Etikettarkiv: unesco

Arne Müller om Kallak

Arne Müller vid släpp av sin bok Smutsiga miljarder, den svenska gruvboomens baksida, på Ája i Jokkmokk i augusti 2013.

Jag har under lång tid förundrats av den ovilja regeringar har av att revidera minerallagen. Oavsett hur många Talvivaara, Northland, Blaiken eller Svärtträsk som briserat tickar den ålderdomliga lagen på utan att ändras. Det spelar ingen roll hur många anmälningar som görs mot mineralprospektörer och gruvbolag om misstänkta miljöbrott: Sönderkörda myrar, havererade dammar, oljeläckage, sänkta grundvattennivåer, olovliga vägbyggen, massiva läckage av tungmetaller, polisvåld mot demonstranter. Allt läggs ner av åklagarna på löpande band. Den är oantastbar, minerallagen.
Att samernas folkrätt kontinuerligt kränks på marker som stulits av samerna och att de urgamla kulturlanden skövlas och förgiftas i en hysterisk takt spelar heller ingen roll. Inte heller att svenska regeringar kritiseras av FN för kränkningarna.

Jag frågade Arne Müller, Sveriges i gruvfrågor mest kunniga journalist och författare om varför knappt någonting hörs om Northlands praktfiasko vid Pajala?

När det gäller Kaunisvaara så tycker jag att det är märkligt hur politiker och journalister verkar ha glömt alla erfarenheter från Northlandepoken. Det finns massor av grundläggande frågor som inte har ställts: Vilket järnmalmspris behövs för att gruvan ska gå ihop? Vilka finansiella muskler har företaget Abecede? Hur ska det miljömässiga fuskverk som Northland har gjort åtgärdas på ett sådant sätt att miljötillståndet följs? Hur ska gruvan kunna tjäna in de 250-340 miljoner som återställningen beräknas kosta? Varför startar ni inte Sahavaaragruvan, som enligt Northland var den viktigare av de två fyndigheterna i området?

Vad tror du om framtiden för den planerade gruvan i Gállok?

När det gäller Kallak kan man verkligen undra över en massa. UNESCO-frågan hänger fortfarande i luften. Den grundläggande konflikten med rennäringen är inte på något sätt löst. Med tanke på de stora likheterna med Kaunisvaara är det svårt att se hur projektet ska kunna bli lönsamt i nuläget, såvida inte staten bjussar på alla väg- och järnvägsinvesteringar. Ser man till dessa förutsättningar borde det vara svårt för regeringen att säga ja till gruvan, men nu handlar det om en större politisk fråga. Gruvbranschen är oerhört frustrerad och irriterad efter Ojnarebeslutet, Högsta förvaltningsdomstolens dom och efter att det börjat gå upp för dom att EU:s vattendirektiv kommer att få stor betydelse. De kommer inte att vilja ha ytterligare ett beslut som går dem emot. Jag är ganska övertygad om att Damberg är beredd att säga ja. Det ligger i linje med inriktningen i Mineralstrategin. Men vad händer med Miljöpartiet om regeringen säger ja till Kallak? En tänkbar lösning är att dra ut på processen till efter valet 2018. Men inte heller det är okomplicerat. Läser man det Beowulf skrivit den senaste tiden är de väldigt missnöjda med att processen tagit lång tid. De kommer säkerligen inte att vara tysta om det inte kommer ett beslut under det närmaste halvåret. Grundtipset är att det kommer att bli ett ja från regeringen förr eller senare, men även med ett ja så är det helt otänkbart att Beowulf kan dra igång projektet under överskådlig tid.

Om mineralprospektören verkligen får ja från regeringen, vad händer sen?

