Etikettarkiv: stat

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Staten ska jojkas!

Ny version, nu med mina bilder från Gállok 2013 och advokaten Hans Forsells torra stämma som blottar statens arrogans och okunskap. Vreden präglar Jörgen Stenbergs jojk Vuortjis – kråkan, samma figur som Britta Marakatt-Labba använt på sin odödliga bild från Altaupproret. Daniel Wikslunds brutalt drivna stråke kastar tusen iskalla knivar genom luften. En jojk som var Same-SM i Malås största behållning. Tack Jörgen Stenberg och ditt fantastiska band! Motståndet växer!

I rättegången där samebyn Girjas stämt den svenska staten kommer här ett belysande citat av statens advokat Hans Forsell, som också upprepas i musikvideon:
”Statens inställning är också, att samebyns påståenden om att samerna är ett ursprungsfolk, saknar betydelse i målet.
Sverige har inte några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte.”

Vuortjis, jojkens kraft

Kulturen är mäktig. Ibland mäktigare än något annat. Som Jörgen Stenberg med band på Same SM i Malå i helgen. Där överheten fick gestalt av samma figur som Britta Marakatt-Labba använde på sin odödliga bild från Altaupproret.
Nils Johansson bas, Mattias Svahn gitarr, Niklas Äystö Lindholm fagott, tvättbräda klarinett, Jonas Strandgård gitarr, Daniel Wikslund fiol.

 

Brev till riksdagen, med svar

Följande brev skickade jag den 26 februari till samtliga riksdagsledamöter.
Trots att det snart har gått två veckor har jag fått svar från endast fem ledamöter: (MP), (V), (M) och (S).
Detta trots att jag belyser ett mycket viktigt och centralt övergrepp på det samiska folket som ingen riksdag sedan 1928 alls brytt sig om att korrigera.
Med över 61 tusen i lön varje månad tycker jag att svarsfrekvensen är rysligt dålig.

Sameflaggor vid Uppsala domkyrka

”Bäste riksdagsledamot!

Mitt namn är Tor Lundberg Tuorda. Jag är same och bor i en by väster om Jokkmokk där jag försörjer mig som frilansfotograf.
Jag vill berätta för er om ett dilemma jag och andra samer tvingas leva med varje dag.
Regering efter regering nonchalerar Sveriges och EU:s enda erkända urfolk.
Gång på gång riktas fokus mot andra folkslag på jorden vilka fått sina mänskliga rättigheter kränkta.
Förvisso viktigt, och Sverige har ju gjort sig känt för att stå på de förtrycktas sida.
Senast erkände Sverige staten Palestina och stödjer nu också självständighet för Kurdistan.

Kurdistan sträcker sig över fyra länder, precis som Sápmi – samernas nation.
Kurderna har en egen kultur och ett eget språk som skiljer sig från de länder som övertagit deras traditionellt brukade områden
– precis som samerna. Sápmi var befolkat av samer långt innan Sverige blev Sverige.

För 87 år sedan beslutade Sveriges riksdag i en renbeteslag att endast samer som uteslutande ägnade sig åt renskötsel skulle få vara medlemmar i lappbyarna.
Lappfogdar och länsstyrelsetjänstemän bestämde vilka samer som fick vara medlemmar.
Samer som försörjde sig på jakt, fiske, jordbruk, slöjd, som tidvis högg eller körde timmer med sin häst, som ägnade sig åt turism, eller samer som jobbade som lärare eller präster, blev avvisade från gemenskapen.
Detta även om deras förfäder enskilt hade ägt skatteland inom lappbyns område i mer än 500 år.

Avvisningen skedde inte för att de själva eller några andra samer ville det, utan för att den svenska staten tvingade dem.
De utslängda samerna ansågs inte vara nog äkta, kort sagt.
Det eniga riksdagsbeslutet 1928 togs i en tid som präglades av rasism och tron att samerna skulle upphöra att existera som folkgrupp eftersom de ansågs vara en lägre stående ras.
Renskötseln skulle dock få finnas kvar som ett exotiskt inslag på fjället, till turisternas förnöjelse. Skogsrenskötseln ansågs också oäkta och motarbetades.

