Etikettarkiv: silver

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Nasa, ett nytt Alta?

Nasafjäll
Besökte denna hemska plats med min förra familj i början av 1990-talet.


I Nása, Nasafjäll, började
den svenska staten bryta silvermalm år 1635.  Samer tvingades att med sina renar dra malmen i pulkor till smältverket vid Säddvájávrres strand cirka 4,5 mil österut. Bland andra historikern Kenneth Awebro har skildrat denna mörka epok.

Gruvprojektet var Sveriges svar på de större kolonialmakterna Portugal, Spanien, England, Frankrike , Belgien, med fleras, storskaliga stölder av silver och guld från bland andra Sydamerika. Sverige var ekonomiskt dränerat efter alla krig. Riksrådet Karl Bonde hade därför förhoppningarna att Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien.

Nása, Nasafjäll, är startskottet för Sveriges intrång och kolonialism i de delar av Sápmi, Sábme, Saepmie som ännu inte hade hunnit erövras. De samer som vägrade delta i silverhanteringen torterades. Den samiska religionen förbjöds, trummor och samer brändes. Samiska skatteland konfiskerades, eller köptes för låga summor, för att ge plats åt nya gruvor eller tillresta nybyggare. Samer tvångsförflyttades kors och tvärs, tvångsassimilerades. Samer användes som slavar och tvingades leva under ohyggliga förhållanden med extremt hög barndödlighet (mer fördjupning finns på historikern Peter Ericsons blogg). Alla skatteland som varit i samisk ägo i 500 år stals av den svenska staten. All skog (utom några ynkligt små rester) utrotades till förmån för tallplantager. Mängder med gruvor växte successivt fram som oåterkalleligt förstörde mark och vatten. De flesta större vattendrag blev kraftverksdammar. All natur som den svenska staten kunde konvertera till pengar exploaterades. Vinsterna for till kustregionerna eller Mälardalen.

Här är vi nu. Och  allting fortsätter. Precis som vanligt. Också i Nása, Nasafjäll. Här planeras en ny gruvexploatering. Inne i Norge förvisso, men på samma fjäll som 1635. Och vad hindrar väl en gräns att gifter sprids. Idag finns varningsskyltar vid den bäck som rinner redströms gruvområdet om att vattnet är farligt att dricka. Detta trots att 381 år har gått sedan gruvan startades.
En gräns hindrar inte heller renar att passera för sitt sommarbete, som de gjort i tusentals år.

Ett kinesiskt bolag vill bryta kvarts på ett fem kvadratkilometer stort område. Kvarts…Men kvartsen bör också bära silver, eftersom det är samma malmkropp som på 1600-talet. Men silver hade varit osmart att nämna i ansökan för denna extremt symbolladdade plats. Det blir väl en gynnsam biprodukt istället, vilken hamnar i Kina.

Det är inte nog med att norskarna vill dumpa milonvis ton av gruvavfall i fjordarna. Nu ser denna kolonialmakt till att också Nása, Nasafjäll saboteras.

Jag hoppas storligen att denna nygamla gruva blir till ett nytt Alta.

Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása
Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása

 

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka