Etikettarkiv: skog

Fortfarande avverkas fjällnära skog

Nu kör timmerbilarna i skytteltrafik längs kvikkjokksvägen. De tomma lastbilarna kör västerut i hundra kilometer i timmen längs den smala vägen. De fullastade far inte fullt lika fort österut, mot kusten. Det är hysteriskt.

Avverkningen sker vid Njavve, på södra sidan Lilla Lule älv. Det är en privat skogssägare som kalavverkat sin skog.


Det är hemskt att fjällnära skog fortfarande skövlas. Privata skogsägare måste få ersättningsskog eller pengar för att låta sin skog stå kvar. Staten måste gå in, och göra det snabbt.

Det får inte ske som med den skog jag själv är delägare i Kvikkjokk. Väntade i tio år på ersättning för det naturreservat skogen hamnade i. Fick 50 kronor per kubikmeter i ersättning, trots landshövdingen Per Ola Erikssons löfte om full kompensation.

Skogstur till Jámijvárásj

Myrskog och JámijvásásjInnan jag och hunden Ráddná går upp på döingens lilla berg Jámijvárásj vid Randijaur konstaterar jag att merparten av all tallurskog i det här landet mest existerar på myrarna. Många av de relativt smala tallarna kan här, i den syrefattiga miljön, vara flera hundra år gamla.

Det stormar friskt uppe på berget. Vill filma stormen genom att trycka ner kameran i mossan. Då får jag som en yrsel. Tror det är lösglasögonen det är fel på när jag ställer in skärpan på dispayen. Tycker att marken rör sig. Och det gör den kommer jag snabbt fram till. Jag rusar därifrån. Har legat på rotsystemet av en stor tall som gungar upp och ner. Annars ser jag ingen tall som rasat på toppen. Där har det tidigare bara sparsamt avverkats, så de kvarvarande träden har lyckats vänja sig med utglesningen.
Från Jámijvárásj med Stainas i bakgrundenVi går tillbaka ner, jag och hunden. Ett par gånger knakar och brakar det när något träd faller. Spännande minst sagt.

Jag kör de fyra milen till Jokkmokk för att hämta sonen Nils och i plantagerna som kantar vägen ligger ungtallar huller om buller. Återigen påminns jag  om det så kallade skogsbrukets idiotiska metoder med att kalavverka och plantera gigantiska monokulturer. Nu måste någon skördare köra in i tallåkrarna och plocka upp hundratals vindfällen. Det var knappt två år sen sist. Tyvärr lär bara det här vara början. För att inte tala om toppbränder. En toppbrand sprider sig effektivare i en plantage där topparna är i samma höjd än i en gammelskog. Exemplet Västmanland 2014 är väl nog belysande…

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Urskog vid Kvikkjokk

Dimma

In i dimman på Darrhaädno. En typisk morgon i sena september.
Det är en ynnest att efter tre kilometer i båt kunna kliva iland och vandra i riktiga skogar. Att enkelt uppleva genuin dynamik och artrikedom. Där granurskogar med frodiga kallkälldråg breder ut sig mellan torra hedåsar där månghundraåriga tallar står i mängder. Men kanske de äldsta träden står på myren? Trots att de är korta och smala kan de ha stått och stampat allra längst med rötterna begravda i denna syre- och näringsfattiga miljö.
Gammeltallar

Många av grovtallarna på åsarna har ljud och spår efter samisk barktäkt. Det är spännande att se spår i kulturlandet. Funderar på var de haft sin kåta, var arran går att hitta? Finns skidor nedstoppade i myren, kanske någon pilbåge? De gjorde ju så, gammelfolket, för att kunna bevara sin värdefulla utrustning så den inte torkade sönder.

Men alla spår i tallbarken är inte gjorda av mänsklig hand. Där lavskrikorna hoppar runt i jakt på den smörklick jag smetat fast på stammens baksida, har en älg gnagt barken för länge sedan.
Lavskrikor vid älggnag
Jag filmar och tar också några stillbilder av lavar och svampar. Gäller att passa på innan snön kommer. Att kunna använda samma apparat till både film och stillisar är verkligen suveränt 🙂
Trumpetlav
Vid nedersta Kvarntjärn fångar jag solens sista glimt på berget Nammásj. Man blir som lyrisk…

Nammásj

Dotter Astrid tolv, annorlunda firad

För tolv år sedan kom hon till livet på Gällivare BB. En skrikhals som man var tvungen bära runt på axeln för att hon skulle vara nöjd. Och så skulle det tvärhastigt tas blodprov i hennes pyttelilla fot, med en brutal grej som såg ut som en spjutspets. Och det kom inget blod hur än de stack och klämde. Oj vad de bökade… Jag var tvungen lämna lokalen.

