Etikettarkiv: tor tuorda

Minerallagen blir starkare med fuskprofessor

Gállok 2013
Gállok 2013

Regeringen vill att Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, ska ses över, enligt en artikel/ljudfil på Sveriges Radio P4 Norrbotten. Detta sker utifrån ett sedvanligt snävt och ålderdomligt gruvperspektiv. Till sin hjälp tar regeringen en så kallad professor vid Luleå tekniska universitet. Men denne är fuskprofessor. Nils Harnesk förklarar på Facebook:

Tyvärr är inte Magnus Ericsson någon riktig professor som det verkar i artikeln. Han är en adjungerad professor, det är en köpt titel.

Så här fungerar det med adjungerad professor:

•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.

•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.

•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.

Han har sitt ursprung i gruvnäringen och kommer alltså att gå näringens vägnar utan några andra hänsynstaganden.

Otroligt märkligt beslut. Ska vi inte börja låta alkoholindustrin revidera alkohollagen också? Eller låta spelindustrin bestämma över hur spelandet om pengar ska regleras i Sverige? Eller kanske låta vapenindustrin avgöra vilka länder vi ska sälja vapen till?

Översynen är en praktfull skandal. Var finns Miljöpartiet de Gröna? Var finns opinionen mot detta vansinne. Var finns modernt tänkande? Ännu en gång kommer teknokraternas värderingar att få fritt spelrum medan kloka och långsiktiga frågor som bland annat rör natur, miljö, rent vatten, matproduktion, levande kulturlandskap, framtida släkter, dammsäkerhet och folkrätt skjuts åt sidan.

När ska socialdemokraterna revidera sin gamla vurm om att gräva och spränga är den enda vägen för utveckling. Idag med de fabulöst styvnackade betonghäckarna Bucht och Damberg som härförare.

Skrota Minerallagen helt och hållet och bygg upp en annan lag som tar hänsyn till moderna värderingar, modern folkrätt och modernt folkvett.

Gruvor hotar Natura 2000-område vid Jokkmokk

I denna lilla film vill jag visa det fantastiska urskogslandskap som sträcker sig fyra kvadratmil från fjäll till älv. Jag vill också lyfta fram en del av det myller av liv som bara riktiga skogar kan hysa.

Trots att det är skyddat som Natura 2000-område är Jelka-Rimakåbbå, eller Jielkká-Rijmagåbbå på lulesamiska, hotat. Tidigare var det skogsbruket som den ideella naturvården med Steget Före i spetsen såg till att EU tvingade Sverige att skydda. Nu är det gruvnäringen som hotar.

I Ojnare på Gotland ansågs Natura 2000-skyddet räcka för att stoppa Nordkalks destruerande planer. Hoppas det räcker också här, i kolonin…

Slut med FACEBOOK

Efter typ sex år har jag gjort slut med Facebook. Det blev för mycket med denna finurligt uppbyggda tidstjuv. Alla konkreta skäl till separationen vill jag dock inte uppge…

Förvisso har fb tjänat som en mycket viktig plattform i ex. gruvkampen, där många engagerade människor kunnat samlats. Riktiga engagerade som faktiskt lämnat datorn och gillatryckningarna och gjort reell skillnad med sin fysiska närvaro och sitt uppoffrande arbete. Eller bidragit med pengar i insamlingar. Det har fungerat suveränt bra!

Nu finns mer tid till mitt eget forum (det här), till min familj, till böcker, filmskapande och annat frilansande. Också i gruvkampen.

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?

 

Klimathotet

Tarradalen.
För 20 år sedan
tänkte jag skriva en artikel om de tydliga förändringar i väder, före, isförhållanden, med mera, som jag under mina 20 år som jägare, fiskare och naturfotograf lagt märke till i skogar och på fjäll.

Då fanns inget forum där jag kunde publicera en sådan artikel. Klimatforskarna käbblade förvisso om upphovet till de förändringar i klimatet som de uppmärksammat, så visst kom någon skildring i media då och då, men de handlade bara om just det. Klimatforskarnas käbbel.

Gulvit renlav, stapelföda för renar på vintern
Någon seriös belysning
gjordes inte. Väderberoende människor som ägnade merparten av sitt liv utomhus var inte tillräckligt intressanta att intervjua. Ingen renskötare, naturbevakare, bonde, naturfotograf eller yrkesfiskare. Frågan fanns knappt.

