Etikettarkiv: samisk

Konsekvenser av renbeteslagen 1928


På Rasbiologiska institutets
fotosamling med avbildade samer skrollar jag förbi ansikte efter ansikte. Lappar i Karesuando, lappar i Jokkmokk, lappar i Jämtland.

På nätet presenteras långtifrån alla de tusentals samer som rasbiologerna avbildat, men där finns ändå tillräckligt många för att man ska få en uppfattning om vidden av den fotografiska rasism som staten ägnade sig åt.

Jag skrollar vidare över bilderna i katalogen Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1918-1929: Unga samer, gamla samer, barn. Samer utan gábdde, kolt, och samer med. Vissa män med slickad frisyr som vore håret insmetat med brylkräm, andra har mössa på sig på de prydliga svartvita bilderna. Knappt någon bär några konstfärdiga sliehpá, barmkläden, utan oftast har de bara en skjorta eller sjal under.

Kvinnorna bär enkla barmkläden – inget tenn, knappt någon brodyr. Blickarna som möter mig är antingen nollställda eller trotsiga. Alla bilder jag hittar visar påklädda samer. Funderar på om de är tagna före eller efter att fotoobjekten tvingats klä av sig för att rasisterna skulle få sitt perversa lystmäte stillat, eller om det digitaliserade arkivet månne censurerats?

Fotografierna andas kränkning. Eller är det bara jag, som nu i efterhand, vet att det var ett massövergrepp som pågick, som tolkar det så? Jag känner sorg, och ilska.

Jag fortsätter nedåt i samlingen och en ung man framträder som bryter av vemodet. Förvisso stirrar också han stint in i kameran, men hans sliehppá är högst ovanlig. I min tolkning signalerar den obstinat motstånd. ”A 1928 A” står det med tecknens kanter fastsydda av vitgjort renskinn mot mörk tygbotten.

Jag blir glad, och tagen. Kan det vara en manifestation, en protest? Men vem är han? Var bodde han?


Alla bilder i den rasbiologiska digitaliserade samlingen är endast döpta med nummer. Där finns inga namn, inga orter, allt är anonymiserat. För rasisterna räcker det att veta vilken region samerna kom ifrån. Inte vilken sijdda eller lappby de tillhörde.

För att få klarhet gjorde jag ett kort inlägg på min blogg kvikkjokk.nu där jag lade upp en skärmdump av ynglingen med sitt budskap. Fråga Östen Nägga! var det svar jag fick.

Östen jobbar på Jokkmokks ridklubb, så det var en enkel sak att fara dit och fråga honom. Jag visar Östen en fotoutskrift av ynglingen.

Det där är Mikkel Anders Nilsson Kuoljok, min mormors bror, utbrister han utan betänketid. Han föddes under fjället Áhppagis och livnärde sig som fiskare i Granudden i Storlule och hade getter, kor, får och häst. På vintrarna körde han timmer med hästen och så fraktade han material till Suorva åt Vattenfall. Mikkel var flitig och fysiskt stark. Alla stenbumlingar som han rullat bort från ängarna. Det är imponerande! utbrister han.


Mikkel ordnade fint för sig i Granudden med sitt småbruk, där också pälsviltsjakt var en viktig del av försörjningen.

De levde ett gott liv. Det var ju självhushåll och inkomsterna var inte så stora, men man hade djur, fisk och kunde jaga vilt. På marknaden var det skinn av järvar, hermeliner, rävar och ibland någon varg som kunde säljas, berättar Östen.

Visste du om att rasbiologerna fotograferat din släkting?

Det pratades aldrig om det. Det här är en nyhet för mig. Men egentligen borde det inte vara nån nyhet, för många blev undersökta och skallmätta på den tiden. Det var dåtidens sätt att se på människor. Då var det helt normalt, för de hade ju överheten med präster och landfiskaler. Hade en länsman sagt åt dem att hoppa i sjön så hade de säkert gjort det, säger Östen.

