Etikettarkiv: sápmi

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Familjen Oest i Randijaur!

David!
David!

Det var en smula overkligt att se dem dyka upp här på gårdsplanen, Malin, David, Greta och Inga Oest från Göteborg. Vanligen träffar man på denna fina familj på somrarna på Lingäll, Bokenäs: i gassande sol med salta bad. Nu Sábme och vinter och snö!

Greta skjutsar Nils.
Greta skjutsar Nils.
En tur till Uden i Randijar.
En tur till Udden i Randijaur.
Astrid hjälper lillebror.
Astrid hjälper lillebror.
Nils beredd på attack!
Nils beredd på attack!

_OR_2007
Vi funderar på att åka en tur till Kvikkjokk idag. Men det är grått och snöar, så utsikten lär vara nära nog obefintlig. Ska rösta om att vi istället härjar i en av de enorma snöhögarna, gör en gång och skickar in barnen så de får fortsätta perforera. Fler bilder från snölandet kommer!

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Samiska filmfestivalen Dellie maa visar Biebbmo

Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk, tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.
Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk,tidigare i oktober tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.

På lördag den 31 oktober åker jag och Greta Huuva till den samiska filmfestivalen Dellie maa i Dearna, Tärnaby.

Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.
Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.

Vi har blivit inbjudna av festivalens initiativtagare Oskar Östergren  för att berätta om min film Biebbmo – mat,tradition, trend som visas på söndag 12.30, se program.

Det ska bli roligt att berätta om filmen, att träffa Oskar och alla andra filmare och få möjlighet att se urfolksfilmer från hela världen.

Dolda samer

En förklaring till min vurm för skogen och lusten att skildra skog och skogsfolk kan vara att jag hittat rötter från den gamla skogssamiska Grans lappby. Att mormor var en Tuorda det har jag alltid vetat om, men att mormors far och min morfar hade släkt i Gran kände jag inte till.

Jag är långtifrån ensam om att få samer i släkten eliminerade ur minnet och ur historien. Efter många decennier av massiv statlig propaganda om samers underlägsenhet, av skallmätningar och flera samefientliga lagstiftningar, gjorde skam och rädsla att samiska arv var något alla höll tyst om.

Den svenska modellen för att utrota ett folk var nära att lyckas. Vad gäller skogssamerna är för övrigt alla skogssamebyar söder om nuvarande Malå sameby borta. Och Grans tidigare genuint skogssamiska lappby har konverterats till en fjällsameby.

Som Sverige ville ha det.

 

 

 

 

 

Kommentarer till Annie Lööf

Nedan följer NSD Lina Norberg Juusos intervju av Sveriges näringsminister Annie Lööf från den 21 januari 2014. Urbergsgruppens Tor L. Tuorda har sprängt in kommentarer  i texten nedan. Texten i sitt ursprungliga skick hittar du på: http://www.nsd.se/nyheter/nu-svarar-annie-loof-pa-gruvkritiken-8201913.aspx

Norrbotten. Sveriges gruvpolitik får kritik från flera håll.

– Svenska staten ställer sig sedan lång tid tillbaka positivt till etablering av gruvor i Sverige som skapar viktiga jobb i framförallt glesare delar av landet, säger Annie Lööf, näringsminister.

KOMMENTAR: Visst ger det jobb, men det är kortsiktiga engångsjobb som bygger på ändliga resurser, där framför allt pendlare får jobb – också från andra länder – inte lokalbefolkningen.

Det letas mineraler i känsliga naturområden. Ska vi ha gruvor där?

– En prospektering är en undersökning av vad som finns i marken. Ofta kan den göras från flygplan eller till fots av en geolog. Att vi ökar kunskapen om vad som finns i marken är bra.

KOMMENTAR: Vad är bra i att skapa framtida hot mot naturreservat, Natura 2000-områden och världsarv? Skyddade områden ska vara just skyddade, för kommande generationer, för forskningen, för framtiden. 50 % av alla hittills uppbrutna metaller används inte alls. Återbruk bör vara ledstjärnan i ett samhälle som ska kalla sig modernt, inte att spränga dagbrott i skyddade skogar och fjäll.

– Gällande faktiskt etablering av gruvor är det avgörande att de sker med så lite miljöpåverkan som möjligt. Därför finns Mark- och miljödomstolen som prövar alla ansökningar utifrån en av världens tuffaste miljölagstiftningar. I Nationalparker får ingen gruvverksamhet bedrivas.

