Etikettarkiv: sarek

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbansbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Kvikkjokk mitt i Sarek?

Var tvungen göra en skämdump av Kvikkjokk fjällstations modell av marknadsföring.

Kvikkjokk STF i Sarek

Visst kan man skruva till sitt budskap en smula, men att påstå att stationen ligger mitt i Sarek blir för mycket. Den mer centrala delen av nationalparken är ungefär där Sarvesvágge går ner i Rapadalen, och där finns inga byggnader. Till denna plats är det fågelvägen cirka 36 kilometer. Till Sareks södra gräns i norr är det tio kilometer.
Dessutom används fortfarande det koloniala begreppet vildmark för att beskriva området – som är ett mycket gammalt kulturland, med statusen världsarv – mixat mellan höga värden natur- och kultur.

 

Morfars koja i Laponia

Mina två främsta mål denna vecka var att få nya bilder till den fotoutställning jag ska hålla på Tráhppie i Umeå den 2 augusti och en månad framåt, men också att återse min morfar Ruperts jaktkoja. Det blev en vandring i den otroligt läckra urskogen längs Standárjåhkå norr om Kvikkjokk. Min dotter Astrid 11 hängde med, som trots massiva mygghorder, störtregn, åska och hagel inte gnällde det minsta lilla.

Skog vid vatten
Båten sjösattes i Änokbåtlänningen och sexhästarn startade på första rycket. Vi kunde bekvämt förflytta oss en halvmil efter älven och Standárjåhkås nedre del. Stannade på Storsanden för matlagning och gjorde också ett stopp vid Stuor Tsåkak där mängder med kabbelekor växte vid stranden. Så upp efter bäcken där återkomlingen bävern huserat ganska flitigt sedan senast jag var här. Sista bävern i Sverige sköts i slutet på 1800-talet – för övrigt här i Änok.

Vi gick någon kilometer till den tältplats jag och mina två äldsta barn Anton och Elina använde 1998, och eldade i samma arran (som gjorde att elden inte spred sig i det torra vädret). Så besökte vi lappmesens boträd, men ingen var hemma. Rensade kallkällan, så vi skulle få fräscht vatten till morgonen. Gick högre upp vid gårsså, ravinen, och betraktade den märkliga hällen som sticker ut över det strömmande vattnet. Tittade runt bland gammeltallarna, många märkta av barktäkt, brandljud och älggnag. Många kanske upp mot 500 år gamla, och ännu äldre. Har just läst Ola Engelmarks nya bok om Muttos, där jag bidragit med 14 bilder, där Ola beskriver den grupp av tallar han hittade på Stuor Tjudek som grodde på 1200-talet och där en av dem mättes till 1000 år. Troligen finns liknande åldringar här. Det är helt sjukt att denna helt orörda spillra av urskog inte är fredad. Trots att den ligger i världsarvet Laponia är det fritt fram för vilket av världens gruvbolag som helst att skövla den.

Jag får mina bilder i samma utsnitt nära tältplatsen som jag använt tidigare, men nu med min nya Canon 5D Mark III som ger fantastiska bilder och också går att filma i HD med. Det blir en sen natt…

Standarfall

…och en sen morgon. Solens hetta i tältet väcker både mig och Astrid. Men utan brådska gör vi eld och gör en form av frukost. Sen iväg.

Astrid i StandarAstrid bland gammeltallar

Åskan mullrar i öster och allt fler cumulusmoln växer oroväckande fort. Framme vid den plats där jag tidigare sökt morfars koja, som Sture Danielsson visade mig från skotern när jag 1991 jobbade åt länsstyrelsen, måste vara fel. Jag ringer Sture och han beskriver platsen suveränt tydligt. Vi hittar nu kojan direkt.