Men bara efter någon dag blev allt så mycket stabilare och Astrid blev det mest lättskötta barn som går att tänka sig.

Som tvååring sprang hon obehindrat runt i skogar och på fjäll och en månad innan hon blev tre gick hon en mil från Stáddájåhkå till Stáloluokta i Badjelánnda.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

Idag är det nästan tvärt om. På vår gemensamma tur på hennes födelsedag den 1 september, var det hon som verbalt fick bära mig uppför backarna i Stuor Njoasske vid Gassavárre.
– Du klarar det! Det är dumt att vänja musklerna vid att stanna hela tiden!
Pressade mina artritben så gott jag kunde, ben som heller aldrig varit så otränade som nu. Det var som skämmigt…

Astrids födelsedag inleddes dock med plättar, grädde och smoothie, en något annorlunda frukost på en bemärkelsedag.

Självklart fick Nils också en laddning…


Mitt på dagen gav vi så oss iväg. I vindskyddet efter leden var utsikten över Gassavárre väldigt strategisk. När vi suttit en stund och ätit stekt kött, skällde vår hund Ráddná till och ett huvud stack plötsligt fram i vindskyddsöppningen.

Det var Thomas Lindberg och Lars Lindberg  som var på joggingtur samma sträcka som vi kom att vandra. Roligt att möta bekanta björkholmare mitt i alltihop.

Nu var jag och Astrid i bra läge för att söka platsen för min morfars farfars äventyr, Nils Erik Jakobsson (1811-1876). En historia som berättats i generationer. Tåls att återges på lulesamiska, som var vardagsspråk på Spielteks tid:

Sån vuolggá låhkkårijn,
duosstelis rádnajn,
bierna lusi
Bäŋkanjunjen oademin.

Låvga tjuovgga vuorrasav båktå.
Nággi ålgus.
Båskåduvvá sájtijn.
Jållerdibá bávtev vuolus.
Biernna gavttjá.
Bivdde hekkajn bissu,
juolgev doadjá.

Namáv Spieltjek oattjoj.

(översättning Karin Tuolja)

Han far med klockaren,
kamraten som törs,
till björnen
som sover i Bänkanjunnje.

Näverskenet väcker gamlingen.
Han tränger sig ut.
Spjutet tränger sig in.
De tumlar utför klippan.
Björnen dör.
Jägaren klarar livet,
men bryter benet.

Fick namnet Spieltjek.

 

Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre
Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre

Astrid och jag nagelfor branten i kikarna, men det gick inte att upptäcka någon lämplig plats för den nära 200 år gamla händelsen med Spieltek. Då var skogsgränsen mer än 100 höjdmeter lägre än vad den är idag. Därför är många intressanta partier av berget dolda av skogen.

De äldre gubbarna i Årrenjarka berättade att deras får som gick på lösdrift brukade söka skydd för oväder inne i idet och att detta låg norr om själva Bäŋkanjunnje.

Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014...
Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014…

Frågor som vi ställer oss är hur långt norr om? Ligger det i övre, mellersta eller nedre delen av klippan? Och var och vad brukade fåren egentligen beta?

En gammal historia säger att Spieltek höll på rasa ner i Sakkat, men då måste ju idet vara på södra sidan om denna Gassaváres förlängning?

Min morbror Mauritz for på äldre dagar till Bäŋkanjunnje för att försöka hitta idet. Men han gick bet.

Det krävs flera dagars kikande, letande och klättrande om man ska hitta detta ide och då krävs att man tältar på berget (som också Mauritz gjorde).

Något tält har vi nu inte med oss och Astrid är inte så sugen på att gå tillbaka under branten till Årrenjarka och dagen börjar lida mot sitt slut.

En lavin har mejat en kanal i björkskopgen vid Stuor Njoasske
En lavin har mejat en kanal i björkskogen vid Stuor Njoasske

– Kan vi inte fara till Kvikkjokk?

