Etikettarkiv: tåg

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Massaker utan respekt

Renblod i Harads

 

I april dräptes minst två vajor och en kalv efter kvikkjokksvägen och två vajor vid Harads i en påkörning som bör ha skett i mycket hög hastighet. Bilens front blev totalramponerad med gor (maginnehåll från renarna) över hela bilen.

Gorsmetad bilFruktansvärt onödigt att bränna på i sådana hastigheter mitt i ett renbetesland. Människan ska fort fram, det är det viktigaste. En bilist kan dock anpassa hastigheten, det kan inte tåget. Den respektlösa hållning trafikverket har när det gäller de mängder av renar som stympas och plågas ihjäl, saknar motstycke. Det är vidrigt. Och den psykiska terror renskötarna hela tiden får leva med på grund av järnvägen är omänsklig. Läs: http://www.expressen.se/nyheter/har-ligger-sarade-renar-och-lider-i-flera-timmar/

Renarna ersätts i bästa fall med kring 3 000 kronor, men ingen ersättning för kalven i magen som också går åt och inget heller för det framtida avelsvärdet. Tre papp, punkt slut. Vilken bonde skulle acceptera en sådan usel ersättning.

 

Oro till Orust, SJ never more

Åsa, Astrid och jag fick en resa av svärmor Birgitta för att fira jul på Västkusten. Det var med bävan för vad som komma skulle jag hoppade på bussen i Jokkmokk med min lilla familj. För de senaste vintrarna har tydligt visat hur miserabelt ställt det är med statens järnvägar. Också nu i vinter har det stundtals strulat någonting hemskt, men jag – optimisten! – tänkte att det väl ändå skulle var övergående. Att SJ nog skulle skärpa sig över julhelgen.

Älvsby tågstation. Resan börjar med fyra timmars försening.

När bussen väl anländer till Älvsbyn och vi konkar våra fem kollin in i väntsalen är dock det första jag ser texten ”Avbrott” på en informationsskärm på väggen. Någon är ute på perrongen och får reda på att tåget som skulle starta i Luleå är två timmar försenat. Salen fylls med allt fler resenärer. En gubbe som jag först tror vara en SJ-anställd far omkring bland folket i en självlysande säkerhetsväst och surrar högljutt en obegriplig rotvälska. – Tåget försenat i två och en halv timme, upplyser någon. Så håller det på. Förseningarna förlängs hela tiden, en kvart, en halvtimme. Och fortfarande inte ett blipp på skärmen eller pip i högtalarna. En resande tycker att det är värdelöst att SJ inte ringer till oss och berättar hur det är ställt. -De har ju våra telefonnummer. Vi fyllde ju i dem när vi bokade biljetten, säger han. Efter att vi besöker en närliggande restaurang, får vi senaste budet. Fyra timmars försening! Så småningom blir det påstigning i alla fall. Först inne i kupén informeras det om att förseningen beror på vagnsbrist. Hur kan det saknas vagnar, funderar vi, eftersom vi och de flesta med oss har bokat biljetter flera veckor i förväg, så SJ borde ha haft rejält med tid på sig för att veta exakt hur många personer som skulle resa. Vi kryper till kojs i sovvagnen, somnar och sover konstigt nog ända till morgonen. Försenade igen.

Kaos och frustration bland resenärerna på Centralen i Stockholm, fångad på en sekund.
Astrid är less.

I Stockholm är alla tvungna att lastas över till bussar eftersom ett tåg med timmer har vält efter spåret. Personal med gula jackor ska visst ledsaga oss till bussarna, men inte syns det till några sådana. Det var först sen vi själva letat oss fram till buss-gaten som de dyker upp. Men någon buss till Göteborg vet de ingenting om. Efter två timmars väntan snudd på kapar en passagerare en buss som vi får åka med.

Astrid i vimmlet.

Barnen står ut bäst med att vänta timme ut och timme in.
På väg till tåget i Skövde.

Bussen går dock bara till Skövde. Busschauffören är förbjuden att köra längre. Måste få mer sömn. Vi har 40 minuters rast på ett hamburgerställe – som SJ betalar. I Skövde nytt tåg. 13 timmar försenade anländer vi Göteborg. Klockan kring 24.00. Astrid helt slut.

Utpumpad dotter.

Mormor och morfar väntar på perrongen. Övernattning hemma hos svärföräldrarna i Trollhättan. Full vinter med nära tre decimeter snö och -14 grader, inte ett moln på himlen.

