Etikettarkiv: skogs

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Jokkmokks allmänning kalhugger naturskog

Jokkmokks sockenallmänning har dragit vägar in ett område mellan Skálkká/Bárgávrre och Gárásj i Lilla Lule älv. Området består av urskog och naturskog – vilken tidigare plockhuggits med häst och bara de grövsta träden avverkats. En skogsbruksmodell som till största del låter skogens artrikedom bestå.

Skälet till vägdragningarna är förstås att Allmänningen vill kalavverka skogen. Något som de påbörjat. En mängd kalhyggen i varierande storlek kantar hela detta omfattande vägnät. Urskogar vid myrar och andra nyckelbiotoper har utraderats. Området ligger fyra mil väster om Jokkmokk och gränsar till Pärlälvens naturreservat. Kartbild

Nedan följer bilder som jag tagit idag den 10 juni 2015 från bilen och från änden av vägen som går vid Iegeljávrre. Jag gick runt vid vändplanen och såg att också mindre tallar hade huggits. Kanske för att bli till virke i en timring? Kanske en timmerkåta? För barktäkterna ligger tätt i detta urgamla samiska kulturlandskap.
Vidare finns bilder från ett av Allmänningens planerade kalhygge några hundra meter från vägslutet, där Allmänningen snitslat gränserna till ett nytt kalhygge.

Det är hemskt att gammelskogarna faller också 2015. Jag är delägare i Allmänningen och jag skäms för hur de drar fram.

 

 

Tusen renkalvar

Filmen Björnjakt med ställande hund är på tryckeriet just nu.

5000 färdiga DVD:er ska anlända på två pallar kring den andra maj. I denna min och bröderna Johan och Mattias Forsmans film finns intervjuer av Rune Stokke, ordförande för Udtja sameby. De uppgifter Rune lämnar är milt sagt chockerande. Bland annat att det i Udtjtagruppens område finns kring 70 björnar under kalvningstiden i maj och att dessa björnar på fem veckor dräper kring ett tusen renkalvar i hela samebyn (Udtjagruppen och Rödingsträskgruppen).

Vår svenska stat ersätter denna extrema förlust med ynka 24 000 kronor.

Jag har läst en hel del historia om hur Sverige under lång tid haft som målsättning att få bort skogsrenskötseln. Värst var det under lapp-ska-vara-lapp-politiken kring förra sekelskiftet då skogssamer inte ansågs fylla Sveriges kriterium för hur samer skulle leva och verka. Sen har det fortsatt, smidigt, underfundigt, utstuderat och jävligt. Nu sköter björnarna jobbet. Ännu ett exempel på regeringens avsaknad av respekt och hänsyn för sin koloni och för en kultur som är betydligt äldre än Sverige självt.

Beställ filmen på http://spetsjakt.com/

 

Skidspår

Från Jokkmokk till Idrefjällen i sydligaste Sábme. 85 mil utan ett endaste skidspår.Skidspår i Muddus. Förvisso syns några upphuggna, preparerade slingor där smala plastskidor kan löpa tryggt utan att löparen villar bort sig eller far till skogs. Annars bara mängder av skoterspår. För femtio, hundra, tusen, eller flera tusen år sedan skulle mängder av skidspår ha ringlat genom skogarna. Då rörde sig alla människor på skidor om vintrarna. Nu just ingen alls. Bara på renskötsel och jakt spänner enstaka människor på sig riktiga skogsskidor. Bästa skidorna är gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk – utifrån urgammal samisk modell. Innan skotern kom hade alla Östergrenarnas skidtyp. Långa, med svagt böjda brätten och ibland med brätten bak också, så de gick att backa med. Det var skidans folk samernas sedan århundraden utvecklade skidor. Östergrenare, elva fot

Norrsken i Jokkmokk och Muddus

Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.

Vår i Dievssajávri

Tänker tillbaka på förra veckans vistelse vid sjön Dievssajávri i gällivarefjällen.

Dievssajávri mot väst

Jag följde med kusin Torbjörn Yngvesson som jobbar som tillsyningsman åt STF när han ställde i ordning stuglägret och placerade ut Kungsledens roddbåtar.

Isvandring

Strålande väder på denna vackra plats, men isen låg ännu tjock ända fram till helgen.

Torbjörn Yngvesson drar båt

Jag fotograferade lövsprickningen och de läckra strutbräknarna som började spira.

Björklöv på gång den 9 juni
Strutbräknar på gång den 10 juni

En ung skogshare sprang runt stugorna rätt så trygg. Jag fick många stillisar och filmbilder.

Hare spegling
Hare vid sjön Dievssajávri
Sittande skogshare
Skogshare med bladstjälk

Hit kommer jag troligen återvända fler gånger!

Dievssajávri mot öst