Har du träffat Mikkel?

Ja, han dog 1970. Jag var mycket väl bekant med honom. Han var pratsam och troende. På den tiden var laestadianismen stark. På bönemötena var han tolk från svenskan till samiskan. Jag minns bönemötena i Tjieŋalluokta. De tog en hel vecka och det kom en massa båtar från luspen och uppåt efter Storlule, säger Östen.

Mikkel var 25 år gammal när han 1929 blev fotograferad av rasbiologerna. Samma år som den nya lagen började verka.

När han sitter där på pallen i gábdde med sin nygjorda sliehppá, där solen strilar in från ett fönster till vänster, där fotografen bakom kamerans svarta skynke instruerar honom att se åt vänster, se åt höger, titta rakt fram, vända sig till vänster, visste troligen Mikkel vilka konsekvenser den nya renbeteslagen skulle få för honom.

Statens mål var att renodla samerna och detaljstyra renskötseln in i minsta detalj. I lagens 44§, Om hållande av getter, står bland annat:

”Å kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.”

1928 års renbeteslag slog fast att endast medlemmar i lappbyar fick bedriva renskötsel.

I och med att han inte var en aktiv renskötare så blev han automatiskt utanför. Mikkel hade renar, men inte så många. Hans föräldrar blev gamla och deras renhjordar krympte, för det var nödår som tog kål på en hel del renar. Efter det så blev de bofasta i Guossenjargga. Det var också fler som stannade och blev bofasta, berättar Östen.

Medlemskapet i lappbyn gav också andra rättigheter. Till skillnad från sina renskötande kusiner fick Mikkel inte längre fiska i de sjöar hans släkt brukat i eoner av tid, inte hugga ved där det var som lämpligast, inte ta timmer för byggnadsbehov, inte jaga där viltet oftast brukade uppehålla sig, inte heller själv få bestämma över de fåtaliga renar han fortfarande ägde.

Mikkel fick inte ens hugga ämnen där de lättast gick att hitta för att slöjda kosor och knivskaft. Han fick endast ta hässjevirke, ved och timmer på en yta av cirka 400×900 meter, på den lilla fjällägenhet han fått ärva.

Fjällägenheterna avskaffades, berättar Östen. Istället är det nu som en tomt, med samma rättigheter som på 1920-talet. Jag betalar 800 kronor per år i arrende. Man har ju funderat på att det är konstigt att det är gammal samisk mark, varför ska man behöva betala för det?

Lappfogden och länsstyrelsen ansåg inte att Mikkel ägnade sig åt äkta samiska sysslor, så uteslutningen ur Sirkas lappby, som samebyn då hette, var permanent.

Enligt lagen kunde han aldrig komma tillbaks till lappbyn, och barnen kunde inte heller komma tillbaks. Förutsättningen var att söka medlemskap i samebyn, men det fick de i regel inte, säger Östen.

Enligt svensk sedvanligt smidig och finurlig modell, som ofta praktiseras när det gäller känsliga saker, anges inte rakt ut vilka konsekvenser lagen fick för de samer som kastades ut ur gemenskapen.

Under allmänna bestämmelser står i lagens inledning 1§, punkt 2:

”Rätt till renskötsel infattar befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp, som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 14§ 2 mom. sägs.”

14§ handlar endast om skötesrenar:

1. ”Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp, …”

2. ”Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sin hemvist inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugo renar för hushåll, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavare obehaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill äro, ett högre antal, dock ej över ett hundra.”

Alla andra rättigheter och möjligheter för samer att kunna leva och verka i den forna lappbyn gick därmed upp i rök och kvinnornas status skulle komma likna den som rådde i majoritetssamhället:

”Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig;…”

Mikkel var politiskt
intresserad, men inte engagerad i någon politisk rörelse.


Han brukade följa de politiska debatterna på radion mellan Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Men någon samepolitik fanns inte på den tiden. På årsmötena i lappbyarna fanns lappfogden som ordförande och överheten själv, berättar Östen.

