Etikettarkiv: renar

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Genuin skogssamisk kultur

Reportage i höstas publicerat i tidningen Samefolket. Text och bild: Tor Lundberg Tuorda

Som att förflytta sig till 1700-talet. Timrad renhage, timrade bodar, förrådsställningar och kåtor med åtta kanter. Trygga renar som runt benen och vajor som mjölkas. Så här såg det ut på många håll i skogslandet innan Sverige fick för sig att den skogssamiska kulturen var en broms mot kolonisationen och helst borde utgå.

Lotta och Tom Svensson driver Båtsuoj samecenter väster om Slagnäs. Här har paret Svensson anlagt ett skogssamisk viste som det såg ut gammalt tillbaka. Besökare från när och fjärran får en god inblick i den skogssamiska kulturen från både förr och hur den ser ut idag. Bland de cirka 5 000 besökare som kommer årligen kommer till Båtsuoj finns också många samer.


– Nu börjar vi verkligen få cred för det här. Så många återvändare som vi haft i sommar har vi aldrig haft. I början var det både ris och ros från de samer som kom på besök, men nu tycker de om vad vi gör. Och byarna runt omkring stöttar oss till hundra procent. Det kommer samer också från äldreboenden som ger tips på vad vi kan göra bättre, och så kommer barn från skolan och dagis. Det blir som en praktisk forskning det vi håller på med, säger Tom Svensson och stänger kåtadörren.

En familj från Holland och en från Stockholm har just anlänt. I kåtan berättar Tom hur vinterbetet blir förstört av kalhyggen och gödsling och om hur björn, järv och lo blivit allvarliga hot mot renskötseln.
– I mitten av 1990-talet hade vi fem procent kalvförluster, idag är det femtio procent. Det går inte att satsa på något avelsarbete. Om det får hålla på så här så blir det kollaps för många samebyar, säger han.
Frågorna haglar från besökarna: Är de här också på vintern? Tom förklarar att de då bor i närheten av Skellefteå. Brukar de aldrig fara till fjälls? Nej vi är uppe vid foten av fjällen sommartid, medan vi vintertid är nere vid Skellefteå och Bottenviken. Hur klarar renarna insekterna? Tom berättar att renarna är vana vid insekter, men att de när det blir riktigt mycket mygg, knott och broms söker sig till öppna platser. Förr gjorde man eldar runt dem för att röken skulle minska insektsplågan. Renarna söker sig då självmant till eldröken.


Tom och frun Lotta tar tillbaka gamla kunskaper och gör dem publika. Som hur man timrar, tar näver, och annat byggnadsmaterial, om hur örter tas tillvara, hur man mjölkar renar och mycket mer. Samernas renmjölkning är belagd från 800-talet och har funnits som en viktig ingrediens i hushållet ända fram till 1950-talet, men många hade slutade mjölka ännu tidigare. Lotta kunde inte fråga någon om råd hur man gör och inte läsa om det i någon bok. Hon fick lära sig själv.


– Det var en praktisk inlärning. Man ser hur kalvarna gör. Ibland stöter de så hårt så att vajans bakben lyfts och då gör jag likadant. Det gäller att mjuka upp juvret ordentligt, säger Lotta Svensson medan hon boxar halvhårt några gånger i juvret på vajan som Tom just kastat fast.
Hon tar en gammaldags náhppie i vänster hand och tar spenen mellan höger hands tumme och pekfinger. Så drar hon nedåt och en stråle mjölk sprutar i träkärlet. Mjölken smakar sött, och den är fet. Fetthalten ligger på mellan 17 och 20 procent. Lotta berättar att den ost hon provade att göra tidigare blev suveränt god och helt unik i smaken. Men till osttillverkning krävs många fler vajor än vad de har i hägn idag.
Innan vajan kan börja mjölkas måste den vara två år gammal och en högmjölkande vaja kan ge ifrån sig en halv liter mjölk per dygn.

– Vi mjölkar till slutet av augusti, efter det blir mjölken tunn och salt och smakar inget vidare, berättar Lotta.

I Slagnäs vid E45, 17 kilometer i öster, byggs ett gigantiskt hotell för den tyska biltestverksamheten. Med dem har Båtsuoj samecenter ett mycket gott samarbete. Förutom att biltestarna brukar besöka samecentret av intresse för kulturen, betalar testverksamheten också årliga intrångsersättningar till grannsamebyn Mausjaur sameby.
– De är mer ödmjuka än vad de svenska exploatörerna är, säger Tom.

