Etikettarkiv: snö

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Goabddális Doer’s

Skotrar tankar i KåbdalisPå väg till skidåkning i Lofsdalen gjorde vi ett första stopp på Marie Nygård och Kicki Unga-Bäckmans bageri och lanthandel i Kåbdalis. Där rådde full ruljans. Och i backen fanns många åkare och många skotrar mellanlandade för att tanka. Efter godaste bullfikat besökte jag Kicki i bageriet. Hann knappt med att ta bilder i gáhkkobakandet. Kameran fick jobba så flitigt att den låste sig!? Har aldrig varit med om något liknande.

Kicki Unga-Bäckman kavlar gáhkko i rasande fart.
Kicki Unga-Bäckman kavlar gáhkko i rasande fart.

Bageriet i GoabddálisKavlingGáhkkobakningGáhkko

Familjen Oest i Randijaur!

David!
David!

Det var en smula overkligt att se dem dyka upp här på gårdsplanen, Malin, David, Greta och Inga Oest från Göteborg. Vanligen träffar man på denna fina familj på somrarna på Lingäll, Bokenäs: i gassande sol med salta bad. Nu Sábme och vinter och snö!

Greta skjutsar Nils.
Greta skjutsar Nils.
En tur till Uden i Randijar.
En tur till Udden i Randijaur.
Astrid hjälper lillebror.
Astrid hjälper lillebror.
Nils beredd på attack!
Nils beredd på attack!

_OR_2007
Vi funderar på att åka en tur till Kvikkjokk idag. Men det är grått och snöar, så utsikten lär vara nära nog obefintlig. Ska rösta om att vi istället härjar i en av de enorma snöhögarna, gör en gång och skickar in barnen så de får fortsätta perforera. Fler bilder från snölandet kommer!

Vita Göteborg!

Det händer inte så ofta numera, men nu täckte snön Göteborgs knallgröna gräsmattor i ett femcentimeters täcke. Jag och Nils gick ut på den bensonska tomten. Bosatta norr om Polcirkeln är detta vita oss väl bekant 🙂

Nils i sitt rätta vinterelement. Foto: Tor L. Tuorda.
Nils i sitt rätta vinterelement. Foto: Tor L. Tuorda.

_OR_0090_OR_0038

Smakar snön som hemma? Foto: Tor L. Tuorda.
Smakar snön som hemma? Foto: Tor L. Tuorda.
Sanering av mormors bil. Foto: Tor L. Tuorda.
Sanering av mormors bil. Foto: Tor L. Tuorda.
Så gjorde Astrid oss sällskap för snögubbsbyggande. Foto: Tor L. Tuorda.
Så gjorde Astrid oss sällskap för snögubbsbyggande. Foto: Tor L. Tuorda.
Den ser lite bister ut gubben. Fattar nog att den tinar bort snart  :(  Foto: Tor L. Tuorda.
Den ser lite bister ut gubben. Fattar nog att den tinar bort snart 🙁
Foto: Tor L. Tuorda.

Vita tecken

Järv. Foto: Tor L. Tuorda.
Järv. Foto: Tor L. Tuorda.

De har ända till oktober-november kunnat röra sig anonymt. Men nu, och ända fram till maj, är det slut på det. Snön avslöjar precis allt som de haft för sig, djuren. Förvisso kan det ibland vara svårt att tyda vem som varit framme, helst om det är lössnö.
Nu är en spännande tid!

Utter. Foto: Tor L. Tuorda.
Ren. Foto: Tor L. Tuorda.
Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.
Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.
Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.
Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.
Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.
Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.
Sällan är spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.
Sällan är väl spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.
Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.

Skotertur med barn och barnbarn

Ett par kilometer på älven och lika långt i skogen var allt som behövdes för att göra barnen lyckliga. Rejält med snö har kommit de senaste dygnen, så det var att skaka ner snön från hängande björkar och kvistar innan vi kunde passera. När vi så körde under sista hängbjörken kunde jag inte hålla mig utan drog i en kvist och en lagom stor snödos landade rakt på den lilla trojkan i kälken. Också barnen tyckte det var roligt, men störst hit var nog när Astrid helt frankt släppte ner Freja från kälken som snudd på försvann. En kort stunds gråt, sen skrattade också Freja.

Mira Tjäder, Freja Jannborg och Astrid Lindstrand Tuorda på Kvikkjokksälven.
Mira Tjäder, Freja Jannborg och Astrid Lindstrand Tuorda på Kvikkjokksälven.

December vid Kvikkjokk

En dag med klart väder i Kvikkjokk i veckor av grått. Tyvärr tjorvade skotern så att jag inte tog mig iväg i tid. Körde fast också i tjocksnön på Sjnjerák. Solen sjönk, fullt med renar som betade på fjället, panik. Bara att göra det bästa av situationen, ett par mediokra…

Jåhkågasska samlade och drev ner renarna dagen efter, men då var det rejält snöfall. Dåligt med flytet nu.