Mikkel bodde kvar i Grandudden tillsammans med sin syster och systerdotter ända till 1969 då hans syster Stina gick bort. Året efteråt beslutade de att flytta till Jokkmokk, där Mikkel dog i en hjärtinfarkt samma år.

Och Östen, han har Mikkel Anders sliehppá i sin ägo. Jag frågar om jag kan få se den.
Javisst, säger han och öppnar ett skåp och tar fram den.

Jag förklarar att jag gärna skulle vilja få bilder av barmklädet, men det är regnigt och grått ute så jag frågar Östen om jag får låna hem den tills det blir bättre väder. Det får jag.

Det är en mäktig känsla att knyta skinnremmarna bakom nacken och känna Mikkels sliehppá spänna över halsen.

Men vad har A:na i början och slutet av 1928 för betydelse? Spekulerar om det första a:et betyder Anders och sista a:et också Anders? Vill han säga att han är samma sábme oavsett vad staten hittar på. Att han minsann tänker leva precis som han alltid har gjort oavsett vilka lagar som påtvingas honom? Eller vill han säga att det finns en Anders före 1928 och en efter? Att Anders före 1928 fick vara same på ungefär samma villkor som andra samer, medan Anders efter 1928 miste sina rättigheter och möjligheter som same, och i lagens ögon blev som vilken svensk som helst?

Nästa gång jag startar motorsågen och sågar bort en björkvril i den skog som staten betraktar som sin, gör jag mig skyldig till brott enligt kolonialmakten Sveriges lag. Då ska jag tänka på Mikkel Anders Nilsson Kuoljok och andra samer, som på olika sätt fortsatt att vara samer, alldeles oavsett vad staten har hittat på.

Tor Tuorda

Randijaur den 25 oktober 2017

Källor:
Östen Nägga, muntliga uppgifter, sommaren 2017.
Det rasbiologiska institutets fotoarkiv.

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; given Stockholms slott den 18 juli 1928.
(Cramér o. Prawitz 1970, s. 151-178)

Renbeteslagen 1928 (PDF 15 mb för nedladdning)

Texten är planerad för publicering i kommande akademiska antologi med arbetsnamnet:  Åvdåsvásstádus: Ansvar, avkolonialisering, helande – rasbiologi, rasism, avbildade samer, samiska kvarlevor och vägar till upprättelse och självförtroende (Redaktörer: May-Britt Öhman, Eva Forsgren och Moa-Sara Marakatt).

 

Hårdare klimat för samer i Jokkmokk


I världen, Europa och Sverige hårdnar attityden mot minoriteter och mångfald. Detta gäller också i en liten inlandskommun i Norrbotten. Vi vill med det här debattinlägget visa hur ett kolonialt, rasistiskt präglat arv förvaltas av en samtida kommunledning på ett sätt som påverkar hela den samiska kulturen i ett av dess starkaste fästen: Jokkmokk. Nedan följer några exempel på hur kommunledningen i Jokkmokk (S+V) marginaliserar samiskt inflytande och möjligheter för samer att försörja sig på traditionella näringar.

2012 lade Jokkmokks före detta kommunalråd Anna Hövenmark (V) lade tillsammans med Samernas väls Karin Vannar en motion om att Jokkmokks kommun symboliskt skulle ratificera konventionen ILO 169 om urfolkens rättigheter. Detta som en markering om var Jokkmokks kommun står i urfolksfrågan. Socialdemokraterna i Jokkmokk och den vänsterpartist som numera ingår i kommunledningen vill inte göra ett sådant statement. De vill inte svara ja eller nej, utan menar att motionen ska anses besvarad. Svaret är i princip en wikipediapost om vad ILO169 är. Jokkmokks kommun går miste om chansen att göra skillnad, att sända ut tydliga signaler till Sveriges regering att underteckna ILO 169.

