Etikettarkiv: tor lundberg tuorda

De minsta fyrfota rovdjuren

Snövesslan blev den 20 maj 2000 final på min och Yngve Ryds fjälltur med spännande studier i Darrevuobme av lodjur och järv. Denne näst dvärgvesslan minsta arten i mårddjurssläktet satt helt trygg på en snödriva när vi passerade på skotern. Jag stannade och fotograferade utan att den stördes.

Men frågan är om denna vessla inte är en Mustela nivalis minuta, det vill säga dvärgvessla – världens minsta rovdäggdjur? Jag har försökt googla och jämföra bilder, men tyvärr finns det mediokert med information om detta.

Snövessla. Foto: Tor L. Tuorda.
Snövessla. Foto: Tor L. Tuorda.

Hermelinen, mustela herminea, eller lekatten, buojda på lulesamiska, är en vanligare och oftare avbildad art.

Hermelin. Foto: Tor L. Tuorda.
Hermelin. Foto: Tor L. Tuorda.

Vita fjällandskap

Den vita veckan fortsätter med några bilder från fjäll vid Huhttán, Kvikkjokk 🙂

Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.

Flyktingar i Jokkmokk

Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Eriksson. Foto, troligen Karl-Aage Swartzkopf
Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Erikson vid en rysk flyktings grav vid Virihávrre i Badjelánnda. Foto, troligen Karl-Aage Swartzkopf

Flyktingmottagandet i Jokkmokk har sett olika ut under skilda tider. Under andra världskriget var det ett fåtal kommunbor som arbetade med flyktingarna – åtminstone i fält. Idag är det många anställda och ingen behöver frysa. 

1944-1945 kom hundratals flyktingar till Jokkmokk: norskar, samer, ryssar och tyska desertörer. Idag är nationaliteterna fler men flyktingarna färre.

Min morbror Mauritz Erikson var gränspolis. Han och en kompanjon – oftast renskötaren Mikkel Utsi, ibland Paulus Utsi eller Henrik Päiviö – ansvarade för ett gigantiskt stort område väster om Suorva i kommunens norra del. I kommunens södra fjällregion, väster om Kvikkjokk, fanns Börje Danielsson och Gunnar Asplund.

På skidor for de runt mellan torvkåtor och stugor för att leta flyktingar, eller spåra dem på snön. Oftast levde flyktingarna, men ibland hade de allvarliga köldskador, eller så var de döda.  Vissa hittades, andra inte. De ligger kvar i fjällnaturen än idag.
Mauritz och hans kamrater fick ibland uppleva hemska ting, som kannibalism bland svultna flyktingar eller beskjutning. Mat, förbandsmaterial, kläder och andra förnödenheter drog de i pulkor för att lägga ut på strategiska platser. Vissa gånger fick de hjälp av flyget.
Till flyktingförläggningen i Suorva transporterades flyktingarna. De flesta kunde själva åka skidor, men de skadade bäddades ner i pulkor eller skidkälkar och drogs av skidåkare, eller om läget medgav, i ett flygplan. Från Suorva fick flyktingarna åka med häst och bil till Jokkmokk där chefen för hela verksamheten ordnade mottagandet. I den fylliga och välskrivna boken Landfiskalen Erland Ström i Jokkmokk finns mycket intressant att läsa om denna tid.
Morbror Maurits gav 1974 också själv ut en bok: Flyktingar i fjällen, som går att låna på bibliotek eller köpa från något antikvariat.
Min morbror var en fantastiskt duktig berättare och en humorist av rang. Men när jag träffade honom i hans stuga i Kvikkjokk smög sig alltid någon av hans upplevelser under kriget fram. Han var märkt. Det var sorgligt.

