Det råder delade meningar om vem som har rätt att kalla sig same och få rösta i Sametinget. Vissa anser att det räcker med att uppfylla villkoren som sametingets politiker själva har utformat, vilka hittas på Sametingets hemsida:
För att bli upptagen i sameröstlängden ska du uppfylla två kriterier. Det ena är att du anser dig vara same. Det andra är att du på något sätt gör sannolikt att du eller någon av dina föräldrar, eller någon av dina far- eller morföräldrar talade samiska i hemmet (bifoga gärna en förklaring). Om du har en förälder som blivit upptagen tidigare hänvisar du till denne istället.
Andra menar att svenskar kan ta sig in i röstlängden och att dessa varken förstår eller vill värna rennäringen. Det finns också de som rangordnar nya väljare utifrån deras dos sameblod. Andra anser att bara för att man är upptagen på röstlängden så är det inte något kvitto på att man är same. Ett av Sametingets partier, Sámiid Riikkabellodat/Samelandspartiet, vill att hela röstlängden ska omprövas därför att det där, enligt partiet, finns minst hundra ickesamer.
Jag tror inte på det förfaringssättet, eftersom det skapar obehagskänslor och osäkerhet hos väldigt många av de samer som finns i röstlängden och som i ryggmärgen faktiskt betraktar sig som samer. Vem går igenom nålsögat? Vem skulle undgå rensningen? Och att höra människor tala i termer av åttondelssamer är också rätt beklämmande. Var går gränsen för hur renrasig du ska vara för att räknas? Den samiska gruppen skulle reduceras rejält om det skulle krävas två helt samiska föräldrar för att avkommorna skulle få kalla sig samer. Det skulle i alla fall inte råda platsbrist på sameskolorna och de samiska förskolorna.
Men det är ju det här med balansgången mellan kvalitet och kvantitet. Det finns de som säger att ju fler vi blir desto bättre. Är vi många blir vi starkare. Och så finns det de som säger att det kryllar av svenskar i röstlängden och att icke-samiska värderingar och människor utan samiska kunskaper riskerar ta över. Båda går att förstå. Båda har rätt. Båda har fel. Och som vanligt finns det en svårighet i att avgöra vad som är samiska värderingar och vem som ska få definiera det. Och fjärmningen från grundläggande samiska värderingar, i alla fall omsatt i praktisk handling, vågar jag nog påstå finns i alla samiska grupperingar. Det finns gott om plats för självrannsakan i det fallet. Hos oss alla.
Rykten färdas snabbt i den här världen. Jag var till Jåhkåmåhkke och röstade i söndags. Då fick jag höra att han hade varit där, du vet, han som lät hugga gammelskogen där borta vid tjärnen där vinterbetet var så fint. Och hon, hon som är gift med den där killen som fann sina samiska rötter för några år sedan och jobbar åt Vattenfall. Och så den där återvändaren som plötsligt ska frälsa oss med den klokskap denne tillägnat sig under decennier i Stockholm. För att inte tala om den där, han som tycker att en gruva i Gállok vore en superb form av tillväxt och utveckling. Det är inte svårt att känna oro för de här personernas syften.
De här, jag kallar dem lite slarvigt för exploateringssamerna, vållar bekymmer och funderingar för många av oss andra.
Exploateringssamerna, som låter sig registreras av skäl som att de ”minsann är minst lika mycket lapp som den där och den där”, är kanske allra jobbigast för oss som inte finns inom samebyns stängsel, men som faktiskt tror på och försöker efterleva, ja till och med slåss för, någon form av samiska grundvärderingar, där människan är i hyfsad samklang med den natur hon lever av. När vi för fram önskemål om att till exempel få ta del av den samiska rätten till jakt och fiske, att färdas på de marker där också våra förfäder färdades en generation eller två tillbaka och ta ved eller slöjdämnen, så riskerar vi obönhörligen att klumpas ihop med exploateringssamerna: ”Hen är ju schysst, men om vi ger hen rättigheter, så måste vi ju också ge den där, så för säkerhets skull säger vi nej till alla.”
Lösningen på dilemmat har jag inte. Jag önskar dock att alla vi som känner starka band till och har ett stort ansvar för markerna, vi som lever av och nära naturen, står upp för det vi tror på. Att vi funderar på om vi kan bli ännu bättre på att leva som vi lär. Att vi med ömsesidig respekt ser varandra som en del av samma ursprung och en del av samma framtid. Då kanske det bidrar till någon form av självsanering där exploateringssamerna antingen omvänds eller helt enkelt inte hittar någon plats. Då kanske Sametingets tunga kan bli mindre kluven när den ska formulera sina krav gentemot kolonialmakten.
PS. Exploateringssamer finns dessvärre inom alla läger i den samiska gruppen.