Kommunens ställningstagande blir dock logiskt med tanke på hur ledningen ser på markanvändningsfrågor – de frågor som är grundbulten i den samiska kulturen. Just nu pågår ett arbete med att utveckla infrastruktur som ska gynna entreprenörer inom besöksnäringen i det som kallas Skogslandet sydöst, i praktiken området mellan Goabddális-Muorjek-Jåhkåmåhkke, ett område ungefär lika stort som Öland och helt avgörande för renskötselns vinterbete. I dialog med föreningar och entreprenörer är målet att skapa förutsättningar för skoterkörning, hundspannsverksamhet och skidåkning som länkar orterna samman. I det här arbetet har den samlade politiska oppositionen i kommunstyrelsen krävt att särskild hänsyn ska tas till berörda markägare och samebyar i området. Vid en omröstning förlorade oppositionen, varför beslutet nu endast sträcker sig till att dialog ska föras med ”övriga parter”.

Under de senaste året har också kommunledningens inställning till naturreservatsbildningar av biologiskt värdefull äldre skog blivit tydlig. Vid samtliga tillfällen då länsstyrelsens förslag till reservatsbildningar har behandlats av kommunstyrelsen har den politiska majoriteten yttrat sig i kraftigt negativa ordalag. Motiveringen har varit att nog stora områden redan är skyddade och att naturreservat hämmar utvecklingen i Jokkmokks kommun samt inverkar på det rörliga friluftslivet. Sanningen är att det storskaliga industriskogsbruket avverkar i hög takt i Jokkmokks kommun. Det innebär inte bara att för renskötseln viktiga betesmarker skövlas, utan också att ett helt samiskt kulturlandskap ödeläggs, vare sig detta kulturlandskap har brukats av renskötande eller icke renskötande samer. Dessutom är uppfattningen att reservaten skulle inskränka möjligheterna till jakt och rörligt friluftsliv helt felaktig.

Inom Jokkmokks kommuns gränser verkar Sveriges största sameby, Sirges. När samebyn i våras ansökte om att avlysa ett område från skotertrafik under en ovanligt lång period, berodde det på en mycket svår betesvinter. Jokkmokks kommunalråd beslutade på delegation att förlägga skoterförbudstiden till efter påsklovet, sannolikt för att inte störa skoterturismen. Samebyn överklagade beslutet, en överklagan som via kommunen skulle gå vidare till miljödepartementet. Först två månader senare skickades överklagan vidare till regeringen. Eftersom att ärendet inte längre var aktuellt avslog regerigen överklagan men påpekade också att ”det är av yttersta vikt att kommunen rättidsprövar och översänder ärenden till regeringen så snart som möjligt så att den som klagar har en reell möjlighet att få sin talan prövad.” Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) talar gärna om rättssäkerhet. Det begreppet tycks inte omfatta den samiska befolkningen i kommunen.

Lägg till exemplen ovan det i massmedia redan omtalade föreslaget från kommunledningen, att flytta över ansvaret för förvaltningen av världsarvet Laponia på staten, och fram träder ett tydligt mönster av vad vi menar utgör en strukturellt grundad rasism. Den samiska befolkningen i Jokkmokk upplever sig alltmer trängd av lokalpolitiska motgångar, där frågan om gruvdrift i Gállok/Kallak bara utgör en knivskarp topp på ett isberg. I den upplevelsen blir kommunens satsning på ett samiskt litteraturcentrum, kommunens del i Ájtte museum och Samernas utbildningscentrum mer ett spel för gallerierna och ett sätt att skaffa sig alibi, samtidigt som man arbetar för storskaliga exploateringar av markerna, såsom gruvdrift och skogsbruk. Dessutom underlättar kommunen för en enorm expansion av fritidshus i fjällnära områden med ökade störningar för djur, natur och samiska näringar. På ett systematiskt sätt bidrar Jokkmokks kommun till att slå undan grundförutsättningarna för den samiska kulturen, nämligen att leva med, av och på marker som håller ända in i en avlägsen framtid. I tider då Jokkmokks befolkning minskar kommer den samiska andelen av invånarna sannolikt att öka. Det är med stor oro och rädsla vi ser att kommunledningen i en liten samiskt präglad inlandskommun nu konsekvent fattar beslut som påverkar samiska barn och ungdomars möjligheter att leva på sina marker i framtiden.

