Etikettarkiv: samiskhet

Exploateringssamer skapar oro

Det råder delade meningar om vem som har rätt att kalla sig same och få rösta i Sametinget. Vissa anser att det räcker med att uppfylla villkoren som sametingets politiker själva har utformat, vilka hittas på Sametingets hemsida:

För att bli upptagen i sameröstlängden ska du uppfylla två kriterier. Det ena är att du anser dig vara same. Det andra är att du på  något sätt gör sannolikt att du eller någon av dina föräldrar, eller någon av dina far- eller morföräldrar talade samiska i hemmet (bifoga gärna en förklaring). Om du har en förälder som blivit upptagen tidigare hänvisar du till denne istället.

Andra menar att svenskar kan ta sig in i röstlängden och att dessa varken förstår eller vill värna rennäringen. Det finns också de som rangordnar nya väljare utifrån deras dos sameblod. Andra anser att bara för att man är upptagen på röstlängden så är det inte något kvitto på att man är same. Ett av Sametingets partier, Sámiid Riikkabellodat/Samelandspartiet, vill att hela röstlängden ska omprövas därför att det där, enligt partiet, finns minst hundra ickesamer.

Jag tror inte på det förfaringssättet, eftersom det skapar obehagskänslor och osäkerhet hos väldigt många av de samer som finns i röstlängden och som i ryggmärgen faktiskt betraktar sig som samer. Vem går igenom nålsögat? Vem skulle undgå rensningen? Och att höra människor tala i termer av åttondelssamer är också rätt beklämmande. Var går gränsen för hur renrasig du ska vara för att räknas? Den samiska gruppen skulle reduceras rejält om det skulle krävas två helt samiska föräldrar för att avkommorna skulle få kalla sig samer. Det skulle i alla fall inte råda platsbrist på sameskolorna och de samiska förskolorna.

Men det är ju det här med balansgången mellan kvalitet och kvantitet. Det finns de som säger att ju fler vi blir desto bättre. Är vi många blir vi starkare. Och så finns det de som säger att det kryllar av svenskar i röstlängden och att icke-samiska värderingar och människor utan samiska kunskaper riskerar ta över. Båda går att förstå. Båda har rätt. Båda har fel. Och som vanligt finns det en svårighet i att avgöra vad som är samiska värderingar och vem som ska få definiera det. Och fjärmningen från grundläggande samiska värderingar, i alla fall omsatt i praktisk handling, vågar jag nog påstå finns i alla samiska grupperingar. Det finns gott om plats för självrannsakan i det fallet. Hos oss alla.

Rykten färdas snabbt i den här världen. Jag var till Jåhkåmåhkke och röstade i söndags. Då fick jag höra att han hade varit där, du vet, han som lät hugga gammelskogen där borta vid tjärnen där vinterbetet var så fint. Och hon, hon som är gift med den där killen som fann sina samiska rötter för några år sedan och jobbar åt Vattenfall. Och så den där återvändaren som plötsligt ska frälsa oss med den klokskap denne tillägnat sig under decennier i Stockholm. För att inte tala om den där, han som tycker att en gruva i Gállok vore en superb form av tillväxt och utveckling. Det är inte svårt att känna oro för de här personernas syften.

De här, jag kallar dem lite slarvigt för exploateringssamerna, vållar bekymmer och funderingar för många av oss andra.
Exploateringssamerna, som låter sig registreras av skäl som att de ”minsann är minst lika mycket lapp som den där och den där”, är kanske allra jobbigast för oss som inte finns inom samebyns stängsel, men som faktiskt tror på och försöker efterleva, ja till och med slåss för, någon form av samiska grundvärderingar, där människan är i hyfsad samklang med den natur hon lever av. När vi för fram önskemål om att till exempel få ta del av den samiska rätten till jakt och fiske, att färdas på de marker där också våra förfäder färdades en generation eller två tillbaka  och ta ved eller slöjdämnen, så riskerar vi obönhörligen att klumpas ihop med exploateringssamerna: ”Hen är ju schysst, men om vi ger hen rättigheter, så måste vi ju också ge den där, så för säkerhets skull säger vi nej till alla.”

Lösningen på dilemmat har jag inte. Jag önskar dock att alla vi som känner starka band till och har ett stort ansvar för markerna, vi som lever av och nära naturen, står upp för det vi tror på. Att vi funderar på om vi kan bli ännu bättre på att leva som vi lär. Att vi med ömsesidig respekt ser varandra som en del av samma ursprung och en del av samma framtid. Då kanske det bidrar till någon form av självsanering där exploateringssamerna antingen omvänds eller helt enkelt inte hittar någon plats. Då kanske Sametingets tunga kan bli mindre kluven när den ska formulera sina krav gentemot kolonialmakten.

PS. Exploateringssamer finns dessvärre inom alla läger i den samiska gruppen.

 

 

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”