Morfars jaktkoja
Kluvna granar och björkar vilande på en björkstomme från en sten och i skydd av en gran, lyser vita när vi närmar oss. Inne i den halvt inrasade byggnaden ligger torra tallrötter till ved, som den jägare eller fiskare som sist varit här sist lagt in så det ska gå fort och lätt att få eld för den som kommer. Granris ligger som en bädd i ett björnide. Välordnat. Märkligt att tänka sig att byggnaden måste vara nära hundra år gammal. Strategisk. Här hade morfar nära till Pårekslätten och Sähkok, där han jagade rödräv och fjällräv, berättade Sture, som själv, tillsammans med Erik Yngvesson, tillbringade en natt här i kojan i sin ungdom när de var på tjädervin. Då fanns all näver och torv kvar och det var ombonat och fint att bo. Morfar bör ha använt kojan också för fiske, men bara till 1962 då nationalparken utvidgades och fiskeeldoradot på Pårekslätten blev förbjudet vatten för kvikkjokksborna.

Jag tar en massa stillbilder och filmar. Gör en inspelning av mig och Astrid tillsammans, där jag tar in våra röster via en riktmikrofon och extern inspelare. Klappar i bild så att klipparen Tell Aulin lättare kan synkronisera in ljudet. Så börjar det hagla. Vi har bra skydd under granen, där morfar täljt bort lagom många grenar så att man ryms. Funderar på detta land, som till stor del  präglas av Amma Larsson Pirkit. Denne Pirkit Amma gick i lära hos stornåjden Unnasj och måste ha varit bekant med morfar Rupert, kanske också övernattat i kojan. Spännande tankar i en spännande trakt.

Jag funderar också på att bygga upp kojan igen. Hävda platsen. Hävda småbrukarkulturen. Hävda nybyggarättlingars kultur och levnadssätt, oavsett om de hade svensk eller samisk härkomst som kolonialmakten forminskat och nonchalerat.  Och som fortfarande osynliggörs – i arbetsplaner för mineralprospektörer, i  naturreservatsbildanden och laponiaprocesser, med mera.

 

Intervju i Änok

Mastodontintervjuer som fyllt fyra minneskort á 32 gigabyte och ett på åtta, 20 minuter med GoPro, den huvudmonterade lill-kameran och en massa Zoom-inspelade ljud. GammelstuganHan har haft att göra Kim Silfving, framför allt intervjuande i Gammelstugan i Änok där jag vistats mycket som liten och har många minnen. Ljussättningen bestod av levande ljus och en sprakande brasa. Makalöst hur det går att få till det med modern teknik.

Filmare i Kvikkjokk

Blir filmad och intervjuad som bara den nu och några dagar till.

Kim Silfving

Det är Kim Silfving från Stockholm som gör en engagerad och proffsig insats för att få Lundberg i Änok och Laponia inspelad.

Kim Silfving vid Kvikkjokk

Detta till en pilot för en film jag gör tillsammans med klipparen/producenten Tell Aulin. Helikopter norr om Kvikkjokk

Med kvikkjokksbon Kjell Arvidsson vid helikopterspakarna filmades jag också – på skidor, men även skogar och fjäll skildrades och i Änoks delta siktades några älgar.

Vid Ruovddevarre och VallasjSex kilometer norr om KvikkjokkMoose north Kvikkjokk

Det är lärorikt att se hur en som begrip nå jobbar. Med mängder av omtagningar, alternativa vinklar, klippbilder, med mera. Och fotograf Kim slöar aldrig till. Far omkring som ett jehu genom snön med stativ, ryggsäck med mängder av optik, ljusstativ och riggmonterad och mycket kompetent Canon C500. Imponerande!

