En härlig skidtur idag igen med Marc, Astrid, Åsa och Ráddna. Sagolikt väder och superfina spår. Konstaterar att folk faktiskt åker längdskidor, både efter Lofsdalens förnämliga spårsystem och på egna äventyr kors och tvärs genom skogar och över fjäll. Det är roligt att se alla ålderskategorier på skidorna. Från fem- till 80-åringar. Och skotrarna håller sig till skoterlederna. En ovan men givande upplevelse.
Ett par färska ripspår, en mård som sprungit i fjälltallskogen, harspår och en trolig lo som målmedvetet spankulerat över fjället, var dagens observationer. Två lekfulla korpar såg vi också. Inga varglavar denna gång, men väl en mängd garn- och manlavar, och en björkticka.En dag som denna kommer många gånger att dyka upp ur minnet…
Astrid, med åtta nya flätor komponerade av kusin Julia.En tidig barfläck 🙂
De har ända till oktober-november kunnat röra sig anonymt. Men nu, och ända fram till maj, är det slut på det. Snön avslöjar precis allt som de haft för sig, djuren. Förvisso kan det ibland vara svårt att tyda vem som varit framme, helst om det är lössnö.
Nu är en spännande tid!
Utter. Foto: Tor L. Tuorda.Ren. Foto: Tor L. Tuorda.Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.Sällan är väl spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.
Många harar, rävar, en lekatt, några älgar, en järpe, tjädrar och så förstås smågnagare av alla de sorter. Spår överallt i skogen upp mot Vállenulppe och på Vállevárre.
KorpRäv, tjäder och fjällripaTjädern har sökt bär på VállenulppeRäv, älgko med kalv
Jag lockade och levde om för att försöka få upp någon brunsttjur på fjället. Och en tjur kom mycket riktigt, men skymd bakom en höjd och i vind – så den blev skrämd.
Att få bilder på älg var dagens mission, men också björn. Högt ställda krav på sista dagen innan min föräldraledighet. Men det hade kunnat blivit jackpot. Men som så ofta i mitt fotograferande värv blir det: ”Det hade kunnat…”, eller ”Men imorgon, då…”, eller ”Därborta är det säkert perfekt…”. Alltid i fantasierna, alltid överoptimistiskt. Man ska ha tur, helst när det är någon dag här och där man kan vara ute på grund av vädret och andra saker man måste göra.
Stig på Vállevárre – Vállespiken i fonden
I kikaren på nära tre kilometers avstånd syns en älgtjur och ko med kalv som har glömt bort att det är brunst och betar och tar det lugnt i en björkdunge. Högt ovanför dem, mitt på en trädfri grässluttning, står en turist rätt upp och ner. Mycket märkligt. Men turisten sjunker ihop och blir till en björn. Björnen sitter på rumpan ett bra tag och tittar sig omkring. Gör en kort lov runt omkring och sätter sig igen. Tittar åt alla håll. Vädrar. Det är ett mörkt fullvuxet djur, men inte så stor. Jag funderar hur jag ska göra. Hinner jag dit till mörkret, knappast… Måste vara tillbaks i Kvikkjokk vid sju på kvällen. Räknar med att gå i ljuset från pannlampan. Först måste jag klättra ner för en ravin, vada en bäck, klättra upp på andra sidan och börja smyga. Och det är helt slätt, och dålig svag vind som dessutom blåser från fel håll. Måste gå en omväg. Det hinns aldrig. Jag nöjer mig med att studera djuret.
Efter ett tag börjar björnen målmedvetet gå upp i sluttningen. Den går, betar lite grann, går, galopperar, och så går den lugnt igen rakt upp. Det var tur att jag inte fick för mig att närma mig den. Det hade aldrig gått att få den på bild…
Gaskkáivvo
Björnen är helt klart inställd på att söka sig en plats för sitt ide, det är ju ändå den 14 oktober. Den söker sig förmodligen till kanten av fjället Biernnagájsse över 1800 meter högt, som mest troligt fått sitt namn av att samer sett att de björnar som de spårat sedan långliga tider, haft sitt ide just vid denna höga fjälltopp, Björntoppen.