Eftersom det är hennes födelsedag så gör vi så. Upp på Gassavárre…

…och så ner på Gassaláhko, slättlandet…

Tallsolitär. Tecken på en viss effekt...
Tallsolitär. Tecken på en viss effekt…
Sia
Sia

…och så upp på Sjnjierák…


…och ner till Huhttán, Kvikkjokk.


Vi når byn vid tio och det är mörkt. En oförglömlig tvåmilatur med finaste färdkamraten är till ända.

 

 

 

 

 

Jokkmokks allmänning kalhugger naturskog

Jokkmokks sockenallmänning har dragit vägar in ett område mellan Skálkká/Bárgávrre och Gárásj i Lilla Lule älv. Området består av urskog och naturskog – vilken tidigare plockhuggits med häst och bara de grövsta träden avverkats. En skogsbruksmodell som till största del låter skogens artrikedom bestå.

Skälet till vägdragningarna är förstås att Allmänningen vill kalavverka skogen. Något som de påbörjat. En mängd kalhyggen i varierande storlek kantar hela detta omfattande vägnät. Urskogar vid myrar och andra nyckelbiotoper har utraderats. Området ligger fyra mil väster om Jokkmokk och gränsar till Pärlälvens naturreservat. Kartbild

Nedan följer bilder som jag tagit idag den 10 juni 2015 från bilen och från änden av vägen som går vid Iegeljávrre. Jag gick runt vid vändplanen och såg att också mindre tallar hade huggits. Kanske för att bli till virke i en timring? Kanske en timmerkåta? För barktäkterna ligger tätt i detta urgamla samiska kulturlandskap.
Vidare finns bilder från ett av Allmänningens planerade kalhygge några hundra meter från vägslutet, där Allmänningen snitslat gränserna till ett nytt kalhygge.

Det är hemskt att gammelskogarna faller också 2015. Jag är delägare i Allmänningen och jag skäms för hur de drar fram.

 

 

Genuin skogssamisk kultur

Reportage i höstas publicerat i tidningen Samefolket. Text och bild: Tor Lundberg Tuorda

Som att förflytta sig till 1700-talet. Timrad renhage, timrade bodar, förrådsställningar och kåtor med åtta kanter. Trygga renar som runt benen och vajor som mjölkas. Så här såg det ut på många håll i skogslandet innan Sverige fick för sig att den skogssamiska kulturen var en broms mot kolonisationen och helst borde utgå.

Lotta och Tom Svensson driver Båtsuoj samecenter väster om Slagnäs. Här har paret Svensson anlagt ett skogssamisk viste som det såg ut gammalt tillbaka. Besökare från när och fjärran får en god inblick i den skogssamiska kulturen från både förr och hur den ser ut idag. Bland de cirka 5 000 besökare som kommer årligen kommer till Båtsuoj finns också många samer.


– Nu börjar vi verkligen få cred för det här. Så många återvändare som vi haft i sommar har vi aldrig haft. I början var det både ris och ros från de samer som kom på besök, men nu tycker de om vad vi gör. Och byarna runt omkring stöttar oss till hundra procent. Det kommer samer också från äldreboenden som ger tips på vad vi kan göra bättre, och så kommer barn från skolan och dagis. Det blir som en praktisk forskning det vi håller på med, säger Tom Svensson och stänger kåtadörren.

En familj från Holland och en från Stockholm har just anlänt. I kåtan berättar Tom hur vinterbetet blir förstört av kalhyggen och gödsling och om hur björn, järv och lo blivit allvarliga hot mot renskötseln.
– I mitten av 1990-talet hade vi fem procent kalvförluster, idag är det femtio procent. Det går inte att satsa på något avelsarbete. Om det får hålla på så här så blir det kollaps för många samebyar, säger han.
Frågorna haglar från besökarna: Är de här också på vintern? Tom förklarar att de då bor i närheten av Skellefteå. Brukar de aldrig fara till fjälls? Nej vi är uppe vid foten av fjällen sommartid, medan vi vintertid är nere vid Skellefteå och Bottenviken. Hur klarar renarna insekterna? Tom berättar att renarna är vana vid insekter, men att de när det blir riktigt mycket mygg, knott och broms söker sig till öppna platser. Förr gjorde man eldar runt dem för att röken skulle minska insektsplågan. Renarna söker sig då självmant till eldröken.


