Etikettarkiv: skogssamer

Sveriges utrotning av skogssamer

Klövsjö, Jämtland.Historikern Peter Ericson är specialiserad på samisk historia. Han har bland annat varit sakkunnig för samebyarna i Nordmalingsmålet och ägnar sig nu åt föreläsningsturnéer landet runt. På löpande band gräver Peter Ericson fram chockerande historiska uppgifter från svenska arkiv. Bland annat om skogssamerna. Från hans fb-sida:

”Från NIO landskap (minst) är de sydliga skogssamerna utrotade respektive fördrivna. Av en förr utbredd näring, som sträckte sig från Oppdal till Karelen – från Soppero till Sörmland och Värmland – har vi idag bara enstaka byar kvar i Norrbotten samt längst upp i Västerbotten.
Dom allra flesta skogsrenskötande grupper utefter hela tajgan har försvunnit. Det är en eurasiatisk process; som på sitt sött torde kunna kallas global eftersom urfolksgrupperna i Nordamerika med skogen som bas också synes försvunna i allt väsentligt. Ja; vi har skogssamer kvar i norr — men hur ser det ut om hundra år?”

Den som vill fördjupa sig mer kan besöka Peter Ericsons blogg.

Om detta ämne – skogssamerna – vill jag göra en film, men det verkar vara omöjligt att få nationellt ekonomiskt stöd för det. En ny ideell insats  väntar…

Vuortjis, jojkens kraft

Kulturen är mäktig. Ibland mäktigare än något annat. Som Jörgen Stenberg med band på Same SM i Malå i helgen. Där överheten fick gestalt av samma figur som Britta Marakatt-Labba använde på sin odödliga bild från Altaupproret.
Nils Johansson bas, Mattias Svahn gitarr, Niklas Äystö Lindholm fagott, tvättbräda klarinett, Jonas Strandgård gitarr, Daniel Wikslund fiol.

 

Dolda samer

En förklaring till min vurm för skogen och lusten att skildra skog och skogsfolk kan vara att jag hittat rötter från den gamla skogssamiska Grans lappby. Att mormor var en Tuorda det har jag alltid vetat om, men att mormors far och min morfar hade släkt i Gran kände jag inte till.

Jag är långtifrån ensam om att få samer i släkten eliminerade ur minnet och ur historien. Efter många decennier av massiv statlig propaganda om samers underlägsenhet, av skallmätningar och flera samefientliga lagstiftningar, gjorde skam och rädsla att samiska arv var något alla höll tyst om.

Den svenska modellen för att utrota ett folk var nära att lyckas. Vad gäller skogssamerna är för övrigt alla skogssamebyar söder om nuvarande Malå sameby borta. Och Grans tidigare genuint skogssamiska lappby har konverterats till en fjällsameby.

Som Sverige ville ha det.

 

 

 

 

 

Missilernas makt tvingar folk att flytta

Stridsvagnsmål för robotar i RFN raketskjutfält.

Tårrajaur 1957.

Det kändes mer än hördes. Ett långdraget djupt mullrande. Finporslinet i salsskåpet skallrade, alla byns hundar skällde som galningar och ett mörkt svampformat moln steg på den molnfria himlen väster om byn. Samma modell av moln som över Japan drygt tio år tidigare.

Under regeringen Erlander var Sverige två månader från att producera en egen atombomb. För att studera sprängkraften hos en riktig kärnladdning simulerades först 1/6 av den bomb som amerikanarna släppte över Hiroshima.

FOA, Försvarets forskningsanstalt, ansåg det väglösa och folktomma landet vid Nausta och Udtja sydväst om Jokkmokk vara perfekt för ändamålet.

Foto: Tor Lundberg Tuorda

Problemet var att det inte alls var folktomt.

Foto: Tor Lundberg Tuorda

Förutom alla skogssamer som bodde och verkade i området fanns tre familjer och en ensamstående person bofasta i Nausta. De tre familjerna hade dock flyttat innan militären gjorde allvar av sina planer om att göra byn till bas för bombprovet.

Men en person vägrade att flytta.

Petter Hova Pavasson Pirak hade under många år varit dräng till två nybyggarsöner i Nausta och blev lovad deras gemensamma hemman, med hus och allt, om han tog hand om dem när de blev gamla. Och så blev det. Petter Pirak blev bofast och byggde sig en egen timring. Han var egentligen fjällsame från Sirkas lappby och bror till den berömde författaren, renskötaren och läraren Anta Pirak, som skrev boken Jåhttesáme viessomEn nomad och hans liv. Petter Pirak valde dock skogen och det stationära nybyggarlivet istället för fjället och den nomadiserande tillvaron.
Han tvingades helt sonika bort från sitt hem när FOA tog för sig.