Om vi antar att Beowulf får koncession så kommer miljöprövningen. Där kommer påverkan på renskötseln att tas upp. Då måste också Beowulf sätta ned foten i en rad frågor. Bland annat har de än så länge duckat på frågan om hur transporterna ska ske. Det enda de har sagt är att de har avskrivit en järnväg genom Jelka-Rimakåbbå, men alla alternativ som är aktuella kommer att ställa till problem för rennäringen (och kräva stora investeringar i väg/järnväg). Nu är det inte ens säkert att Beowulf når så långt som till miljöprövning. Det krävs omfattande undersökningar och underlag för att ansöka om miljötillstånd. Det handlar om i vart fall tvåsiffriga miljonbelopp. Det är inte säkert att det går att få fram de pengarna inom de närmaste åren. Laponiafrågan är, och förblir, komplicerad. Som jag har fattat det tycker Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen att frågan om påverkan på Laponia borde avgöras allra först, innan det kan bli fråga om att pröva frågan om bearbetningskoncession. De tre myndigheterna tycker inte att Beowulf har lämnat underlag som duger för att avgöra påverkan på Laponia. Jag skulle tro att de främst är tveksamma när det gäller påverkan på renskötseln (som är en viktig grund till Laponias världsarvsstatus). Jag är inte säker på vad detta innebär. Det jag tror är att frågan om världsarvets framtida status kommer att fortsätta att hänga i luften. Rimligen måste UNESCO när som helst kunna säga: Vi har inte fått de begärda garantierna för att en eventuell gruva inte kommer att påverka Laponia, därför kommer vi att ompröva Laponias världsarvsstatus om det blir en gruva. Det skulle vara intressant om någon kunde ställa frågan till UNESCO hur de ser på att frågan om påverkan på världsarvet inte har klarats ut innan frågan nu skickats till regeringen. Om Beowulf skulle klara av att fixa en miljöprövning och skulle kunna övertyga UNESCO om att projektet inte påverkar Laponia, så återstår det allra högsta hindret. För att få loss de mångmiljardbelopp som kommer att krävas måste man kunna visa upp en trovärdig lönsamhetskalkyl. Jag förstår inte hur man ska kunna presentera en sådan. Förutsättningarna påminner om Kaunisvaara när det gäller halter och fyndighetens storlek. Det krävs ett anrikningsverk som kostar ett antal miljarder och transportvägen är i vart fall inte mindre besvärlig än i Kaunisvaara. Northlands kalkyl gick ihop genom att man räknade med att järnmalmspriset skulle ligga klart över 100 dollar per ton fram till 2030. Idag är järnmalmspriset 55 dollar och jag har mycket svårt att tro att någon investerare kommer att köpa en kalkyl som påminner om Northlands. Det Beowulf har sagt är att de kan leverera järnmalmskoncentrat av hög kvalitet, vilket ger mer betalt. Men det gällde också för malmen från Kaunisvaara. Återigen är det häpnadsväckande att ingen journalist har ställt de självklara frågorna om hur ekonomiskt realistiskt projektet egentligen är. Det minsta man kan säga är att en eventuell gruva i Kallak kommer att bli ett ekonomiskt vågspel där risken för en upprepning av händelseutvecklingen i Kaunisvaara är överhängande.

Laponia is under threat

World Heritage Centre, UNESCO, 7, place de Fontenoy, 75352 Paris 07 SP, FRANCE

The threat against Laponian Area, Sweden

The Laponian Area in Sweden, inscribed in 1996 as a World Heritage Area by UNESCO, is under threat.
The British company Beowulf mining Plc has, via its wholly-owned Swedish subsidiary Jokkmokk Iron Mines AB, been granted permission by the Swedish state to do exploratory drillings for iron ore. These will take place 50 kilometres west of Jokkmokk in the properties Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 and Björkholmen 5:1. An appeal has been made.

The same British company was granted a licence to trial-drill for titanium and iron ore from 21st March 2006 to 8th March 2012 on the Ruovddevárre Mountain, 11 kilometres north of Kvikkjokk. The Company’s mining-claim is 850 hectares (2100 acres) and is situated inside the Laponian Area. During spring 2012 Beowulf Mining, through its subsidiary, applied for an extension to the licence.

Once mining and exploitations commence, the Sami*, the indigenous people that live and work in the Laponian Area, face the prospect of losing forever the means to carry out traditional reindeer herding. The drilling will destroy reindeer pasture and migrating routes. We are deeply troubled by the very real threat that the exploratory drilling is posing to the Sami villages that are working in the Laponia area. The prospect of a full mining operation in the future, in any of the areas mentioned above, would be catastrophical for the Sami villages and consequently the whole of Laponian Area.