Tom och frun Lotta tar tillbaka gamla kunskaper och gör dem publika. Som hur man timrar, tar näver, och annat byggnadsmaterial, om hur örter tas tillvara, hur man mjölkar renar och mycket mer. Samernas renmjölkning är belagd från 800-talet och har funnits som en viktig ingrediens i hushållet ända fram till 1950-talet, men många hade slutade mjölka ännu tidigare. Lotta kunde inte fråga någon om råd hur man gör och inte läsa om det i någon bok. Hon fick lära sig själv.


– Det var en praktisk inlärning. Man ser hur kalvarna gör. Ibland stöter de så hårt så att vajans bakben lyfts och då gör jag likadant. Det gäller att mjuka upp juvret ordentligt, säger Lotta Svensson medan hon boxar halvhårt några gånger i juvret på vajan som Tom just kastat fast.
Hon tar en gammaldags náhppie i vänster hand och tar spenen mellan höger hands tumme och pekfinger. Så drar hon nedåt och en stråle mjölk sprutar i träkärlet. Mjölken smakar sött, och den är fet. Fetthalten ligger på mellan 17 och 20 procent. Lotta berättar att den ost hon provade att göra tidigare blev suveränt god och helt unik i smaken. Men till osttillverkning krävs många fler vajor än vad de har i hägn idag.
Innan vajan kan börja mjölkas måste den vara två år gammal och en högmjölkande vaja kan ge ifrån sig en halv liter mjölk per dygn.

– Vi mjölkar till slutet av augusti, efter det blir mjölken tunn och salt och smakar inget vidare, berättar Lotta.

I Slagnäs vid E45, 17 kilometer i öster, byggs ett gigantiskt hotell för den tyska biltestverksamheten. Med dem har Båtsuoj samecenter ett mycket gott samarbete. Förutom att biltestarna brukar besöka samecentret av intresse för kulturen, betalar testverksamheten också årliga intrångsersättningar till grannsamebyn Mausjaur sameby.
– De är mer ödmjuka än vad de svenska exploatörerna är, säger Tom.

Renkalv får ögonsalva.
Renkalv får ögonsalva.

Båtsuoj samecenter ligger 17 kilometer väster om Slagnäs, söder om Skellefteälven, i Maskaur sameby och södra delen av Norrbottens län. Egentligen heter platsen Gasa, gås – troligen eftersom mängder av gäss tidigt på våren landar här.

Eskil och Alliansen hugger urskogar

I den centerpartistiske och ansvarige ministern Eskil Erlandssons Sverige huggs fortfarande natur- och urskogar på löpande band av Sveaskog, med stöd av Skogsstyrelsen. Det är fruktansvärt att ansvariga politiker vare sig tar hänsyn till att skogar med drösvis av utrotningshotade arter kalavverkas. Ingen hänsyn tas heller till EU:s enda urfolk samerna och vår rätt att leva och verka i oförstörd natur. Alliansen är värsta 1800-tals-kolonialisterna, som ser norra Sverige ENDAST som råvarubod. Brevet nedan till ansvariga i Sveaskog är ett av många som visar hur den ideelle naturvårdaren Björn Mildh oförtrutet arbetar – för blinda ögon och döva öron.

RÖSTA GRÖNT PÅ SÖNDAG!

Foto: Björn Mildh
Foto: Björn Mildh

”Bästa Johan, Lars-Göran och Ann

Sveaskog inte bara klassar ner sina naturvårdsskogar med höga naturvärden, utan låter även bli att registrera och avsätta gamla naturskogar av hög nyckelbiotopsklass.

En sådan urskogsartad gran-naturskog ligger vid Melakträsket i Arvidsjaurs kommun. Skogen har koordinaterna x 7275478;

y 1689169. Den gränsar i sydväst till ett litet, avsatt område.

Den ca 200-åriga naturskogen är rik på grova lågor och rik på rödlistade arter knutna till urskogsartade bestånd med lång kontinuitet. Bland annat rosenticka, ullticka, lappticka, rynkskinn, ostticka, harticka, granticka, tallticka, gränsticka, gammelgranskål, knottrig blåslav, rosa skärelav och nordtagging. Spår av bronsjon. Häckande tretåig hackspett och lavskrika.