Hela byn jämnades med marken och ett tjugotal byggnader brändes ner,

Hopkrafstade stenar från husgrunder på vallen i byn Nausta.
Hopkrafstade stenar från husgrunder på vallen i byn Nausta.

utom ett par häbbren.

Ett skonat häbbre i Nausta by. Nu Kulturbyggnad.
Ett skonat häbbre i Nausta by. Nu Kulturbyggnad.

Också Petter Piraks timring klarade sig.

Petter Hova Pavasson Pirak står det i folkräkningen, f. 1863, lös dräng, lapp, Tårrajaur.

Det var till Tårrajaur tre mil bort som Petter Pirak tvångsförflyttades.

Bror-Erik Karlsson berättade ett par gånger för mig om hur han var med om att rigga bomben, om de två stridsvagnar och lastbilar som kördes till sprängplatsen. Hur skyddsrum, bunkrar och hus byggdes upp. Hur kaniner placerades på olika avstånd från den gigantiska sprängladdningen. Allt för att undersöka effekterna på döda och levande ting. Också såna som fanns inne i skyddsrummet Ägget.

 

Vid platsen för Sveriges atombomtest.

Det hade väl räckt att studera förödelsen i Japan, kan tyckas. Men Sverige ville göra en egen häftig detonation.

Mitt sista möte med Bror-Erik var när jag tillsammans med skribenten Mats Ottosson gjorde ett reportage från det 210 kvadratkilometer stora militärområdet där det råder tillträdesförbud.

Bror-Erik Karlsson vi kratern av bomben.
Bror-Erik Karlsson vid kratern efter jättebomben.

Men innan Liza Marklund för Expressen uppmärksammade bombprovet på 1980-talet var saken helt nedtystad. Bror-Erik, och alla som jobbade med provet, tvingades underteckna ett tysthetslöfte. Inte ens Bror-Eriks bror fick veta på något, berättade brodern Arne Karlsson för mig när jag besökte honom om hans fru Evyanne i Björkholmen med ett filmteam i augusti 2014. Det var för övrigt också Arne som berättade om Petter Hova Pavasson Piraks öde. Också nedtystat. Tills nu.

Idag vill FMV fortsätta på FOA:s väg med att tvångsevakuera människor. Bofasta i Lill-Selet, markägare, renskötare, jägare, turismföretagare, stugbyar, fiskare, och alla andra som mer eller mindre frekvent vistas i området måste lämna området när det är dags för provskjutningar. Skälet är att FMV vill testa kryssningsmissiler för JAS och därför behöver mera space. Det nuvarande provområdet har därför utökats till dubbel storlek.

Sákkát, Kvikkjokk och Sarekfjällen.
Sákkát, Kvikkjokk och Sarekfjällen.

I fjol sträckte det sig ända ner till sjön Sákkáts strand, men bland annat efter krav om ersättning för intrånget från markägare, lyfte FMV bort all privatägd mark så att gränsen för det utvidgade området nu löper cirka tre kilometer söder om sjöstranden.

Istället för att betala för sig drog de om gränsen. De gör som de vill, när de vill och hur de vill. De är vana vid det, FMV. De lever gott i sin skyddade värld där personalen exklusivt kan jaga och fiska var som helst på de 210 kvadratkilometrarna. Eller köra skoter överallt och grilla korv. Ingen annan kan. Samebyarnas medlemmar har förvisso självklar tillträdesrätt till området, men också de måste stundtals maka på sig för den militära överheten.

Vid ett informationsmöte för berörda markägare i Vidsel förra året talade man i vanlig ordning om lokala jobb. Jag frågade då hur många av de 160 anställda som kom från Jokkmokk – den kommun inom vars gränser detta företrädesvis sker. Svaret var: En (1). Den enda kompensation Jokkmokks kommun erhåller för FMV:s omfattande provverksamhet är den skatt denne betalar.

Läs också Matti Holmgrens blogg.

Genuin skogssamisk kultur

Reportage i höstas publicerat i tidningen Samefolket. Text och bild: Tor Lundberg Tuorda

Som att förflytta sig till 1700-talet. Timrad renhage, timrade bodar, förrådsställningar och kåtor med åtta kanter. Trygga renar som runt benen och vajor som mjölkas. Så här såg det ut på många håll i skogslandet innan Sverige fick för sig att den skogssamiska kulturen var en broms mot kolonisationen och helst borde utgå.

