Etikettarkiv: regeringen

Regeringen ignorerar vattenskydd

Med hjälp av minerallagen kan gruvor startas vid Vättern som idag försörjer en kvarts miljon människor med dricksvatten. Gruvor som i sin anrikningsprocess producerar mängder av giftiga tungmetaller, vilka förr eller senare kommer att rinna ner i sjön. I framtiden planerar också Stockholm att använda Vättern som dricksvattentäkt. Här vill också försvarsmakten utöka sina skjutningar från 1 000 skott per år till 69 000 skott, plus 150 raketer.

Vättern har nyligen fått nya vattenskyddsföreskrifter och är dessutom klassad som Natura 2000-område. Sjön är riksintresse för naturvård, friluftsliv och yrkesfiske. Vättern har dessutom flera skydd i miljöbalken. Vi anser att lagstiftningen även ska gälla försvarsmakten, vars uppgift det borde vara att försvara det vi gemensamt beslutat oss för att skydda. Även Minerallagen bör ändras på flera punkter så att miljöbalken får ett starkare genomslag, och att återvinning av mineraler prioriteras framför öppning av nya gruvor.
Citat från ARV, Aktion Rädda Vätterns, hemsida.

Att regeringen tillåter detta vansinne är fullkomligt obegripligt…

Arne Müller om Kallak

Arne Müller vid släpp av sin bok Smutsiga miljarder, den svenska gruvboomens baksida, på Ája i Jokkmokk i augusti 2013.

Jag har under lång tid förundrats av den ovilja regeringar har av att revidera minerallagen. Oavsett hur många Talvivaara, Northland, Blaiken eller Svärtträsk som briserat tickar den ålderdomliga lagen på utan att ändras. Det spelar ingen roll hur många anmälningar som görs mot mineralprospektörer och gruvbolag om misstänkta miljöbrott: Sönderkörda myrar, havererade dammar, oljeläckage, sänkta grundvattennivåer, olovliga vägbyggen, massiva läckage av tungmetaller, polisvåld mot demonstranter. Allt läggs ner av åklagarna på löpande band. Den är oantastbar, minerallagen.
Att samernas folkrätt kontinuerligt kränks på marker som stulits av samerna och att de urgamla kulturlanden skövlas och förgiftas i en hysterisk takt spelar heller ingen roll. Inte heller att svenska regeringar kritiseras av FN för kränkningarna.

Jag frågade Arne Müller, Sveriges i gruvfrågor mest kunniga journalist och författare om varför knappt någonting hörs om Northlands praktfiasko vid Pajala?

När det gäller Kaunisvaara så tycker jag att det är märkligt hur politiker och journalister verkar ha glömt alla erfarenheter från Northlandepoken. Det finns massor av grundläggande frågor som inte har ställts: Vilket järnmalmspris behövs för att gruvan ska gå ihop? Vilka finansiella muskler har företaget Abecede? Hur ska det miljömässiga fuskverk som Northland har gjort åtgärdas på ett sådant sätt att miljötillståndet följs? Hur ska gruvan kunna tjäna in de 250-340 miljoner som återställningen beräknas kosta? Varför startar ni inte Sahavaaragruvan, som enligt Northland var den viktigare av de två fyndigheterna i området?

Vad tror du om framtiden för den planerade gruvan i Gállok?