Har missförstått Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html. Där finns två grottor utmärkta sydost om Átjek några hundra meter från dämningsgränsen. Var dit med dottern idag (den 22 maj 2013), men det fanns inte ett spår av några grottor på de utmärkta koordinaterna 7410388 / 1648212 och 7410388 / 1648212. Det närmaste grottor vi kom var en gammal jordkällare…
…och ett rävgryt.
Vi grillade älgkött på pinne och Ráddna myste vid ryggsäcken som hon såg som sin uppgift att vakta.
Ur inventerarens anteckningar från den 25 augusti 1968, innan Bárkávrre byggdes ut:
”1) Grotta, ca 1,5 m h, 2 m br o 2 m dj. På golvet en renskalle, ett bogblad o en kaffepanna.
Ca 100 m ö om nr 1
2) Grotta under lodrät bergvägg. Grottan är ca 1,3 m h, 1,8 m br o 2 m dj golv av flata flisor. Bland dessa spjälkade renben. Grottans golv troligen under vatten vid högvatten. Båda grottorna kommer att dämmas över.”
Att Bárkávrre blev Parkijaurmagasinet är en fabulös våldtäkt på naturen, men också på kulturen. Samma respektlöshet då som nu. Kulturmassaker.
Under oktobers sista dag gick Astrid, Åsa och jag på en kort tur i deltat i knappt två decimeter nysnö. Grått och murrigt men kameran fick ändå hänga med. En älg hade ganska färskt korsat samlingen av norrlandsstarr och sjöfräken i Östersfält, dock utan att beta ett enda strå. Funderade på detta namn med fält i efterleden. Inget som vi idag använder i de här trakterna. Kan ha kommit från silverbrukstiden på 1600-talet för att beskriva myrlandets slåtter av fräken och starr till brukets ko- och hästinnehav.
Så syns tvärhastigt ett runt svart hål framför fötterna. Det bubblar och luktar prutt, kan Astrid konstatera. Läckage av metangas från de multnande växtmassorna som deltat vilar på. På deltatjärnar går också liknande hål att finna, bubbelvakar som vi kallar dem, som tidigare kvikkjokksbor med trattliknande anordningar lyckats koka kaffe på. Helt klart borde metanpysandet kunna tas tillvara för viss energiförsörjning, en till synes outtömlig resurs från hål som aldrig fryser. Ännu grön norrlandsstarr gick att beskåda i Koholmbäcken som vi bekvämt fortsatte efter, utan att behöva tränga oss igenom videsnår och snubbla över tuvor.
Här och där syntes hur mesflockar tömt björhängenas frökapslar som i mängder rasat ner på snön.
Smågnagare hade sedan pilat mellan resterna för att hitta hela frön. Tala om symbios.
Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.
Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.
Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.
Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.
En härlig skidtur idag igen med Marc, Astrid, Åsa och Ráddna. Sagolikt väder och superfina spår. Konstaterar att folk faktiskt åker längdskidor, både efter Lofsdalens förnämliga spårsystem och på egna äventyr kors och tvärs genom skogar och över fjäll. 
Det är roligt att se alla ålderskategorier på skidorna. Från fem- till 80-åringar. Och skotrarna håller sig till skoterlederna. En ovan men givande upplevelse.
Ett par färska ripspår, en mård som sprungit i fjälltallskogen, harspår och en trolig lo som målmedvetet spankulerat över fjället, var dagens observationer. 
Två lekfulla korpar såg vi också. Inga varglavar denna gång, men väl en mängd garn- och manlavar, och en björkticka.
En dag som denna kommer många gånger att dyka upp ur minnet…
