Etikettarkiv: smutsiga miljarder

Arne Müller om Kallak

Arne Müller vid släpp av sin bok Smutsiga miljarder, den svenska gruvboomens baksida, på Ája i Jokkmokk i augusti 2013.

Jag har under lång tid förundrats av den ovilja regeringar har av att revidera minerallagen. Oavsett hur många Talvivaara, Northland, Blaiken eller Svärtträsk som briserat tickar den ålderdomliga lagen på utan att ändras. Det spelar ingen roll hur många anmälningar som görs mot mineralprospektörer och gruvbolag om misstänkta miljöbrott: Sönderkörda myrar, havererade dammar, oljeläckage, sänkta grundvattennivåer, olovliga vägbyggen, massiva läckage av tungmetaller, polisvåld mot demonstranter. Allt läggs ner av åklagarna på löpande band. Den är oantastbar, minerallagen.
Att samernas folkrätt kontinuerligt kränks på marker som stulits av samerna och att de urgamla kulturlanden skövlas och förgiftas i en hysterisk takt spelar heller ingen roll. Inte heller att svenska regeringar kritiseras av FN för kränkningarna.

Jag frågade Arne Müller, Sveriges i gruvfrågor mest kunniga journalist och författare om varför knappt någonting hörs om Northlands praktfiasko vid Pajala?

När det gäller Kaunisvaara så tycker jag att det är märkligt hur politiker och journalister verkar ha glömt alla erfarenheter från Northlandepoken. Det finns massor av grundläggande frågor som inte har ställts: Vilket järnmalmspris behövs för att gruvan ska gå ihop? Vilka finansiella muskler har företaget Abecede? Hur ska det miljömässiga fuskverk som Northland har gjort åtgärdas på ett sådant sätt att miljötillståndet följs? Hur ska gruvan kunna tjäna in de 250-340 miljoner som återställningen beräknas kosta? Varför startar ni inte Sahavaaragruvan, som enligt Northland var den viktigare av de två fyndigheterna i området?

Vad tror du om framtiden för den planerade gruvan i Gállok?

När det gäller Kallak kan man verkligen undra över en massa. UNESCO-frågan hänger fortfarande i luften. Den grundläggande konflikten med rennäringen är inte på något sätt löst. Med tanke på de stora likheterna med Kaunisvaara är det svårt att se hur projektet ska kunna bli lönsamt i nuläget, såvida inte staten bjussar på alla väg- och järnvägsinvesteringar. Ser man till dessa förutsättningar borde det vara svårt för regeringen att säga ja till gruvan, men nu handlar det om en större politisk fråga. Gruvbranschen är oerhört frustrerad och irriterad efter Ojnarebeslutet, Högsta förvaltningsdomstolens dom och efter att det börjat gå upp för dom att EU:s vattendirektiv kommer att få stor betydelse. De kommer inte att vilja ha ytterligare ett beslut som går dem emot. Jag är ganska övertygad om att Damberg är beredd att säga ja. Det ligger i linje med inriktningen i Mineralstrategin. Men vad händer med Miljöpartiet om regeringen säger ja till Kallak? En tänkbar lösning är att dra ut på processen till efter valet 2018. Men inte heller det är okomplicerat. Läser man det Beowulf skrivit den senaste tiden är de väldigt missnöjda med att processen tagit lång tid. De kommer säkerligen inte att vara tysta om det inte kommer ett beslut under det närmaste halvåret. Grundtipset är att det kommer att bli ett ja från regeringen förr eller senare, men även med ett ja så är det helt otänkbart att Beowulf kan dra igång projektet under överskådlig tid.

Om mineralprospektören verkligen får ja från regeringen, vad händer sen?

Om vi antar att Beowulf får koncession så kommer miljöprövningen. Där kommer påverkan på renskötseln att tas upp. Då måste också Beowulf sätta ned foten i en rad frågor. Bland annat har de än så länge duckat på frågan om hur transporterna ska ske. Det enda de har sagt är att de har avskrivit en järnväg genom Jelka-Rimakåbbå, men alla alternativ som är aktuella kommer att ställa till problem för rennäringen (och kräva stora investeringar i väg/järnväg). Nu är det inte ens säkert att Beowulf når så långt som till miljöprövning. Det krävs omfattande undersökningar och underlag för att ansöka om miljötillstånd. Det handlar om i vart fall tvåsiffriga miljonbelopp. Det är inte säkert att det går att få fram de pengarna inom de närmaste åren. Laponiafrågan är, och förblir, komplicerad. Som jag har fattat det tycker Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen att frågan om påverkan på Laponia borde avgöras allra först, innan det kan bli fråga om att pröva frågan om bearbetningskoncession. De tre myndigheterna tycker inte att Beowulf har lämnat underlag som duger för att avgöra påverkan på Laponia. Jag skulle tro att de främst är tveksamma när det gäller påverkan på renskötseln (som är en viktig grund till Laponias världsarvsstatus). Jag är inte säker på vad detta innebär. Det jag tror är att frågan om världsarvets framtida status kommer att fortsätta att hänga i luften. Rimligen måste UNESCO när som helst kunna säga: Vi har inte fått de begärda garantierna för att en eventuell gruva inte kommer att påverka Laponia, därför kommer vi att ompröva Laponias världsarvsstatus om det blir en gruva. Det skulle vara intressant om någon kunde ställa frågan till UNESCO hur de ser på att frågan om påverkan på världsarvet inte har klarats ut innan frågan nu skickats till regeringen. Om Beowulf skulle klara av att fixa en miljöprövning och skulle kunna övertyga UNESCO om att projektet inte påverkar Laponia, så återstår det allra högsta hindret. För att få loss de mångmiljardbelopp som kommer att krävas måste man kunna visa upp en trovärdig lönsamhetskalkyl. Jag förstår inte hur man ska kunna presentera en sådan. Förutsättningarna påminner om Kaunisvaara när det gäller halter och fyndighetens storlek. Det krävs ett anrikningsverk som kostar ett antal miljarder och transportvägen är i vart fall inte mindre besvärlig än i Kaunisvaara. Northlands kalkyl gick ihop genom att man räknade med att järnmalmspriset skulle ligga klart över 100 dollar per ton fram till 2030. Idag är järnmalmspriset 55 dollar och jag har mycket svårt att tro att någon investerare kommer att köpa en kalkyl som påminner om Northlands. Det Beowulf har sagt är att de kan leverera järnmalmskoncentrat av hög kvalitet, vilket ger mer betalt. Men det gällde också för malmen från Kaunisvaara. Återigen är det häpnadsväckande att ingen journalist har ställt de självklara frågorna om hur ekonomiskt realistiskt projektet egentligen är. Det minsta man kan säga är att en eventuell gruva i Kallak kommer att bli ett ekonomiskt vågspel där risken för en upprepning av händelseutvecklingen i Kaunisvaara är överhängande.

Klimatet och metalleffektivitet

Arne Müller föreläser under boksläppet av hans bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.

På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:

”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.

Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.

Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.

Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.

Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.

Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.

Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.

Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.

Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.

På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?