Skogen var exkursionsmål under Inspirationshelgen och resan den 23-24 augusti, anordnad av länsförbundet i Norrbotten. Mats Karström behövde bara gå ett tiotal meter in i skogen för att konstatera att den höll rik nyckelbiotopsklass.

Se bifogade bildalbum. (klicka och vänta några sekunder, klicka på ”här”, öppna sedan bildspelet). Samtliga bilder är tagna av undertecknad i den aktuella skogen.

Se även länken med den nyligen tagna filmen av naturskogen.

 https://picasaweb.google.com/115467274551391163472/SveaskogKlassarUrskogsartadNyckelbiotopSomProduktionsskog?authuser=0&feat=directlink

http://www.helistock.se/fscswe2.jsp

Denna urskogsartade naturskog har Sveaskog klassat som produktionsskog. Det innebär att den när som helst kan avverkningsanmälas och avverkas.

Skogsstyrelsen kommer inte att ha några invändningar. Det vet vi från avverkningen av naturskogen intill, på Melakträskliden (samma skog), i november 2013. Då gav Skogsstyrelsen till och med dispens omgående utan eget fältbesök och trots att vi strax innan informerat om skogens höga naturvärden !

Sveaskogs ekologer har bevisligen haft kännedom om skogen sedan åtminstone 2009 (besök med skriftligt svar av Sveaskog), men har envist fortsatt att klassa den som produktionsskog, trots påstötningar, senast i november 2013.

Detta kan bara uppfattas som dåligt fögderi.

Skyddsvärda skogar betalar priset.

Bolagets organisation fungerar inte trots allt självberöm.

När inventeraren besöker en naturskog som skall naturvärdesbedömas kan den redan vara snitslad för avverkning av planeraren, eller i värsta fall till och med avverkad. Så skedde troligen på Melakträskliden, där hälften av naturskogen höggs innan avverkningen stoppades. (Sveaskog har vägrat tala om vad som hände).

Sveaskog, nyckelbiotoper skall inte klassas som produktionsskog.

Nyckelbiotoper skall sparas, inte huggas.

Vi uppmanar återigen er och Sveaskog att klassa upp den urskogsartade naturskogen vid Melakträsket till nyckelbiotop som den rätteligen är och spara skogen.

Ser fram emot Sveaskogs skriftliga svar. Ber Sveaskog skicka svaret till samtliga intressenter som fått detta brev. Först då kan vi vara säkra på att bolaget sparar nyckelbiotopen vid Melakträsket, inte innan. Till intet förpliktande prat räcker inte.

Med vänlig hälsning

 

Björn Mildh, ideell naturvårdare

P.S. Bäste Herman Sundqvist; Ännu en gång, vi ber om skriftliga svar på ställda frågor, inte ett möte för varje ställd fråga. Muntliga besked är alltför kortlivade.”

 

Skogskultur i Sjávnjá

Världsarvets glömda hörn

Världsarvet Laponia är dramatiska toppar och glaciärer i Sarek och böljande fjäll i Badjelánnda. Det är gammelskogarnas Muttos. Men det finns ett hörn av det samiska världsarvet som få besöker och vars historia håller på att falla i glömska. Myrarnas och tallåsarnas Sjávnjá. 

Text och foto: Tor L. Tuorda

Det är nästa 15 år sedan. I helikoptern var Erik Sjaunja ciceron. Han bad piloten gira en bit från färdrutten för att jag och jokkmokksförfattaren Hans Anderson skulle få se vistet Boarkka. Vi höll på med en bok, Arvet om världsarvet Laponia, och flög över de inre delarna av naturreservatet Sjávnjá. Där bland tallarna skymtade vi kåtor och grå byggnader. Men det var i början av juni och därför rådde landningsförbud. Här tillbringade, berättade Erik, familjen Sjaunjas kvinnor och barn somrarna medan männen befann sig i de västliga fjällen med renarna.

Synen från ovan etsade sig fast i mitt minne. Platsen hade en dragningskraft på mig. Jag gjorde därför ett försök att återvända till fots redan kommande höst, men gick fel och hamnade istället vid sjön Hávgak. For runt som ett jehu och letade kåtor och bodar, men utan resultat. En oerhört liten mossöverväxt arran var det enda jag hittade.

