Etikettarkiv: tuorpon

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

Sanera bort renhindret vid Kvikkjokk!

Hinder i Pärlälvens naturreservatPå 1990-talet skrev jag ett brev till Länsstyrelsen i Norrbotten  om att de borde riva renstängslet de knappa två milen från Darrhaädno, väster om Gamájåhkå och en bra bit upp efter Njoatsosjåhkå. Detta för att stängslet till största del låg på marken och innebar risker för att älgar och renar kunde göra illa sig på stängseltrådarna eller fastna och långsamt plågas ihjäl. Något som har inträffat genom åren, okänt i vilken utsträckning.

Det blev en del dividerande om vem som var ansvarig för stängslet. Om det var staten, Jåhkågasska sameby eller hemmansägarna. Stängslet uppfördes i början av 1940-talet för hindra renar från Tuorpons sameby att strömma till Jåhkågasskagruppen, som då var en del av Sirges sameby. Dessutom skulle stängslet hindra renar att beta och riva ner kvikkjokkbornas höhässjor i Änoks- och Kvikkjokks deltaländer.

Länsstyrelsen
tog  tag i frågan och såg till att hela sträckan av det rostiga, förfallna renstängsel plockades ner och skotertransporterades till Kvikkjokk. Ett arbete som utfördes av renskötare från Jåhkågasska.

Dock är renstängslet Darrhaädno och cirka 15 kilometer söderut till  Tsielekjåhkå, fortfarande kvar. Detta i Tuorpons sameby. Inte heller denna sträckning har längre någon funktion. Inte för renskötseln och inte för småbrukarna i Kvikkjokk, eftersom den sista slåttern på  deltat gick 1968. Också denna del innebär risker för älgar och renar och måste plockas bort.

Jag kommer ihåg hur noga man förr alltid var med att stänga hagledet på berget Livkko när man passerade efter Kungsleden. Nu är ledet stängt och stängslet ligger på backen.
MarkstängselDärför vandrar turisterna på sidan om.
Hagled LivkkoVissa stolpar står dock upprätta i den upphuggna stängselgatan. Det ser för hemskt ut.
Renstängsel DarrhaädnoStängseltrådAtt eländet existerar trots att området är klassat som Pärlälvens naturreservat, gör det extra anmärkningsvärt. Något liknande hade aldrig hänt i södra Sverige.

Laponia is under threat

World Heritage Centre, UNESCO, 7, place de Fontenoy, 75352 Paris 07 SP, FRANCE

The threat against Laponian Area, Sweden

The Laponian Area in Sweden, inscribed in 1996 as a World Heritage Area by UNESCO, is under threat.
The British company Beowulf mining Plc has, via its wholly-owned Swedish subsidiary Jokkmokk Iron Mines AB, been granted permission by the Swedish state to do exploratory drillings for iron ore. These will take place 50 kilometres west of Jokkmokk in the properties Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 and Björkholmen 5:1. An appeal has been made.

The same British company was granted a licence to trial-drill for titanium and iron ore from 21st March 2006 to 8th March 2012 on the Ruovddevárre Mountain, 11 kilometres north of Kvikkjokk. The Company’s mining-claim is 850 hectares (2100 acres) and is situated inside the Laponian Area. During spring 2012 Beowulf Mining, through its subsidiary, applied for an extension to the licence.

Once mining and exploitations commence, the Sami*, the indigenous people that live and work in the Laponian Area, face the prospect of losing forever the means to carry out traditional reindeer herding. The drilling will destroy reindeer pasture and migrating routes. We are deeply troubled by the very real threat that the exploratory drilling is posing to the Sami villages that are working in the Laponia area. The prospect of a full mining operation in the future, in any of the areas mentioned above, would be catastrophical for the Sami villages and consequently the whole of Laponian Area.

Since reindeer herding was one of the reasons the Laponian Area was inscribed a World Heritage Area we are worried that the Laponian Area will lose its World Heritage Status and that this ancient industry will not be allowed to continue in the way it always has been.

Unique and magnificent natural areas, where centuries-old pine forests meet the mountains, also risk being wiped out

JOKKMOKK, 4th February 2013

Tor Lundberg, land owner in the Änok delta, bordering the Laponian Area
Karin Kuoljok, member of Sirges sami village
Henrik Blind, member of Tuorpon sami village
Jan-Erik Länta, member of   Jåhkågasska sami village

*The Sami are an indigenous people, recognised by the Swedish Parliament in 1977. This means Sweden is obliged under international law to secure more entitlements to the Sami than to other minorities, especially with regards to land, water and self-determination.

A copy of this letter is sent to the Swedish national heritage board, Riksantikvarieämbetet, riksant@raa.se

Ovanstående brev skickades som en anmälan till FN:organet UNESCO igår.

Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO
Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO

 

Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO
Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO

 

Postlådan vid ICA fick ta emot brevet till UNESCO
Postlådan vid ICA fick ta emot brevet 

En kopia överlämnades av Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson till miljöministern Lena EK för kännedom under första dagen av Jokkmokk Winter Conference.

Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.
Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.

 

Jokkmokk Winter Conference.
Jokkmokk Winter Conference med duktiga conferencieren Ylva-Maria Pavval.

 

Hotet mot världsarvet Laponia

Världsarvet Laponia, som UNESCO satte upp på sin världarvslista i december 1996, är hotat.

Den svenska staten har beviljat tillstånd för provbrytning av järnmalm av det brittiska företaget Beowulf Mining Plc via sitt helägda svenska dotterbolag Jokkmokk Iron Mines AB femtio kilometer väster om Jokkmokk på fastigheterna Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 och Björkholmen 5:1. Tillståndet är överklagat.