När det gäller Kallak kan man verkligen undra över en massa. UNESCO-frågan hänger fortfarande i luften. Den grundläggande konflikten med rennäringen är inte på något sätt löst. Med tanke på de stora likheterna med Kaunisvaara är det svårt att se hur projektet ska kunna bli lönsamt i nuläget, såvida inte staten bjussar på alla väg- och järnvägsinvesteringar. Ser man till dessa förutsättningar borde det vara svårt för regeringen att säga ja till gruvan, men nu handlar det om en större politisk fråga. Gruvbranschen är oerhört frustrerad och irriterad efter Ojnarebeslutet, Högsta förvaltningsdomstolens dom och efter att det börjat gå upp för dom att EU:s vattendirektiv kommer att få stor betydelse. De kommer inte att vilja ha ytterligare ett beslut som går dem emot. Jag är ganska övertygad om att Damberg är beredd att säga ja. Det ligger i linje med inriktningen i Mineralstrategin. Men vad händer med Miljöpartiet om regeringen säger ja till Kallak? En tänkbar lösning är att dra ut på processen till efter valet 2018. Men inte heller det är okomplicerat. Läser man det Beowulf skrivit den senaste tiden är de väldigt missnöjda med att processen tagit lång tid. De kommer säkerligen inte att vara tysta om det inte kommer ett beslut under det närmaste halvåret. Grundtipset är att det kommer att bli ett ja från regeringen förr eller senare, men även med ett ja så är det helt otänkbart att Beowulf kan dra igång projektet under överskådlig tid.

Om mineralprospektören verkligen får ja från regeringen, vad händer sen?

Om vi antar att Beowulf får koncession så kommer miljöprövningen. Där kommer påverkan på renskötseln att tas upp. Då måste också Beowulf sätta ned foten i en rad frågor. Bland annat har de än så länge duckat på frågan om hur transporterna ska ske. Det enda de har sagt är att de har avskrivit en järnväg genom Jelka-Rimakåbbå, men alla alternativ som är aktuella kommer att ställa till problem för rennäringen (och kräva stora investeringar i väg/järnväg). Nu är det inte ens säkert att Beowulf når så långt som till miljöprövning. Det krävs omfattande undersökningar och underlag för att ansöka om miljötillstånd. Det handlar om i vart fall tvåsiffriga miljonbelopp. Det är inte säkert att det går att få fram de pengarna inom de närmaste åren. Laponiafrågan är, och förblir, komplicerad. Som jag har fattat det tycker Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen att frågan om påverkan på Laponia borde avgöras allra först, innan det kan bli fråga om att pröva frågan om bearbetningskoncession. De tre myndigheterna tycker inte att Beowulf har lämnat underlag som duger för att avgöra påverkan på Laponia. Jag skulle tro att de främst är tveksamma när det gäller påverkan på renskötseln (som är en viktig grund till Laponias världsarvsstatus). Jag är inte säker på vad detta innebär. Det jag tror är att frågan om världsarvets framtida status kommer att fortsätta att hänga i luften. Rimligen måste UNESCO när som helst kunna säga: Vi har inte fått de begärda garantierna för att en eventuell gruva inte kommer att påverka Laponia, därför kommer vi att ompröva Laponias världsarvsstatus om det blir en gruva. Det skulle vara intressant om någon kunde ställa frågan till UNESCO hur de ser på att frågan om påverkan på världsarvet inte har klarats ut innan frågan nu skickats till regeringen. Om Beowulf skulle klara av att fixa en miljöprövning och skulle kunna övertyga UNESCO om att projektet inte påverkar Laponia, så återstår det allra högsta hindret. För att få loss de mångmiljardbelopp som kommer att krävas måste man kunna visa upp en trovärdig lönsamhetskalkyl. Jag förstår inte hur man ska kunna presentera en sådan. Förutsättningarna påminner om Kaunisvaara när det gäller halter och fyndighetens storlek. Det krävs ett anrikningsverk som kostar ett antal miljarder och transportvägen är i vart fall inte mindre besvärlig än i Kaunisvaara. Northlands kalkyl gick ihop genom att man räknade med att järnmalmspriset skulle ligga klart över 100 dollar per ton fram till 2030. Idag är järnmalmspriset 55 dollar och jag har mycket svårt att tro att någon investerare kommer att köpa en kalkyl som påminner om Northlands. Det Beowulf har sagt är att de kan leverera järnmalmskoncentrat av hög kvalitet, vilket ger mer betalt. Men det gällde också för malmen från Kaunisvaara. Återigen är det häpnadsväckande att ingen journalist har ställt de självklara frågorna om hur ekonomiskt realistiskt projektet egentligen är. Det minsta man kan säga är att en eventuell gruva i Kallak kommer att bli ett ekonomiskt vågspel där risken för en upprepning av händelseutvecklingen i Kaunisvaara är överhängande.

