Etikettarkiv: skogen

Skidspår

Från Jokkmokk till Idrefjällen i sydligaste Sábme. 85 mil utan ett endaste skidspår.Skidspår i Muddus. Förvisso syns några upphuggna, preparerade slingor där smala plastskidor kan löpa tryggt utan att löparen villar bort sig eller far till skogs. Annars bara mängder av skoterspår. För femtio, hundra, tusen, eller flera tusen år sedan skulle mängder av skidspår ha ringlat genom skogarna. Då rörde sig alla människor på skidor om vintrarna. Nu just ingen alls. Bara på renskötsel och jakt spänner enstaka människor på sig riktiga skogsskidor. Bästa skidorna är gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk – utifrån urgammal samisk modell. Innan skotern kom hade alla Östergrenarnas skidtyp. Långa, med svagt böjda brätten och ibland med brätten bak också, så de gick att backa med. Det var skidans folk samernas sedan århundraden utvecklade skidor. Östergrenare, elva fot

Gällivare skogssameby

I natt hängde jag med sambo Åsa Lindstrand på kalvmärkning i Gällivare skogssameby. En intervju för tidningen Samefolket där hon jobbar stod på nattordningen, av Henrik Andersson och hans projekt att leva som förr, om byggnationer av timmerhagar, näverkåtor, hävd av marker och rättigheter, med mera. Ett mycket intressant besök på släta hedland där jag aldrig tidigare satt min fot. Efter drygt fem kilometer lättgången vandring når vi kalvmärkningshagen. Tyvärr har mitt EOS 5D-hus falerat, så jag använder min gamla 20D istället. Inte alls lika enkelt att använda höga ISO-tal, så det blir att köra på 1/25-dels sekund, ta många exponeringar och hoppas att någon blir lagom skarp. Läckraste bilderna är de där allt är oskarpt utom exempelvis ögat – vilket sällan lyckas. Både märkningshagen och de två beteshagarna ligger på en ås omgiven av myrland och sjöar. Perfekt och snudd på myggfritt läge – åtminstone under den svala natten – med riktig gammelskog innanför stängslen. Utanför dock skövlade skogar. Det är en bister och sorglig verklighet. Det så kallade skogsbruket har gått extremt hårt fram över hela Norrbottens län. Nu står också gruv- och vindkraftsexploateringar på tur även inom Gällivare skogssamebys områden. Något som Henrik Andersson fasar för, men som han har strategier för att försöka mota. Efter fem kilometer tillbaks till parkeringen flyr vi mygghorderna genom att snabbt kasta oss in i bilen, göra korsdrag och fort köra på Sarvisvaravägens grus mot asfalten i Nattavaara dit vi anländer kring 03.00 på morgonen. Här kommer en polisbil körande upp bakom med blinkande blåljus. En kvinnlig polis ber mig visa körkortet och blåsa. De har fått rapporter om fyllekörningar i byn, berättar hon. Sen jag blåst vinklar hon displayen mot mig med ordet POS skrikande.

– Jag har inte druckit ens en en lättöl, säger jag.
– Den här har visat fel tidigare, säger polisen och tillkallar kollegan, också det en kvinna.
– Oj, två blondiner, säger jag min drummel, nu tror de säkert att jag är full. Men de skrattar bara, tar inte sin uppgift fullt så allvarligt som män kan göra.
Jag får blåsa också i den andres apparat och den visar rätt. Vi kör vidare de återstående nära tio milen hemåt. Är i säng kring halv sex.

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Norrsken i Jokkmokk och Muddus

Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.

Skogstur och extraknäck

Astrid dagen innan vi drog till skogs

Kontrasterna i livet är extrema för tillfället.

Vid tre-tiden på morgonen. Kåtan uppställd vid Tjierkimnabben vid Gárásj

Från frilansande och insamlande av bilder, film och textmaterial från skogar och fjäll till ett ”riktigt” arbete.

Jarre vid Gárásj
Lingonblad i bränd rot
Koordinater präglade på platta fastspikad på stolpe vid tälplatsen. Är det någon som vet varför?
Älgbetade sälgar på väg upp på den markanta knölen Tjierkimnabben
Astrid spelar munspel och Åsa studerar bilder på toppen av Tjierkimnabbe.
Ráddná snart fyra månader

Jobbar nu åt företaget Jokkmokks Allmek med att montera ner och forsla bort transportörer, elmotorer, gångbanor, med mera på Jokkmokks Värmeverk. En rolig syssla i ett par veckor med trevliga arbetskamrater, vilket känns lite ovant för en ensamvarg. Och att ha en lön! Behövs i bistra tider. Kolla in min nuvarande vardag här: http://www.youtube.com/watch?v=HuVbJtQUiXo