Etikettarkiv: sábme

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Familjen Oest i Randijaur!

David!
David!

Det var en smula overkligt att se dem dyka upp här på gårdsplanen, Malin, David, Greta och Inga Oest från Göteborg. Vanligen träffar man på denna fina familj på somrarna på Lingäll, Bokenäs: i gassande sol med salta bad. Nu Sábme och vinter och snö!

Greta skjutsar Nils.
Greta skjutsar Nils.
En tur till Uden i Randijar.
En tur till Udden i Randijaur.
Astrid hjälper lillebror.
Astrid hjälper lillebror.
Nils beredd på attack!
Nils beredd på attack!

_OR_2007
Vi funderar på att åka en tur till Kvikkjokk idag. Men det är grått och snöar, så utsikten lär vara nära nog obefintlig. Ska rösta om att vi istället härjar i en av de enorma snöhögarna, gör en gång och skickar in barnen så de får fortsätta perforera. Fler bilder från snölandet kommer!

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Samiska filmfestivalen Dellie maa visar Biebbmo

Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk, tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.
Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk,tidigare i oktober tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.

På lördag den 31 oktober åker jag och Greta Huuva till den samiska filmfestivalen Dellie maa i Dearna, Tärnaby.

Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.
Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.

Vi har blivit inbjudna av festivalens initiativtagare Oskar Östergren  för att berätta om min film Biebbmo – mat,tradition, trend som visas på söndag 12.30, se program.

Det ska bli roligt att berätta om filmen, att träffa Oskar och alla andra filmare och få möjlighet att se urfolksfilmer från hela världen.

Ny jaktfilm med Astok, den tredje…

Tjur framifrån
Digitala jaktfilmer

Jobbar just nu med att göra mina och Lasse Öderyds älgjaktsfilmer tillgängliga digitalt via sk. VOD, Video On Demand.

Löshundsjakt i norr byggs på 
Fräschar upp ettan för brinnande livet, med bättre färgbalans och kontrast, fler klipp, ny speaker och mer extramaterial. Tvåan behöver inte så mycket korrigeringar och trean den kommer ut i höst.

Trean, en reportagefilm
Den tredje filmen blir en rakare skildring, ett reportage, från en jakt med superhunden Astok i Norrbottens kustland.

Omedelbar respons
På siten BraJakts Facebooksida  direkt efter att jag lagt ut informationen om v.3:

”Jaktfilmer när de är som bäst, gjorda av en riktig fotograf/dokumentärfilmare! Recension av samtliga när trean släpps! För er som ej sett 1:an o 2:an, köp!”

Fina ord, tack!
Nu gäller det bara att vi lever upp till förväntningarna…

Dolda samer

En förklaring till min vurm för skogen och lusten att skildra skog och skogsfolk kan vara att jag hittat rötter från den gamla skogssamiska Grans lappby. Att mormor var en Tuorda det har jag alltid vetat om, men att mormors far och min morfar hade släkt i Gran kände jag inte till.

Jag är långtifrån ensam om att få samer i släkten eliminerade ur minnet och ur historien. Efter många decennier av massiv statlig propaganda om samers underlägsenhet, av skallmätningar och flera samefientliga lagstiftningar, gjorde skam och rädsla att samiska arv var något alla höll tyst om.

Den svenska modellen för att utrota ett folk var nära att lyckas. Vad gäller skogssamerna är för övrigt alla skogssamebyar söder om nuvarande Malå sameby borta. Och Grans tidigare genuint skogssamiska lappby har konverterats till en fjällsameby.

Som Sverige ville ha det.

 

 

 

 

 

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Lilian Ryd/Thomas Cramér Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”