Socialdemokratisk egoism

Visst kan dammar haverera, buller störa, ytvattentäkter förgiftas, grundvatten kontamineras, renskötseln förstöras, Laponia avslutas, fisket och jakten saboteras, torkvindans vittvätt bli dammig, social misär växa, trafikolyckorna accelerera, Björkholmen bli spökby, turismen minska, turistföretag slås ut, Jokkmokks renommé som kultur- och naturkommun försämras, sjukdomar öka, gruvorna bli fler, rasismen eskalera, jobb slås ut, psykisk ohälsa bli vanligare, med mera.
Men det skiter Jokkmokks kommunledning i. De socialdemokrater och vänsterpartister som styr, med Robert Bernhardsson i spetsen, vill till vilket pris som helst att Jokkmokk också ska bli en gruvkommun. Den faktaresistens om gruvors negativa inverkan som de lider av, är cementerad. Det primära är de jobb som Kallak kan ge. Jobb som framför allt rallare från andra orter kommer att få. Samma fenomen som under de stora exploateringarnas tid under förra seklet när älvarna byggdes ut och skogarna skövlades i rasande takt. Och arbetarrörelsens partier önskar sig tillbaka till den tiden, i nostalgisk vurm om ”riktiga jobb”.  Att Kallaks malmkropp bara räcker för 15 års industriarbete och att vi därefter får dras med läckande gruvdammar, förstörd natur och  saboterad renskötsel spelar ingen roll. Malmen ska upp här och nu. Endast de människor som nu lever ska ha allt. 15 års socialdemokratisk lycka. Tala om egoism.

Aitik utanför Gällivare. Gruvan i Jokkmokk planeras bli lika stor, eller till och med större.

Och Luleås kommunalråd socialdemokraten (vad annars!) Nicklas Nordström utövar påtryckningar på sina partibröder i Stockholm för att gruvan i Kallak till vilket pris som helst verkligen ska bli verklighet. Allt för att Luleå hamn ska få ökade intäkter. Att länet ska utvecklas och annat dravel. Tala om egoism.

Is a hot air balloon the solution?


Enligt en artikel i Norrbottens affärer den 13 juni 2017 citeras Beowulf Minings vd:

Kurt Budge påpekar att bolaget har uteslutit att transporter ska ske genom Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, det gjorde man så snart man fick reda på att det fanns invändningar mot detta.

Beowulf Mining har dock också ett pågående undersökningstillstånd mitt inne i Natura 2000-området. Hur har de tänkt transportera ut malmen, med luftballong?

Lögner och manipulation är ständiga följeslagare till mineralernas lycksökare.

According to an article in Norrbotten’s business on June 13, 2017, Beowulf Mining’s CEO is quoted:

Kurt Budge points out that the company has ruled out that transport should take place through the Natura 2000 area Jelka-Rimakåbbå, as soon it became known that there were objections to this.

However, Beowulf Mining also has an ongoing exploration permit inside the Natura 2000 area. How are they planning to transport the ore, with a hot air balloon?

Lies and manipulations are constant companions to the the mineral fortune hunters.

Naturskyddsföreningens riksstämma kräver att regeringen stoppar Vattenfalls brunkolsaffär

Deltagarna vid Naturskyddsföreningens riksstämma 2016 i Norrköping antog på söndagen enhälligt ett uttalande med kravet att regeringen ska stoppa försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet och istället avvecklar verksamheten ansvarsfullt. Kolet ska stanna i marken om regeringen menar allvar med att klimatet är mänsklighetens ödesfråga.

