Etikettarkiv: renskötsel

EUforiska ger opinionsras i EU-valet

Miljöpartiet näst störst i ny mätning – EU-parlamentsvalet 2014 – Val 2014 | Sveriges Radio.

Att det EUforiska Moderaterna och de andra borgarpartierna kan komma att besegras av Miljöpartiet i valet till Eu-parlamentet är inte så konstigt.
Sverige har varit medlemmar i Unionen i 20 år men ändå har ingenting av de positiva effekter som Moderater och andra EU-vänliga partier förledde väljarna med 1994 inträffat.

Det är bara Marknaden som gäller. Insynen och demokratin i EU har blivit mycket sämre under senare år och det värn för minoriteter som EU sade sig stå för har prioriterats bort till förmån för bland annat gruvnäringen och annat kolonialt parasiterande. I själva verket är EU moderparasiten som ger bränsle åt gruvboomen. Och bror-duktig-landet med Reinfeldt i spetsen gör i vanlig ordning sitt yttersta för att inordna sig och godta allt som Unionen hittar på.

Dessutom har Sverige kastat flera hundra miljarder in i den glupande hydrans käft – bland annat för att hålla kemikaliejordbruket vid liv – samtidigt som det gnälls över rovdjursersättningen för rennäringen på ynka 65 miljoner.
2013 betalade Sverige 37 miljarder kronor till EU:s budget och får tillbaka drygt 11 miljarder.
http://www.eu-upplysningen.se/Sverige-i-EU/Sveriges-EU-avgift/

Sverige ut ur EU!

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.