Since reindeer herding was one of the reasons the Laponian Area was inscribed a World Heritage Area we are worried that the Laponian Area will lose its World Heritage Status and that this ancient industry will not be allowed to continue in the way it always has been.

Unique and magnificent natural areas, where centuries-old pine forests meet the mountains, also risk being wiped out

JOKKMOKK, 4th February 2013

Tor Lundberg, land owner in the Änok delta, bordering the Laponian Area
Karin Kuoljok, member of Sirges sami village
Henrik Blind, member of Tuorpon sami village
Jan-Erik Länta, member of   Jåhkågasska sami village

*The Sami are an indigenous people, recognised by the Swedish Parliament in 1977. This means Sweden is obliged under international law to secure more entitlements to the Sami than to other minorities, especially with regards to land, water and self-determination.

A copy of this letter is sent to the Swedish national heritage board, Riksantikvarieämbetet, riksant@raa.se

Ovanstående brev skickades som en anmälan till FN:organet UNESCO igår.

Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO
Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO

 

Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO
Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO

 

Postlådan vid ICA fick ta emot brevet till UNESCO
Postlådan vid ICA fick ta emot brevet 

En kopia överlämnades av Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson till miljöministern Lena EK för kännedom under första dagen av Jokkmokk Winter Conference.

Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.
Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.

 

Jokkmokk Winter Conference.
Jokkmokk Winter Conference med duktiga conferencieren Ylva-Maria Pavval.

 

Hotet mot världsarvet Laponia

Världsarvet Laponia, som UNESCO satte upp på sin världarvslista i december 1996, är hotat.

Den svenska staten har beviljat tillstånd för provbrytning av järnmalm av det brittiska företaget Beowulf Mining Plc via sitt helägda svenska dotterbolag Jokkmokk Iron Mines AB femtio kilometer väster om Jokkmokk på fastigheterna Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 och Björkholmen 5:1. Tillståndet är överklagat.

Samma brittiska bolag har fått den svenska statens tillstånd att provborra efter titan och järnmalm från den 21 mars 2006 till den 8 mars 2012 på berget Ruovdddevárre elva kilometer norr om Kvikkjokk. Bolagets inmutning är på 850 hektar och ligger inne i Laponia.

Vårvintern 2012 har Beowulf Mining genom sitt dotterbolag ansökt om förnyelse av sitt undersökningstillstånd.

 Samerna, den ursprungsbefolkning* som lever och verkar i Laponia, riskerar att förlora möjligheten till traditionell renskötsel för evigt när gruvexploateringar och gruvbrytning förstör flyttleder och renbetesland. Vi känner oss djupt oroade för det reella hot som gruvexploateringarna innebär för de samebyar som är verksamma i Laponiaområdet. En eventuell fullskalig gruvbrytning i framtiden i något av ovan nämnda områden skulle bli en katastrof för samebyarna och därmed hela Laponia. Eftersom renskötseln var ett av motiven när världsarvet bildades är vi djupt bekymrade över att Laponia kan komma att förlora sin världsarvsstatus och att den uråldriga rennäringen inte längre kan bedrivas som den alltid har gjort.

Också storslagna och unika naturvärden där flera hundra år gammal tallurskog möter fjäll riskerar att gå till spillo.

JOKKMOKK den 4 februari 2013

Tor Lundberg, markägare till Laponia gränsande Änok delta

Karin Kuoljok, medlem i Sirges sameby

Henrik Blind, medlem i Tuorpon sameby

Jan-Erik Länta, medlem i Jåhkågasska tjiellde

* Samerna är en ursprungsbefolkning, erkänd av Sveriges riksdag 1977, vilket innebär att Sverige har folkrättsliga åtaganden att tillförsäkra fler rättigheter än till andra minoriteter, främst vad gäller land, vatten och självbestämmande.

Kopia: Riksantikvarieämbetet (E-post: riksant@raa.se)