Etikettarkiv: samisk

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?

100-årsfirande av samernas första landsmöte i Trondheim

Nu, på samernas nationaldag, börjar 100-årsfirandet av det första gemensamma samiska landsmötet som hölls i Tråante/Trondheim den 6 februari 1917.
Sambo Åsa är där för att bevaka jubileet för tidningen Samefolket. Till hjälp för att mata ut fylliga och rappa Instagram, med mera, har hon Henrik Blind. Finns nog ingen lämpligare person för att fylla den uppgiften 🙂

Samefolket på Instagram.
Läs om pionjären Elsa Laula.

Program för landsdagarna i Tråante 5-12 februari hittar ni här.

Tänker tillbaks på 2014 då jag och familjen besökte Tråante, Trondheim. Då stod den mäktiga katedralen i fokus.

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Skidbedrift med tjurvedsskidor och vargspjut

"Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström." (i blyerts på baksidan av kopian) Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa
”Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström.” (i blyerts på baksidan av kopian)
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa

Just innan skidturen på grönlandsisen 1883. Jokkmokkssamerna Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa. Jag har sett denna bild många gånger förut, men aldrig analyserat den som nu.

Bägge två har korta och för den tiden rätt smala skidor. Mest troligt är de hemmagjorda av biŋál (lulesamiska), hård tjärved från tall eller gran. Såna skidor användes om det var skare. Vanliga björkskidor hade slitits sönder bara efter några mil, men de här herrarna hade 46 att tillryggalägga. Men de visste de inte då de stod uppställda för fotografering inför starten. De åkte in i det okända.

Pavva Lasse står närmast kameran. Min vän Roland Jatko har i en kommentar till detta inlägg konstaterat att Pavva Lasses vänstra skidspets är avbruten. Biŋál-skidor är hårda och sköra när de är torra. Troligen har skadan uppkommit under resan. Inte roligt att starta med en sån skida…

Bindningarna är vad de var vana vid. Enkla ölor, tåremmar, runt skorna. Skorna ser ut att vara av skohö (starr) välstoppade nuvtaga, bällingskor gjorda av hårbeklädda skinn från renens underben.

De båda männen är också utrustade med hattar. Högsta mode vid denna tid, har jag kunnat konstatera på en mängd bilder av lulesamer som finns bevarade. De är klädda i kolt. Vad de har på benen är svårt att avgöra. De har också varsin liten vuossa, ryggsäck, mest troligt gjord i renskinn och bär någon typ av solglasögon för att skydda ögonen för det totalvita landskap som väntar de kommande 57 timmarna.

Vad Pavva Lasse har för vitt bröstet vet jag inte. Roland trodde vidare att detta var en skada på själva glasplåten, och den verkar vara den mest sannolika förklaringen.

Det smått otroliga med hela utrustningen är att skidåkarna verkar ha varsitt vargspjut i sina högra händer, vilken tjänar som en andra stav. Troligen har de med sig detta vapen för att kunna freda sig mot eventuella isbjörnar. Ett regelrätt björnspjut hade varit alldeles för stort och klumpigt att ta med sig. Annars var dessa renskötare och jägare vana vid att åka skidor med bara en stav. Detta har alltid förbryllat mig när jag sett denna bild. Varför två stavar? Men som sagt, den andra staven är nog ett spjut.

Pavva Lasse verkar för övrigt ha en övernaturligt rak och smal vänsterstav. Kan det vara en issond, stativ för något instrument, eller dylikt, gjord i metall?

Om Pavva Lasse Tuorda hade en eller två stavar när han åkte Nordenskiöldsloppet, vet jag inte. Jag är tacksam för svar på den frågan och synpunkter i övrigt.

Den som vill fördjupa sig mer om historiken kring loppet som startar klockan 06.00 i Purkijaur imorgon, kan göra det på Nordenskiöldsloppets hemsida.

Inlägget redigerat den 9 april. Imorgon dokumenterar jag starten på denna historiska händelse med stillbilder och film. Tack till försående kollega på ungdomsboendet som numera är min vanliga arbetsplats, som tar öve ett par timmar så jag kan fara till Purkijaur.

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

Tack Sametinget!


Sametinget bildades 1993
. Utan reell makt förvisso, mest bara som remissinstans (i bästa fall) – har ju staten varit noga att bestämma – men ändå ett stort steg i rätt riktning. En sammanslutning där samer själva, bland annat, kunde skapa kriterier om vem som kan kategoriseras som sábmelasj (same, lulesamiska) och få rösträtt i  Sametinget. För enande, dekolonisering och kamp mot kolonialmakten. Tre viktiga ting tinget lyckats uppnå några gånger. Främst tänker jag på den gemensamma Sametingets gruvpolicy.

För första gången på länge finns nu en plattform för alla samer.  En plattform där det finns plats för ättlingar till alla samer som den svenska staten utvisat från den tidigare samiska gemenskapen. Samer som frånstulits sina skatteland, som tvångsassimilerats och förlorat sin identitet. Tre av många jävulska övergrepp som Sverige har utsatt detta folk för.