KOMMENTAR: Att domstolen får gå in en gruvexploatering sist i en process som tagit flera år får att komma till bearbetningskoncession, ger ingen säkerhet för att beslutet blir seriöst. Mycket prestige och pengar har då hunnit plöjas ner i projektet vilket gör miljöprövningen och processen osäker.
Nationalparker är skyddade från undersökningsverksamhet och gruvbrytning, men det skyddet är inte starkt nog, vilket historien i många fall visat, som Stora Sjöfallet, magnesitbrytning mitt inne i Sarek, kalavverkning av kvadratkilometrar av tallurskog i Sareks södra del, med mera. 

Riksintressen ställs mot varandra i gruvfrågan – och i vissa fall har det bidragit till att samhällen upplever sig splittrade – vad har regeringen för ansvar i den frågan?

– I första hand är ansvaret delat mellan de som berörs, företag och kommun, och företag och andra lokala näringar. Staten har ett ansvar för regelverk, tillsyn och tillstånd via myndigheter. Under våren kommer vi att förtydliga kraven på arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Regeringen har det suveräna ansvaret för den minerallag som finns. Det är regeringens fel att samhällen är splittrade, att släktingar och grannar ställs mot varandra, att det florerar mordhot och hot om annat våld. Annie Lööf förminskar problemet och strör floskler omkring sig. Det är också regeringen som har prövat och vägt olika riksintressen mot varandra i till exempel Rönnbäcken utanför Tärnaby, där regeringen kom fram till att riksintresset mineralutvinning har företräde framför riksintresset rennäring.
I Kallak har Beowulf Minings prospekterande dotterföretag Jokkmokk Iron Mines brutit mot arbetsplaner ett flertal gånger utan att Bergsstaten agerat mot bolaget. Troligen blir det förtydligande som Lööf lovar ingenting annat än kosmetika. Det som behövs är att Minerallagen skrotas till förmån för moderna miljölagar, urfolksrätt, större lokalt inflytande, större lokalt ekonomiskt utbyte – en dekolonisering med andra ord.

Vill svenska staten öppna fler gruvor – eller föredrar ni att utländska / svenska företaget öppnar gruvor?

– Gruvnäringen är viktig för hela Sverige. Inte minst eftersom alla bolag, svenska som utländska, betalar svensk skatt och sociala avgifter. Fjorton av sexton gruvor ägs av svenska företag, men från statens sida fokuserar vi inte vilket land ägarna kommer från, utan på att verksamheten bedrivs enligt gällande svenska lagar och regler.

KOMMENTAR: En successiv tömning av ändliga resurser är inte en klok väg för att skapa jobb och välstånd. Det är ohållbart och saboterar framtida generationers möjligheter till matförsörjning i en giftfri natur och att själva kunna ägna sig åt skonsamt och småskaligt bergsbruk som i framtiden troligen bygger på betydligt miljövänligare tekniker. Också andra företag som skulle kunna blomstra istället, såsom rennäringsföretag, livsmedelsföretag och turismföretag, betalar skatt och sociala avgifter.

Rennäringen upplever att de lever under realt hot på grund av prospekteringar och gruvplaner på deras marker. Har rennäringen någon chans att överleva när jobb ställs mot jobb?

– Rennäringen har, och ska fortsatt ha, möjligheter att kunna utvecklas sida vid sida med gruv- och mineralnäringen. Vi ställer inte jobb mot jobb. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att gruv- och mineralnäringen tar drygt en halv promille av Sveriges yta i anspråk, medan renbetesområdet omfattar upp till halva Sveriges yta.