Riksstämmans uttalande:

Inom kort fattar regeringen beslut om Vattenfalls kolkraft och kolgruvor i Tyskland ska säljas till den tjeckiska köparen EPH. Blir denna försäljning av fortsätter exploateringen av kolet vilket innebär över en miljard ton mer koldioxidutsläpp. Det är lika mycket som hela Sverige släpper ut på omkring 20 år!

Naturskyddsföreningens riksstämma 2016 kräver att regeringen stoppar affären och avvecklar verksamheten ansvarsfullt. Kolet ska stanna i marken om regeringen menar allvar med att klimatet är mänsklighetens ödesfråga. Det är nu upp till bevis om Sverige ska vara en global förebild i klimatomställningen.

Enligt en ny SIFO-undersökning vill 49 procent av svenskarna att regeringen ska stoppa affären, medan 27 procent vill sälja till EPH. Det är hög tid nu att regeringen lyssnar. Låt kolet stanna i marken och fira ytterligare en framgång med oss!

Kontakt:
Svante Axelsson, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen, 070 728 25 85
Eva-Lena Neiman, presskommunikatör, Naturskyddsföreningen, 070 794 04 07

Gruva eller inte gruva?

(c) Tor Lundberg Tuorda
(c) Maj-Doris Rimpi

En bild av en gruva i Jokkmokk, gammal eller ny? Bara den samiska konstnären Maj-Doris Rimpi vet vad hon hade i tankarna när hon målade denna bild.

Näringsminister Mikael Damberg lovade i vårsomras att regeringen i höstas skulle ta beslut om att en gruva skulle kunna bearbetas i Gállok/Kallak och dystopin av ett Jokkmokk Mining District med ett tiotal dagbrott bli verklighet i kommunen. Men ännu inget besked. Ännu en jul i ovisshet och psykisk pina. Ännu ett bevis på regeringens nonchalans, arrogans och velighet när det gäller folket i norr.

God fortsatt Jul och, får vi hoppas, ett gott nytt år…

/Tor

 

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?

 

Kolonial maktdemonstration

Marie Persson, gruvmotståndare och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby håller föredrag på Lillan i Luleå anordnat av Miljöpartiet. Ovanstående klipp är dock bortredigerat från det föredrag jag filmade och lade ut på Youtube.

Klippet visar flagrant modern kolonialism. Bergmästaren är plump, respektlös och arrogant och hon ber inte heller om ursäkt efter att hon travat upp på scenen och tagit över Marie Perssons föredrag. Marie är same, kvinna och ideell arbetare. Då går det lätt att köra över och bete sig.

På seminariet föreläste också bland andra författaren och älvräddaren Gunnar Westrin, riksdagsledamöterna Stina Bergström och Jonas Eriksson, samt SSR:s förbundsjurist Jenny Wiik Karlsson. Ingen av dessa bröt Bergmästaren av. Dock hade hon invändningar mot saker Westrin uttryckte, men då räckte hon först upp handen som en snäll skolflicka. 

Alla Bergmästare var, och är, vana vid att ograverat kunna styra och ställa. Det är som inbyggt i det uppdrag de har. I nuvarande Bergmästare vilar härskartekniker från 1500-talet. Jag har läst mycket om de Bergmästare som 1635 härjade i gruvan i Nasafjäll med smälthyttan i Silbojokk, och 1662 i gruvan på Kedkevare och smälthyttan i Kvikkjokk (Huhttán). De var despoter som ansvarade för sitt ett eget interna skräckregemente – det mesta framför allt enligt den muntliga traditionen. Det finns väldigt lite antecknat om silverbrukens rättskipning, inget om isdragningar och gatlopp, lite dock om trähästsittning. Det har mörkats, som jag tyder det. Ingen på Bergskollegiet i Stockholm skulle få vetskap om hur de härjade.