Kim flygfilmar

Laponia norr om Kvikkjokk

Har just avslutat en liten vandring med familjen och samlat in filmmaterial i gammelskogen vid Ruovddevárre dryga milen norr om Kvikkjokk. Fint väder, men varmt och svettigt. Vi gick efter den över hundra år gamla gruvstigen som trampades upp av arbetare, hästar och klövjerenar. Gick till gruvstugan där tre av väggarna märkligt nog fortfarande står upprätta trots att byggnaden uppfördes någon gång i slutet av förrförra seklet. Också två glas över ytterdörren var hela. På järnspisen finns årtalet 1895 präglat. Vid Ruotevare järnmalmsfält jobbade ett tiotal man, också samer – där en av dem ristat sitt bomärke (vem månne?) på köksdörren – och en kocka. Jobbarna anlade cirka 200 stycken så kallade försvarsarbeten där malmstycken mer eller mindre prydligt lades upp i fyrkanter för att visa att det var aktivitet på järnberget. Några ton provmalm transporterades med häst till Luleå. Vi gick på den anlagda hästvägen som går på skrå uppför berget. Det är märkligt att tänka sig, att när aktiviteten här startade så var det bara kring 200 år sedan de förra malmtransporterna gick i Kvikkjokksfjällen. Då gällde det silvermalm. Nu är det titan som klingar högst och andra gruvintressenter: Ett vitt propellerplan flög kors och tvärs över Tjoares, Standárjåhkå och Alep Varddo. Det for parallellt med Sareks parkgräns och gjorde slag söderut. SGU gör undersökningar för att ännu tydligare kunna marknadsföra Sveriges mineraltillgångar för framför allt utländska aktörer. Sedan 2006 fram till i våras har en av dem, Beowulf Mining från England undersökt sin 850 hektar stora inmutning vid Ruovddevárre till den löjligt låga summan 57 800 kronor – Sveriges arvode, Sverige intäkt från den moderna gruvindustrin. På nervägen återfann jag en liten hjortronmyr som för 20 år sedan var helt späckad med bär. Kunde sitta på knäna i regnbyxorna och fylla en hink bara genom att vrida mig runt. Björnen hade gått före och noppat bara de största hjortronen. Nu fanns det dock få bär och mest bara vid myrkanterna. Många spår efter samisk barktäkt.

DVD rea!

Nu säljer jag min DVD till rejält reducerat pris. DVD:n två filmer: Sarek – urgammal hundraåring och På flytt – en naturfilm om renskötsel. För endast 160 kronor får du en DVD hem i brevlådan (nedsatt 80 kr). Begränsat antal, passa på att beställa från tor@kvikkjokk.nu

Filmen På flytt – en naturfilm om renskötsel i Badjelánnda sträcker sig över ett helt renskötselår. Vi följer en familjs flytt med sin renhjord, från vinterbetet i Luleå skärgård till kalvningslandet i Badjelánnda.  Flytten går på asfalterade vägar i jordbruksbygd, längs myrar och sjöar genom skogslandet, över fjällvidder väster om Jokkmokk. Livet i sommarvistet med kalvmärkningar, sarvslakten i Norge med Blåmansisen som fond, decemberflytten vid Sulidälbma, där en renhjord på 4000 djur drivs ner till skiljning, varvas med undersköna naturscenerier och bilder på några av våra mest sällsynta djur och växter.  DVD 16:9 45 min.

Filmen Sarek – urgammal hundraåring har visats på SVT sommaren 2009 och som repris vid ett flertal tillfällen. Denna DVD-version är en aning omarbetad och innehåller en hel del extramaterial. Förutom storslagen natur skildras människor som bor och verkar i området. Filmen ger en djupare inblick i Sareks historia, från istid till nutid. Vi får stifta bekantskap med en av nationalparkens grundare, Axel Hamberg, nåjdlärligen Pirkit-Amma, liksom med de människor som idag lever och verkar i och vid Sarek. En tankeväckande film som ger en del nya perspektiv på vad vår mest mytomspunna nationalpark är.  DVD 16:9 25 min.