KOMMENTAR: Det är verkligen så att regeringen ställer jobb mot jobb. Inte bara vad gäller renskötseln, också förädlingsindustrin, jakten, fisket, turismen, med mera. Allt detta går inte att kombinera med storskalig gruvverksamhet, som i Kallaks fall ger ett 375 meter djupt, en kilometer brett och två-tre kilometer stort dagbrott, där sandmagasin, klarningsdammar, byggnader, vägar, deponier med berg som blivit över i processen (waste rock) upptar en yta på minst 1 500 hektar, där hela halvön där Kallak ligger, cirka en mil gånger sju kilometer blir allvarligt påverkad. Där byn Björkholmen, som ligger inom säkerhetzonen för sprängningarna, upphör att existera. Där ytvattnet längs Lule älv kommer att bli förgiftat och Luleå stads ytvattentäkt likaså. Där fisken från älven och sjöarna varigenom älven rinner blir oätlig. Där Bottenviken får en rejäl påspädning med en cocktail med gifter och näringsämnen, vilket ytterligare försämrar ett unikt innanhav som Sveriges regeringar i decennier sagt sig värna. Dessutom kommer Jokkmokks nu rena luftkvalitet att drastiskt påverkas. Detta gäller EN gruva. I Jokkmokk planeras det för ett tiotal. Utspritt över landet och med tanke på regeringens ambition om att det ska öppnas så många gruvor som möjligt så kommer miljoner kvadratkilometrar av land och vatten att påverkas. Troligen kommer hela Sveriges territorium att påverkas av gruvornas utsläpp i luft och vatten. Redan idag besudlas enorma arealer vatten och mark av utsläpp från pågående, men främst gamla gruvor. Därför är det ren lögn att säga att gruvnäringen bara tar upp en dryg halv promille av Sveriges yta. Och dessutom haltar jämförelsen. Olika företeelser kräver olika och påverkar olika. Gruvnäringen kräver vid en första anblick mindre areal, men förstör oerhört mycket, medan rennäringen kräver större areal och efterlämnar en minimal miljöpåverkan.

– Men gemensam utveckling sida vid sida kräver också en ömsesidig dialog och respekt tidigt i tillståndsprocesserna. Där kan regeringen bidra genom att skapa forum för dialog, och förbättra information och stöd till kommuner som jobbar tillsammans med gruvföretag lokalt. Därför har vi bland annat fattat beslut om vägledning i form av en handbok för kommuner och under detta året förtydligande av arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Om Annie Lööf menar allvar med vad hon säger bör både miljökonsekvensbeskrivningar och sociala konsekvensbeskrivningar ligga först i tillståndsprocessen. Och: En dialog sker mellan två likställda parter. Så länge Sábme är koloniserat och samerna underordnade kan aldrig någon dialog värd namnet genomföras. Vi har länge sett vad de så kallade samråden har inneburit inom skogsbruket – avverkningstakten har knappast minskat.

Sverige har en av världens mesta pro-gruvor politik- varför det?

– Samma skäl som gör Sverige attraktivt för gruvnäring gör oss attraktiva för de flesta sorters företagsetableringar. Svenskarna är välutbildade, vi har väl utbyggd infrastruktur och stabila institutioner. Det gör det attraktivt att etablera allt från miljöteknikföretag till gruvnäring i Sverige, vilket regeringen ser som positivt. Fler och växande företag skapar jobb och skatteintäkter för välfärden.

KOMMENTAR: Att Sverige är attraktivt för gruvnäring beror framför allt på att det är i princip gratis att skövla mineraler här, till skillnad från de flesta andra länder där avgifter och skatter gör att en betydande del av gruvbolagens vinster stannar i landet. När det blir ordentlig fart på den storskaliga gruvexploateringen som regeringen förespråkar, kommer endast de stora internationella gruvbolagen att ha de muskler som krävs för att etablera nya gruvor. Som företag från Kina vilka inte anställer någon svensk hur välutbildad denne än är. Hur Sverige ska få igen de miljarder landet plöjt ner i infrastruktur för att bädda för de stora företagens etableringar är en gåta.

Kritiken mot gruvpolitiken lyder bland annat att Sverige rear ut sina mineraltillgångar – men att lite stannar i landet vid eventuell gruvdrift?

– En mineraltillgång som är orörd i marken har lika lite ekonomiskt värde som en obyggd bilfabrik eller obyggd forskningsanläggning. Det är först när malm bryts och säljs som värdet över huvud taget uppstår. Och för att alls kunna bryta malm krävs ofta investeringar i mångmiljardklassen som ett bolag står för ur egen ficka. Mot bakgrund av att fjorton av sexton aktiva gruvbolag dessutom är att betrakta som svenska, näringen skapar viktiga jobb i glesbygd, och staten årligen får in omkring tolv miljarder kronor i skatteintäkter är det en kritik vi inte delar.