Vid Huhttán hölls ting en gång per år. I en stor tall på tingsplatsen ristades de dömdas bomärken eller initialer in. Stubben av denna tall fanns kvar när min morfar var liten och där kunde vissa ristningar ännu skönjas. Diggehajkka heter stället än idag – Tingstallen, och så finns Tingsstenen, ett stort stenblock efter Kungsleden cirka två kilometer norr om byn, där domaren – mest troligt Bergmästaren, dömde samer och andra arbetare som han behagade.

Idag praktiserar Bergmästaren och dennes stab mest psykisk tortyr. Alla undersökningstillstånd som beviljas – var som helst -, utan tanke på hur gruvor kommer påverka befintliga näringar och framtida släkter, skapar stress och en enorm massa ideellt arbete för dem som känner sig tvingade att skapa opinion mot projekten.

Regeringskansliet – en odemokratiskt koloss

Varför märker man knappt att Sverige bytt regering? När det gäller de samiska frågorna är det ingen skillnad oavsett vilken regering som styr eller under vilka årtal.

Riksdagshuset i Stockholm.
Riksdagshuset i Stockholm.

För lite drygt ett år sedan, den 19 augusti 2014, lovade statsminister Stefan Löfven att socialdemokraterna skulle ratificera ILO169 under mandatperioden.  Men den 26 januari utfrågades kabinettsekreteraren vid UD Annika Söder i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève om hur Sverige ställer sig i frågan, och då var det helt andra tongångar.

Marie Persson, sametingsledamot och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby, refererade förhöret på nätverkets Facebookgrupp:

”Efter att ha följt dagens FN-granskning kan jag bara konstatera att den svenska delegationen inte kunde ge några positiva besked angående samers rättigheter i Sverige. Däremot noterar jag att man vill fortsätta framhärda en positiv bild av samers situation i Sverige, vilket är direkt missvisande. Anmärkningsvärt också att kabinettsekreterare Annika Söder har mage att påstå att samer i dagsläget har självbestämmande, ”uppfyller villkoren för ILO169 om man bortser från markrättigheter” samt omnämner dagens gruvprospekteringsprocess, där hon förklarar att rennäringen konsulteras samt att Sverige faktiskt gjort förändringar i minerallagen då man nu har rätt att få information på samiska… Känns i sammanhanget som ett slag i ansiktet för hela det samiska folket.” 

Annika Söder är gammal journalist och dotter till förre utrikesministern och centerledaren Karin Söder. För sitt nuvarande jobb blev hon diplomat och kabinettsekreterare. Hon är således inte politiker.

Annika Söder är en av Regeringskansliets 4 471 anställda, där endast 169 är politiskt rekryterade.
All annan personal har kvar sina anställningar inom Regeringskansliet oavsett vilka som sitter i regeringen.” står det att läsa på regeringens webplats.

Anställda regeringskansliet
Detta exempel är ett av väldigt många som visar på hur politiker troligen vill väl, men efter påtryckningar ändå tvingas hålla den gamla svenska, välbekanta och trygga linjen. För en orutinerad regering är det troligen snudd på omöjligt att stå emot tusentals rådgivare som är gamla i korridorerna. Korridorer som också besudlas av en smet ålderdomligare rasism. Som Renbeteslagen 1928, som gjorde att en övervägande del av alla samer tvångsassimilerades.

Vissa av de tusentals tjänstemännen, som pr-konsulter och jurister, lär ingå in någon lämplig bastuklubb och bör mest betraktas som statsfinansierade lobbyister med näringslivet som ännu en, men dold, uppdragsgivare.

Politikerna å sin sida, tänker mest på sin väljarbas. Kanske Löfven släppte sitt löfte när han fick information om att de svenska och finska nybyggarättlingarna ger fler röster än samernas?

Man blir cynisk och less. Det är som döfött. Hela denna odemokratiska koloss som kallas Regeringskansliet borde rivas ner till grunden och byggas upp igen till en modernare, effektivare, och mer demokratisk modell.