Islek på Ráddnávrre

Så var det äntligen läge för att åka skrillor på Ráddnávrre (Randijaur). Det är långt ifrån varje år som isarna är åkbara. Ofta kommer alltför mycket snö på isen eller vatten, eller både och, som när det sedan fryser ger en knölig och oåkbar yta. Men nu var det knappt en decimeter snö bara som inte hindrade barn och vuxna att i full fart korsa viken i sjöns norra ände. Perfekta förhållanden att göra allt trängre virvlar och labyrinter. 

Selina, Hampus, Nadja och Astrid.

Yngve Ryd

Det började med böcker om nybyggar- och jägarliv, sen kom den stora Timmerhästens bok som gjorde honom till en legend i förlagsvärlden. Så drabbades han av den samiska kulturen. Hundratals sidor anteckningar och åtskilliga färdigskrivna stycken i datorn. Halvgjorda texter som väntade på att fyllas på eftersom med mer material, alltid mer. Halvmessyrer existerade inte, det skulle vara fylliga heltäckande redogörelser där precis allt var uttömt. Och de lät honom hållas gubbarna, intervjuoffren. Förstod det stora i att just de var de sista som visste. Förstod storheten av den tjurige, envetna glasögonprydde mannen med alla sina frågor. Som i tid och otid dök upp med påsar nybakat från Citykonditoriet, som kunde sitta i timmar vid kaffebordet och rannsaka varenda liten detalj av detaljer. Dag ut och dag in. Samma intresse, samma lust, samma ivriga engagemang. Jakt, rovdjur, snö, hur man vadar, eldar eller går eller åker skidor. Hur man gör skidor, eller kåtor, eller armborst, eller pilbåge. Hur man klär sig, äter, dricker. All information blev böcker eller artiklar. Varför fjällgåsen tog slut från ett år till ett annat? När gamla myter slogs hål på var han speciellt lycklig. Åtskilliga är de telefonsamtal där vännen extatiskt berättade om en ny sak han fått sig till livs från någon av gubbarna. Senast gällde det fåglar. Vi skulle äntligen göra en bok tillsammans. En ny myt skulle elimineras, den som slog fast att det fanns så få ord för fågelarter på lulesamiska. Han ringde då och då och undrade hur det gick med fotograferandet. När jag senast berättade att det gick trögt, men att jag skickat in ett antal dior för skanning, då blev han glad. Han pushade på mig friskt. Sörjde granen som blåste ner utanför stugan i Kvikkjokk lika mycket som jag själv. På granens skägglavsbemängda kvistar hade jag lyckats fånga många fåglar. Han hade sett bilderna och blivit lyrisk. Vi var på samma våglängd i det mesta, men när jag ville ta hans porträtt till en utställning mot gruvor i Jokkmokk under vintermarknaden sa han stopp. Varför görs det inga kampanjer mot det storskaliga skogsbruket istället, som förstör så mycket mer, resonerade han. Sist vi hördes av var för knappt två veckor sedan. Naturligtvis avhandlades fåglar och nya namn han fått rätt på. Lycklig berättade han att antalet arter nu var över 80. Naturligtvis fanns många fler i språkbruket för kring hundra år sen, men det är en bedrift att han ändå lyckades gräva fram så många namn nu när klockan egentligen har klämtat för de gamla kunskaperna.

Under hela dagen har jag gått i ett vakuum. Min fågelmatning är inte lika rolig längre. Stenknäcken har troligen inget namn på lulesamiska, det är den för ovanlig för (men vem vet?), däremot bejbusj finns det mycket av – bofinken. Min gode vän Yngve Ryd dog i natt. Cancern den jävulen tog också honom till slut. Det känns så fruktansvärt hemskt. Så tomt. Vi har haft så mycket roligt tillsammans och upplevt många spännande saker. Han var en verklig vän som verkligen brydde sig. Som sporrade en och kom med kluriga lösningar. Han tyckte att jag var en så god skribent och krävde nästan att också jag skulle ge ut böcker. Jag saknar Yngve oerhört mycket, hans humor, skrattet, hans fundamentalism. Tror aldrig jag skrattat så liderligt galet tillsammans med någon annan än Yngve Ryd. Jag trodde inte jag skulle orka skriva det här, men det gick. Är väl ett sätt att bearbeta det hemska. Det är en enorm förlust för Jokkmokks kultur och för det samiska samhället att Yngve är borta. Mina tankar finns hos Yngves son Arvid och hos Isse.

Yngve demonstrerar på marknaden 2011 hur lulesamer gammalt tillbaks använde en stav när de åkte skidor.

 

 

Kvikkjokk den 5 maj

Våren dröjer. Snö och vinter så det förslår. I skogen är det kring 60 centimeter snö.Nätterna ändå inte så kalla att skaren håller. Skaren, ett fenomen jag väntar på. Kanske den kommer inatt?

Min morbror Mauritz stuga ligger ett stenkast från min. Uppför den branta trappan och upp på loftet sprang jag mycket som barn. Stugan är nyligen såld till kustbor. Troligen blir den renoverad så därför tog jag denna bild. Som minne.

Norrsken i Jokkmokk och Muddus

Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.