Jokkmokks flyktingmottagande 1944-1945 var minst sagt underdimensionerat. Åtminstone det primära mottagandet. Den handfull människor som tog hand om flyktingarna nära den norska gränsen fick utstå enorma umbäranden i storm, kyla och på bågnande isar. De tvingades ta ett ansvar för nödställda människor som helt saknar motstycke och som ingen ska behöva utstå. Min morbror och hans kamrater blev utnyttjade. Statsminister Per-Albin Hansson yttrade i januari 1945 i riksdagens första kammare ”att beredskapen i fjällvärlden, för att möta ytterligare från Norge, var god” (Landfiskalen Erland Ström I Jokkmokk, sid. 93). Nuvarande statsminister hymlar inte…

Jokkmokks flyktingmottagande årgång 2015 är helt annorlunda. Jag har igår börjat jobba på ett av tre asylboenden för ensamkommande flyktingbarn och har hunnit skaffa mig viss kunskap om hur det fungerar. Generositeten är stor. Det saknas ingenting. Proffsig planering och logistik. Och det är två anställda som går i skift i det boendet där jag jobbar. Lika många som i min morbrors grupp.

 

Vattenfalls rackliga eldistribution i Norrbotten

Parki kraftstation
Elbolaget med stort E
har bara brytt sig om att ordna breda ledningsgator till mellersta Sverige. Raka ledningsgator sträcker sig genom landskapet, med kablar som hänger högt över marken för att trygga denna för riket viktigaste elförsörjning. Till byar och mindre samhällen i Norrbotten är däremot ledningsgatorna smala och kablarna hänger mycket lägre. Därför kan snö och vind göra att träd faller mot ledningarna med strömavbrott till följd.

Elbolaget med stort E har inte brytt sig om att ordna en stabil eldistribution också i vårt län. Det ”kostar för mycket” att göra bredare ledningsgator eller gräva ner matarkablarna. Dels måste mark lösas in och dels blir det för höga arbetskostnader.

Elbolaget med stort E gör därför som nu. Låter arbetsstyrkor rycka ut först när strömavbrotten inträffat. De låter jobbarna jobba skiten ur sig under dygnets alla timmar. Ofta med risk för personskador av sprättande träd eller fallande kvistar.

I Norrbotten är vi alla utnyttjade. Vår miserabla situation med elförsörjningen får vi helt enkelt stå ut med. Det är som en naturlag. Men ingen bosatt i Mälardalen hade stå ut med denna situation. Och eftersom underlaget till valurnorna vi utgör är lågt, så struntar riksdagens politiker i denna fråga. De kan heta Bucht eller Sundström och titulera sig minister. Det spelar ingen roll. Det socialdemokratiska mantrat Lika för alla har här ingen relevans.

Det har under lång tid upparbetats en syn på landets norra delar som en källa där man oavsett konsekvenserna bara kan ösa av naturresurserna. Kolonialism av svensk modell kan inte bli tydligare än i denna landsända. 
De värsta förhållandena vad gäller strömförsörjningen finns paradoxalt nog i Jokkmokk, den mest vattenkraftsproducerande kommunen.

För egen del bor jag vid Parki kraftverk i Lilla Lule älv. Trots att verket ligger cirka fyra kilometer bort har störningarna trots denna närhet troligen varit lika stora här som på andra håll i Norrbotten. Under tiden 19-20 november har strömmen brutits i snitt en gång i timmen. De sekundkorta strömavbrotten har varit värst. Kylskåp och pelletspanna har farit illa. För att inte nämna den dator som jag i mitt arbete använder till videoredigering. Knappt har man hunnit samla sig av ett avbrott och hunnit slå igång dator, hårddiskar och program innan nästa avbrott kommer. Det är oerhört frustrerande.

Det är heller inte nog med att vi i vardagen måste stå ut med konsekvenserna från den utbyggda älven, som överdämningar och svaga isar – vi måste också betala  överföringsavgifter även om vi ser ett av kommunens tolv kraftverk från köksfönstret.
Någon vettig kompensation har aldrig utgått till berörda människor, varken för förstörda sjöar och älvar, eller för de ideliga elavbrotten.



Välkommen till koloniens konstgjorda andning, där storkapitalet får härja fritt för snabb och snöd vinnings skull.

Julklappar

Julförsäljning

Vintriga fjällvidder eller snöklädda urskogar.Ge dig själv eller någon annan en vacker bild i julklapp.

