Etikettarkiv: sirges

Laponia is under threat

World Heritage Centre, UNESCO, 7, place de Fontenoy, 75352 Paris 07 SP, FRANCE

The threat against Laponian Area, Sweden

The Laponian Area in Sweden, inscribed in 1996 as a World Heritage Area by UNESCO, is under threat.
The British company Beowulf mining Plc has, via its wholly-owned Swedish subsidiary Jokkmokk Iron Mines AB, been granted permission by the Swedish state to do exploratory drillings for iron ore. These will take place 50 kilometres west of Jokkmokk in the properties Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 and Björkholmen 5:1. An appeal has been made.

The same British company was granted a licence to trial-drill for titanium and iron ore from 21st March 2006 to 8th March 2012 on the Ruovddevárre Mountain, 11 kilometres north of Kvikkjokk. The Company’s mining-claim is 850 hectares (2100 acres) and is situated inside the Laponian Area. During spring 2012 Beowulf Mining, through its subsidiary, applied for an extension to the licence.

Once mining and exploitations commence, the Sami*, the indigenous people that live and work in the Laponian Area, face the prospect of losing forever the means to carry out traditional reindeer herding. The drilling will destroy reindeer pasture and migrating routes. We are deeply troubled by the very real threat that the exploratory drilling is posing to the Sami villages that are working in the Laponia area. The prospect of a full mining operation in the future, in any of the areas mentioned above, would be catastrophical for the Sami villages and consequently the whole of Laponian Area.

Since reindeer herding was one of the reasons the Laponian Area was inscribed a World Heritage Area we are worried that the Laponian Area will lose its World Heritage Status and that this ancient industry will not be allowed to continue in the way it always has been.

Unique and magnificent natural areas, where centuries-old pine forests meet the mountains, also risk being wiped out

JOKKMOKK, 4th February 2013

Tor Lundberg, land owner in the Änok delta, bordering the Laponian Area
Karin Kuoljok, member of Sirges sami village
Henrik Blind, member of Tuorpon sami village
Jan-Erik Länta, member of   Jåhkågasska sami village

*The Sami are an indigenous people, recognised by the Swedish Parliament in 1977. This means Sweden is obliged under international law to secure more entitlements to the Sami than to other minorities, especially with regards to land, water and self-determination.

A copy of this letter is sent to the Swedish national heritage board, Riksantikvarieämbetet, riksant@raa.se

Ovanstående brev skickades som en anmälan till FN:organet UNESCO igår.

Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO
Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO

 

Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO
Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO

 

Postlådan vid ICA fick ta emot brevet till UNESCO
Postlådan vid ICA fick ta emot brevet 

En kopia överlämnades av Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson till miljöministern Lena EK för kännedom under första dagen av Jokkmokk Winter Conference.

Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.
Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.

 

Jokkmokk Winter Conference.
Jokkmokk Winter Conference med duktiga conferencieren Ylva-Maria Pavval.

 

Hotet mot världsarvet Laponia

Världsarvet Laponia, som UNESCO satte upp på sin världarvslista i december 1996, är hotat.

Den svenska staten har beviljat tillstånd för provbrytning av järnmalm av det brittiska företaget Beowulf Mining Plc via sitt helägda svenska dotterbolag Jokkmokk Iron Mines AB femtio kilometer väster om Jokkmokk på fastigheterna Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 och Björkholmen 5:1. Tillståndet är överklagat.

Samma brittiska bolag har fått den svenska statens tillstånd att provborra efter titan och järnmalm från den 21 mars 2006 till den 8 mars 2012 på berget Ruovdddevárre elva kilometer norr om Kvikkjokk. Bolagets inmutning är på 850 hektar och ligger inne i Laponia.

Vårvintern 2012 har Beowulf Mining genom sitt dotterbolag ansökt om förnyelse av sitt undersökningstillstånd.

 Samerna, den ursprungsbefolkning* som lever och verkar i Laponia, riskerar att förlora möjligheten till traditionell renskötsel för evigt när gruvexploateringar och gruvbrytning förstör flyttleder och renbetesland. Vi känner oss djupt oroade för det reella hot som gruvexploateringarna innebär för de samebyar som är verksamma i Laponiaområdet. En eventuell fullskalig gruvbrytning i framtiden i något av ovan nämnda områden skulle bli en katastrof för samebyarna och därmed hela Laponia. Eftersom renskötseln var ett av motiven när världsarvet bildades är vi djupt bekymrade över att Laponia kan komma att förlora sin världsarvsstatus och att den uråldriga rennäringen inte längre kan bedrivas som den alltid har gjort.