Beställ nu! tor@kvikkjokk.nu

 

 

 

Digital fotografi ger konsten tillbaka

Den digitala tekniken har på många plan utvecklat fotografin och filmskapandet. Inte bara att allt blivit så mycket enklare, snabbare och billigare än för några år sedan. Också ökad rättvisa, demokrati, dynamik, jämställdhet och kvalité har den digitala revolutionen bidragit till. Nedanstående betraktelse kan tyckas behandla en svunnen tid långt tillbaks, men egentligen var den här alldeles nyss.

För den som hade ambitioner att bli naturfotograf räckte det med en fet plånbok. Köpa storformatskamera, kalla sig fotograf och fara runt med ett självförtroende likt en frireligiös, svada som en bilförsäljare och gåpåaranda där till och med bryssellobbyisterna låg i lä, för att kränga sina överpolariserade alster till snudd på vilken redaktör som helst. Stora glänsande diabilder på Fujichrome Velvia, där djupblå himlar åtta gånger av tio upptog halva bildytan. Inga genomtänkta fotografier med konstnärliga ambitioner, mer ytliga snapshots av naturen – visuella anteckningar från jäktade wannabees. Den äkta naturlyrikern kan i alla fall i sina anteckningar beskriva sina upplevelser av skönhet med många ord i flera meningar. Men pang på bara för den nymornade naturfotografen.
Han (fanns bara män på den tiden) ställde bara upp sitt stativ, snäppte fast sin jättepryl på kulleden – vilken naturligtvis också skulle vara tung och dyr – riktade kameran mot det häftigaste utsnittet utan tanke på komposition eller djup i bilden,  mätte snabbt ljuset med extern spotmätare och tryckte på trådutlösaren. Ett tekniskt fulländat verk såg dagens ljus, för dag skulle det vara. Helst klockan tolv, när himlen i norr var ordentligast mättad.
Ett 9×12 centimeter stort positiv i plast väntade så på att framkallas. Väntade på att kunna konkurrera ut de verkliga fotografernas verkliga fotografier. Småbildsfotograferna låg risigast till – var inte alls fanns med i matchen. Hur briljanta deras dior än var, kunde de sällan mäta sig med den mycket större bilden.

På den tiden skickades diaoriginalen ut till de presumtiva bildköparna monterade i passepartouter och plastficka med en snygg etikett fastklistrad där det stod en bildtext och fotografens namn. På ljusbordet ratades självklart småbilden. Visst fanns det kompetenta bildredaktörer som verkligen såg till de grundläggande fotografiska värderingarna och kvalitéerna oavsett format. Professionella personer som inte lät sig duperas. Men de var alltför få.

Det var en tid av tävling. Männens tävling. Störst vinner. Tyngst lastad packning genom exempelvis Sarek var en riktig bedrift som gav bäst bildskörd och häftigaste upplevelserna att orera om. Manierad ytlighet. Kulturen, djupet, historien existerade inte. De här fotograferna var som fotografins dansband, och det var mest inom naturfotot de tog sig fram.

Idag ser det mycket bättre ut. Ingen bildköpare ser bildens original annat än på datorskärmen. Bilder som väcker köparens intresse klickas på och förstoras. Om de kommer från en småbildskamera eller inte märks inte mycket. Idag är en lycklig tid för de som jobbar med Canon eller Nikon. Det krävs så mycket mer än ett vräkigt format för att bli uppmärksammad.

Jag kikarspanar från en favoritplats väster om Kvikkjokk.

Vi har kommit till en liknande situation som den före diafilmens lansering i storformat. När fotografernas negativ framkallades av dem själva och hanterbara kopior användes för påseende. Då var det lika för alla.

Då var det inte bara män som sprang runt i Sarek. En av våra mest framstående dokumentärfotografer hette Anna Riwkin-Brick (1908-1970) som jobbade med handhållen kamera. Hon ägnade mycket tid till att skildra samerna i jokkmoksfjällen. Få kan som henne ståta med nära 150 boktitlar på svenska bibliotek. Bland annat klassikern Elle Kari från 1951 som hon gjorde tillsammans med skribenten Elly Jannes.
– Jag var fyra, fem år och jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt jag tyckte det var att man gjorde en bok för barn, där bilderna inte var tecknade utan fotograferade. Jag förundrades över att man kostade på oss ungar något så fint, säger bokens huvudperson Elle Kari Pavval från Jokkmokk i en intervju från 2003.