Renkalv får ögonsalva.
Renkalv får ögonsalva.

Båtsuoj samecenter ligger 17 kilometer väster om Slagnäs, söder om Skellefteälven, i Maskaur sameby och södra delen av Norrbottens län. Egentligen heter platsen Gasa, gås – troligen eftersom mängder av gäss tidigt på våren landar här.

Massaker utan respekt

Renblod i Harads

 

I april dräptes minst två vajor och en kalv efter kvikkjokksvägen och två vajor vid Harads i en påkörning som bör ha skett i mycket hög hastighet. Bilens front blev totalramponerad med gor (maginnehåll från renarna) över hela bilen.

Gorsmetad bilFruktansvärt onödigt att bränna på i sådana hastigheter mitt i ett renbetesland. Människan ska fort fram, det är det viktigaste. En bilist kan dock anpassa hastigheten, det kan inte tåget. Den respektlösa hållning trafikverket har när det gäller de mängder av renar som stympas och plågas ihjäl, saknar motstycke. Det är vidrigt. Och den psykiska terror renskötarna hela tiden får leva med på grund av järnvägen är omänsklig. Läs: http://www.expressen.se/nyheter/har-ligger-sarade-renar-och-lider-i-flera-timmar/

Renarna ersätts i bästa fall med kring 3 000 kronor, men ingen ersättning för kalven i magen som också går åt och inget heller för det framtida avelsvärdet. Tre papp, punkt slut. Vilken bonde skulle acceptera en sådan usel ersättning.

 

Tusen renkalvar

Filmen Björnjakt med ställande hund är på tryckeriet just nu.

5000 färdiga DVD:er ska anlända på två pallar kring den andra maj. I denna min och bröderna Johan och Mattias Forsmans film finns intervjuer av Rune Stokke, ordförande för Udtja sameby. De uppgifter Rune lämnar är milt sagt chockerande. Bland annat att det i Udtjtagruppens område finns kring 70 björnar under kalvningstiden i maj och att dessa björnar på fem veckor dräper kring ett tusen renkalvar i hela samebyn (Udtjagruppen och Rödingsträskgruppen).

Vår svenska stat ersätter denna extrema förlust med ynka 24 000 kronor.

Jag har läst en hel del historia om hur Sverige under lång tid haft som målsättning att få bort skogsrenskötseln. Värst var det under lapp-ska-vara-lapp-politiken kring förra sekelskiftet då skogssamer inte ansågs fylla Sveriges kriterium för hur samer skulle leva och verka. Sen har det fortsatt, smidigt, underfundigt, utstuderat och jävligt. Nu sköter björnarna jobbet. Ännu ett exempel på regeringens avsaknad av respekt och hänsyn för sin koloni och för en kultur som är betydligt äldre än Sverige självt.

Beställ filmen på http://spetsjakt.com/

 

Vinter

Bra före i skogar och på isar, men Bievkkeguojkka har inte frusit ihop riktigt. Sanslös skillnad mot sommaren då tolv sarekglaciärer matar ett enormt, grönskimrande vattenflöde.

Funderar om de nu förmår ge forsen den minsta lilla gnutta slam från sig? Vattenflöde är det av värre art i Stuor Juleädno, åtminstone när Vattenfall av någon anledning släpper vatten genom Ligga kraftstation.

Får forskaren May-Britt Öhmans ord i huvudet. Hon har analyserat dammsäkerheten i framför allt Västerbotten och kan konstatera stora brister och låt-gå-mentalitet. Samma slappa inställning råder i Norrbotten. Vattenfall utreder Vattenfall, och på Länsstyrelsen finns inte nödvändig kompetens för de här frågorna. Varför måste det alltid ske en olycka innan seriösa insatser görs. Dammbrott sker hela tiden runt om i världen, också i grannlandet Finland där en gruvdamm i Talvivaara nu och för lång framtid läcker gifter, men tydligen tycker sig Sverige vara förskonade av någon gudomlig anledning. Jag passerade över dammen på väg till Utsi Ren på Västra Strand i Porjus där jag skulle filma hur en husbehovsslakt av ren går till. En pedagogisk och skicklig Per-Ola Utsi var i sitt esse. På stillbild fastnade dock Niila Jannok och Ol Duomma Utsi med en ren på varsin slaktbock.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.