Etikettarkiv: reindeer

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Genuin skogssamisk kultur

Reportage i höstas publicerat i tidningen Samefolket. Text och bild: Tor Lundberg Tuorda

Som att förflytta sig till 1700-talet. Timrad renhage, timrade bodar, förrådsställningar och kåtor med åtta kanter. Trygga renar som runt benen och vajor som mjölkas. Så här såg det ut på många håll i skogslandet innan Sverige fick för sig att den skogssamiska kulturen var en broms mot kolonisationen och helst borde utgå.

Lotta och Tom Svensson driver Båtsuoj samecenter väster om Slagnäs. Här har paret Svensson anlagt ett skogssamisk viste som det såg ut gammalt tillbaka. Besökare från när och fjärran får en god inblick i den skogssamiska kulturen från både förr och hur den ser ut idag. Bland de cirka 5 000 besökare som kommer årligen kommer till Båtsuoj finns också många samer.


– Nu börjar vi verkligen få cred för det här. Så många återvändare som vi haft i sommar har vi aldrig haft. I början var det både ris och ros från de samer som kom på besök, men nu tycker de om vad vi gör. Och byarna runt omkring stöttar oss till hundra procent. Det kommer samer också från äldreboenden som ger tips på vad vi kan göra bättre, och så kommer barn från skolan och dagis. Det blir som en praktisk forskning det vi håller på med, säger Tom Svensson och stänger kåtadörren.

En familj från Holland och en från Stockholm har just anlänt. I kåtan berättar Tom hur vinterbetet blir förstört av kalhyggen och gödsling och om hur björn, järv och lo blivit allvarliga hot mot renskötseln.
– I mitten av 1990-talet hade vi fem procent kalvförluster, idag är det femtio procent. Det går inte att satsa på något avelsarbete. Om det får hålla på så här så blir det kollaps för många samebyar, säger han.
Frågorna haglar från besökarna: Är de här också på vintern? Tom förklarar att de då bor i närheten av Skellefteå. Brukar de aldrig fara till fjälls? Nej vi är uppe vid foten av fjällen sommartid, medan vi vintertid är nere vid Skellefteå och Bottenviken. Hur klarar renarna insekterna? Tom berättar att renarna är vana vid insekter, men att de när det blir riktigt mycket mygg, knott och broms söker sig till öppna platser. Förr gjorde man eldar runt dem för att röken skulle minska insektsplågan. Renarna söker sig då självmant till eldröken.


Tom och frun Lotta tar tillbaka gamla kunskaper och gör dem publika. Som hur man timrar, tar näver, och annat byggnadsmaterial, om hur örter tas tillvara, hur man mjölkar renar och mycket mer. Samernas renmjölkning är belagd från 800-talet och har funnits som en viktig ingrediens i hushållet ända fram till 1950-talet, men många hade slutade mjölka ännu tidigare. Lotta kunde inte fråga någon om råd hur man gör och inte läsa om det i någon bok. Hon fick lära sig själv.


– Det var en praktisk inlärning. Man ser hur kalvarna gör. Ibland stöter de så hårt så att vajans bakben lyfts och då gör jag likadant. Det gäller att mjuka upp juvret ordentligt, säger Lotta Svensson medan hon boxar halvhårt några gånger i juvret på vajan som Tom just kastat fast.
Hon tar en gammaldags náhppie i vänster hand och tar spenen mellan höger hands tumme och pekfinger. Så drar hon nedåt och en stråle mjölk sprutar i träkärlet. Mjölken smakar sött, och den är fet. Fetthalten ligger på mellan 17 och 20 procent. Lotta berättar att den ost hon provade att göra tidigare blev suveränt god och helt unik i smaken. Men till osttillverkning krävs många fler vajor än vad de har i hägn idag.
Innan vajan kan börja mjölkas måste den vara två år gammal och en högmjölkande vaja kan ge ifrån sig en halv liter mjölk per dygn.

– Vi mjölkar till slutet av augusti, efter det blir mjölken tunn och salt och smakar inget vidare, berättar Lotta.

I Slagnäs vid E45, 17 kilometer i öster, byggs ett gigantiskt hotell för den tyska biltestverksamheten. Med dem har Båtsuoj samecenter ett mycket gott samarbete. Förutom att biltestarna brukar besöka samecentret av intresse för kulturen, betalar testverksamheten också årliga intrångsersättningar till grannsamebyn Mausjaur sameby.
– De är mer ödmjuka än vad de svenska exploatörerna är, säger Tom.

Renkalv får ögonsalva.
Renkalv får ögonsalva.

Båtsuoj samecenter ligger 17 kilometer väster om Slagnäs, söder om Skellefteälven, i Maskaur sameby och södra delen av Norrbottens län. Egentligen heter platsen Gasa, gås – troligen eftersom mängder av gäss tidigt på våren landar här.

Gällivare skogssameby

I natt hängde jag med sambo Åsa Lindstrand på kalvmärkning i Gällivare skogssameby. En intervju för tidningen Samefolket där hon jobbar stod på nattordningen, av Henrik Andersson och hans projekt att leva som förr, om byggnationer av timmerhagar, näverkåtor, hävd av marker och rättigheter, med mera. Ett mycket intressant besök på släta hedland där jag aldrig tidigare satt min fot. Efter drygt fem kilometer lättgången vandring når vi kalvmärkningshagen. Tyvärr har mitt EOS 5D-hus falerat, så jag använder min gamla 20D istället. Inte alls lika enkelt att använda höga ISO-tal, så det blir att köra på 1/25-dels sekund, ta många exponeringar och hoppas att någon blir lagom skarp. Läckraste bilderna är de där allt är oskarpt utom exempelvis ögat – vilket sällan lyckas. Både märkningshagen och de två beteshagarna ligger på en ås omgiven av myrland och sjöar. Perfekt och snudd på myggfritt läge – åtminstone under den svala natten – med riktig gammelskog innanför stängslen. Utanför dock skövlade skogar. Det är en bister och sorglig verklighet. Det så kallade skogsbruket har gått extremt hårt fram över hela Norrbottens län. Nu står också gruv- och vindkraftsexploateringar på tur även inom Gällivare skogssamebys områden. Något som Henrik Andersson fasar för, men som han har strategier för att försöka mota. Efter fem kilometer tillbaks till parkeringen flyr vi mygghorderna genom att snabbt kasta oss in i bilen, göra korsdrag och fort köra på Sarvisvaravägens grus mot asfalten i Nattavaara dit vi anländer kring 03.00 på morgonen. Här kommer en polisbil körande upp bakom med blinkande blåljus. En kvinnlig polis ber mig visa körkortet och blåsa. De har fått rapporter om fyllekörningar i byn, berättar hon. Sen jag blåst vinklar hon displayen mot mig med ordet POS skrikande.

– Jag har inte druckit ens en en lättöl, säger jag.
– Den här har visat fel tidigare, säger polisen och tillkallar kollegan, också det en kvinna.
– Oj, två blondiner, säger jag min drummel, nu tror de säkert att jag är full. Men de skrattar bara, tar inte sin uppgift fullt så allvarligt som män kan göra.
Jag får blåsa också i den andres apparat och den visar rätt. Vi kör vidare de återstående nära tio milen hemåt. Är i säng kring halv sex.