Tre norrmän susar förbi i en tätklunga. 19 mil är avverkade och ”Labyrinterna” på Talvatis väntar med hiskeliga backar. Asjobbigt, helst med den enorma sträcka som åkarna har i benen.
Efter täten kommer spridda förmågor. Alla stakar i det tungföre som solen sett till att skapa. De stakar också uppför. Verkar inte ha tillstymmelse till fäste, bara glid. Obegripligt tungt. Flera åkare nästan stannar i uppförsluten, men de segar sig ändå obegripligt uppför med stavarna.
Fler och fler människor fylls på utmed banan utmed den konstgjorda sjön vid Dálvvadis. Vahid Cullsberg har ställt upp sin storformatskamera, samma typ av kamera som användes 1884. Stefan Lindmark följer uppmärksam alla händelser i sekretariatet och ropar ut tider och nyheter när det behövs. Den i alla arrangemang i Jokkmokk ständigt närvarande ljudteknikern Ronny Danielsen har riggat och kopplat färdigt. Den låter bra, den pumpande Sofia Jannok-låten. 
Det är fest. Skidfest. Historiefest. Vinnaren John Kristian Dahl glider över mållinjen på tiden 8 timmar, 35 minuter och 17 sekunder, med Anders Aukland och Øyvind Moen Fjeld hack ihäl, låter han sig intervjuas på en gång. Hur är karln egentlige funtad. Vill han åtminstone inte pusta ut ett tag efter den enorma fysiska ansträngningen. De är som övernaturliga de här människorna. 
TV-murvlarna har alltid förtur för intervjuer på något vis. De ska alltid vara först och vräker sig fram med brakakameror och ljudtekniker med bomhållen mikrofon. Jag får vänta bra länge innan jag försynt kan ställa segraren en av de frågor jag funderat ut:
Vad har du för tankar om det lopp som gick innan det här, det första, 1884. Att de åkte med tunga träskidor, bara med en stav och oftast var det ospårat under loppet. Skulle du kunna hävda dig under såna förhållanden?
– Det hade gått dåligt tror jag, men det visar vad människan verkligen kan prestera. Jag ser i alla fram fram mot nästa år och hoppas att de då drar spåret efter originalsträckningen med vändning i Kvikkjokk. Den banan har ju den historiken, säger vinnaren John Kristian Dahl.
En annan segrare blev Lina Korsgren med tiden 9 timmar, 23 min och 55 sek, tätt följd av Britta Johansson Norgren. Makalöst imponerande.
Nordenskiöldsloppet har kommit för att stanna tror jag. Att det gått så här bra, trots strul med varmväder för tre veckor sen, borgar för en fortsättning. Åkarna var supernöjda med spår, arrangemang och väder. Det är såna här genuina evenemang Jokkmokk behöver.
Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. 
Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. 
Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.
En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.