Gör så här: Välj en bild på www.kvikkjokk.nu, kopiera och mejla till mig på tor@kvikkjokk.nu. Jag returnerar bilden högupplöst till dig, och sedan kan du själv beställa canvanstavlor, fototapeter eller vad du önskar via exempelvis fotolabbet www.crimson.se.

Mitt julpris för bilden: 500 kronor

(tillkommer gör förstås fotolabbets pris för din beställning.)

Inbetalning till bankkontonummer 6206 305 655 388

God Jul önskar Tor Lundberg Tuorda

foto-film-reportage-layout

Snölandskap på Baktestubbá

Snölandskap på Baktestubbá

Storfiske i Kvikkjokk

Greta, Åsa och AndersDagen idag var fantastisk, med både superfint sällskap, isfria vatten och kanonväder. Löjorna samlades in med min sedvanliga stenåldersmetod och alla var vi lyriska av det rika fisket.
Löjor i nätDet var speciellt roligt att återuppliva det fiske vi hade när material till min film Biebbmo – mat, tradition, trend samlades in. Då Greta, Anders, Astrid och jag befann oss på samma plats. I början av november åker Greta och jag till filmfestivalen Dellie Maa i Tärnaby och berättar om filmens tillblivelse och om det samiska köket.
Greta, Nils och Anders arbetserar med nät och fiskLille Nils var tapper med oss tjurskallar – som det blev mest fart på sedan solen gått ner. Han plockade lycklig fisk efter fisk i hinken och var faktiskt till stor hjälp. Älven kokade. Några löjor hoppade upp på land av sig själva och fångades av Greta. Åsa kikade efter stim, sprang efter Nils mellan plockningssessionerna, och Astrid gjorde detsamma.

Det är en ynnest att få umgås med människor som värdesätter såna här äventyr och som älskar mat från giftfria vatten. Speciellt den omtalade kvikkjokkkslöjan 🙂

Det var inte jag som välte hinken...
Det var inte jag som välte hinken…

Mats tacktal till WWF och Kung

Foto: Ola Jennersten/N, WWF
Foto: Ola Jennersten/N, WWF

Han ser onekligen äkta engagerad ut, vår monark. Och Mats skiner som en sol. WWF:s pris Årets Miljöhjälte är i högsta grad välförtjänt. Det är få människor i det här landet som har åstadkommit så mycket för naturvården som vad  Mats Karström gjort.

Här följer Mats tacktal från i onsdags som också innehåller en vädjan till regeringen att inte tillåta exploatering av  Gállok (Kallak) och Jielkká-Rijmagåbbå:
Mats tacktal

Forskare skrotar ner

Malmhög, Laponia, RuovddevárreUnder lång tid har forskare utnyttjat kvikkjokkfjällens djur och natur för sina analyser. Kvarlämnat skrot vittnar om deras framfart.
De tidiga gruvprospektörerna kanske inte kan kategoriseras som forskare, men det var väl det de höll på med. Knackade ner borrar med slägghammare för att forska om hur berggrunden såg ut. Bilden ovan från Ruovddevárre i världsarvet Laponia.
Axel Hambergs gärning är också världsberömd och många av hans värdefulla rön håller än idag. Inte minst till gagn för klimatforskningen. Men mycket plåtskräp har han lämnat efter sig. Tydligen stämplat som kulturlämningar, men ändå. Jag tycker att bland andra nederbördsmätaren som står i urskogen i Sareks sydligaste hörn (Laponia) inte har någonting där att göra. Den kommer att rosta sönder och falla isär eftersom ingen underhåller den.
Axel Hambergs nederbördsmätareDe insektsforskare som inte plockat upp sina insektsfällor på Biellonjárgga i Virihávrre i Badjelánnda borde göra det (om de nu inte gjort det för det är ett tag sen jag var där…).
Hink från insektsforskningInsektsfällor vid forskningSönderblåst InsektsfällaDen kvasiforskning på rovdjur som hållit på i Kvikkjokk i nära 30 år har, förutom en massa störningar och skadade och dräpta rovdjur, också bidragit – tältstång i aluminium…
Rovdjursforskares kvarlämnade tältstag i aluminiumEn älgstig vid Kvikkjokk har någon människa snitslat med plastsnitslar. Vederbörande ska väl forska i just älgstigar? Kan faktiskt inte vara någon annan än en forskare som gjort detta. Men om forskaren inte kan följa en i mina ögon övertydlig, i sekler väl trampad väg, borde hen byta ämne.
Snitslad älgstig