Sedan dess har jag närt en dröm om att få återvända. Få se platsen från marken. Förnimma tidens gång. Så när jag och ett tvåmannateam detta års oktober flyger in över Sjávnjás skogar och myrar är jag förväntansfull som ett barn på julafton. Turen är en del i ett filmprojekt jag arbetar med, utrustningen är stor och tung, och vi landar på ett lågfjäll i närheten av Sjaunjas gamla boplats.

SjávnjáSjávnjáSkog

Det blåser friskt. Alla björkar är barblåsta, gräset har gulnat och i fjärran lyser Sareks och Giebmegáisis toppar vita. Vi sover en natt på vår lilla topp och vandrar sedan ner mot Boarkka och följer den mest lättgångna terrängen mellan åsar och småbackar. Klövavtryck och spillning av en ung älg syns i den översta björkskogen och snart tar gigantiska granar vid. Några av jättarna ligger störtade på marken med spretande vita torrkvistar. En ensam sarv kommer springande, men jag hinner inte få upp kameran.

Mitt i granurskogen öppnas en grön liten yta där det växer ung björkskog. Sinnena skärps. Tydliga tecken på tidigare mänsklig aktivitet. Mycket riktigt tar det inte lång stund innan en ihoprasad näver- och torvbeklädd byggnad blir synlig – kanske en getkåta eller ett förråd. Tar av mig säcken och går längs upphuggningen. En timrad bod framträder med inrasat tak, och en ihopfallen stuga står en bit bortanför med bräder som sticker ut åt alla håll.

Ájtte

Stugans brädfodring har varit överdragen med näver och ett runt hål i en av väggarna vittnar om utgången av ett skortensrör.

Taket har varit torvat. Ur näver och torv viskar byggnaden en historia för mig. Den berättar om hur de samer som bott här fått propåer om att försvenskas, och helst sluta upp med renskötseln och istället ägna sig åt mer kulturellt högtstående odling och boskapsskötsel. Hellre spika ihop och bo i fyrkantiga boningar och elda i spis än att bo i kåtor med öppen eldstad. Men ändå använde folket här näver som väggbeklädnad, det enda material de var vana vid att använda. Här, i det inre av Sjávnjá, blir ett sorgligt, mörkat och nonchalerat kapitel i den svenska historien tydligt.

Stuga i Sjávnjá

Bodens dörrfoder är målade med gulaktig färg. Dörren hänger. Jag kikar in, men det känns kymigt att på något vis göra våld på integriteten. Intalar mig därför att jag gör en välgärning som intresserar mig för de människor som bott och verkat här, som bemästrat hårda förhållanden både från naturen och den svenska staten. Känner en oerhört stor sympati och respekt för dem. Funderar varför inte denna kultur lyfts fram när Laponia kom till, som ju är ett mixat världsarv av lika värden kultur och natur.

Inne i boden syns en brant trapp.

Trapp i boden

Det märks att den som gjort den har vana vid njallans stege. I nocken finns flera infällda hål för längsgående stänger. Troligen har den minimala övervåningen använts för köttförvaring.

Här har torrkött och suovas bierggo hängt i rader. Något som en järvs klomärken på ytterväggen också visar. En vitemaljerad potta med blå kant står malplacerad vid väggen.

Potta

Bortanför boden finns en torvkåta. Vid kåtan ligger en ställning ihoprasad längs marken. Den har varit  byggd mellan två mindre torrfuror, där furornas rötter grävts upp för att tjäna som fötter till ställningen.

_MG_0675-2

Vår vandring fortsätter ner till tallskogen och det förmodade vistet vid den långsmala sjön, kommer ner på sjöns norra sida och ser fullt med ung björkskog på den andra. Där måste bostället vara, stämmer precis med den bild jag har från helikopterturen.

VattenÁjaVirke

Och mycket riktigt finns två torvkåtor, nedrasade ställningar, en typ av båthus och vid stranden, en vid och djup kallkälla. Här har de haft det välordnat. Efter en stunds snokande bland ungbjörkarna syns en enormt rostig och lavbevuxen Huskvarna järnspis och i närheten en fyrkantig husgrund.

