk. Då kanske de inte var så upphetsade över upptäckten av gammelskogens lunglav på sälgarna, de höga, giftiga örterna i kallkälldrågen, de mäktiga granarna.  När klassen i mygghorderna segade sig uppför den sista backen där grovgranarna övergick i krokig björkskog var det mest gnäll, vill jag minnas. Nu när de är vuxna kanske de berättar om sitt möte med en riktig skog till sina vänner och barn. Då var det mest pest och pina. När jag gick där i täten och hörde jämret bakom ryggen funderade jag på något medel för att få dem på bättre humör. Något att locka dem med. Kom på en modell av riktigt rackartyg som jag och mina kompisar höll på med under sensommarens mörka kvällar. Då vi utsatte tomtägare som var alltför otrevliga när vi pallade deras morötter för hemska ting… Vid en av de övre granarna stannade jag till och sa till gruppen att vänta en stund.

En perfekt gran att samla kåda från, för att göra fjunt!

Jag försvann bort i skogen och hittade en gran med en gammal skada. En reva där bullar av hård kåda bildats vid kanterna. Jag billade bort några klumpar med kniven och återvände fort till ungdomarna. Lovade dem att de skulle få se någonting extraordinärt när vi kommit upp på toppen. Uppe vid den lilla bäcken söder om Prinskullen stannade vi och barnen drack sig otörstiga. Jag gick undan en bit och lade kådbitarna på en skålformad häll. Tog en sten och hackade och mosade sönder bitarna till fint mjöl. Återvände med vänster han kupad och rågad med mjöl. Placerade en tändsticka mellan lång- och ringfingret så att svavlet befann sig just ovanför kådhögen. Drog med plånet över tändstickan och kastade samtidigt upp högen i luften. Det dånade till och en enorm, svartrökande eldkvast sprutade upp. Då blev de först imponerade, stockholmsungarna. Om sanningen ska fram så är det väl denna fjuntning de kommer bäst ihåg från Kvikkjokk.

Hot om avverkning i Änok

Jag har med stort intresse följt Tendens i P1 där naturens läkande kraft avhandlades. Hur människor som är sjuka i både kropp och själ ges lindring och bot genom att vistas i naturen. Eller bara med att se på fotografiska naturbilder från sin sjukhussäng. Naturen har mycket mer att ge än vad vi kan föreställa oss. Och tänk på alla växter som finns där ute i skogar och på fjäll, som ännu inte är upptäckta men med verksamma substanser mot människors sjukdomar. Naturen, med fjäll, deltaland och skog, och alla andra naturtyper, är värt så mycket mer än pengar från malm, vattenkraft och timmer. Tyvärr tycker inte alla så.

Levnadsglädje

Tyvärr är vi ganska ensamma i det stora hela, vi som tycker så. Inte ens folk som har sina rötter i Kvikkjokk, som kanske bör vara en aning mer restriktiva mot det moderna storskogsbruket – som kanske har lite mer naturmänniska boende inom sig än vad andra har. Men inte. För en del måste naturen göras om till pengar, som det enda värdet. Cirka sju kilometer norr om Kvikkjokk finns fin gammelskog som två skogsägare sökt tillstånd till att slutavverka. De vill göra kalhygge av alltihop.

Hotad gammelskog i Änok sju kilometer norr om Kvikkjokk. Sarekfjällen i fonden.

Ingen annan markägare har gjort några kalhyggen i detta område. När länsstyrelsen för några år sen ville göra naturreservat av Änok som länsstyrelsen själva i vanlig ordning skulle förvalta, ville kvikkjokksborna visa att de är de bästa förvaltarna och har så varit i flera hundra år. Tillsammans med ett tjugotal kvikkjokksbor (människor som bor permanent eller äger mark vid byn) reste jag till Luleå och landshövding Per-Ola Erikssons residens. Jag visade bilder och berättade om hur byborna vårdat området i generationer. Att den sällsynta osttickan växte ett stenkast från min och min brors stuga, och ett sjok knottrig blåslav på en 500-årig tall bara tio meter från stuguväggen. Jag visade en flygbild över deltat där barrskogen på deltasidorna låg helt orörd.

Flygbild över Änok, med privatägt deltaland och skogsmark på sidorna.

Efter detta rev landshövdingen upp planerna på att göra naturreservat, vilket gladde oss oerhört. Så dundrar det fram andra markägare som vill hugga ner all sin skog. Och här står jag med byxorna nere, och de andra byborna också som besökte landshövdingen. Alla önskade att Änok skulle förbli som det var, att kvikkjokksborna skulle fortsätta vara förvaltare av sin egen skog. Så mycket var den åsikten nu värd. Nu har länsstyrelsen skäl till att snabbt bilda naturreservat av hela alltet…

Karta över hotade områden, 55ha markerade med heldragen röd linje. Änojávvre i bildens nedre högra hörn.