Sylva Blind, ordförande i Jokkmokks sameförening

Anders Sunna, konstnär

Lena Viltok, duodjár/slöjdare

Tor Tuorda, Julevsámega lulesamisk förening

Karin Kuoljok, renskötare Sirges sameby

Åsa Lindstrand, chefredaktör tidningen Samefolket

Henrik Blind, renägare Tuorpon sameby

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Exploateringssamer skapar oro

Det råder delade meningar om vem som har rätt att kalla sig same och få rösta i Sametinget. Vissa anser att det räcker med att uppfylla villkoren som sametingets politiker själva har utformat, vilka hittas på Sametingets hemsida:

För att bli upptagen i sameröstlängden ska du uppfylla två kriterier. Det ena är att du anser dig vara same. Det andra är att du på  något sätt gör sannolikt att du eller någon av dina föräldrar, eller någon av dina far- eller morföräldrar talade samiska i hemmet (bifoga gärna en förklaring). Om du har en förälder som blivit upptagen tidigare hänvisar du till denne istället.

Andra menar att svenskar kan ta sig in i röstlängden och att dessa varken förstår eller vill värna rennäringen. Det finns också de som rangordnar nya väljare utifrån deras dos sameblod. Andra anser att bara för att man är upptagen på röstlängden så är det inte något kvitto på att man är same. Ett av Sametingets partier, Sámiid Riikkabellodat/Samelandspartiet, vill att hela röstlängden ska omprövas därför att det där, enligt partiet, finns minst hundra ickesamer.

Jag tror inte på det förfaringssättet, eftersom det skapar obehagskänslor och osäkerhet hos väldigt många av de samer som finns i röstlängden och som i ryggmärgen faktiskt betraktar sig som samer. Vem går igenom nålsögat? Vem skulle undgå rensningen? Och att höra människor tala i termer av åttondelssamer är också rätt beklämmande. Var går gränsen för hur renrasig du ska vara för att räknas? Den samiska gruppen skulle reduceras rejält om det skulle krävas två helt samiska föräldrar för att avkommorna skulle få kalla sig samer. Det skulle i alla fall inte råda platsbrist på sameskolorna och de samiska förskolorna.

Men det är ju det här med balansgången mellan kvalitet och kvantitet. Det finns de som säger att ju fler vi blir desto bättre. Är vi många blir vi starkare. Och så finns det de som säger att det kryllar av svenskar i röstlängden och att icke-samiska värderingar och människor utan samiska kunskaper riskerar ta över. Båda går att förstå. Båda har rätt. Båda har fel. Och som vanligt finns det en svårighet i att avgöra vad som är samiska värderingar och vem som ska få definiera det. Och fjärmningen från grundläggande samiska värderingar, i alla fall omsatt i praktisk handling, vågar jag nog påstå finns i alla samiska grupperingar. Det finns gott om plats för självrannsakan i det fallet. Hos oss alla.

Rykten färdas snabbt i den här världen. Jag var till Jåhkåmåhkke och röstade i söndags. Då fick jag höra att han hade varit där, du vet, han som lät hugga gammelskogen där borta vid tjärnen där vinterbetet var så fint. Och hon, hon som är gift med den där killen som fann sina samiska rötter för några år sedan och jobbar åt Vattenfall. Och så den där återvändaren som plötsligt ska frälsa oss med den klokskap denne tillägnat sig under decennier i Stockholm. För att inte tala om den där, han som tycker att en gruva i Gállok vore en superb form av tillväxt och utveckling. Det är inte svårt att känna oro för de här personernas syften.