Nu hålls Sametingets plenum i Gällivare. Tyvärr är det som det oftast brukar vara. Men hur än många ord exempelvis Håkan Jonsson vräker över exempelvis Per Mikael Utsi kommer Per Mikael Utsi och hans parti aldrig att ändra sina ståndpunkter. Och vice versa. Ordkrig och ordbajserier är totalt meningslösa. Åtminstone när det gäller tingets övervintrande gamla herrar. För mycket ilska, prestige och fastlåsning. För lite förståelse, ödmjukhet och dynamik.

Jag tycker samtliga Sametingets ledamöter borde fördjupa sig i sin egen historia och därmed förstå följderna av hur kolonialmakten agerat genom tiderna. Få en vidare bild för att kunna se vem den verkliga motståndaren är. Vem man ska lägga krut vid att uppvakta, munhuggas med och skriva till.

För övrigt vore det sunt för Sametinget om det infördes en regel som angav att ledamöter bara fick sitta fyra mandatperioder. Redan nu borde de ledamöter som varit med längst självmant ställa sina platser till förfogande. Jag olidligt less på att i Gällivare 2016 se samma nunor, höra samma röster och samma argument som på 1990-talet.

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

Var finns barnperspektivet i Jokkmokk?

Nils
Min son Nils, 2,5 år
, har alltid trivts utmärkt på Giella, den samiska förskolan i Jokkmokk. Han och de andra barnen är ute mycket på den stora gården, som till stor del faktiskt består av skog, riktig skog, med stora träd, men nog gles för att personalen ska ha uppsikt. Nils har en speciellt populär kompis som han leker bäst med. De lagar mat och bakar. Deras favoritställe är bland de stora tallarna.

Snart kommer dock Giella flytta på grund av att det blivit för trångt. Tidigare var det gamla kommunala dagiset Bäckstugan vid sjön Dálvvádis aktuellt, men denna plats norpades istället av kommunens näringslivsutvecklingsbolag Strukturum.

Så blev en lokal i den västre änden av vårdcentralen ledig, där Miroi tidigare huserat. Kanske inte med optimal utemiljö, men med skogen i hembygdsområdet på andra sidan staketet, och mycket nära till Ájtte och Samernas utbildningscentrum. Men nu kommer ett antal privata företag att flytta in också i dessa lokaler.

Sista budet är att den samiska förskolan i Jokkmokk ska flytta in i ytterligare ett gammalt kommunalt dagis, Rödluvan på Nyborg, i den yttersta sydöstra delen av samhället. Här fanns tidigare samma företag som nu flyttar till Mirois lokaler. Här fanns också JIMAB, Jokkmokk Iron Mines, det bolag som vill exploatera en gruva mellan Randijaur och Björkholmen. Lite ironic – om ni ursäktar ordvitsen – kan tyckas, att flera av de föräldrar som har kämpat mot gruvetableringen nu ska ha sina barn lekande där bolaget har haft sitt kontor.

Genom att AB Jokkmokkshus nu köper in fastigheten på Nyborg har det kommunala bolaget dessutom löst ett problem för en jokkmokksföretagare, som ägt fastigheten och nu är anställd i ett av de företag som flyttar till Miroi och samtidigt hittat en smidig lösning på problemet med de samiska förskolebarnen.

På den nu aktuella tomten finns knappt några träd och det ligger mitt inne i kanten av bostadsområde som till stora delar är rivet. Det är helt öppet. Nils och hans kompis kommer inte kunna leka såga träd eller få någon skugga under varma sommardagar. Några naturliga lekmiljöer finns inte.

Jokkmokks kommun har dribblat värre än vanligt i denna fråga. Något barnperspektiv verkar inte finnas, däremot företags dito. Det är bedrövligt att separera barnen från Sameskolan och flytta dem till ett anonymt och tråkigt tredjehandsalternativ. Varför inte bygga ut? Men det duger väl med begagnad öken när det handlar om samiska barn… Jag saknar barnperspektiv i Jokkmokks kommun, jag saknar visioner från Sameskolstyrelsen. Målsättningen måste vara att göra sig så oberoende som möjligt från kolonialt besudlade instanser. Annars kommer historien att upprepa sig gång på gång.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Nickel Mountain: Avbryt brytningshotet!

Urfolk
Någonting unikt har hänt. En samling tunga företrädare för miljöorganisationer i Sverige och Norge, samt Sametinget, stödjer föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnabys uppmaning till det gruvbolag som besitter bearbetningskoncessionen för brytning av nickel i tre dagbrott i Umeälvens källflöden, att avveckla sina intressen söder om Tärnaby. 