Vigsel i Malå

_MG_4947Igår var jag på en mäktig, känslosam och rolig begivenhet. Hedrande nog hade jag med min familj blivit bjudna på Jörgen Stenberg och Lii Anderssons bröllop i en fullsatt Malå kyrka. Anders Stenman gjorde gott ifrån sig som vigselförrättare på både samiska och svenska.

_MG_5006Familjen Stenberg med barnen Nejla, Nikolina och Ellen samt far Jörgen och mor Lii som får gratulationer från några av de cirka 250 bröllopsgästerna.
_MG_4980_MG_4985

Lii och Jörgen har blivit ett. Det skålar vi för :)
Lii och Jörgen har blivit ett. Det skålar vi för 🙂
Festen börjar på Malåborg.
Festen börjar på Malåborg.
Vackra Lii har blivit fru...
Vackra Lii har blivit fru…

Tack för att vi fick dela er stund Jörgen och Lii. Det var en härlig fest med god mat och mäktiga jojkar. Rent oförglömliga timmar i Malå 🙂

 

Urskog vid Kvikkjokk

Dimma

In i dimman på Darrhaädno. En typisk morgon i sena september.
Det är en ynnest att efter tre kilometer i båt kunna kliva iland och vandra i riktiga skogar. Att enkelt uppleva genuin dynamik och artrikedom. Där granurskogar med frodiga kallkälldråg breder ut sig mellan torra hedåsar där månghundraåriga tallar står i mängder. Men kanske de äldsta träden står på myren? Trots att de är korta och smala kan de ha stått och stampat allra längst med rötterna begravda i denna syre- och näringsfattiga miljö.
Gammeltallar

Många av grovtallarna på åsarna har ljud och spår efter samisk barktäkt. Det är spännande att se spår i kulturlandet. Funderar på var de haft sin kåta, var arran går att hitta? Finns skidor nedstoppade i myren, kanske någon pilbåge? De gjorde ju så, gammelfolket, för att kunna bevara sin värdefulla utrustning så den inte torkade sönder.

Men alla spår i tallbarken är inte gjorda av mänsklig hand. Där lavskrikorna hoppar runt i jakt på den smörklick jag smetat fast på stammens baksida, har en älg gnagt barken för länge sedan.
Lavskrikor vid älggnag
Jag filmar och tar också några stillbilder av lavar och svampar. Gäller att passa på innan snön kommer. Att kunna använda samma apparat till både film och stillisar är verkligen suveränt 🙂
Trumpetlav
Vid nedersta Kvarntjärn fångar jag solens sista glimt på berget Nammásj. Man blir som lyrisk…

Nammásj

September i Huhttán – Kvikkjokk

(c) Tor Lundberg Tuorda

Passade på att göra en liten tur runt Kvikkjokk när förmiddagen bjöd på icke-regn. Eleverna från Sameskolorna i Jokkmokk och Gällivare lekte utanför ungdomsgården under sista dagen av det lulesamiska språkbadet. På tisdagkvällen berättade jag för dem om Kvikkjokk och själva ungdomsgården, som tidigare tjänade som prästbostad. Det blev ett antal spökhistorier. Tror vissa hade svårt att somna…

(c) Tor Lundberg Tuorda
Vägen upp från älven. Tyvärr är inte höstfärgerna lika intensiva som längre ner i skogslandet, där det går att se många knallröda och orange björkar.

(c) Tor Lundberg Tuorda
Under Bäŋganjunnje sjuder i alla fall asparna… Blir alltid tagen av denna klippa och den historia berget har att berätta.

