Etikettarkiv: skola

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Min mor i Hoting

Hoting
1953 och två år framåt var min mor Maj-Britt småskolärare i Hoting, Jämtland. Jag och familjen passerade här igår och jag passade på att fotografera Centralskolan. Om det var just här moderskapet tjänstgjorde, vet jag dock inte.

Jag ringde upp Maya-Lisa Karlsson, eller Emretsson, som hon hette som ogift, för att fråga henne om denna tid.
Maj-Britt och Maya-Lisa växte upp i Kvikkjokk och var nära vänner. Bland de första ord min mor tydligen kunde säga i livet var ”Mallalisa”, berättar Maya-Lisa. Flickorna gick i byns skola tillsammans och delade rum under ett år på den treåriga lärarutbildningen i Haparanda seminarium.
– Vi trivdes väldigt bra där och man blev slängd på finska, berättar Maya-Lisa.
Det var vanligt att eleverna for på dans i Torneå.
– Vi fick många bekanta i byarna som vi for och hälsade på och haparandaungdomarna brukade vänta på oss och ta emot oss när vi kom med tåget, minns hon.

Ja, också jag minns hur min mor vurmade för dansen, tangon, också i mogen ålder, och att hon vid 50 ville lära sig finska. Hon tragglade språket ganska flitigt, men gick bet för alla kasusformer. Det var för svårt helt enkelt.

När mamma börjat jobba i Hoting skickade de två vännerna brev till varandra. De delade alla hemligheter. Även att min mor var förlovad en kort period med en hotingbo vid namn Karl-Evert. Något jag själv inte kände till…
Inte heller tjejernas vurm för finskt godis.
– När du skriver nästa gång kan du väl skicka med några lakrits i brevet, föreslog Maj-Britt Maya-Lisa.
De hade fått smak för den omtalade godsaken, så lakritsbreven gick täta mellan Haparanda och Hoting.
– Vars vi än har varit så har vi skrivit brev till varandra. Vi var ganska lika. Kanske inte till utseendet så mycket, men vi färgade varandra.
Maj-Britt fick hemlängtan efter två år i Hoting, så hon började jobba i Harsprånget istället.

Sen blev det Älvsbyn för Maj-Britt Eriksson, sedan Piteå och så min far Lennart Lundberg 🙂

Tack Maya-Lisa för att du berättade detta för mig. Nu blir det fylligare tankar när vi passerar Hoting nästa gång.

 

 

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Spännande skog

Att strosa runt i de riktiga skogarna nära fjällen är verkligen en upplevelse.

Skog vid Gárásj.

De backiga granskogarna med sin mångfald av arter eller flacka hedland med uråldriga, grova tallar. Kommer ihåg när jag guidade ett gäng mellanstadieelever från stockholmsregionen upp till Prinskullen nära Kvikkjokk. Då kanske de inte var så upphetsade över upptäckten av gammelskogens lunglav på sälgarna, de höga, giftiga örterna i kallkälldrågen, de mäktiga granarna.  När klassen i mygghorderna segade sig uppför den sista backen där grovgranarna övergick i krokig björkskog var det mest gnäll, vill jag minnas. Nu när de är vuxna kanske de berättar om sitt möte med en riktig skog till sina vänner och barn. Då var det mest pest och pina. När jag gick där i täten och hörde jämret bakom ryggen funderade jag på något medel för att få dem på bättre humör. Något att locka dem med. Kom på en modell av riktigt rackartyg som jag och mina kompisar höll på med under sensommarens mörka kvällar. Då vi utsatte tomtägare som var alltför otrevliga när vi pallade deras morötter för hemska ting… Vid en av de övre granarna stannade jag till och sa till gruppen att vänta en stund.

En perfekt gran att samla kåda från, för att göra fjunt!

Jag försvann bort i skogen och hittade en gran med en gammal skada. En reva där bullar av hård kåda bildats vid kanterna. Jag billade bort några klumpar med kniven och återvände fort till ungdomarna. Lovade dem att de skulle få se någonting extraordinärt när vi kommit upp på toppen. Uppe vid den lilla bäcken söder om Prinskullen stannade vi och barnen drack sig otörstiga. Jag gick undan en bit och lade kådbitarna på en skålformad häll. Tog en sten och hackade och mosade sönder bitarna till fint mjöl. Återvände med vänster han kupad och rågad med mjöl. Placerade en tändsticka mellan lång- och ringfingret så att svavlet befann sig just ovanför kådhögen. Drog med plånet över tändstickan och kastade samtidigt upp högen i luften. Det dånade till och en enorm, svartrökande eldkvast sprutade upp. Då blev de först imponerade, stockholmsungarna. Om sanningen ska fram så är det väl denna fjuntning de kommer bäst ihåg från Kvikkjokk.