Idag är klimathotet inget hot längre. Det är här. Det är en realitet som bara blir värre och värre. Visst kan klimatförändringarna bromsas in, men bromssträckan löper över flera decennier, så segheten i klimatsystemet gör att mycket elände hinner inträffa innan världen lärt sig leva mer hållbart. Arctis is lär hinna smälta, flera orkaner kommer att skörda mängder av människoliv och bidra till enorm materiell förstörelse. Länder kommer översvämmas.

I Kvikkjokk har jag för min och min familjs försörjning filmat, fiskat och jagat under stora delar av senhösten.  Kvikkjokksälven (Gamájåhå och Darrhaädno) blev farbar för cirka tio dagar sedan. Men isen bröts upp av värme och regn och är nu (den 12 november) alltför svag för att kunna färdas på.

Isläggningen är således nära nog en månad senare än vanligt. Förfallotiden, då det varken går att ta sig över vattendraget med båt, till fots, med skidor eller skoter, är mer långdragen än vad den någonsin varit. Människor och djur är strandsatta.

Regnet som tidigare i november föll rikligt har skapat ett islager närmast marken. Lämlar, andra smågnagare och ugglor dör. I ett naturligt tillstånd är området närmast marken annars en fluffig levnadsmiljö för smågnagarna, med mat i överflöd. Tyvärr har de tre-fyra-åriga cyklerna av detta naturliga tillstånd avbrutits. Jag kommer ihåg när jag själv fick uppleva ett riktigt lämmelår. Det var 1967. Förvisso var det bra också 1976-77, något år på 1980-talet, 2001 (då jag med min son Anton såg tolv valpar i en lya i det klassiska fjällrävslandet) och i år. Lämmelåren är dock aldrig lika stora som på 1960-talet, eller 1970-talet och dessförinnan, då fjällugglorna förmådde häcka i stort antal i Badjelánnda och fjällrävarna fick många valpar i de flesta av de kända lyorna.

Ren betar marklavar.

För renarna har denna flera decennier långa period där regn faller på senhösten gjort att betet blivit låst. Islagret gör också att renen inte kan lukta sig till de marklavar de har som stapelföda under vintern. Därför, vilket har blivit mer regel än undantag, måste renskötarna stödutfodra renarna. Ett besvärligt och dyrt projekt som renarna inte mår lika bra av som att själva få gräva och beta renlav naturligt.

Vädret är lynnigare, väderomslagen snabbare och stormarna mer våldsamma än tidigare. I december 2001 drog en tromb över Kvikkjokk och Änok och vräkte omkull tusentals träd. Vädret är också svårare att förutse för SMHI och andra vädertjänster. Att kunna tyda vilket väder det blir fem dygn framåt, går sällan. Nederbördsmängderna är större och vattenföringen efter snösmältningen svårare att förutsäga. Risken är uppenbar att exempelvis Vattenfalls och SMHI:s analyser inte når upp till de verkliga mängder vatten som ett stört klimat förmår frambringa. Påbyggnaderna på vattenkraftsdammar och framför allt gruvdammar kommer sannolikt inte att räcka. Haverier av dammar kommer att bli allt vanligare.

Storm
Det finns fler exempel på nuvarande och kommande effekter av ett uppvärmt klimat, men jag nöjer mig med ovanstående.
Klart är i alla fall att läget är allvarligt. Trots denna kunskap agerar inte världens länder nog kraftfullt.

I Sverige far tomtägare runt på sina golfplansliknande gräsmattor med åkgräsklippare, handjagare och trimrar. Folk okynneskör bilar, fyrhjulingar, mopeder, motorcyklar, snöskotrar, båtar, vattenskotrar och allt annat som har en motor i sig och i november flyger man till Thailand. Det har blivit en livsstil och mänsklig rättighet. Egentligen skiter de flesta människor i vilka utsläpp de ger ifrån sig. Någon annan ska lösa problemet, men tyvärr finns ingen annan.

En allvarlig ödesfråga som jag under de senaste åren blivit väl bekant med är gruvnäringen. Samma sak här. Regering och riksdag struntar i effekterna av denna extremt omhuldade och skitiga näring. Övertron till att mineralerna och Minerallagen ska lösa allt är lika stark idag som under 1500-talet. Dumheten och kortsiktigheten har inga gränser. Att till exempel Aitik koppargruva utanför Gällivare per år släpper ut lika mycket koldioxid som 17 000 medelstora bilar som var och en kör 2 000 mil, är en icke-fråga – trots klimatförändringarna.

Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet.
Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet. 

Helst ska gruvorna stimuleras ännu mera och det ska skapas många fler dagbrott av Aitiks kaliber istället för att återbruka de redan uppbrutna metallerna. Ett återbruk som mycket väl kan täcka hela världens behov.

Klimatmötet COP21 i Paris får inte bli ännu ett ordbajsande fiasko av en radda bekväma och fega politiker. Jag ska resa dit och tillsammans med många fler försöka påverka händelseutvecklingen. Nu krävs handling. Om inte världens politiker kan agera måste vi andra göra det.

Klimatstafetten Run For Your Life har startat från Kiruna med målet Paris den 29 november.

Häng med!
Här kan du följa löparna i realtid.

 

Kolonial maktdemonstration

Marie Persson, gruvmotståndare och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby håller föredrag på Lillan i Luleå anordnat av Miljöpartiet. Ovanstående klipp är dock bortredigerat från det föredrag jag filmade och lade ut på Youtube.

Klippet visar flagrant modern kolonialism. Bergmästaren är plump, respektlös och arrogant och hon ber inte heller om ursäkt efter att hon travat upp på scenen och tagit över Marie Perssons föredrag. Marie är same, kvinna och ideell arbetare. Då går det lätt att köra över och bete sig.

På seminariet föreläste också bland andra författaren och älvräddaren Gunnar Westrin, riksdagsledamöterna Stina Bergström och Jonas Eriksson, samt SSR:s förbundsjurist Jenny Wiik Karlsson. Ingen av dessa bröt Bergmästaren av. Dock hade hon invändningar mot saker Westrin uttryckte, men då räckte hon först upp handen som en snäll skolflicka. 

Alla Bergmästare var, och är, vana vid att ograverat kunna styra och ställa. Det är som inbyggt i det uppdrag de har. I nuvarande Bergmästare vilar härskartekniker från 1500-talet. Jag har läst mycket om de Bergmästare som 1635 härjade i gruvan i Nasafjäll med smälthyttan i Silbojokk, och 1662 i gruvan på Kedkevare och smälthyttan i Kvikkjokk (Huhttán). De var despoter som ansvarade för sitt ett eget interna skräckregemente – det mesta framför allt enligt den muntliga traditionen. Det finns väldigt lite antecknat om silverbrukens rättskipning, inget om isdragningar och gatlopp, lite dock om trähästsittning. Det har mörkats, som jag tyder det. Ingen på Bergskollegiet i Stockholm skulle få vetskap om hur de härjade.

Vid Huhttán hölls ting en gång per år. I en stor tall på tingsplatsen ristades de dömdas bomärken eller initialer in. Stubben av denna tall fanns kvar när min morfar var liten och där kunde vissa ristningar ännu skönjas. Diggehajkka heter stället än idag – Tingstallen, och så finns Tingsstenen, ett stort stenblock efter Kungsleden cirka två kilometer norr om byn, där domaren – mest troligt Bergmästaren, dömde samer och andra arbetare som han behagade.

Idag praktiserar Bergmästaren och dennes stab mest psykisk tortyr. Alla undersökningstillstånd som beviljas – var som helst -, utan tanke på hur gruvor kommer påverka befintliga näringar och framtida släkter, skapar stress och en enorm massa ideellt arbete för dem som känner sig tvingade att skapa opinion mot projekten.

Sanera bort renhindret vid Kvikkjokk!

Hinder i Pärlälvens naturreservatPå 1990-talet skrev jag ett brev till Länsstyrelsen i Norrbotten  om att de borde riva renstängslet de knappa två milen från Darrhaädno, väster om Gamájåhkå och en bra bit upp efter Njoatsosjåhkå. Detta för att stängslet till största del låg på marken och innebar risker för att älgar och renar kunde göra illa sig på stängseltrådarna eller fastna och långsamt plågas ihjäl. Något som har inträffat genom åren, okänt i vilken utsträckning.

Det blev en del dividerande om vem som var ansvarig för stängslet. Om det var staten, Jåhkågasska sameby eller hemmansägarna. Stängslet uppfördes i början av 1940-talet för hindra renar från Tuorpons sameby att strömma till Jåhkågasskagruppen, som då var en del av Sirges sameby. Dessutom skulle stängslet hindra renar att beta och riva ner kvikkjokkbornas höhässjor i Änoks- och Kvikkjokks deltaländer.