Husqvarna

Mycket märkligt. Påminner om de urgamla rester av skogssamiska timmerkåtor jag fann vid Gállokjávrre, kulturlämningar som nu hotas av gruvbrytning. Spännande. Tar stillbilder, filmar och märker in platsens GPS-koordinater som dokumentation.

Husgrund

Efter köttstekning och kaffekokning börjar skymningen lägra sig och vi börjar återfärden till tältkåtan uppe vid fjällkanten. Följer en ås vid bäcken en bit uppströms och också här framträder en fyrkantig hus- eller kåtagrund. Otroligt. Funderar på vem som kan ha bott här, har aldrig hört talas om några skogssamer i Sjávnjá, de bör ju ha funnits här, men alla jag frågat i Unna Tjerusj har ingen aning.

Grund

Nästa dag, när vi har riggat stora reflex- och difussionsskärmar för en intervju, får vi besök av en glad människa med älgstudsaren hängande över bröstet. Det är Per-Eric Kuoljok som berättar att han sällan ser några människor här, att det världsarvsutnämningen till trots är ett riktigt ödeland. Han har haft lycka på jaktstigen och berättar vars det går att hitta vatten på denna till synes torra och karga fjällhed. Per-Eric väntar på helikoptern, och går snart iväg med rappa steg upp mot sluttningen. Också vi ska snart flyga tillbaks. Och helikopterturen tillbaks till Porjus är den häftigaste jag varit med om. Först nu förstår jag bättre storheten av Sjávnjás urskogar. Mil på mil av sammanhållen gammelskog med torrfuror och tvärtoppiga jättetallar. Säkert finns det, som i Muttos, grupper av träd här också som var plantor på 1200-talet. Det är en hisnande tanke. Och en ny dröm har väckts. Hit måste jag, också, återvända – till fots.

Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Samefolket, med text på lulesamiska.

 

 

Maciej Zaremba årets miljöjournalist?

Bättre nominering än http://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-nominerad-till-arets-miljojournalist får man leta efter. Det Zaremba gjort för att lyfta landets totalt vansinniga skogspolitik har ingen någonsin komma i närheten av. Hoppas denne tjurige och orädde murvel nu också ger i sig i kast gruvpolitiken. Faktiskt ännu galnare än skogs dito.

Gällivare skogssameby

I natt hängde jag med sambo Åsa Lindstrand på kalvmärkning i Gällivare skogssameby. En intervju för tidningen Samefolket där hon jobbar stod på nattordningen, av Henrik Andersson och hans projekt att leva som förr, om byggnationer av timmerhagar, näverkåtor, hävd av marker och rättigheter, med mera. Ett mycket intressant besök på släta hedland där jag aldrig tidigare satt min fot. Efter drygt fem kilometer lättgången vandring når vi kalvmärkningshagen. Tyvärr har mitt EOS 5D-hus falerat, så jag använder min gamla 20D istället. Inte alls lika enkelt att använda höga ISO-tal, så det blir att köra på 1/25-dels sekund, ta många exponeringar och hoppas att någon blir lagom skarp. Läckraste bilderna är de där allt är oskarpt utom exempelvis ögat – vilket sällan lyckas. Både märkningshagen och de två beteshagarna ligger på en ås omgiven av myrland och sjöar. Perfekt och snudd på myggfritt läge – åtminstone under den svala natten – med riktig gammelskog innanför stängslen. Utanför dock skövlade skogar. Det är en bister och sorglig verklighet. Det så kallade skogsbruket har gått extremt hårt fram över hela Norrbottens län. Nu står också gruv- och vindkraftsexploateringar på tur även inom Gällivare skogssamebys områden. Något som Henrik Andersson fasar för, men som han har strategier för att försöka mota. Efter fem kilometer tillbaks till parkeringen flyr vi mygghorderna genom att snabbt kasta oss in i bilen, göra korsdrag och fort köra på Sarvisvaravägens grus mot asfalten i Nattavaara dit vi anländer kring 03.00 på morgonen. Här kommer en polisbil körande upp bakom med blinkande blåljus. En kvinnlig polis ber mig visa körkortet och blåsa. De har fått rapporter om fyllekörningar i byn, berättar hon. Sen jag blåst vinklar hon displayen mot mig med ordet POS skrikande.

