Etikettarkiv: turism

Utveckling i Kvikkjokk?

På 1980-talet nådde den socialdemokratiska gräva-spräng-och-bygg-hysterin också Kvikkjokk. Mark exproprierades och sprängsalvor dånade. Stenar sprutade på plåttaken. Jag och min lilla familj tvingades hålla oss inomhus när sprängvarslen ljöd.

Myrar fylldes ut till parkeringsplatser. Grävmaskinerna gick varma, det gnisslade och brakade. Lastbilar for fram och tillbaks. Det var ett jävla liv. Och ingen ortsbo fick vara med och bestämma utformningen av det ”nya”, ”upprustade” Kvikkjokk utan allt skedde över bybornas huvuden.

Det var utveckling på gång. Som i städerna, helt i enlighet med socialdemokratins normer.  Nu fick kvikkjokksborna bättre vägar, ännu en affär – tillika servicehus, vatten och avlopp och grönområden. Ju.

Fint va? Nej. Ingen bybo tyckte det var fint, förutom med vattnet då. Inte heller turisterna var så imponerade. Bara teknokraterna i Jokkmokk som på fullaste allvar trodde att Kvikkjokk nu äntligen skulle bli det turistiska paradis som man så länge drömt om. Kommunen fixade också till sig ett område där det skulle styckas av tomter som de senare skulle sälja.

Hur ser det ut idag? Blev det ett lyft för turismen som kommunpolitikerna med kommunalrådet Karl-Axel Nilsson (S) i spetsen självsvåldigt ville framtvinga? Servicehuset står öde.

Fd. Servicehuset, maj 2015.
Fd. Servicehuset, maj 2015.

Den senaste entreprenören som döpte om huset till Kvikkjokks Fjällcenter hyrde det och ville utveckla restaurangen med ett bättre kök, fick inte något gehör från ägaren Jokkmokks kommun. Då bad entreprenören om att få köpa huset och själva kunna ordna det. Men kommunen sa nej. Så nu står byggnaden tom i paradiset.

Husvagnsparkeringen då, som var tänkt att samla husvagnarna på parkeringsplatser med elplintar och tillhörande servicebyggnad? Hela detta komplex med 40 uppställningsplatser är nu förbommat, där endast medlemmar i den ekonomiska föreningen Kvikkjokks Camping har tillträde. Vanliga husvagns- eller husbilsturister får hitta sig en annan lösning för att övernatta i sina fordon. Som innan 1980 med andra ord. Kommunens tomter är sålda till ett företag i Jokkmokk som säljer dem vidare till hugade spekulanter.

Malplacerade. Undrar om den ena är frustrerad över den andra som har tio hästar mer...?
Kustkomplex? Undrar om den ena ägaren av dessa malplacerade farkoster är frustrerad över den andra som har tio hästar mer…?

Den så kallade utvecklingen har bidragit till fler båtar i deltat och en större frekvens av skotrar har gett ökad störning på djur och natur. Och på människor, både ortsbor och turister, som uppskattar lugn, ro och tystnad.

Berguven som jag hört hoa i Nammásj i 50 år har tystnat. De naturmänniskor som tidigare vallfärdade till byn har bytts mot motorintresserade. Jag tror faktiskt att just detta är ett av skälen till att den förväntade turistökningen har uteblivit. Detta trots att turismen i stort har ökat. Kvikkjokk, en gång fjällturismens vagga, har en enorm turistisk potential, men istället har byn utvecklats till en tummelplats för körglada kommun- och länsbor som framför allt tycks uppskatta dånet av trimmade motorer och lukten av avgaser.

 

 

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Inte stugvärd i år

Stáddájåhkå

Det var suveränt att kunna fara iväg på morgnarna för att plåta blommor, landskap, fåglar, turister, med mera, och återvända på eftermiddan/kvällen för att se till gästerna som landat i stuglägret. Jobbade en sommar i Darreluoppal (första perioden) och två i Stáddájåhkå (första och andra perioden). Jag saknar på sätt och vis stugvärdsjobbet. Kommer dock att vandra i Badjelánnda i sommar för att se vad lämmelåret ger i för rävar, labbar och framför allt, fjällugglor.