Samma brittiska bolag har fått den svenska statens tillstånd att provborra efter titan och järnmalm från den 21 mars 2006 till den 8 mars 2012 på berget Ruovdddevárre elva kilometer norr om Kvikkjokk. Bolagets inmutning är på 850 hektar och ligger inne i Laponia.

Vårvintern 2012 har Beowulf Mining genom sitt dotterbolag ansökt om förnyelse av sitt undersökningstillstånd.

 Samerna, den ursprungsbefolkning* som lever och verkar i Laponia, riskerar att förlora möjligheten till traditionell renskötsel för evigt när gruvexploateringar och gruvbrytning förstör flyttleder och renbetesland. Vi känner oss djupt oroade för det reella hot som gruvexploateringarna innebär för de samebyar som är verksamma i Laponiaområdet. En eventuell fullskalig gruvbrytning i framtiden i något av ovan nämnda områden skulle bli en katastrof för samebyarna och därmed hela Laponia. Eftersom renskötseln var ett av motiven när världsarvet bildades är vi djupt bekymrade över att Laponia kan komma att förlora sin världsarvsstatus och att den uråldriga rennäringen inte längre kan bedrivas som den alltid har gjort.

Också storslagna och unika naturvärden där flera hundra år gammal tallurskog möter fjäll riskerar att gå till spillo.

JOKKMOKK den 4 februari 2013

Tor Lundberg, markägare till Laponia gränsande Änok delta

Karin Kuoljok, medlem i Sirges sameby

Henrik Blind, medlem i Tuorpon sameby

Jan-Erik Länta, medlem i Jåhkågasska tjiellde

* Samerna är en ursprungsbefolkning, erkänd av Sveriges riksdag 1977, vilket innebär att Sverige har folkrättsliga åtaganden att tillförsäkra fler rättigheter än till andra minoriteter, främst vad gäller land, vatten och självbestämmande.

Kopia: Riksantikvarieämbetet (E-post: riksant@raa.se)

Enade samer i Tärnaby

Pressmeddelande som skickades ut igår:

Idag på FN-dagen överlämnade en delegation från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk en budkavle som rest från gotländska Ojnareskogen via Kiruna och Jokkmokk till Tärnaby. Över hela landet prospekteras det för nya gruvor trots att det hotar människors liv och hälsa. Budkavlen markerar en växande opinion och en gemensam vilja.

Budkavlen mottogs av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, tillsammans med representanter från Vapstens sameby, Vaapsten Sijte och Ubmeje tjeälddie. På plats i Tärnaby centrum fanns både barn och vuxna som ville visa sitt stöd i frågan.

– Det är dags att gruvfrågan börjar debatteras på allvar nu. Det kan inte vara prospektering till varje pris som gäller när det är människors hälsa och överlevnad som står på spel. Denna fråga berör oss alla. Barnen har dessutom rättigheter som i dagsläget helt bortses ifrån, säger Marie Persson, grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby.

– Vi ser ett stort informationsbehov, säger Tor Lundberg, grundare av nätverket Inga gruvor i Jokkmokk. Nästan all information som kommer ut till kommunmedborgare och samhället är vinklad och kommer från gruvexploatörerna. Politiker, tjänstemän och medborgare har därför inte möjlighet att göra välavvägda bedömningar av olika gruvprojekt. Långsiktiga alternativa utvecklingsalternativ blir en ickefråga då gruvprojekt ges gräddfil.

Lars-Anders Ågren, Marie Persson, Oleg Omma och Erik Östergren med budkavlen från Ojnareskogen på Gotland.

– Som lagstiftningen kring exploateringar tillämpas nu så läggs nästan all vikt på det ekonomiska. Vi vill lyfta att det finns många som kämpar för att miljömässiga, kulturella och folkrättsliga värden ska värderas högre. Detta gäller inte minst rennäringens överlevnad och vad vi lämnar till kommande generationer, fortsätter Tor Lundberg.

Hotet från gruvorna har startat ett landsomfattande samarbete. Den 9 oktober startade en budkavle sin vandring från Visby hamn upp till Kiruna och samebyarna Girjas och Laevas. Budkavlen gick sedan vidare till Jokkmokk och Tärnaby. Namnen på alla direkt berörda samebyar och orter har blivit inristade under resans gång. Nu ska budkavlen besöka det planerade gruvområdet vid Rönnbäck innan den reser vidare.

Den 17 november kommer budkavlen till Stockholm för att vara med vid en uppvaktning av representanter från regeringen i samband med en stor manifestation anordnad av Urbergsgruppen, en gemensam förening som ska verka för naturens och lokalbefolkningens rätt att behålla och skydda sina långsiktiga livsförutsättningar.

– Om vi i Skandinavien inte kan lyfta andra värden än enbart de ekonomiska, vem ska då kunna göra det? frågar Marie Persson.

 

Marie Persson,

grundare av Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby

070-369 92 83

 

Tor Lundberg,

grundare av Nätverket Inga gruvor i Jokkmokk

070-230 09 55

Dotter Astrid dokumenterade flitigt den historiska händelsen i Tärnaby.
Marie Persson samtalar med Lars-Anders Ågren, ordförande i Vapstens sameby. Det var ett roligt återseende! Innan igår var det 31 år sedan vi sist sågs. Lars-Anders, eller Ågren som jag och alla vi övriga endast kallade honom, bodde mer eller mindre ihop under 10 månader på Gränsjägarna på I22 i Kiruna 1980-81. Det var en bra kompis som alltid ställde upp. Det finns mycket att berätta om Ågren och den tiden, men jag kan nöja mig med att nämna att han, som den enda i hela bataljonen, använde skohö i sina Jörnkängor. Under den extremt varma sommaren i kirunafjällen 1980 var hö onekligen det bästa att ha i skorna.