– Jag har inte druckit ens en en lättöl, säger jag.
– Den här har visat fel tidigare, säger polisen och tillkallar kollegan, också det en kvinna.
– Oj, två blondiner, säger jag min drummel, nu tror de säkert att jag är full. Men de skrattar bara, tar inte sin uppgift fullt så allvarligt som män kan göra.
Jag får blåsa också i den andres apparat och den visar rätt. Vi kör vidare de återstående nära tio milen hemåt. Är i säng kring halv sex.

 

Kontraster i Jokkmokk

Standárjåhkå 10/5. Garvek och Ruovddevárre i diset.

I förrgår passerade en person på byvägen i Randijaur och såg skallen av en nyfödd renkalv sticka upp ur lingonriset vid vårt garage. Han kom in i köket och berättade om fyndet. Men det visade sig vara ett rådjurs avkomma. Jag tog några snabba bilder och återvände in. Geten skymtade då och då mellan grannens bodar. Hon hade full pejl på sin unge. Dock kunde jag inte studera platsen hela tiden, men efter tre timmar gick jag tillbaks och då var kidet borta. Alltför många förleds tro att den är övergivet i såna lägen, men det händer sällan. Att ta hand om ”övergivna” djur slutar för övrigt sällan lyckligt. I skogarna vid Jokkmokk är snön mellan 1-2 decimeter djup. I Kvikkjokk kring 60. Igår gjorde jag en skotertur för att rekognosera spelplatser och försöka hitta kadaver. Solen gassade och vinden var svag. Jag lämnade skotern och åkte skidor några kilometer i tallskogarna. Få barfläckar och fjällen helt vita. Våren har stannat upp. Det är som på 1990-talet och dessförinnan. Mera av ett normaltillstånd.

Renarna har betat i en kallkälla på en myr.

Läsvärd blogg: http://mattisblogg.se/

Maciej Zaremba DN i Kvikkjokk

I november förra året kom DN-journalisten Maciej Zaremba på reportageresa till Sörberget, Kvikkjokk och Änok där reportern övernattade i min och brorsans stuga.

Maciej Zaremba på Sörbergets vulgohygge...
...ett drygt 30 år gammalt kalhygge med usel växtraft i plantagen.

I Änok ville Maciej få en bild av hur den hotade gammelskogen såg ut, men också pejla mina åsikter som skogsägare som fått skogen avsatt till naturreservat. Tömde ur mig om en kolonial politik som genomsyrar det mesta, privat kontra statligt skogsägande, varför staten – vilka kapitalt misskött/missköter skogarna de tillskansat sig  – prompt ska förvalta alla nybildade naturreservat. Tydligen fick inte den dimensionen plats i den sista delen av artikelserien, eller vad den nu berodde på. Måhända uppgifterna kan bli till en ny reportageserie i DN? Andra av reporterns intryck går att läsa i DN:s artikelserie http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/skogen-vi-arvde/ 

Det har väl sällan eller aldrig en rejäl journalistisk belysning alls gjorts över tillståndet i skogen. Men nu är det gjort. Och det är en chockerande läsning. All heder åt Maciej Zaremba som lyckats bena ut och förklara komplicerade förhållanden i Skogsstyrelsens Sverige. Hur vulgomyndighetens Monika Stridsman – jägmästaren som bidragit till att många av Jokkmokks urskogar har skövlats – och minister Eskil Erlandsson helt struntar i skogarnas naturvärden. Det enda som existerar för dessa tungt ansvariga humanoider är snabba cash, gjorda på bulk. En otidsenlig och komplett vansinnig politik.

DN del 1: Sveriges nya miljonprogram
DN del 2: Lagen en rökridå
DN del 3: Motorsågsmassakern, det finns alternativ men lagen kräver kalhyggen
DN del 4: Skogens maffia. Så tog de makten över träden
DN del 5: Skönheten och odjuret. Så drivs människan ut ur skogen

Gammelskog i Änok.

 

Harar

Skogsharens två varianter är fascinerande varelser. I ungdomen lärde jag mig spåra haren i skogen fram till legan, på senare år har fjällharen alltmer väckt mitt intresse. Här är bättre sikt, men skyggare hare. En hårding som mest lever sitt liv ovanför skogen. Större än sin skogslevande frände och med mindre svart i örsnibbarna – allt för att bättre döljas i det öppna landskapet.