De här, jag kallar dem lite slarvigt för exploateringssamerna, vållar bekymmer och funderingar för många av oss andra.
Exploateringssamerna, som låter sig registreras av skäl som att de ”minsann är minst lika mycket lapp som den där och den där”, är kanske allra jobbigast för oss som inte finns inom samebyns stängsel, men som faktiskt tror på och försöker efterleva, ja till och med slåss för, någon form av samiska grundvärderingar, där människan är i hyfsad samklang med den natur hon lever av. När vi för fram önskemål om att till exempel få ta del av den samiska rätten till jakt och fiske, att färdas på de marker där också våra förfäder färdades en generation eller två tillbaka  och ta ved eller slöjdämnen, så riskerar vi obönhörligen att klumpas ihop med exploateringssamerna: ”Hen är ju schysst, men om vi ger hen rättigheter, så måste vi ju också ge den där, så för säkerhets skull säger vi nej till alla.”

Lösningen på dilemmat har jag inte. Jag önskar dock att alla vi som känner starka band till och har ett stort ansvar för markerna, vi som lever av och nära naturen, står upp för det vi tror på. Att vi funderar på om vi kan bli ännu bättre på att leva som vi lär. Att vi med ömsesidig respekt ser varandra som en del av samma ursprung och en del av samma framtid. Då kanske det bidrar till någon form av självsanering där exploateringssamerna antingen omvänds eller helt enkelt inte hittar någon plats. Då kanske Sametingets tunga kan bli mindre kluven när den ska formulera sina krav gentemot kolonialmakten.

PS. Exploateringssamer finns dessvärre inom alla läger i den samiska gruppen.

 

 

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?

100-årsfirande av samernas första landsmöte i Trondheim

Nu, på samernas nationaldag, börjar 100-årsfirandet av det första gemensamma samiska landsmötet som hölls i Tråante/Trondheim den 6 februari 1917.
Sambo Åsa är där för att bevaka jubileet för tidningen Samefolket. Till hjälp för att mata ut fylliga och rappa Instagram, med mera, har hon Henrik Blind. Finns nog ingen lämpligare person för att fylla den uppgiften 🙂

Samefolket på Instagram.
Läs om pionjären Elsa Laula.

Program för landsdagarna i Tråante 5-12 februari hittar ni här.

Tänker tillbaks på 2014 då jag och familjen besökte Tråante, Trondheim. Då stod den mäktiga katedralen i fokus.

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Skidbedrift med tjurvedsskidor och vargspjut

"Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström." (i blyerts på baksidan av kopian) Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa
”Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström.” (i blyerts på baksidan av kopian)
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa

Just innan skidturen på grönlandsisen 1883. Jokkmokkssamerna Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa. Jag har sett denna bild många gånger förut, men aldrig analyserat den som nu.

Bägge två har korta och för den tiden rätt smala skidor. Mest troligt är de hemmagjorda av biŋál (lulesamiska), hård tjärved från tall eller gran. Såna skidor användes om det var skare. Vanliga björkskidor hade slitits sönder bara efter några mil, men de här herrarna hade 46 att tillryggalägga. Men de visste de inte då de stod uppställda för fotografering inför starten. De åkte in i det okända.

Pavva Lasse står närmast kameran. Min vän Roland Jatko har i en kommentar till detta inlägg konstaterat att Pavva Lasses vänstra skidspets är avbruten. Biŋál-skidor är hårda och sköra när de är torra. Troligen har skadan uppkommit under resan. Inte roligt att starta med en sån skida…

Bindningarna är vad de var vana vid. Enkla ölor, tåremmar, runt skorna. Skorna ser ut att vara av skohö (starr) välstoppade nuvtaga, bällingskor gjorda av hårbeklädda skinn från renens underben.