För den som tvivlar om hur det kan gå till i Kolossen finns detta klipp länkat i ett annat av mina blogginlägg där Lars Norberg, Annika Söders forne kollega, berättar om hur det kan gå till.

Lars Norberg under sitt föredrag han höll på Ája i Jokkmokk 2013.
Lars Norberg under sitt föredrag han höll på Ája i Jokkmokk 2013.

 

Vattenfall – Vattenfail

Igår jobbade jag med formgivning, framkallning av bilder och även kopiering av cirka 350 gigabyte filmmaterial från en hårddisk till en annan. Näst kameran är datorn mitt viktigaste arbetsredskap. Mitt i alltihop gick strömmen. Efter en knapp minut kom den tillbaka. Bara att trycka igång datorn igen och programmen återställdes automatiskt. Som tur är sparar mac ofta det man har hunnit göra. Efter kring 10 minuter kom strömmen tillbaka. Så dröjde det kring 20 minuter och strömmen gick igen. Samma procedur. Samma störning i arbetet. Ännu en gång upprepades eländet under kvällen. Oerhört frustrerande och hämmande för min verksamhet.

Ligga kraftstation med ledningar som via breda och raka gator genom ungskogen leder strömmen till södra Sverige.
Fail i Ligga kraftstation med ledningar genom ungskogen som leder elströmmen och pengarna till södra Sverige.

Norr om Polcirkeln är det Vattenfall som har monopol på både vattenkraftsproduktion och infrastruktur för eldistribution. Knappt fem kilometer från där jag bor i Randijaur finns Parki kraftstation, det kraftverk som ger minst av alla i luleälvarna.

Källa: Wikipedia
Källa: Wikipedia

Faktum är att elströmmen från Parki kraftverk lätt skulle kunna ersättas av antingen tio vindsnurror, av energieffektiviseringar eller helt enkelt genom att sparas bort. Parki kanske också är det verk som står stilla mest av alla. Hittills i vinter har vattnet rusat genom utskoven under flera dygn utan att generera någon ström överhuvudtaget. Många miljoner har runnit bort.

Det blir ofta strömavbrott i Randijaur. Om det snöar, blåser, åskar och till och med regnar brukar strömmen gå. Ett fail som beror på ålderstigen infrastruktur. Strömavbrotten är så vanliga att det blivit norm för bofasta i byar och samhällen. Inte bara i Randijaur utan överallt  i norra Sverige. Det är så det ska vara, det får man leva med, bara gilla läget – lika obevekligt som en naturlag.

Att modernisera ledningsnätet innebär en kostnad för det vinstdrivande statliga företaget Vattenfall. En kostnad Vattenfall inte vill ta. Hellre ta rekord i spekulation med polsk och tysk kol och atomkraft och köpa holländska gasföretaget Nuon för nära 100 miljarder än att alls bry sig om basal elförsörjning för det folk och de kommuner där kärnverksamheten – vattenkraften – produceras. 2009 var året flinens mästare Maud Olofsson och VD Lars G Josefsson köpte Nuon. Det gav en förlust på ofattbara 70 miljarder av våra skattepengar.

Trots att Vattenfall är staligt omfattas inte bolaget av något socialt patos. Det har Vattenfall för övrigt aldrig gjort. De har bara reglerat de enorma intrång som de bidragit till strikt via vattendomarna. Inga egna initiativ, och bara nålpengar i skadestånd. Visst har de byggt och bekostat samhällen, men bara i egenintresse. När utbyggnaderna varit färdiga har Vattenfall rivit samhällen och dragit. Som exempelvis Harsprånget och Messaure. Kvar i Jokkmokks kommun har lämnats en alltjämt krympande skara arbetare som sköter underhåll och bevakar dammarna. De flesta av Vattenfalls anställda sitter i Luleå och Stockholm. Jokkmokks politiska ledning ser också det som en naturlag, en dimhöljd nivå i den koloniala strukturen. Det är så det ska vara helt enkelt.