Elle Kari Pavval, Jokkmokks marknad 2011

Fotohistoriens mest bedrövliga mainstreamperiod är över. En period som på intet vis utvecklat fotografin som konstform, snarare hämmat den. Nu präglas bilderna av mer glädje, liv, fart, spänning och experimentlusta. Det är roligt! Det är utveckling.

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Vid Sarek

Med Astrid på Västkusten och Ráddna på hundpanget blev det sarektur för mig och Åsa. Eller åtminstone nästan, för över gränsen till den beryktade parken kom vi bara en meter. Detta på hängbron över den strida av jökelslam grönskimrande Guhkesvákkjåhkå när jag plåtade genrebilder på färdkamraten. Vi behövde egentligen inte komma över gränsen – en gräns som för många vandrare och fjällentusiaster innebär stor spänning. Vissa väntar sig den optimala Vildmarken direkt vid gränsövergången, med järvar, björnar, fjällrävar och älgar som nära nog springer omkull en. Vi behövde dock bara få en glimt av höga toppar och glaciärer, vilka syns som mäktigast i parkens norra del. Därför nöjde vi oss med Stora Sjöfallets nationalpark. Vår knappt sex mil långa vandring började i Suorva, från renhagen upp genom björkskogen i kolossala moln av mygg i det vindstilla, fuktiga och åskvarma vädret (när jag nu sitter och processar bilderna till detta inlägg är det rätt mycket jobb med att få bort alla myggprickar som fastnat på bilderna). För att skydda sig mot åskskurarna slog vi upp tältet och avvaktade några timmar. När åskan dragit bort gick vi vidare och vadade Njavvejågåsj. Vi tältade ett par kilometer väster om det karaktäristiska fjället Sluggá. På morgonen var det fint väder och vi gick mot Nienddo. Eftersom jag ville stanna och fotografera hela tiden hann vi inte heller denna dag så vidare värst långt. Tältade i västreänden av Liehtjitjávrre där någon gramjagande turist för ett antal år sedan lämnat en halv tvättsvamp och förpackningar till frystorkad mat efter sig och grävt upp gamla samiska arranstenar för att tynga ner tältduken med. Det är bedrövligt hur vissa beter sig. Fotograferade Ähpar flitigt, med sin brutala västliga topp Bierikpakte. Jag hittade en uråldrig stensatt köttgömma på en backe dit Åsa med skralt resultat gick för att försöka få mobiltäckning. Nästa dag knatade vi upp mot Guhkesvágge som vi efter brofotograferingen följde på sin nordöstra strand. Enorma fjällmassiv och glaciärer på ena sidan och Skanátjåhkkås klippa på den andra. Optimistisk kikade jag efter fjällbrudar som kanske skulle kunna växa på klippväggen, men inga gick att se. Det började blåsa och regna. Vi kokade varma koppar och åt smörgås bakom ett stort stenblock. Två gubbar från mellaneuropa någonstans kom förbi på femton meters avstånd utan att märka oss. Den ena gubben hade en stor ryggsäck som hängde obekvämt snett på ryggen, men han bekymrades inte för det utan fortsatte i hög fart söderut medan hans kamrat stannade för att fotografera polarull med stor frenesi. Vi gick över Tjievrajågåsj. En räv satt på en bank av stora stenar och tittade på oss. Strax efter såg vi hennes fem valpar som lekte. En av dem kröp in mellan några stenar när vi gick förbi – helt obrydd om alla mygg som satt vid ögonen.Vi hade tänkt slå upp tältet vid Oerjep Tjievrajávrre, men vädret blev sämre och tältplatserna färre ju längre västerut vi kom, så vi tältade på sluttningen av Tjievraváratj på en osannolikt fin och jämn grön oas med en kallkälla bekvämt intill. Som en samisk mjölkvall, men det var plätten nog så liten för.Tjievrra – bäcken, sjöns och bergets namn betyder grus, grov sand, och den varan fanns det gott om. Också på den vida slätten mot Áhkká. Gássaláhko är det stenigaste land jag upplevt. Jag lurade på att få bilder där någon av de högsta topparna i Sarek skymtade fram ur molnmassorna, som hela tiden svepte förbi topparna – men det gick dåligt. Morgonen därefter och hela nästa dag och natt regnade det. Igår morse blev det bättre och jag väntade igen på att få någon toppbild. När jag diskade matkärlen framträdde så Sarektjåhkkås nordtopp och Buchttoppen, men de försvann igen efter några sekunder, och jag hann inte med. Vädret blev allt sämre och en kritvit valk av ett rejält åskmoln placerade sig över hela massivet. Vi rev tältet och gick i ett ”som rättest” de dryga två milen över Tjievraváratj, förbi Tjårok, Alep Skálariehppe, Oarjep Átjek, Vuosskeljávrre, Hállji och Vuosskelvárátja till bilen i Suorva. Tog några sista bilder av den mångfald av rosenrot, vars like jag aldrig sett.