Lotta och Tom Svensson driver Båtsuoj samecenter väster om Slagnäs. Här har paret Svensson anlagt ett skogssamisk viste som det såg ut gammalt tillbaka. Besökare från när och fjärran får en god inblick i den skogssamiska kulturen från både förr och hur den ser ut idag. Bland de cirka 5 000 besökare som kommer årligen kommer till Båtsuoj finns också många samer.


– Nu börjar vi verkligen få cred för det här. Så många återvändare som vi haft i sommar har vi aldrig haft. I början var det både ris och ros från de samer som kom på besök, men nu tycker de om vad vi gör. Och byarna runt omkring stöttar oss till hundra procent. Det kommer samer också från äldreboenden som ger tips på vad vi kan göra bättre, och så kommer barn från skolan och dagis. Det blir som en praktisk forskning det vi håller på med, säger Tom Svensson och stänger kåtadörren.

En familj från Holland och en från Stockholm har just anlänt. I kåtan berättar Tom hur vinterbetet blir förstört av kalhyggen och gödsling och om hur björn, järv och lo blivit allvarliga hot mot renskötseln.
– I mitten av 1990-talet hade vi fem procent kalvförluster, idag är det femtio procent. Det går inte att satsa på något avelsarbete. Om det får hålla på så här så blir det kollaps för många samebyar, säger han.
Frågorna haglar från besökarna: Är de här också på vintern? Tom förklarar att de då bor i närheten av Skellefteå. Brukar de aldrig fara till fjälls? Nej vi är uppe vid foten av fjällen sommartid, medan vi vintertid är nere vid Skellefteå och Bottenviken. Hur klarar renarna insekterna? Tom berättar att renarna är vana vid insekter, men att de när det blir riktigt mycket mygg, knott och broms söker sig till öppna platser. Förr gjorde man eldar runt dem för att röken skulle minska insektsplågan. Renarna söker sig då självmant till eldröken.


Tom och frun Lotta tar tillbaka gamla kunskaper och gör dem publika. Som hur man timrar, tar näver, och annat byggnadsmaterial, om hur örter tas tillvara, hur man mjölkar renar och mycket mer. Samernas renmjölkning är belagd från 800-talet och har funnits som en viktig ingrediens i hushållet ända fram till 1950-talet, men många hade slutade mjölka ännu tidigare. Lotta kunde inte fråga någon om råd hur man gör och inte läsa om det i någon bok. Hon fick lära sig själv.


– Det var en praktisk inlärning. Man ser hur kalvarna gör. Ibland stöter de så hårt så att vajans bakben lyfts och då gör jag likadant. Det gäller att mjuka upp juvret ordentligt, säger Lotta Svensson medan hon boxar halvhårt några gånger i juvret på vajan som Tom just kastat fast.
Hon tar en gammaldags náhppie i vänster hand och tar spenen mellan höger hands tumme och pekfinger. Så drar hon nedåt och en stråle mjölk sprutar i träkärlet. Mjölken smakar sött, och den är fet. Fetthalten ligger på mellan 17 och 20 procent. Lotta berättar att den ost hon provade att göra tidigare blev suveränt god och helt unik i smaken. Men till osttillverkning krävs många fler vajor än vad de har i hägn idag.
Innan vajan kan börja mjölkas måste den vara två år gammal och en högmjölkande vaja kan ge ifrån sig en halv liter mjölk per dygn.

– Vi mjölkar till slutet av augusti, efter det blir mjölken tunn och salt och smakar inget vidare, berättar Lotta.

I Slagnäs vid E45, 17 kilometer i öster, byggs ett gigantiskt hotell för den tyska biltestverksamheten. Med dem har Båtsuoj samecenter ett mycket gott samarbete. Förutom att biltestarna brukar besöka samecentret av intresse för kulturen, betalar testverksamheten också årliga intrångsersättningar till grannsamebyn Mausjaur sameby.
– De är mer ödmjuka än vad de svenska exploatörerna är, säger Tom.

Renkalv får ögonsalva.
Renkalv får ögonsalva.

Båtsuoj samecenter ligger 17 kilometer väster om Slagnäs, söder om Skellefteälven, i Maskaur sameby och södra delen av Norrbottens län. Egentligen heter platsen Gasa, gås – troligen eftersom mängder av gäss tidigt på våren landar här.