Också storslagna och unika naturvärden där flera hundra år gammal tallurskog möter fjäll riskerar att gå till spillo.

JOKKMOKK den 4 februari 2013

Tor Lundberg, markägare till Laponia gränsande Änok delta

Karin Kuoljok, medlem i Sirges sameby

Henrik Blind, medlem i Tuorpon sameby

Jan-Erik Länta, medlem i Jåhkågasska tjiellde

* Samerna är en ursprungsbefolkning, erkänd av Sveriges riksdag 1977, vilket innebär att Sverige har folkrättsliga åtaganden att tillförsäkra fler rättigheter än till andra minoriteter, främst vad gäller land, vatten och självbestämmande.

Kopia: Riksantikvarieämbetet (E-post: riksant@raa.se)

Enade samer i Tärnaby

Pressmeddelande som skickades ut igår:

Idag på FN-dagen överlämnade en delegation från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk en budkavle som rest från gotländska Ojnareskogen via Kiruna och Jokkmokk till Tärnaby. Över hela landet prospekteras det för nya gruvor trots att det hotar människors liv och hälsa. Budkavlen markerar en växande opinion och en gemensam vilja.

Budkavlen mottogs av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, tillsammans med representanter från Vapstens sameby, Vaapsten Sijte och Ubmeje tjeälddie. På plats i Tärnaby centrum fanns både barn och vuxna som ville visa sitt stöd i frågan.

– Det är dags att gruvfrågan börjar debatteras på allvar nu. Det kan inte vara prospektering till varje pris som gäller när det är människors hälsa och överlevnad som står på spel. Denna fråga berör oss alla. Barnen har dessutom rättigheter som i dagsläget helt bortses ifrån, säger Marie Persson, grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby.

– Vi ser ett stort informationsbehov, säger Tor Lundberg, grundare av nätverket Inga gruvor i Jokkmokk. Nästan all information som kommer ut till kommunmedborgare och samhället är vinklad och kommer från gruvexploatörerna. Politiker, tjänstemän och medborgare har därför inte möjlighet att göra välavvägda bedömningar av olika gruvprojekt. Långsiktiga alternativa utvecklingsalternativ blir en ickefråga då gruvprojekt ges gräddfil.

Lars-Anders Ågren, Marie Persson, Oleg Omma och Erik Östergren med budkavlen från Ojnareskogen på Gotland.

– Som lagstiftningen kring exploateringar tillämpas nu så läggs nästan all vikt på det ekonomiska. Vi vill lyfta att det finns många som kämpar för att miljömässiga, kulturella och folkrättsliga värden ska värderas högre. Detta gäller inte minst rennäringens överlevnad och vad vi lämnar till kommande generationer, fortsätter Tor Lundberg.

Hotet från gruvorna har startat ett landsomfattande samarbete. Den 9 oktober startade en budkavle sin vandring från Visby hamn upp till Kiruna och samebyarna Girjas och Laevas. Budkavlen gick sedan vidare till Jokkmokk och Tärnaby. Namnen på alla direkt berörda samebyar och orter har blivit inristade under resans gång. Nu ska budkavlen besöka det planerade gruvområdet vid Rönnbäck innan den reser vidare.

Den 17 november kommer budkavlen till Stockholm för att vara med vid en uppvaktning av representanter från regeringen i samband med en stor manifestation anordnad av Urbergsgruppen, en gemensam förening som ska verka för naturens och lokalbefolkningens rätt att behålla och skydda sina långsiktiga livsförutsättningar.

– Om vi i Skandinavien inte kan lyfta andra värden än enbart de ekonomiska, vem ska då kunna göra det? frågar Marie Persson.

 

Marie Persson,

grundare av Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby

070-369 92 83

 

Tor Lundberg,

grundare av Nätverket Inga gruvor i Jokkmokk

070-230 09 55

Dotter Astrid dokumenterade flitigt den historiska händelsen i Tärnaby.
Marie Persson samtalar med Lars-Anders Ågren, ordförande i Vapstens sameby. Det var ett roligt återseende! Innan igår var det 31 år sedan vi sist sågs. Lars-Anders, eller Ågren som jag och alla vi övriga endast kallade honom, bodde mer eller mindre ihop under 10 månader på Gränsjägarna på I22 i Kiruna 1980-81. Det var en bra kompis som alltid ställde upp. Det finns mycket att berätta om Ågren och den tiden, men jag kan nöja mig med att nämna att han, som den enda i hela bataljonen, använde skohö i sina Jörnkängor. Under den extremt varma sommaren i kirunafjällen 1980 var hö onekligen det bästa att ha i skorna.