Länsstyrelsen
tog  tag i frågan och såg till att hela sträckan av det rostiga, förfallna renstängsel plockades ner och skotertransporterades till Kvikkjokk. Ett arbete som utfördes av renskötare från Jåhkågasska.

Dock är renstängslet Darrhaädno och cirka 15 kilometer söderut till  Tsielekjåhkå, fortfarande kvar. Detta i Tuorpons sameby. Inte heller denna sträckning har längre någon funktion. Inte för renskötseln och inte för småbrukarna i Kvikkjokk, eftersom den sista slåttern på  deltat gick 1968. Också denna del innebär risker för älgar och renar och måste plockas bort.

Jag kommer ihåg hur noga man förr alltid var med att stänga hagledet på berget Livkko när man passerade efter Kungsleden. Nu är ledet stängt och stängslet ligger på backen.
MarkstängselDärför vandrar turisterna på sidan om.
Hagled LivkkoVissa stolpar står dock upprätta i den upphuggna stängselgatan. Det ser för hemskt ut.
Renstängsel DarrhaädnoStängseltrådAtt eländet existerar trots att området är klassat som Pärlälvens naturreservat, gör det extra anmärkningsvärt. Något liknande hade aldrig hänt i södra Sverige.

Staten ska jojkas!

Ny version, nu med mina bilder från Gállok 2013 och advokaten Hans Forsells torra stämma som blottar statens arrogans och okunskap. Vreden präglar Jörgen Stenbergs jojk Vuortjis – kråkan, samma figur som Britta Marakatt-Labba använt på sin odödliga bild från Altaupproret. Daniel Wikslunds brutalt drivna stråke kastar tusen iskalla knivar genom luften. En jojk som var Same-SM i Malås största behållning. Tack Jörgen Stenberg och ditt fantastiska band! Motståndet växer!

I rättegången där samebyn Girjas stämt den svenska staten kommer här ett belysande citat av statens advokat Hans Forsell, som också upprepas i musikvideon:
”Statens inställning är också, att samebyns påståenden om att samerna är ett ursprungsfolk, saknar betydelse i målet.
Sverige har inte några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte.”

Hektisk september

Nu är det spring i markerna som gäller under hela hösten. Måste samla nytt bra film- och stillbildsmaterial och kommer troligen att gå ner fem kilo på kuppen…

Trolig offerudde i Darrávrre. Nästan samma utsnitt som konstnären, med mera, Johan Holmbpm från Njunjes.
Trolig offerudde i Darrávrre. Nästan samma utsnitt som konstnären, med mera, Johan Holmbom från Njunjes hade på en blyertsteckning jag äger.
Knivämnen.
Knivämnen.
Ljus över Bávve
Ljus över Bávvevárátja.
Odonblad.
Odonblad.
Bávvearatjá och Stájggá.
Bávvearatjá och Stájggá.
Hönsbär.
Hönsbär.
Vy mot Basseuksa, Darrevuobme.
Vy mot Basseuksa, Darrevuobme.

Eskil och Alliansen hugger urskogar

I den centerpartistiske och ansvarige ministern Eskil Erlandssons Sverige huggs fortfarande natur- och urskogar på löpande band av Sveaskog, med stöd av Skogsstyrelsen. Det är fruktansvärt att ansvariga politiker vare sig tar hänsyn till att skogar med drösvis av utrotningshotade arter kalavverkas. Ingen hänsyn tas heller till EU:s enda urfolk samerna och vår rätt att leva och verka i oförstörd natur. Alliansen är värsta 1800-tals-kolonialisterna, som ser norra Sverige ENDAST som råvarubod. Brevet nedan till ansvariga i Sveaskog är ett av många som visar hur den ideelle naturvårdaren Björn Mildh oförtrutet arbetar – för blinda ögon och döva öron.

RÖSTA GRÖNT PÅ SÖNDAG!

Foto: Björn Mildh
Foto: Björn Mildh

”Bästa Johan, Lars-Göran och Ann

Sveaskog inte bara klassar ner sina naturvårdsskogar med höga naturvärden, utan låter även bli att registrera och avsätta gamla naturskogar av hög nyckelbiotopsklass.

