För 20 år sedan tänkte jag skriva en artikel om de tydliga förändringar i väder, före, isförhållanden, med mera, som jag under mina 20 år som jägare, fiskare och naturfotograf lagt märke till i skogar och på fjäll.

Då fanns inget forum där jag kunde publicera en sådan artikel. Klimatforskarna käbblade förvisso om upphovet till de förändringar i klimatet som de uppmärksammat, så visst kom någon skildring i media då och då, men de handlade bara om just det. Klimatforskarnas käbbel.

Någon seriös belysning gjordes inte. Väderberoende människor som ägnade merparten av sitt liv utomhus var inte tillräckligt intressanta att intervjua. Ingen renskötare, naturbevakare, bonde, naturfotograf eller yrkesfiskare. Frågan fanns knappt.

Idag är klimathotet inget hot längre. Det är här. Det är en realitet som bara blir värre och värre. Visst kan klimatförändringarna bromsas in, men bromssträckan löper över flera decennier, så segheten i klimatsystemet gör att mycket elände hinner inträffa innan världen lärt sig leva mer hållbart. Arctis is lär hinna smälta, flera orkaner kommer att skörda mängder av människoliv och bidra till enorm materiell förstörelse. Länder kommer översvämmas.

I Kvikkjokk har jag för min och min familjs försörjning filmat, fiskat och jagat under stora delar av senhösten.  Kvikkjokksälven (Gamájåhå och Darrhaädno) blev farbar för cirka tio dagar sedan. Men isen bröts upp av värme och regn och är nu (den 12 november) alltför svag för att kunna färdas på.

Isläggningen är således nära nog en månad senare än vanligt. Förfallotiden, då det varken går att ta sig över vattendraget med båt, till fots, med skidor eller skoter, är mer långdragen än vad den någonsin varit. Människor och djur är strandsatta.

Regnet som tidigare i november föll rikligt har skapat ett islager närmast marken. Lämlar, andra smågnagare och ugglor dör. I ett naturligt tillstånd är området närmast marken annars en fluffig levnadsmiljö för smågnagarna, med mat i överflöd. Tyvärr har de tre-fyra-åriga cyklerna av detta naturliga tillstånd avbrutits. Jag kommer ihåg när jag själv fick uppleva ett riktigt lämmelår. Det var 1967. Förvisso var det bra också 1976-77, något år på 1980-talet, 2001 (då jag med min son Anton såg tolv valpar i en lya i det klassiska fjällrävslandet) och i år. Lämmelåren är dock aldrig lika stora som på 1960-talet, eller 1970-talet och dessförinnan, då fjällugglorna förmådde häcka i stort antal i Badjelánnda och fjällrävarna fick många valpar i de flesta av de kända lyorna.

För renarna har denna flera decennier långa period där regn faller på senhösten gjort att betet blivit låst. Islagret gör också att renen inte kan lukta sig till de marklavar de har som stapelföda under vintern. Därför, vilket har blivit mer regel än undantag, måste renskötarna stödutfodra renarna. Ett besvärligt och dyrt projekt som renarna inte mår lika bra av som att själva få gräva och beta renlav naturligt.

Vädret är lynnigare, väderomslagen snabbare och stormarna mer våldsamma än tidigare. I december 2001 drog en tromb över Kvikkjokk och Änok och vräkte omkull tusentals träd. Vädret är också svårare att förutse för SMHI och andra vädertjänster. Att kunna tyda vilket väder det blir fem dygn framåt, går sällan. Nederbördsmängderna är större och vattenföringen efter snösmältningen svårare att förutsäga. Risken är uppenbar att exempelvis Vattenfalls och SMHI:s analyser inte når upp till de verkliga mängder vatten som ett stört klimat förmår frambringa. Påbyggnaderna på vattenkraftsdammar och framför allt gruvdammar kommer sannolikt inte att räcka. Haverier av dammar kommer att bli allt vanligare.

Det finns fler exempel på nuvarande och kommande effekter av ett uppvärmt klimat, men jag nöjer mig med ovanstående.
Klart är i alla fall att läget är allvarligt. Trots denna kunskap agerar inte världens länder nog kraftfullt.

I Sverige far tomtägare runt på sina golfplansliknande gräsmattor med åkgräsklippare, handjagare och trimrar. Folk okynneskör bilar, fyrhjulingar, mopeder, motorcyklar, snöskotrar, båtar, vattenskotrar och allt annat som har en motor i sig och i november flyger man till Thailand. Det har blivit en livsstil och mänsklig rättighet. Egentligen skiter de flesta människor i vilka utsläpp de ger ifrån sig. Någon annan ska lösa problemet, men tyvärr finns ingen annan.

En allvarlig ödesfråga som jag under de senaste åren blivit väl bekant med är gruvnäringen. Samma sak här. Regering och riksdag struntar i effekterna av denna extremt omhuldade och skitiga näring. Övertron till att mineralerna och Minerallagen ska lösa allt är lika stark idag som under 1500-talet. Dumheten och kortsiktigheten har inga gränser. Att till exempel Aitik koppargruva utanför Gällivare per år släpper ut lika mycket koldioxid som 17 000 medelstora bilar som var och en kör 2 000 mil, är en icke-fråga – trots klimatförändringarna.

Helst ska gruvorna stimuleras ännu mera och det ska skapas många fler dagbrott av Aitiks kaliber istället för att återbruka de redan uppbrutna metallerna. Ett återbruk som mycket väl kan täcka hela världens behov.

Klimatmötet COP21 i Paris får inte bli ännu ett ordbajsande fiasko av en radda bekväma och fega politiker. Jag ska resa dit och tillsammans med många fler försöka påverka händelseutvecklingen. Nu krävs handling. Om inte världens politiker kan agera måste vi andra göra det.

Klimatstafetten Run For Your Life har startat från Kiruna med målet Paris den 29 november.

Häng med!
Här kan du följa löparna i realtid.