”Öppet brev till Nickel Mountains ledning, aktieägare och bolagsstämma

Vi uppmanar Nickel Mountains ledning och stämma att fatta beslut om att avveckla Rönnbäcksprojektet helt, dvs. avveckla de tre bearbetningskoncessionerna istället för att försöka sälja dem vidare. Nu finns en möjlighet att få ett definitivt slut på det här projektet och bolaget kan själva ta ansvar och fatta det beslutet, i enlighet med CSR och ansvarsfullt företagande som kommer till uttryck i FN:s principer samt OECD:s riktlinjer för multinationella bolag. Nickel Mountains VD har redan i media nämnt återlämning av koncessionerna som ett alternativ.

Den 17 nov 2015 avser Nickel Mountain Group fatta beslut om avyttring/avveckling av Rönnbäcksprojektet vid en extra bolagsstämma i Stockholm. Majoriteten av bolagets aktieägare är från Norge. Rönnbäcksprojektet är det storskaliga nickelgruvsprojektet med tre dagbrott som planeras på traditionellt samiska åretruntmarker i övre delen av Umeälven, utanför Tärnaby. Detta trots att samer och många andra protesterat högljutt i flera års tid. Samer har på flera olika sätt försökt framföra de enorma konsekvenser som projektet medför och att det inte finns något fritt och informerat förhandssamtycke och att det kränker urfolksrättigheter. Projektet berör hela Umeälvens dalgång samt hundratals samer, varav majoriteten av alla samer som berörs saknar inflytande i processen. Många andra har även engagerat sig och lyft fram de stora naturvärden och hotade arter som finns i området. Dessa är skyddade enligt lag och exploateringen äventyrar även uppfyllandet av Sveriges miljömål, EU:s ramdirektiv för vatten samt Sveriges åtaganden i internationella miljökonventioner.

Bearbetningskoncessionerna för Rönnbäck är giltiga fram till 2037, dvs i 22 år till. Att ha dessa tunga tillstånd hängande över sitt liv och sitt område till 2037 är inte värdigt eller hållbart då det hotar hela den samiska livsföringen i området så fundamentalt men även miljön och andra näringar.

Tillstånden gavs i en tid av överdriven tilltro till gruvbranschens framtid och förmåga till lokalt såväl som nationellt ekonomiskt uppsving. Nu vet vi att detta var en tillfällig bubbla och bolaget har själva konstaterat att det inte finns utsikter att få någon ekonomi i Rönnbäcksprojektet. Enorma ekonomiska fiaskon (t.ex. Northlandkonkursen i Pajala) såväl som ekologiska och mänskliga katastrofer med gruvdammshaverier, nu senast i Brasilien där minst 28 personer dött, men även i Kanada och Finland, visar att riskerna är reella och kan få oöverskådliga konsekvenser.

I Rönnbäcksprojektet har FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) för första gången tvingats gå in i ett gruvprojekt i Sverige. FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter Victoria Tauli-Corpuz besökte så sent som i somras Rönnbäck efter inbjudan av Sametingen i Sverige, Norge och Finland och uttryckte då sin oro över Rönnbäcksprojektet. Om projektet skulle fortgå är fler anmälningar till FN att vänta. Tillstånden kring Rönnbäck borde rivas upp. De borde aldrig ha beviljats från första början.

Nu kan Nickel Mountain Group agera etiskt och seriöst genom att respektera det samiska folkets och alla drabbades avståndstagande av detta projekt. Alla överklaganden, protester, anmälningar och skrivelser har inte gått varken bolaget, Bergsstaten, Länsstyrelsen eller regeringen förbi.

Vi vill se att man gör det enda raka när det gäller detta högkonsekvens- och högriskprojekt – att se till att dessa planer aldrig realiseras. Vi skriver detta brev för att vi bryr oss om områdets framtid, kulturlandskap, renbetesland, höga naturvärden, mänskliga rättigheter, urfolksrättigheter och barns rättigheter. Vi bryr oss om kommande generationer, rent vatten, miljö, hälsa, matförsörjning, liv, kultur, klimat, andra näringar och långsiktigt hållbara lokalsamhällen.

Planerna kring Rönnbäck var ert initiativ och det är nu dags att ta ansvar och avveckla hela projektet och tillstånden. Att skapa osäkerhet genom tillstånd som hänger över bygden som en bromskloss i decennier kan knappast ha varit avsikten.

13 november 2015

Marie Persson
Grundare av Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby
Ordinarie ledamot i Sametinget

Stefan Mikaelsson
Sametingets ordförande

Johanna Sandahl
Ordförande Naturskyddsföreningen

Heidi Andersson
Klimatambassadör i Västerbottens län samt flerfaldig världsmästare i armbrytning

Annika Jacobson
Chef för Greenpeace i Sverige

Sofia Bothorp och Nils Harnesk
Ordförande Urbergsgruppen

Elin Götmark
Talesperson Skydda Skogen

Sara Vikström Olsson
Ordförande Fältbiologerna

Lars Haltbrekken
Ledare Naturvernforbundet i Norge

Camilla Dærga Bjugn
Ledare Naturvernforbundet i Rana och omnejd

Erling Solvang
Ledare Naturvernforbundet i Nordland”