En lovsång till Anton

Jag med vackra kusin Karin som gift sig i Storforsen.

I juni 2008 gifte sig min kusin Karin. Åsa och Astrid följde med på vigseln i kyrkan vid Storforsen efter Pite älv. Vi körde tillbaka till Randijaur efter middagen. I bilen planerade jag fjällturen jag skulle göra kommande dagar.

Sonen Anton segar sig uppför en snölega på Bårddetjåhkkå.

Filmskapare från södra Sverige och till och med från Tyskland har fått länsstyrelsens tillstånd att flyga och landa med helikopter på löpande band. Småpåvarna i Luleå nobbade dock min ansökan att flyga till Bårddetjåhkkå 2005 meter över havet i samband med insamling av material till filmen Sarek – urgammal hundraåring som visades på SVT i juni 2008. Jag hade inget annat val än att packa ryggsäcken. Jag ringde till min son Anton och frågade om han ville följa med som sällskap och hjälpreda, framför allt med att bära kamerautrustningen upp till toppen. Han sa ja direkt, min underbare son!

Anton vid Bårddetjåhkkå.

Vi hade roliga men stundtals jobbiga dagar. Bland annat inregnade i tältet på Pårekslätten i närmare ett dygn. Men såna prövningar bet inte på sonen. Han bläddrade lugnt i sin medhavda bok, medan jag väntade på att han skulle bli klar så att jag själv skulle få läsa. För inte hade jag tagit med något läsbart. Ville minimera vikten så mycket som möjligt med tanke på de reumatiska benen. Visst var det jobbigt att balansera sig uppför den otroligt steniga terrängen, och sega sig fram på branta snölegor.

Anton i stenlandet.
Anton i sista branten innan observatoriet. Jag var helt slut. Kastade bara upp kameran och tog några bilder. Märkte sen till min fasa att de var alldeles för ljusa. Först idag förstod jag att de gick att rädda. Tydligen lever jag ännu i den gamla diavärlden, där en två stegs överexponerad ruta bara var att kasta.

Enligt alla gamla normer ska en bild aldrig tas i medljus och ens egen skugga får absolut inte finnas med på bilden. Här har jag gjort allting fel.
Anton provar på att filma.

Men det absolut jävligaste skedde dag tre. Vindstilla och knallsol. Jag och Anton var på väg ner från toppen, tillbaka till tältet som vi slagit upp vid Axel Hambergs observatorium 1 830 m.ö.h.