Åsa, Astrid och mormor Birgitta på väg från deras radhus på Lextorp i Trollhättan. Till vänster väntar morfar Conny.

Vi går på café.

Läckra bakelser och gott kaffe.

Besöker Jan Grahns fotoutställning i Trollhättan. Imponerande bilder av denna 80-åriga nestor i vår förening Naturfotograferna/N.

Jan Grahn/N på sin utställning i Trollhättan.
Rejäl isvinter på Västkusten från Connys bil.

Julfirande hos Åsas syster Pia Benson och hennes familj i Kungsviken på Orust. En fantastisk plats!

Peter Benson och dottern Julia, Birgitta och Conny Lindstrand i soffan, Pia Benson, Åsa Lindstrand, Marc Benson och Astrid Lindstrand samlad i Kungsviken. Marc är tomte, Astrid nissa.
Julklappsutdelning.
Idyll på Orust skymtar från Peters bil.

Av Pia och Peter får jag en tjock bok i julklapp – Livet, av Rolling Stones gitarrist Keith Richards. En mycket bra och öppenhjärtlig bok som jag sträckläser. Jag har aldrig varit något Stones-fan, men nu när jag lyssnar på de tidigaste skivorna på Spotify, också den nyaste Exile on Main street, förstår jag deras storhet. Särskilt intressant att lyssna nu när jag vet hur många av låtarna kommit till.

Jag läser Keith Richards bok. Foto: Åsa Lindstrand.
Svärmor på promenad vid Kungsviken. Foto: Åsa Lindstrand.

På annandagen besöker vi familjen Benson i Kungsten, Göteborg. Det är alltid roligt att umgås med dem. Vi går upp på en höjd nära den bensonska bostaden för att åka pulka. Ingen bebyggelse på denna kalott. Fin utsikt och natur med en massa träd, vinterståndare, en duvhök sveper förbi och det syns massor av harspår.

Marc drar kusin Astrid.
På vägen passerar vi en Jaguar.
Snölek för Astrid också i Göteborg!
Astrid och Marcs första åk på den i Tyskland inhandlade kälken gick inte så bra...
...andra åket gick bättre!
Utsikt från höjden i Kungsten med Göta älv och ett industriområde.

Hela klanen Lindstrand-Benson-Lundberg spelar ett TV-spel som går ut på att svara snabbt och rätt på frågor om musik. För mig och Åsa går det inget vidare, men det är roligt ändå. Peter och jag gör ett par av Göteborgs välsorterade musikaffärer.

Peter på Magasinsgatan i Göteborg på väg till första musikaffären.

Jag förälskar mig i en ståbas, men köper bara en sladd till min elektrifierade dito.

En enorm mängd stränginstrument och förstärkare.

Återresa. Tåget är bara tjugo minuter försenat. I restaurangvagnen är det dåligt med mat. Mycket har tagit slut? Bara halvfabrikat, pan-pizza och elände. Varför kan SJ inte fixa till rejälare föda? Flera lampor är sönder och det är mörkt i ”restauragen”. Ingen av personalen bryr sig om att byta. På toaletterna löper skitränderna på porslinet. Är inte tåget nystädat? Förutom några skrikiga barn förlöper dock natten väl. På morgonen sprutar vatten från taket i ett par av vagnarna. De båda konduktörerna öppnar innertaket. Därinne drevsnö som smälter. Tur i alla fall att det inte rinner vatten inne i kupén. Detta tåg går i alla fall nonstop fram till Älvsbyn, eller rättare sagt Boden. Den drygt två timmar långa förseningen innebär att bussen som skulle ansluta till Jokkmokk har gått. Innebär en timmes påslag till. Politikerna tjatar om klimatet och att vi ska leva miljövänligt. Men tåget, det miljövänligaste transportsättet, vars spårstruktur redan finns på plats, struntar de i. Sossarna avreglerade detta som landet äger gemensamt – ett vansinne av sällan skådat slag. Moderaterna gör ingenting. Här är det bara bilar och motorvägar som gäller. Också ett sagolikt tokeri. Att inte ens se till att järnvägen underhålls och att det finns dugliga tågset, är bedrövligt dåligt. Nog var det snö och kyla också på 1970-talet, och då fungerade det mesta utan mankemang. Nu fallerar det i både stort och smått. Idag är sista dagen av min sjukskrivning och kryckorna är kastade. En bra början på 2011. Undrar när SJ ska friskskrivas? GOTT NYTT ÅR ALLA BLOGGLÄSARE!