Reportage i höstas publicerat i tidningen Samefolket. Text och bild: Tor Lundberg Tuorda
Som att förflytta sig till 1700-talet. Timrad renhage, timrade bodar, förrådsställningar och kåtor med åtta kanter. Trygga renar som runt benen och vajor som mjölkas. Så här såg det ut på många håll i skogslandet innan Sverige fick för sig att den skogssamiska kulturen var en broms mot kolonisationen och helst borde utgå.
Lotta och Tom Svensson driver Båtsuoj samecenter väster om Slagnäs. Här har paret Svensson anlagt ett skogssamisk viste som det såg ut gammalt tillbaka. Besökare från när och fjärran får en god inblick i den skogssamiska kulturen från både förr och hur den ser ut idag. Bland de cirka 5 000 besökare som kommer årligen kommer till Båtsuoj finns också många samer.
– Nu börjar vi verkligen få cred för det här. Så många återvändare som vi haft i sommar har vi aldrig haft. I början var det både ris och ros från de samer som kom på besök, men nu tycker de om vad vi gör. Och byarna runt omkring stöttar oss till hundra procent. Det kommer samer också från äldreboenden som ger tips på vad vi kan göra bättre, och så kommer barn från skolan och dagis. Det blir som en praktisk forskning det vi håller på med, säger Tom Svensson och stänger kåtadörren.
En familj från Holland och en från Stockholm har just anlänt. I kåtan berättar Tom hur vinterbetet blir förstört av kalhyggen och gödsling och om hur björn, järv och lo blivit allvarliga hot mot renskötseln.
– I mitten av 1990-talet hade vi fem procent kalvförluster, idag är det femtio procent. Det går inte att satsa på något avelsarbete. Om det får hålla på så här så blir det kollaps för många samebyar, säger han.
Frågorna haglar från besökarna: Är de här också på vintern? Tom förklarar att de då bor i närheten av Skellefteå. Brukar de aldrig fara till fjälls? Nej vi är uppe vid foten av fjällen sommartid, medan vi vintertid är nere vid Skellefteå och Bottenviken. Hur klarar renarna insekterna? Tom berättar att renarna är vana vid insekter, men att de när det blir riktigt mycket mygg, knott och broms söker sig till öppna platser. Förr gjorde man eldar runt dem för att röken skulle minska insektsplågan. Renarna söker sig då självmant till eldröken.
Tom och frun Lotta tar tillbaka gamla kunskaper och gör dem publika. Som hur man timrar, tar näver, och annat byggnadsmaterial, om hur örter tas tillvara, hur man mjölkar renar och mycket mer. Samernas renmjölkning är belagd från 800-talet och har funnits som en viktig ingrediens i hushållet ända fram till 1950-talet, men många hade slutade mjölka ännu tidigare. Lotta kunde inte fråga någon om råd hur man gör och inte läsa om det i någon bok. Hon fick lära sig själv.
– Det var en praktisk inlärning. Man ser hur kalvarna gör. Ibland stöter de så hårt så att vajans bakben lyfts och då gör jag likadant. Det gäller att mjuka upp juvret ordentligt, säger Lotta Svensson medan hon boxar halvhårt några gånger i juvret på vajan som Tom just kastat fast.
Hon tar en gammaldags náhppie i vänster hand och tar spenen mellan höger hands tumme och pekfinger. Så drar hon nedåt och en stråle mjölk sprutar i träkärlet. Mjölken smakar sött, och den är fet. Fetthalten ligger på mellan 17 och 20 procent. Lotta berättar att den ost hon provade att göra tidigare blev suveränt god och helt unik i smaken. Men till osttillverkning krävs många fler vajor än vad de har i hägn idag.
Innan vajan kan börja mjölkas måste den vara två år gammal och en högmjölkande vaja kan ge ifrån sig en halv liter mjölk per dygn.
– Vi mjölkar till slutet av augusti, efter det blir mjölken tunn och salt och smakar inget vidare, berättar Lotta.
I Slagnäs vid E45, 17 kilometer i öster, byggs ett gigantiskt hotell för den tyska biltestverksamheten. Med dem har Båtsuoj samecenter ett mycket gott samarbete. Förutom att biltestarna brukar besöka samecentret av intresse för kulturen, betalar testverksamheten också årliga intrångsersättningar till grannsamebyn Mausjaur sameby.
– De är mer ödmjuka än vad de svenska exploatörerna är, säger Tom.
Båtsuoj samecenter ligger 17 kilometer väster om Slagnäs, söder om Skellefteälven, i Maskaur sameby och södra delen av Norrbottens län. Egentligen heter platsen Gasa, gås – troligen eftersom mängder av gäss tidigt på våren landar här.