Anton på väg ner från Bårddetjåhkkå.

En helikopter landade vid plåthyddan. Ut strömmade lågskoförsedda människor, irrande mellan Hambergs uppställda apparater flitigt fotograferande med medhavda kompaktkameror. Vi kom fram till fotograferna. De var fem stycken och kom från länsstyrelsen. Jan-Olov Westerberg ledde styrkan. Det märkliga var att han sedan fem månader tillbaka inte alls jobbade på länsstyrelsen. Tidigare var han chef för Sektor Livsmiljö, men nu överintendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Vad hade han där att göra? Jo, han berättade att han skulle visa den nya chefen på styret det område hon skulle ansvara för. Han var särskilt glad över det fina vädret. Att han varit här många gånger tidigare (naturligtvis med helikopter) men aldrig haft lyckan att ha soligt väder och bra sikt. Men nu kunde de, sa han, få bra bilder till länsstyrelsens verksamhet. Jag var lagom imponerad. Egentligen heligt förbannad. Ett dubbelt hån. Återigen var jag glad över att Anton var med, inte bara som packhäst.

Anton kikar över kanten mot glaciären långt nedanför.

Dagar med döttrarna

Månaden började med att dotter Astrid fyllde sju år. Hon bjöd hela klassen på kalas på hembygdsgården i Jokkmokk.

Astrid blåser ut sju ljus på en av tårtorna. Vid borden trånar förväntansfulla klasskompisar efter godsakerna på hembygdsgården i Jokkmokk.

Det blev ett riktigt lyckat med fyra tårtor, massor av godis och lekar ute och inne.

Elina i båten med Vuogá i bakgrunden. Vindstilla och vackert, men ett bedrövligt dåligt väder för smygjakt.

Båtfärd genom deltat, älgjakt och strövtåg med kameran i kvikkjokksskogarna väntade. Först for jag på tur bakom Námmasj med dotter Elina. I ett frodigt björkskogsdråg syntes spår efter ko, kalv och en större tjur. Men det var vindstilla och torrt, så någon effektiv smygjakt var inte att tänka på. Ingen tjur kom heller på lock, så vi återvände via bäcken till Biernnajiegge. En gigantisk björkvril hittade jag och gps:ade i det mest otillgängliga landet. Hur det ska gå att hämta den med skoter till vintern vete rackarn. Vandring till Björntjärn och vidare till kvarnen och båten i Vinbärsälven i västra deltat. Ingen älg, men en rolig tur blev det i alla fall. Dagarna efteråt var jag på egna smygrundor. Konstaterade de mäktiga mängder grus och sand som Vállejåhkå i vårfloden vräkt ut över skogarna längs bäcken. Och alla spår efter älg, ren, och rådjur som nu syntes tydligt.

Rester av en termometerbur som vårfloden tagit.

Också resterna av en termometerbur och en provflaska hittade jag. Spår från den hydrologiska forskning som jag själv jobbade med som assistent på 1980-talet. Det blev lite nostalgiskt att se pegeln som jag och jobbarkompisen Lars Guttorm Blind bytte pappersdiagram på en gång i veckan. När vi inte befann oss på mätningar i Njoatsosvágge i Sarek vill säga. Det var verkligen ett kanonjobb, som jag saknar. Tänk att få jobba med sånt nu, och fotografera mellan provtagningarna. Minns att det också kunde vara hektiskt ibland. Som när det var högvatten och vi sprang och tog slamprov en gång i timmen dygnet runt. Spännande att se hur extremt snabbt vattnet steg och vilka sanslösa mängder glaciärslam bäcken fylldes med. Det var också spännande att med vadarstövlar bära över alla människor som promt skulle hinna med kvikkjokksbussen ett par dagar senare. På väg ner till båtlänningen vid Tarraälven hittade jag en död lämmel.

Död fjällämmel.