Alla utestängda samer förlorade sina möjligheter att ta ved eller slöjdmaterial, fiska eller jaga som de alltid hade hade gjort inom lappbyns område.
Många flyttade till städerna och försvenskades in i minsta detalj: Slutade bära samiska kläder, slutade tala samiska och slutade använda samiska föremål.
Många var rädda efter statliga kampanjer av skallmätningar, nakenfotograferingar och en uppblossande nazism.
En stor majoritet av samerna i Sverige hamnade därför utanför lappbyarna och blev som vilka svenskar som helst, vilket var statens uppsåt.
Många av samerna utanför samebyarna (som lappbyarna kom att kallas efter rennäringslagen 1971) men som ändå bodde kvar inom samebyns gränser, tvingades söka tillstånd hos länsstyrelsen för vedtäkt, fiske och jakt.

Där är vi nu.
Ingen regering har brytt sig om att korrigera detta brutala övergrepp utan bara begravt frågan i ändlösa utredningar.
Det är lättare att värna folk utomlands och möta internationella hurrarop än att tvätta sin egen byk.

Endast ni riksdagsledamöter har makt att förändra.
Ni behöver inte starta någon ny utredning. Och skjut inte över ansvaret på Sametinget, men lyssna på detta samernas folkvalda parlament.

”För första gången i historien uteslöts alla samer utom de som hade renskötselrätt från lappbyn,
ett olagligt ingrepp, eftersom bymedlemmarnas civilrätt och privaträtt är överordnad näringslagen.”

(citatet kommer från boken Tusen år i lappmarken av journalisten Lilian Ryd och juristen Thomas Cramér.
Jag rekommenderar denna bok som grund för en seriös samepolitik som ställer tillrätta några av historiens värsta övergrepp mot det samiska folket.)”
Med vänliga hälsningar

Tor Lundberg Tuorda
Randijaurvägen 12
962 98 Randijaur
070-2300955

Svar från riksdagsmännen:

Hej Tor,

Tack för att du skriver till oss riksdagsledamöter. Jag blir berörd av din text av tre skäl: För det första för att jag länge kämpat för att Sverige ska skriva under ILO- konventionen om ursprungsfolk och stamfolk som antogs 1989. FN:s övriga rättighetsdeklarationer ska givetvis även tillämpas på ursprungsbefolkningar. För det andra berörs jag av hur man systematiskt har fördrivit samer genom fysiska övergrepp och tvångsförflyttningar i över hundra år utan att ge det samiska folket en rättmätig upprättelse och att fortfarande pågår. För det tredje så skriver ni om Kurdistan och det kurdiska folket som också systematiskt har fördrivits, tvångsdeporterats och som utsatts för ofantliga repressalier. Mina föräldrar är kurder och jag känner en djupgående solidaritet med det ni skriver och om behovet av att agera för er sakfråga.

Jag har ambitionen att besöka Sápmi i sommar för att fördjupa mig i frågan. Du får gärna skicka förslag på böcker, platser och personer att besöka samt andra tips som ni tror kan utöka mina kunskaper.

Återigen vill jag tacka för ert brev, hoppas på återkoppling snart.

Med vänlig hälsning,

Lawen Redar
Riksdagsledamot (S)
Ledamot JustitieutskottetLedamot EU- nämnden

*******************************************

Hej Tor!

Tack för ditt mail.

Vänsterpartiet driver att Sverige ska göra en vitbok om de historiska brotten mot samerna och be om ursäkt på liknade vis som Sverige gjort gentemot romerna. Mer om vår politik kan du läsa i motionen Samernas rättigheter: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Samers-rattigheter_H202849/?text=true

Mia Sydow Mölleby (V) skrev igår en interpellation till Regeringen om ratificeringen av ILO-konvention 169. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Ratificering-av-ILO-konvention_H210333/

Hälsningar Håkan

 

****************************
Håkan Svenneling

Riksdagsledamot

Vänsterpartiet

Landsbygdspolitisk talesperson

Ersättare i Finansutskottet

Ersättare i Näringsutskottet

Ledamot i Nordiska rådet

*******************************

Hej Tor!