En sådan urskogsartad gran-naturskog ligger vid Melakträsket i Arvidsjaurs kommun. Skogen har koordinaterna x 7275478;

y 1689169. Den gränsar i sydväst till ett litet, avsatt område.

Den ca 200-åriga naturskogen är rik på grova lågor och rik på rödlistade arter knutna till urskogsartade bestånd med lång kontinuitet. Bland annat rosenticka, ullticka, lappticka, rynkskinn, ostticka, harticka, granticka, tallticka, gränsticka, gammelgranskål, knottrig blåslav, rosa skärelav och nordtagging. Spår av bronsjon. Häckande tretåig hackspett och lavskrika.

Skogen var exkursionsmål under Inspirationshelgen och resan den 23-24 augusti, anordnad av länsförbundet i Norrbotten. Mats Karström behövde bara gå ett tiotal meter in i skogen för att konstatera att den höll rik nyckelbiotopsklass.

Se bifogade bildalbum. (klicka och vänta några sekunder, klicka på ”här”, öppna sedan bildspelet). Samtliga bilder är tagna av undertecknad i den aktuella skogen.

Se även länken med den nyligen tagna filmen av naturskogen.

 https://picasaweb.google.com/115467274551391163472/SveaskogKlassarUrskogsartadNyckelbiotopSomProduktionsskog?authuser=0&feat=directlink

http://www.helistock.se/fscswe2.jsp

Denna urskogsartade naturskog har Sveaskog klassat som produktionsskog. Det innebär att den när som helst kan avverkningsanmälas och avverkas.

Skogsstyrelsen kommer inte att ha några invändningar. Det vet vi från avverkningen av naturskogen intill, på Melakträskliden (samma skog), i november 2013. Då gav Skogsstyrelsen till och med dispens omgående utan eget fältbesök och trots att vi strax innan informerat om skogens höga naturvärden !

Sveaskogs ekologer har bevisligen haft kännedom om skogen sedan åtminstone 2009 (besök med skriftligt svar av Sveaskog), men har envist fortsatt att klassa den som produktionsskog, trots påstötningar, senast i november 2013.

Detta kan bara uppfattas som dåligt fögderi.

Skyddsvärda skogar betalar priset.

Bolagets organisation fungerar inte trots allt självberöm.

När inventeraren besöker en naturskog som skall naturvärdesbedömas kan den redan vara snitslad för avverkning av planeraren, eller i värsta fall till och med avverkad. Så skedde troligen på Melakträskliden, där hälften av naturskogen höggs innan avverkningen stoppades. (Sveaskog har vägrat tala om vad som hände).

Sveaskog, nyckelbiotoper skall inte klassas som produktionsskog.

Nyckelbiotoper skall sparas, inte huggas.

Vi uppmanar återigen er och Sveaskog att klassa upp den urskogsartade naturskogen vid Melakträsket till nyckelbiotop som den rätteligen är och spara skogen.

Ser fram emot Sveaskogs skriftliga svar. Ber Sveaskog skicka svaret till samtliga intressenter som fått detta brev. Först då kan vi vara säkra på att bolaget sparar nyckelbiotopen vid Melakträsket, inte innan. Till intet förpliktande prat räcker inte.

Med vänlig hälsning

 

Björn Mildh, ideell naturvårdare

P.S. Bäste Herman Sundqvist; Ännu en gång, vi ber om skriftliga svar på ställda frågor, inte ett möte för varje ställd fråga. Muntliga besked är alltför kortlivade.”

 

Gruvor – en del av kulturhuvudstaden

Jag är så oerhört tacksam för förmånen att få vara med på ett hörn i den kulturella smältdegeln Umeå – kulturhuvudstaden. Och att gruvfrågan uppmärksammas i ett seriöst sammanhang.

Två utställningar på Tráhppie har det blivit, det samiska centret på Gammlia. Hela förra månaden med en egen fotoutställning och så nu, Om gruvan kommer, en informativ och proffsig utställning tillsammans med föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen , Tärnaby och gruppen som kämpar mot kalkbrottet i Ojnare på Gotland. Här har vi tillsammans, mest med ideella medel, åstadkommit seriös information om vad som händer vid mineralprospekteringar, gruvbrytningar och hur gruvdammar hotar vattnet och kommande generationer. Hur framtiden ser ut för gruvorna, Gálloks historia, Minerallagen, hur tre dagbrott i Umeälvens övre del hotar vattnet, renskötseln och turistnäringen (hot som förvisso också gäller hela Sábme), hur urfolket samerna än en gång riskerar att få se sina sedan generationer brukade marker destrueras, hur den sköra sötvattenreservoaren under Gotland hotas av inträngande saltvatten vid dagbrottssprängningar och mycket, mycket mer.

Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

I torsdags den 4 september var det vernissage på utställningen Om gruvan kommer. Magnus Sjögren, tidigare medlem i kultgruppen Norrlåtar, presenterade utställningen och berättade om kvällens upplägg. Magnus har varit drivande för att detta evenemang tillkommit. Han har råddat med logistiken, samlat ihop ett riktigt fett PA nästan gratis, anlitat en mycket kompetent ljudtekniker, Johannes Oscarsson (för övrigt dem mest propert klädda ljudtekniker jag skådat), och bokat de artister som framträdde under vernissagen.

Carmen Blanco Valer, ursprungligen från Peru, och Mario López från Guatemala inledde med att tala om hur gruvnäringen brutalt farit fram mot urfolk och natur i Latinamerika. Mario kom med en uppmaning om att vi måste börja samarbeta globalt mot de kortsiktiga vinstintressena.

Carmen

Den fenomenale sångerskan och låtskrivaren Mirja Palo inledde kvällens musikkavalkad, kompad av Magnus på gitarr. Hon sjöng bland annat Strandlös strand, med text av den samiske diktaren Paulus Utsi.

Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Magnus och Mirja. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så pratade jag om historien bakom dagens gruvhot i Jokkmokk, men även generellt, vilken hemsk upplevelse det var att besöka gamla gruvor i Västerbotten på mina turen fram och tillbaks till Umeå, och så talade jag lite grann om hur utställningen kommit till. Jag berörde jobben, men eftersom Arne Müller satt i publiken, som nu jobbar med en ny bok om gruvboomen som handlar om just jobben, bjöd jag spontant upp honom på scenen för att berätta om det. Han berättade bland annat att det finns fler anställda åt Northland i Luleå än vad det finns i Pajala.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Henrik Blind
Tor och Arne. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Tor och Arne. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så var det dags för Astrid Lindstrand Tuorda, 11, min dotter, som framförde låten Merraniejdda på lulesamiska, skriven av Mandy Senger. Magnus spelade dragspel och jag bas. Astrid sjöng utan darr på stämman för ett snudd på fullsatt Tráhppie. Jag blev så tagen att jag tappade bort basgången och mest höll takten med hjälp av en lös A-sträng. Tilt. Men det stämde ändå, och Magnus var i alla fall stabil, och Astrid. Vilken cool och duktig sångerska hon är, vilken känsla, vilket mod!

Magnus, Tor och Astrid. Foto: Åsa Lindstrand.
Magnus, Tor och Astrid. Foto: Åsa Lindstrand.

Marie Persson, ordförande och grundare av nätverket/föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby höll ett anförande bland annat om Sveriges koloniala, konserverade och utarmande mineralpolitik. Hennes tal finns i sin helhet att läsa på föreningens Facebookgrupp.

Marie. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Marie. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så äntrade Sofia Jannok scenen med gitarristen Kristofer Eriksson. Proffsig som vanligt, och den minimalistiska sättningen gjorde de sex + ett extranummer som hon framförde tyngre än någonsin. I mellansnacket vindlade Spoken Word, som kritiskt och finurligt handlade om exploateringar i Sápmi och framför allt den brutala och respektlösa gruvboomen. Hon är en stor förmåga, inte bara som sångare och jojkare utan även som gruvmotståndare. Det är oerhört värdefullt.

Sofia Jannok

Sofia i centrum dagen efteråt :)
Sofia i centrum dagen efter framträdandet på Tráhppie.

Vi gruvskeptiker kämpar på många olika plan och allt fler människor engagerar sig. Det känns riktigt mäktigt!

Centerpartiet och gruvindustrin sitter i samma bastuklubb

Giftig soppa.
Giftig gruvsoppa, Svartträskgruvan, Storuman.

Kommentarer överflödiga om det uppenbara samband som finns mellan det snorrika Centerpartiet och hela gruvindustrin. Räcker med att läsa Matti Holmgrens förträffliga blogginlägg!

http://mattisblogg.se/2014/08/centern-och-gruvan/