Senare dagar har jag sett stora mängder både sork och lämmel. Snart lär kanske skogarna och fjällen sjuda av smågnagare och annat vilt. Vandringen gick genom den svårframkomliga solsidan Válle, där granskogen stundtals är riktigt läcker.

Skogen på Válle solsidan.

Det var lugnt väder också nu, så jag skrämde en älg, naturligtvis. Passade en stund nere vid Darrhaädno, men ingen älg uppenbarade sig.

Dimma vid Darrhaädno.
Rallarrosspegling efter Darrhaädno.
Den vattenregistrerade pegeln efter Kvikkjokksälven bryts snart helt sönder av islossningarna. Också denna bytte vi diagram på i början av 1980-talet. Själva apparaturen högst upp är bortmonterad.

I förrgår for jag iväg på en jakttur med båda döttrarna. Det var små odds med jaktlyckan, men roligt ändå. Först båttur som vanligt i vattenlandet.

Astrid har just lärt sig blåsa i en vägverksstolpe. Låter som ett elefantbröl!

I hela deltat pågår älgjakt mer eller mindre.

Information och/eller varning? Skylt på bron till Mierdekjávrre i Kvikkjokks delta.

Efter en kort vandring gjorde vi kaffeeld på en fin liten holme. Astrid var lyrisk över att få fri tillgång till tändstickorna.

Astrid eldar näver på löpande band.

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.

 

Riktig vårvinter i fjällen

Sitter här i Randijaur i regn och rusk och snön smälter snabbt på vallarna. Men det är ändå rejält vintrigt. Som en mer normal vårvinter från 1980-talet och bakåt.

Sol över Niják i Sarek

Annat var det i Vájssaluokta vid Stor Lule varifrån jag återvänt för tre dagar sedan och där vistats en hel vecka. Solen gassade från molnfri himmel mest hela tiden och det var oftast helt vindstilla. Jag kan inte säga att jag är direkt bortskämd med sådant sagolikt fjällväder. Jag fotograferade och filmade och hjälpte vännen Johannes Päiviö att lasta och klyva ved som sen transporterades till sommarens tältkåtaplatser vid kalvmärkningshagar i Badjelánnda.

Johannes Päiviö kör björkved till kalvmärkningshagen vid Skuolla i Badjelánnda

I Vájssa såg jag en ringduva den 5 maj och den 7:e dök en koltrasthanne upp. Vid Guvtjávrre, i översta björkskogen på sjöns sydvästra sida, syntes färska spår efter – en mård!

Mårdspår vid Guvtjávrre

Och under veckan såg jag spår efter minst fyra järvar. Efter en tur fram och tillbaks till Rijtsem såg jag två havsörnar vid ett nätutläggningshål ute på Áhkkájávrremagasinet. Viltrikt land, och mer lär det bli när lämlarna kommer igång. Om de nu gör det. Det var många år sedan det sista rejäla gnagaråret, men karaktäristiska spår visar att ett lämmelår kan vara på gång. Det var full vinter och skare i hela denna fjällvärld med få bartinade fläckar.

Rand med barmark vid Gisuris i Sarek

Om inte våren sätter fart fort blir det besvärligt för renarna som kommer vandrande från vinterbetet i skogarna att komma åt bete. Jag lämnade Vájssaluokta och körde över den förfärliga, av Vattenfall, förödda sjön.

Isvallar på Áhkkájávrre

Nu med lågt vatten i magasinet var det riktigt äckligt att ta sig fram, med sprickor och vallar överallt. Och öppet vatten där det porlade vatten mellan pölarna som innan regleringen. Med mig på skotern hade jag en hundvalp som jag fått av Johannes. En åtta veckors tik med lapphund och mycket vallhund i sig. Det ska bli spännande att se om hon duger till jakt. Kanske som bandhund? Redan nu visar hon i alla fall att hon kommer att bli en bra familjehund, och det är egentligen det viktigaste.

Åsa, Ráddna (vän) och dotter Astrid