Kul att höra om ditt engagemang även i miljöfrågor! Jag vet inte om vi har sets, det är ju möjligt att vi gjort det i samband med någon kongress eller liknande.
Jag tar med det du skriver i mitt arbete framöver. Jag har nämligen själv funderat mycket på frågan och tror att det skulle vara viktigt att historien blev mer allmänt känd. Förslaget om en sanningskommission tycker jag är bra. 
Är det okej att jag kontaktar dig framöver i frågan?

Bästa hälsningar,

ANNIKA HIRVONEN (MP)
Vice ordförande justitieutskottet
Ersättare riksdagens EU-nämnd
Jämställdhetspolitisk talesperson

****************************

Hej Tor!

Tack för ditt mail och för att du belyser detta viktiga ämne. Många svenskar, mig själv inkluderat, har tyvärr väldigt bristfällig kunskap om Sapmi och samernas historia. Men det finns också många som jobbar aktivt med att ändra på det i Riksdagen också. I mitt parti, miljöpartiet, är vår gruppledare, Jonas Eriksson samepolitisk talesperson och han och vår andra gruppledare, Maria Ferm är mycket aktiva i frågan. Jag försöker själv att läsa in mig och lära mig mer. Som ett led i detta kommer jag att tillsammans med Åsa Romson träffa företrädare för Sáminuorra, Svenska Samernas Riksungdomsförbund. Vi håller på att leta ett datum för det nu. Så jag hoppas att vi kommer kunna visa det i aktiv politik också.

Med vänliga hälsningar

EMMA NOHRÉN

Riksdagsledamot / Landsbygdspolitisk talesperson

_______________________

Riksdagskansliet

Miljöpartiet de gröna

********************************

Hej Tor!

Tack för din information och förslag. Jag tar med dem i mitt riksdagsarbete.

Cecilia Magnusson
Riksdagsledamot (m)

 

Kolonial och samefientlig politik

2003 var juristen och diplomaten Lars Norberg från Varjisträsk i Jokkmokks kommun ordförande i Sveriges renbetesförhandlingsdelegation, vars uppgift var att förhandla med Norge om några svenska samebyars månghundraåriga rätt till renbete i Norge.

Lars Norberg, eller Udtja Lasse som han kallas, var dock alltför samevänlig och sparkades från sitt uppdrag.

Det resulterade i att 70% av de svenska samernas renbetesmarker i Norge är konfiskerades till förmån för norska samer. Utan kompensation. En foglig svensk Riksdag kom att göra konventionen till lag.

– Det är ett bedrägeri mot den egna samiska befolkningen. När det handlar om samer gäller inte gängse rättsregler, säger Lars Norberg.

Han anser också att statstjänstemän har en kolonial instinkt och att kolonialismen trängt undan den så kallade lapprätten.

– Det stämmer inte med vår självbild, att vi är en kolonialmakt. Och det finns koloniala attityder och värderingar som också samer själva inte förstår att de omfattas av, säger Lars Norberg.

Lyssna på ett föredrag med Udtja Lasse som jag filmade på Ája i Jokkmokk 6 mars 2013. Det är chockerande att lära sig om hur samefientliga statstjänstemän verkligen är.

Struktur med flera sidor

Den koloniala strukturen

 

FMV:s utökade verksamhet som jag har beskrivit tidigare på denna blogg har startat upp en motopinion i Jokkmokk av sällan skådat slag.

När möjligheterna för jokkmokkarna att köra skoter, jaga och fiska när de vill nu hotas, har det tagit hus i helvete.

Till och med Jokkmokks socialdemokratiskt styrda kommunstyrelse har ograverat enats kring en motion från Miljöpartiet de gröna mot testerna.

Unikt och oerhört glädjande!

Bara tillsammans enade kan kommunen komma någon vart.

Men FMV och vapentesterna är dock bara en sida av myntet. Eller diskokulan – för den rådande strukturen har väldigt många sidor, nivåer och aspekter.

Ett nytt exempel gäller utländska flygövningar över Norrbotten och Västerbotten – Europas största övningsområde.

Ett annat berör Vattenfalls totala motvilja till att miljöförbättra luleälvarna med vandringsvägar för fisk och spillvatten till Lilla Lule älvens sista 17 torrlagda kilometrar, innan den når Stuor Julevu vid Porsi. Artikeln i NSD dock bakom betalvägg.

Eller Sveaskog som vill avverka 600 hektar gammelskog vid Sorsele.

