Etikettarkiv: solaure

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.