KOMMENTAR: De royalties staten nu får in från de nya bolagen som vill göra nya gruvor i landet är endast kring 500 kronor per vinstmiljon. De miljarder staten drar in kommer framför allt från det statliga drygt hundra år gamla LKAB. En mineraltillgång som är orörd i marken har kanske inte ett ekonomiskt värde i sig, men obruten mark har ett avgörande ekonomiskt värde för många människor, och ett överlevnadsvärde för andra arter. Värden som är omöjliga att sätta prislapp på.

Kan man fondera gruvpengar via skatt av gruvföretag för att se till att vinster kommer flera generationer till gagn?

– Trots att gruvnäringen är viktig lokalt i många delar av landet står den faktiskt för inte mer än en procent av Sveriges BNP. Det skulle vara ekonomiskt klokt att fondera medel om näringen hade stått för en mycket stor del av Sveriges ekonomiska värde och vi kunde vänta oss att näringen bara skulle existera under en kort period. Men gruvor har funnits i Sverige i mer än tusen år, och all tillgänglig geologisk kunskap pekar på att vi kommer att kunna fortsätta bryta malm i Sverige också långt efter vår livstid.

KOMMENTAR: Detta är ett intressant uttalande, då Lööfs egen chef, Fredrik Reinfeldt, sagt att gruvorna är för Sverige vad oljan är för Norge. Med Lööfs statement i denna artikel faller den jämförelsen platt. Och även om vi har mineraler i marken nog för att bryta långt efter vår livstid, så är det inte hållbart att öppna gruva efter gruva. Vill generationer ”långt efter vår livstid” leva i ett dött och förgiftat landskap? LKAB har över konjunkturerna kunnat satsa på nya nivåer i sina gruvor, nya anrikningsverk osv. Att följa en malmkropps vindlingar under jord har gått att göra eftersom LKAB haft skattebetalarna som ekonomisk bas, vilka i decennier byggt upp bolagets infrastruktur. Järnmalmen i LKAB’s gruvor räcker troligen i över hundra år till. Det är en helt annan sak med de koppar-, guld- och nickelgruvor som planeras. Det är storskaliga dagbrott med en livslängt på cirka 15-20 år. Inga nya underjordsgruvor blir verklighet eftersom de är för olönsamma.

LINA NORBERG JUUSO

LINA NORBERG JUUSO
Tack NSD och Lina Norberg Juuso för att ni skriver om gruvboomen.Det är dock hårresande att en näringsminister som har obegränsade möjligheter att skaffa sig kunskap ändå besitter så lite av den varan.

Det är förskräckligt att kommande generationer därför måste förlita sig på opinionsbildande ideellt arbetande människor. Och om de ideella arbetarna inte skriver i egna forum som det här, måste de bygga blockader och hota elda upp sig för att nå ut i de stora svenska medierna. Var fan är vi på väg?

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Tor Lundberg in frames

Förra veckan var jag mest framför kameran, något som kändes ovanligt och rätt så obekvämt. Åtminstone i början, men jag vande mig successivt och talade till slut till kameran under intervjuerna, tittade rakt in i frontlinsen där jag såg bländaren krympa och vidgas i min egen spegelbild. Den ytterst kompetente filmaren Kim Silfving skildrade mig från alla tänkbara vinklar. Det blev mängder med omtagningar och jag tvingades åka skidor efter samma spår gång på gång. Ena stunden var skidspetsarna i fokus, nästa ansiktet, senare vidare bilder med mycket landskap och detaljbilder och bilder från sidan. Jag riktade mången tack till de elva fot långa skidorna som Jokkmokks skicklige skidmakare Bo Östergren tillverkat. Som också är backningsbara med små brätten i ändarna – ett måste för Kims ständiga: ”kan du åka där igen” och  ”backa tillbaks fem meter”. Han strävade efter att få så många olika bilder och sekvenser som möjligt att klippa mellan – som egentligen visade samma sak, men ur skilda vinklar. Filmare Kim är också redigerare så han visste precis vad som krävs. Det var intressant att studera hur sekvenser med människor går att bygga upp. För min egen filmning är oftast naturen i fokus, så det var lärorika erfarenheter jag fick mig till livs. Nedanstående bilder är skärmdumpar från det filmade materialet.

Tor10 Tor8 Tor7 Tor6 Tor5 Tor3 Tor2 Tor1 Tor4 Tor9

 

sdcwdc

Vinter

Bra före i skogar och på isar, men Bievkkeguojkka har inte frusit ihop riktigt. Sanslös skillnad mot sommaren då tolv sarekglaciärer matar ett enormt, grönskimrande vattenflöde.

Funderar om de nu förmår ge forsen den minsta lilla gnutta slam från sig? Vattenflöde är det av värre art i Stuor Juleädno, åtminstone när Vattenfall av någon anledning släpper vatten genom Ligga kraftstation.

Får forskaren May-Britt Öhmans ord i huvudet. Hon har analyserat dammsäkerheten i framför allt Västerbotten och kan konstatera stora brister och låt-gå-mentalitet. Samma slappa inställning råder i Norrbotten. Vattenfall utreder Vattenfall, och på Länsstyrelsen finns inte nödvändig kompetens för de här frågorna. Varför måste det alltid ske en olycka innan seriösa insatser görs. Dammbrott sker hela tiden runt om i världen, också i grannlandet Finland där en gruvdamm i Talvivaara nu och för lång framtid läcker gifter, men tydligen tycker sig Sverige vara förskonade av någon gudomlig anledning. Jag passerade över dammen på väg till Utsi Ren på Västra Strand i Porjus där jag skulle filma hur en husbehovsslakt av ren går till. En pedagogisk och skicklig Per-Ola Utsi var i sitt esse. På stillbild fastnade dock Niila Jannok och Ol Duomma Utsi med en ren på varsin slaktbock.

Gruvlobbyn blir ännu starkare

Den enda vägens politik går ut på att se till att alla brytvärda mineraler som finns i framför allt Lappland hittas, sprängs lös, raffineras och säljs. Fort ska det gå. Helst under en generation – regeringens egen. Spelar ingen roll vad det kostar. Spelar ingen roll om utlänningar tar vinsterna. Spelar ingen roll hur naturen förstörs. Spelar ingen roll hur urfolket drabbas. Spelar ingen roll att kommande generationer får dras med skiten och själva ingenting får kvar att utvinna. De ändliga naturresurserna ska sättas sprätt på. Nu.

Den slösaktige Christina Lugnets sociala skyddsnät har fallit ut. Nu ska det slösas ännu mer för gruvnäringens bästa. De håller varann om ryggen makten, som vanligt. Läs Norrbottens-Kurirens artikel http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6553368 Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/fran-grand-hotel-till-gruvan_7515988.svd

Gruvlobbyn och den övertroende regeringen med SGU och Bergsstaten får tillökning. Kritiker och de som vill gå försiktigare fram med gruvorna får förlita sig på ideella krafter – så också kommande generationer. Det är så fel som någonting kan bli. Idag kommer en arkeolog för att ideellt inventera området kring Gállokjávrre, Kallak, där länsstyrelsens tidigare initierade undersökning slarvade. Gruvbolaget Beowulf Mining kartlägger här en enorm järnmalmskropp som de senare säljer till högstbjudande över hela världen. Köpare blir bolag från Kina, Australien, eller andra spekulanter.

Denna sjö, Gállokjávrre vid Björkholmen, kommer framtida gruvbolag att tömma för att komma åt järnmalmkroppen. Ett hån mot kommande generationer och urfolket som haft sitt skatteland här. Området ska inventeras ideellt av en arkeolog idag. (c) Tor Lundberg

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

Fåglar i Kvikkjokk

Nu har jag börjat fotografera och filma fåglar vid min gamla matningsplats i Kvikkjokk.

Grönfink

Speciellt intressant är att få bilder av arterna som lever hela året i gammelskogen, som lavskrika, lappmes, talltita.

Talltita
Lavskrika

Hoppas det ska bli ett bra material, framför allt till mina filmer.

Talgoxe
Grönfinkar

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld

Inlägget delvis uppdaterat den 5 november 2016.

Deltat, Kvikkjokks by och Bårdde i Sarek.

Kvikkjokk, eller Huhttán på lulesamiska, från den absurda epok från 1660 då svenska staten ville göra sig pengar på sitt annekterade område och bröt silverhaltig blymalm i nuvarande Badjelánnda och Sareks nationalparker vilken raffinerades i en smälthytta vid Gamájåhkå. Efter 40 års förlustbringande drift gjorde staten allt för att få nybyggare att bosätta sig i Kvikkjokk och nyttja silverbrukets uppbrutna slåttermarker. Nybyggarna slapp krigstjänst och erhöll 30 års skattefrihet.
Utvecklingen har gått från silverbrytning till en kort era av jordbruk/boskapsskötsel – till turism och sommarstugor. Kolonisering 3.0…

Kvikkjokks by och Tarradalen i väster.