Och alla gruvor.

Allt stavas kolonialism. Sverige är en modern men gammeldags kolonialmakt som parasiterar glesbefolkade delar av landet, lappskatteland som staten inte har ägarpapper på, lokalsamhällen, vatten och skogar som tjänar som matbod och rekreationsorter för lokalbefolkningen och tillresande. Nu tas också luftrummet, utan samråd eller ett enda nickel i kompensation till dem som berörs.

 

Läs också:

Mattis Blogg

Beslagta inte Jokkmokk

 

 

 

 

 

Kvikkjokk – en lekstuga

Från centrum i den nymornade kolonin som bröt silvermalm via jordbruksbygd till turistort har Kvikkjokk blivit en lekstuga. Sommarstugetomterna säljs som spön i backen, helikopterbolagen flyger utförsåkare och jägare. Och forskare plågar björnar, loar och järvar för att göra batteribytare och doktorander glada.

Kyrkan, vilken aldrig tidigare brytt sig om sitt märkliga markinnehav i Änok norr om Kvikkjokk, byggde tvärhastigt en stuga med tillhörande bastu nära min och min brors stuga. Inte ett ljud att de skulle bygga, utan den bara stod där.
Jag ringde till kyrkans egendomsförvaltning och jägmästaren Björn Gunnarfelt och frågade. Han berättade att det var hans kompis, Kjell Sundvall – dock inte regissören men väl chefen för Länsstyrlsens fältenhet i Jokkmokk – som fått lov att bygga på kyrkans mark. För ett gäng skogstekniker, enligt Gunnarfelt. Grejen är, som vanligt, att Gunnarfelt och Sundvall är gamla jägmästarkompisar. Det är till och med pappor till den fruktansvärda reformen Den fria småviltsjakten från 1994. Ett tydligt och vulgärt bevis på tvättäkta modern kolonialism.
Således har nu Kjell Sundvall och hans gelikar en lekstuga i Änok där de skjuter ripkycklingar, badar bastu och skrålar. Jag hoppas korparna, örnarna, tjädrarna, lavskrikorna, hackspettarna och alla tusentals småfåglar som snart kommer fäller sitt bajs på bastuns tak så att det faller in. Om någon skrålande utböling sitter där inne och dricker öl, vore det ju förskräckligt. Ingen människa får ju komma till skada.

Första maj körde skoteråkare som aldrig förr efter Kvikkjokksälven. Vansinnesylandet  från de körkåtas maskiner gick inte att fly undan. Samma till fjälls. Det var ett jävla oljud hela tiden. De flesta tillhörde kategorin motorintresserade, vilka lika gärna hade kunnat köra med sina värstingsskotrar i ett inhägnat grustag. De har ingenting i en fri natur att göra. Men det tycker Sverige – kolonialstaten. De har bestämt att det ska vara så.

Naturen ska utnyttjas som Sverige vill, så mycket det överhuvudtaget går – bara det inte påverkar stockholmarna /beslutsfattarna.

Nu vill de flesta människor att också Jokkmokks kommun ska ingå i Malmfälten, att också berget ska exploateras till vilket pris som helst. Underligt med tanke på att många har Vattenfall i färskt minne, kan tyckas, men folk som är vana vid att bli matade med jobb och aktiviteter vet inget annat. De skiter i konsekvenserna av en skitig gruva. De skiter i andra perpektiv än sin egen livstid.

När kolonialstaten tagit så mycket det går av vattnet, skogen och malmen blir resten av naturens spillror rekreationsområde. Som Kvikkjokk, Huhttán, som byn heter än idag efter statens folkrättsliga, humanitära och ekonomiska katastrof – silversmältverket med tillhörande smälthytta vid Gámajåhkå som var verksamt i 40 år med början 1661.

Kvikkjokk har förärats med nationalparker, och för ett år sedan ytterligare ett naturreservat. Allt har skett över huvudet på den bofasta befolkningen/samerna. Allt för att skapa en bild v ett romantiskt rekreationsobjekt av synbarligen vild natur  som egentligen ingenting annat är än ett av silverbrukets gamla kalhyggen. Forskare och friluftsliv är euforiska i sin okunnighet. Kolonialismen lever.

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.