De båda männen är också utrustade med hattar. Högsta mode vid denna tid, har jag kunnat konstatera på en mängd bilder av lulesamer som finns bevarade. De är klädda i kolt. Vad de har på benen är svårt att avgöra. De har också varsin liten vuossa, ryggsäck, mest troligt gjord i renskinn och bär någon typ av solglasögon för att skydda ögonen för det totalvita landskap som väntar de kommande 57 timmarna.

Vad Pavva Lasse har för vitt bröstet vet jag inte. Roland trodde vidare att detta var en skada på själva glasplåten, och den verkar vara den mest sannolika förklaringen.

Det smått otroliga med hela utrustningen är att skidåkarna verkar ha varsitt vargspjut i sina högra händer, vilken tjänar som en andra stav. Troligen har de med sig detta vapen för att kunna freda sig mot eventuella isbjörnar. Ett regelrätt björnspjut hade varit alldeles för stort och klumpigt att ta med sig. Annars var dessa renskötare och jägare vana vid att åka skidor med bara en stav. Detta har alltid förbryllat mig när jag sett denna bild. Varför två stavar? Men som sagt, den andra staven är nog ett spjut.

Pavva Lasse verkar för övrigt ha en övernaturligt rak och smal vänsterstav. Kan det vara en issond, stativ för något instrument, eller dylikt, gjord i metall?

Om Pavva Lasse Tuorda hade en eller två stavar när han åkte Nordenskiöldsloppet, vet jag inte. Jag är tacksam för svar på den frågan och synpunkter i övrigt.

Den som vill fördjupa sig mer om historiken kring loppet som startar klockan 06.00 i Purkijaur imorgon, kan göra det på Nordenskiöldsloppets hemsida.

Inlägget redigerat den 9 april. Imorgon dokumenterar jag starten på denna historiska händelse med stillbilder och film. Tack till försående kollega på ungdomsboendet som numera är min vanliga arbetsplats, som tar öve ett par timmar så jag kan fara till Purkijaur.

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

Tack Sametinget!


Sametinget bildades 1993
. Utan reell makt förvisso, mest bara som remissinstans (i bästa fall) – har ju staten varit noga att bestämma – men ändå ett stort steg i rätt riktning. En sammanslutning där samer själva, bland annat, kunde skapa kriterier om vem som kan kategoriseras som sábmelasj (same, lulesamiska) och få rösträtt i  Sametinget. För enande, dekolonisering och kamp mot kolonialmakten. Tre viktiga ting tinget lyckats uppnå några gånger. Främst tänker jag på den gemensamma Sametingets gruvpolicy.

För första gången på länge finns nu en plattform för alla samer.  En plattform där det finns plats för ättlingar till alla samer som den svenska staten utvisat från den tidigare samiska gemenskapen. Samer som frånstulits sina skatteland, som tvångsassimilerats och förlorat sin identitet. Tre av många jävulska övergrepp som Sverige har utsatt detta folk för.

Nu hålls Sametingets plenum i Gällivare. Tyvärr är det som det oftast brukar vara. Men hur än många ord exempelvis Håkan Jonsson vräker över exempelvis Per Mikael Utsi kommer Per Mikael Utsi och hans parti aldrig att ändra sina ståndpunkter. Och vice versa. Ordkrig och ordbajserier är totalt meningslösa. Åtminstone när det gäller tingets övervintrande gamla herrar. För mycket ilska, prestige och fastlåsning. För lite förståelse, ödmjukhet och dynamik.

Jag tycker samtliga Sametingets ledamöter borde fördjupa sig i sin egen historia och därmed förstå följderna av hur kolonialmakten agerat genom tiderna. Få en vidare bild för att kunna se vem den verkliga motståndaren är. Vem man ska lägga krut vid att uppvakta, munhuggas med och skriva till.

För övrigt vore det sunt för Sametinget om det infördes en regel som angav att ledamöter bara fick sitta fyra mandatperioder. Redan nu borde de ledamöter som varit med längst självmant ställa sina platser till förfogande. Jag olidligt less på att i Gällivare 2016 se samma nunor, höra samma röster och samma argument som på 1990-talet.

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.