Stora Lule älv och Lilla Lule älv möts vid Vuollerim, sen kallas älven Lule älv ända ner till Luleå där den rinner ut i Bottenviken. Hela detta vattendrag är uppdämt och utbyggt av 15 kraftverk (utom i Lilla Lule älvs källflöden Pärlälven och vid Kvikkjokk där det är fria vatten). Det fabulösa företaget Vattenfall som har monopol på älvarna drar in kring 10 miljarder varje år på nätavgifter, elavgifter, överföringsavgifter och allt vad det nu heter. Jokkmokks kommun, som har 12 av de 15 kraftverken inom sina gränser, får varje år drygt 20 miljoner i så kallade regleringsmedel.  Pengar som ansöks från Länsstyrelsen och levereras som bidrag för att bland annat stimulera näringslivet. Samebyarna får inga pengar. Inte andra människor heller som lever med verkningarna av Vattenfall. Det är ett hån utan motstycke. Även här hukar sig kommunledningen förnöjsamma. 20 miljoner är norm.

Värsta hånet är att människor som bor vid kraftverken, som ser kraftverken från köksfönstret – kanske samer på vars förfäders skatteland kraftverket står – måste betala lika hög överföringsavgift som alla andra. Lika-för-alla-politiken har slagit igenom här också. Men det är fel, fail. Undra hur länge det ska behöva ta innan människor vaknar ur den koloniala dimman och går man ur huse?

Vattenfall – Vattenfail.

Sammanslutningen Kolonierna har på sin blogg dokumenterat hur någon på Jokkmokks marknad gjort om näst sista l-et i Vattenfall. Finurligt och träffande. http://kolonierna.se/?p=939

 

 

Kommentarer till Annie Lööf

Nedan följer NSD Lina Norberg Juusos intervju av Sveriges näringsminister Annie Lööf från den 21 januari 2014. Urbergsgruppens Tor L. Tuorda har sprängt in kommentarer  i texten nedan. Texten i sitt ursprungliga skick hittar du på: http://www.nsd.se/nyheter/nu-svarar-annie-loof-pa-gruvkritiken-8201913.aspx

Norrbotten. Sveriges gruvpolitik får kritik från flera håll.

– Svenska staten ställer sig sedan lång tid tillbaka positivt till etablering av gruvor i Sverige som skapar viktiga jobb i framförallt glesare delar av landet, säger Annie Lööf, näringsminister.

KOMMENTAR: Visst ger det jobb, men det är kortsiktiga engångsjobb som bygger på ändliga resurser, där framför allt pendlare får jobb – också från andra länder – inte lokalbefolkningen.

Det letas mineraler i känsliga naturområden. Ska vi ha gruvor där?

– En prospektering är en undersökning av vad som finns i marken. Ofta kan den göras från flygplan eller till fots av en geolog. Att vi ökar kunskapen om vad som finns i marken är bra.

KOMMENTAR: Vad är bra i att skapa framtida hot mot naturreservat, Natura 2000-områden och världsarv? Skyddade områden ska vara just skyddade, för kommande generationer, för forskningen, för framtiden. 50 % av alla hittills uppbrutna metaller används inte alls. Återbruk bör vara ledstjärnan i ett samhälle som ska kalla sig modernt, inte att spränga dagbrott i skyddade skogar och fjäll.

– Gällande faktiskt etablering av gruvor är det avgörande att de sker med så lite miljöpåverkan som möjligt. Därför finns Mark- och miljödomstolen som prövar alla ansökningar utifrån en av världens tuffaste miljölagstiftningar. I Nationalparker får ingen gruvverksamhet bedrivas.