Kvikkjokk och landet kring hela den övre delen av Lilla Lule älv har nu blivit rekreationsort för inte bara fjällvandrare utan också penningstarka sommarstuguägare och skoterfolk från hela Norrbotten. Det jungfruliga landet utan uppdämda vattendrag, skogsskövlingar eller gruvdrift lockar. Hygget norr om byn är dock ett undantag…
En stuga i den pittoreska fjällby betingar allt större inköpssummor och taxeringsvärdena på alla typer av stugor och tomter har ökat extremt mycket.  En och en halv miljon för en 48 kvm stor stuga på en tomt om knappt 800 kvadratmeter.
A8-regementet i Boden har via sin Kamratförening (och oss skattebetalare) byggt en stuganläggning för uthyrning till vem som helst. En oseriös konkurrens med de privata stugbyarna Kvikkjokks Turistservice, Årrenjarka Fjällby och Hellsten hotell som köpt anrika Kvikkjokks fjällstation. I början av 1980-talet ville Jokkmokks kommun med statens hjälp göra Kvikkjokk till Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärd. Slalombacke skulle byggas, en stugby, ett servicehus, husvagnsparkering, nya vägar, strandskoning, flytbryggor, vatten och avlopp, flygplats, och all annan infrastruktur som i sedvanlig teknokratisk ordning är kutym vad gäller all form av så kallad utveckling. Men när bybon Sture Danielsson hann före kommunens planer med att bygga en stugby, avslog politikerna hans bygglovsansökningar, förhalade hans ärenden, och uppträdde allmänt arrogant.

Ett naturvårdsområde skulle också inrättas, där endast privatägd mark skulle ingå (märkligt att inte en kvadratmeter av statens mark ansågs vara skyddsvärd). Byn byggnadsplanelades, vilket innebar att det i många fall blev grönområden mellan fastigheterna. Hus och bodar skulle flyttas. De stod för assymetriskt på marken tyckte lantmätaren, eller kanske de stod på annans mark, eller samfällighetens, eller ingens mark. I vissa lägen var det oklart om marker och ägarförhållanden, men det hade ändå fungerat i hundratals år. Nu skulle ansvarige lantmätare Per Hermansson fixa till det. Då bybornas hatbojekt, nu (2011) ordförande för Kvikkjokks samfällighetsförening – placerad på sin post av Naturvårdsverket vilka är de största markägarna. Vägen byggdes ett sextiotal meter väster om min stuga, stamfastigheten och alldeles nära min morbrors stuga (som för övrigt är såld). Breddad, rätad och extremt förhöjd blev resultatet i den EU-anpassade niten. Insynen till våra hus och tomter blev öppen för allsköns bilister. Morbror byggde ett högt staket/bullerplank, men det hjälpte föga. Staten exproprierade (tvångstinlöste) mark som min släkt ägt i hundratals år för att göra en parkeringsplats. Släkten fick 50 öre per kvadratmeter i ersättning. De sprängde sönder en vacker tallås där vi lekt som barn och samer i evinnerliga tider övernattat i kåtor och tält. Vägen skulle få rätt lutning, ju. Sedan anlade de själva parkeringsplatsen mitt i en fin myr. Denna fylldes naturligtvis igen med sprängmassorna från tallåsen. All så kallad utveckling skedde över kvikkjokkbornas huvuden. Visst behövdes insatser göras för att möta de enorma turistmassorna som politiker och tjänstemän hoppades på, men det hade kunnat göras mjukare. Och att vi bofasta fått vara delaktiga. 1982, när stakkäpparna stod för att markera vidden och höjden på parkeringsplatsen for jag runt på skoter och drog upp varenda en. Ny laddning käppar sattes ut, och jag gjorde om det hela. De sattes upp på nytt, men då ledsnade jag. De byggde sin parkeringsplats, som nu under högsäsong är fylld bara vid kanterna (se bilden). Myren med alla arter förstördes, och bäcken. Jag kan aldrig glömma när jag bar vatten från den lilla bäcken till mormor Signe och till mig själv. Eller när jag som liten lekte med grodorna, gjorde båtar av vedklabbar och balanserade på bron. Den tiden är för evigt borta.