Test av Max-Curt

Djupviken, Klövergatan, möjligen 1973.
Jag och kompisen Fredde Lindgren var hos grannen Jimmy Svedberg och hälsade på. Där satt Curt Bergfors och drack kaffe. Utan mankemang gav han oss några sedlar och bad oss cykla till hans relativt nyöppnade Maxgrill i stan för att köpa ett typ Maxmål var. Vi skulle få äta upp hamburgarna och stripsen, men först senare, när vi kommit tillbaks.

Curt Bergfors ville kolla hur hans serveringspersonal skött sig. Hur de anrättat och placerat snabbmaten, och om alla ingredienser till målet verkligen fanns med.

Lyckliga gjorde vi det han bad oss. Pilade snabbt tillbaks på cyklarna innan maten hunnit kallna. Curt öppnade emballagen och kunde nöjt konstatera att allt var okey.

För över 40 år sedan agerade jag bulvan åt Curt Bergfors på hans nystardade grill i Piteå
För över 40 år sedan agerade jag bulvan åt Curt Bergfors på hans nystartade grill i Piteå. Bilden från ett besök september 2015.

Playa i Skálkká

På väg från Kvikkjokk så stannade jag och Nils vid Playa Del Björkholmen. Pojken for som ett jehu efter strandkanten och kastade ut allahanda pinnar i vattnet. Småsikar hoppade  en bit ut. En hund skällde på håll och några fiskare körde båt på på sjön.


När Nils var nöjd tog jag upp den lilla nakna och iskalla kroppen och torkade bort sand som hade fastnat, så gott det nu gick. Då hördes ett våldsamt plask hördes bakom ryggen. Det var en fiskljuse som störtdykt och tagit en av småfiskarna, bara femtio meter bort. Fantastiskt!

Det är också fantastiskt att kunna bada i en levande natur och dricka vattnet under tiden. Lilla Lule älvs vatten, som är renare än i städernas vattenkranar.

Bara inte de planerade gruvorna blir verklighet i Jokkmokks kommun. Gruvor som som kommer att sippra gifter för all framtid.

Utveckling i Kvikkjokk?

På 1980-talet nådde den socialdemokratiska gräva-spräng-och-bygg-hysterin också Kvikkjokk. Mark exproprierades och sprängsalvor dånade. Stenar sprutade på plåttaken. Jag och min lilla familj tvingades hålla oss inomhus när sprängvarslen ljöd.

Myrar fylldes ut till parkeringsplatser. Grävmaskinerna gick varma, det gnisslade och brakade. Lastbilar for fram och tillbaks. Det var ett jävla liv. Och ingen ortsbo fick vara med och bestämma utformningen av det ”nya”, ”upprustade” Kvikkjokk utan allt skedde över bybornas huvuden.

Det var utveckling på gång. Som i städerna, helt i enlighet med socialdemokratins normer.  Nu fick kvikkjokksborna bättre vägar, ännu en affär – tillika servicehus, vatten och avlopp och grönområden. Ju.

Fint va? Nej. Ingen bybo tyckte det var fint, förutom med vattnet då. Inte heller turisterna var så imponerade. Bara teknokraterna i Jokkmokk som på fullaste allvar trodde att Kvikkjokk nu äntligen skulle bli det turistiska paradis som man så länge drömt om. Kommunen fixade också till sig ett område där det skulle styckas av tomter som de senare skulle sälja.

Hur ser det ut idag? Blev det ett lyft för turismen som kommunpolitikerna med kommunalrådet Karl-Axel Nilsson (S) i spetsen självsvåldigt ville framtvinga? Servicehuset står öde.

Fd. Servicehuset, maj 2015.
Fd. Servicehuset, maj 2015.

Den senaste entreprenören som döpte om huset till Kvikkjokks Fjällcenter hyrde det och ville utveckla restaurangen med ett bättre kök, fick inte något gehör från ägaren Jokkmokks kommun. Då bad entreprenören om att få köpa huset och själva kunna ordna det. Men kommunen sa nej. Så nu står byggnaden tom i paradiset.