 

Vid Sarek

Med Astrid på Västkusten och Ráddna på hundpanget blev det sarektur för mig och Åsa. Eller åtminstone nästan, för över gränsen till den beryktade parken kom vi bara en meter. Detta på hängbron över den strida av jökelslam grönskimrande Guhkesvákkjåhkå när jag plåtade genrebilder på färdkamraten. Vi behövde egentligen inte komma över gränsen – en gräns som för många vandrare och fjällentusiaster innebär stor spänning. Vissa väntar sig den optimala Vildmarken direkt vid gränsövergången, med järvar, björnar, fjällrävar och älgar som nära nog springer omkull en. Vi behövde dock bara få en glimt av höga toppar och glaciärer, vilka syns som mäktigast i parkens norra del. Därför nöjde vi oss med Stora Sjöfallets nationalpark. Vår knappt sex mil långa vandring började i Suorva, från renhagen upp genom björkskogen i kolossala moln av mygg i det vindstilla, fuktiga och åskvarma vädret (när jag nu sitter och processar bilderna till detta inlägg är det rätt mycket jobb med att få bort alla myggprickar som fastnat på bilderna). För att skydda sig mot åskskurarna slog vi upp tältet och avvaktade några timmar. När åskan dragit bort gick vi vidare och vadade Njavvejågåsj. Vi tältade ett par kilometer väster om det karaktäristiska fjället Sluggá. På morgonen var det fint väder och vi gick mot Nienddo. Eftersom jag ville stanna och fotografera hela tiden hann vi inte heller denna dag så vidare värst långt. Tältade i västreänden av Liehtjitjávrre där någon gramjagande turist för ett antal år sedan lämnat en halv tvättsvamp och förpackningar till frystorkad mat efter sig och grävt upp gamla samiska arranstenar för att tynga ner tältduken med. Det är bedrövligt hur vissa beter sig. Fotograferade Ähpar flitigt, med sin brutala västliga topp Bierikpakte. Jag hittade en uråldrig stensatt köttgömma på en backe dit Åsa med skralt resultat gick för att försöka få mobiltäckning. Nästa dag knatade vi upp mot Guhkesvágge som vi efter brofotograferingen följde på sin nordöstra strand. Enorma fjällmassiv och glaciärer på ena sidan och Skanátjåhkkås klippa på den andra. Optimistisk kikade jag efter fjällbrudar som kanske skulle kunna växa på klippväggen, men inga gick att se. Det började blåsa och regna. Vi kokade varma koppar och åt smörgås bakom ett stort stenblock. Två gubbar från mellaneuropa någonstans kom förbi på femton meters avstånd utan att märka oss. Den ena gubben hade en stor ryggsäck som hängde obekvämt snett på ryggen, men han bekymrades inte för det utan fortsatte i hög fart söderut medan hans kamrat stannade för att fotografera polarull med stor frenesi. Vi gick över Tjievrajågåsj. En räv satt på en bank av stora stenar och tittade på oss. Strax efter såg vi hennes fem valpar som lekte. En av dem kröp in mellan några stenar när vi gick förbi – helt obrydd om alla mygg som satt vid ögonen.Vi hade tänkt slå upp tältet vid Oerjep Tjievrajávrre, men vädret blev sämre och tältplatserna färre ju längre västerut vi kom, så vi tältade på sluttningen av Tjievraváratj på en osannolikt fin och jämn grön oas med en kallkälla bekvämt intill. Som en samisk mjölkvall, men det var plätten nog så liten för.Tjievrra – bäcken, sjöns och bergets namn betyder grus, grov sand, och den varan fanns det gott om. Också på den vida slätten mot Áhkká. Gássaláhko är det stenigaste land jag upplevt. Jag lurade på att få bilder där någon av de högsta topparna i Sarek skymtade fram ur molnmassorna, som hela tiden svepte förbi topparna – men det gick dåligt. Morgonen därefter och hela nästa dag och natt regnade det. Igår morse blev det bättre och jag väntade igen på att få någon toppbild. När jag diskade matkärlen framträdde så Sarektjåhkkås nordtopp och Buchttoppen, men de försvann igen efter några sekunder, och jag hann inte med. Vädret blev allt sämre och en kritvit valk av ett rejält åskmoln placerade sig över hela massivet. Vi rev tältet och gick i ett ”som rättest” de dryga två milen över Tjievraváratj, förbi Tjårok, Alep Skálariehppe, Oarjep Átjek, Vuosskeljávrre, Hállji och Vuosskelvárátja till bilen i Suorva. Tog några sista bilder av den mångfald av rosenrot, vars like jag aldrig sett.