Etikettarkiv: rupert eriksson

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

Morfars koja i Laponia

Mina två främsta mål denna vecka var att få nya bilder till den fotoutställning jag ska hålla på Tráhppie i Umeå den 2 augusti och en månad framåt, men också att återse min morfar Ruperts jaktkoja. Det blev en vandring i den otroligt läckra urskogen längs Standárjåhkå norr om Kvikkjokk. Min dotter Astrid 11 hängde med, som trots massiva mygghorder, störtregn, åska och hagel inte gnällde det minsta lilla.

Skog vid vatten
Båten sjösattes i Änokbåtlänningen och sexhästarn startade på första rycket. Vi kunde bekvämt förflytta oss en halvmil efter älven och Standárjåhkås nedre del. Stannade på Storsanden för matlagning och gjorde också ett stopp vid Stuor Tsåkak där mängder med kabbelekor växte vid stranden. Så upp efter bäcken där återkomlingen bävern huserat ganska flitigt sedan senast jag var här. Sista bävern i Sverige sköts i slutet på 1800-talet – för övrigt här i Änok.

Vi gick någon kilometer till den tältplats jag och mina två äldsta barn Anton och Elina använde 1998, och eldade i samma arran (som gjorde att elden inte spred sig i det torra vädret). Så besökte vi lappmesens boträd, men ingen var hemma. Rensade kallkällan, så vi skulle få fräscht vatten till morgonen. Gick högre upp vid gårsså, ravinen, och betraktade den märkliga hällen som sticker ut över det strömmande vattnet. Tittade runt bland gammeltallarna, många märkta av barktäkt, brandljud och älggnag. Många kanske upp mot 500 år gamla, och ännu äldre. Har just läst Ola Engelmarks nya bok om Muttos, där jag bidragit med 14 bilder, där Ola beskriver den grupp av tallar han hittade på Stuor Tjudek som grodde på 1200-talet och där en av dem mättes till 1000 år. Troligen finns liknande åldringar här. Det är helt sjukt att denna helt orörda spillra av urskog inte är fredad. Trots att den ligger i världsarvet Laponia är det fritt fram för vilket av världens gruvbolag som helst att skövla den.

Jag får mina bilder i samma utsnitt nära tältplatsen som jag använt tidigare, men nu med min nya Canon 5D Mark III som ger fantastiska bilder och också går att filma i HD med. Det blir en sen natt…

Standarfall

…och en sen morgon. Solens hetta i tältet väcker både mig och Astrid. Men utan brådska gör vi eld och gör en form av frukost. Sen iväg.

Astrid i StandarAstrid bland gammeltallar

Åskan mullrar i öster och allt fler cumulusmoln växer oroväckande fort. Framme vid den plats där jag tidigare sökt morfars koja, som Sture Danielsson visade mig från skotern när jag 1991 jobbade åt länsstyrelsen, måste vara fel. Jag ringer Sture och han beskriver platsen suveränt tydligt. Vi hittar nu kojan direkt.

Morfars jaktkoja
Kluvna granar och björkar vilande på en björkstomme från en sten och i skydd av en gran, lyser vita när vi närmar oss. Inne i den halvt inrasade byggnaden ligger torra tallrötter till ved, som den jägare eller fiskare som sist varit här sist lagt in så det ska gå fort och lätt att få eld för den som kommer. Granris ligger som en bädd i ett björnide. Välordnat. Märkligt att tänka sig att byggnaden måste vara nära hundra år gammal. Strategisk. Här hade morfar nära till Pårekslätten och Sähkok, där han jagade rödräv och fjällräv, berättade Sture, som själv, tillsammans med Erik Yngvesson, tillbringade en natt här i kojan i sin ungdom när de var på tjädervin. Då fanns all näver och torv kvar och det var ombonat och fint att bo. Morfar bör ha använt kojan också för fiske, men bara till 1962 då nationalparken utvidgades och fiskeeldoradot på Pårekslätten blev förbjudet vatten för kvikkjokksborna.

Jag tar en massa stillbilder och filmar. Gör en inspelning av mig och Astrid tillsammans, där jag tar in våra röster via en riktmikrofon och extern inspelare. Klappar i bild så att klipparen Tell Aulin lättare kan synkronisera in ljudet. Så börjar det hagla. Vi har bra skydd under granen, där morfar täljt bort lagom många grenar så att man ryms. Funderar på detta land, som till stor del  präglas av Amma Larsson Pirkit. Denne Pirkit Amma gick i lära hos stornåjden Unnasj och måste ha varit bekant med morfar Rupert, kanske också övernattat i kojan. Spännande tankar i en spännande trakt.

Jag funderar också på att bygga upp kojan igen. Hävda platsen. Hävda småbrukarkulturen. Hävda nybyggarättlingars kultur och levnadssätt, oavsett om de hade svensk eller samisk härkomst som kolonialmakten forminskat och nonchalerat.  Och som fortfarande osynliggörs – i arbetsplaner för mineralprospektörer, i  naturreservatsbildanden och laponiaprocesser, med mera.

 

Julafton i Kvikkjokk

Mormors tomtar, ljus, pumlor och annat julpynt i Antons något skraltiga gran, mormors femtiotalsbonader på väggarna som julens främsta attribut när jag var barn och så tomtens utstyrsel där morfars solbrillor från sextiotalet under skoterglasögonen gjorde tomten oigenkännlig. Barndomens jular gav en stämning och en prägel som jag nu i mogen ålder försöker återskapa. Och nostalgin har gjort julen lyckad, mest dock tack vare barnaskaran. Otroligt roligt att det gick att sammanföra alla. Det här kommer jag att leva länge på.
Igår tände vi ett ljus på min mor Maj-Britts grav och idag blev det ljus på mormor och morfars. Inte för att jag är vidare värst kristligt religiös, det var mer som en handling av hedrande och att låta dotter Astrid förstå sin bakgrund.

Mira tar emot tomten när han kommer.
Mira tar emot tomten när han kommer.
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon...
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon…
Juklappsutdelning
Tomten greppar en klapp med klumpiga sälskinnshandskar.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Mira med mor Sara.
Mira med Freja och Frejas mor Sara.
Julklappsutdelning.
Julklappsutdelning.
Freja och Astrid.
Freja och Astrid.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Christoffer och Eddie.
Christoffer och Eddie.
Anton, Freja och sara på väg till kyrkogården.
Anton, Freja och Sara på väg till kyrkogården.
Mors grav.
Mors grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.