Husvagnsparkeringen då, som var tänkt att samla husvagnarna på parkeringsplatser med elplintar och tillhörande servicebyggnad? Hela detta komplex med 40 uppställningsplatser är nu förbommat, där endast medlemmar i den ekonomiska föreningen Kvikkjokks Camping har tillträde. Vanliga husvagns- eller husbilsturister får hitta sig en annan lösning för att övernatta i sina fordon. Som innan 1980 med andra ord. Kommunens tomter är sålda till ett företag i Jokkmokk som säljer dem vidare till hugade spekulanter.

Malplacerade. Undrar om den ena är frustrerad över den andra som har tio hästar mer...?
Kustkomplex? Undrar om den ena ägaren av dessa malplacerade farkoster är frustrerad över den andra som har tio hästar mer…?

Den så kallade utvecklingen har bidragit till fler båtar i deltat och en större frekvens av skotrar har gett ökad störning på djur och natur. Och på människor, både ortsbor och turister, som uppskattar lugn, ro och tystnad.

Berguven som jag hört hoa i Nammásj i 50 år har tystnat. De naturmänniskor som tidigare vallfärdade till byn har bytts mot motorintresserade. Jag tror faktiskt att just detta är ett av skälen till att den förväntade turistökningen har uteblivit. Detta trots att turismen i stort har ökat. Kvikkjokk, en gång fjällturismens vagga, har en enorm turistisk potential, men istället har byn utvecklats till en tummelplats för körglada kommun- och länsbor som framför allt tycks uppskatta dånet av trimmade motorer och lukten av avgaser.

 

 

En vecka med Nils

Abborrfiléstekning.
Abborrfiléstekning.
Båtkörning på Ráddnávrre.
Båtkörning på Ráddnávrre.
I nya jackan, sydd av Katy Unga.
I nya jackan, sydd av Katy Unga.
Exkursion bland smörbollar.
Exkursion bland smörbollar.
Med Hampus och Ráddná.
Med Hampus och Ráddná.
På Jokkmokksholmen med Hampus.
På Jokkmokksholmen med Hampus.
(c) Tor Lundberg Tuorda
Vid tvättstället
Pinnbärning.
Pinnbärning.
Trädbärning.
Trädbärning.
(c) Tor Lundberg Tuorda
Stenbärning.
Uppladdad på studsmattan!
Uppladdad på studsmattan!

Med systerbarnen Mira och Eddie.
Med systerbarnen Mira och Eddie.
Studier av skvattram.
Studier av skvattram.
Kottkastning.
Kottkastning.
Vattenlek.
Vattenlek.

Jag är tacksam för att du finns din lilla parvel. Lekarna och ramsorna vi uppfunnit, alla tokiga upptåg, mysstunderna. Så rolig vecka vi har haft min kära lille son 🙂

Jokkmokks allmänning kalhugger naturskog

Jokkmokks sockenallmänning har dragit vägar in ett område mellan Skálkká/Bárgávrre och Gárásj i Lilla Lule älv. Området består av urskog och naturskog – vilken tidigare plockhuggits med häst och bara de grövsta träden avverkats. En skogsbruksmodell som till största del låter skogens artrikedom bestå.

Skälet till vägdragningarna är förstås att Allmänningen vill kalavverka skogen. Något som de påbörjat. En mängd kalhyggen i varierande storlek kantar hela detta omfattande vägnät. Urskogar vid myrar och andra nyckelbiotoper har utraderats. Området ligger fyra mil väster om Jokkmokk och gränsar till Pärlälvens naturreservat. Kartbild

Nedan följer bilder som jag tagit idag den 10 juni 2015 från bilen och från änden av vägen som går vid Iegeljávrre. Jag gick runt vid vändplanen och såg att också mindre tallar hade huggits. Kanske för att bli till virke i en timring? Kanske en timmerkåta? För barktäkterna ligger tätt i detta urgamla samiska kulturlandskap.
Vidare finns bilder från ett av Allmänningens planerade kalhygge några hundra meter från vägslutet, där Allmänningen snitslat gränserna till ett nytt kalhygge.

Det är hemskt att gammelskogarna faller också 2015. Jag är delägare i Allmänningen och jag skäms för hur de drar fram.