KOMMENTAR: Att domstolen får gå in en gruvexploatering sist i en process som tagit flera år får att komma till bearbetningskoncession, ger ingen säkerhet för att beslutet blir seriöst. Mycket prestige och pengar har då hunnit plöjas ner i projektet vilket gör miljöprövningen och processen osäker.
Nationalparker är skyddade från undersökningsverksamhet och gruvbrytning, men det skyddet är inte starkt nog, vilket historien i många fall visat, som Stora Sjöfallet, magnesitbrytning mitt inne i Sarek, kalavverkning av kvadratkilometrar av tallurskog i Sareks södra del, med mera. 

Riksintressen ställs mot varandra i gruvfrågan – och i vissa fall har det bidragit till att samhällen upplever sig splittrade – vad har regeringen för ansvar i den frågan?

– I första hand är ansvaret delat mellan de som berörs, företag och kommun, och företag och andra lokala näringar. Staten har ett ansvar för regelverk, tillsyn och tillstånd via myndigheter. Under våren kommer vi att förtydliga kraven på arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Regeringen har det suveräna ansvaret för den minerallag som finns. Det är regeringens fel att samhällen är splittrade, att släktingar och grannar ställs mot varandra, att det florerar mordhot och hot om annat våld. Annie Lööf förminskar problemet och strör floskler omkring sig. Det är också regeringen som har prövat och vägt olika riksintressen mot varandra i till exempel Rönnbäcken utanför Tärnaby, där regeringen kom fram till att riksintresset mineralutvinning har företräde framför riksintresset rennäring.
I Kallak har Beowulf Minings prospekterande dotterföretag Jokkmokk Iron Mines brutit mot arbetsplaner ett flertal gånger utan att Bergsstaten agerat mot bolaget. Troligen blir det förtydligande som Lööf lovar ingenting annat än kosmetika. Det som behövs är att Minerallagen skrotas till förmån för moderna miljölagar, urfolksrätt, större lokalt inflytande, större lokalt ekonomiskt utbyte – en dekolonisering med andra ord.

Vill svenska staten öppna fler gruvor – eller föredrar ni att utländska / svenska företaget öppnar gruvor?

– Gruvnäringen är viktig för hela Sverige. Inte minst eftersom alla bolag, svenska som utländska, betalar svensk skatt och sociala avgifter. Fjorton av sexton gruvor ägs av svenska företag, men från statens sida fokuserar vi inte vilket land ägarna kommer från, utan på att verksamheten bedrivs enligt gällande svenska lagar och regler.

KOMMENTAR: En successiv tömning av ändliga resurser är inte en klok väg för att skapa jobb och välstånd. Det är ohållbart och saboterar framtida generationers möjligheter till matförsörjning i en giftfri natur och att själva kunna ägna sig åt skonsamt och småskaligt bergsbruk som i framtiden troligen bygger på betydligt miljövänligare tekniker. Också andra företag som skulle kunna blomstra istället, såsom rennäringsföretag, livsmedelsföretag och turismföretag, betalar skatt och sociala avgifter.

Rennäringen upplever att de lever under realt hot på grund av prospekteringar och gruvplaner på deras marker. Har rennäringen någon chans att överleva när jobb ställs mot jobb?

– Rennäringen har, och ska fortsatt ha, möjligheter att kunna utvecklas sida vid sida med gruv- och mineralnäringen. Vi ställer inte jobb mot jobb. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att gruv- och mineralnäringen tar drygt en halv promille av Sveriges yta i anspråk, medan renbetesområdet omfattar upp till halva Sveriges yta.

KOMMENTAR: Det är verkligen så att regeringen ställer jobb mot jobb. Inte bara vad gäller renskötseln, också förädlingsindustrin, jakten, fisket, turismen, med mera. Allt detta går inte att kombinera med storskalig gruvverksamhet, som i Kallaks fall ger ett 375 meter djupt, en kilometer brett och två-tre kilometer stort dagbrott, där sandmagasin, klarningsdammar, byggnader, vägar, deponier med berg som blivit över i processen (waste rock) upptar en yta på minst 1 500 hektar, där hela halvön där Kallak ligger, cirka en mil gånger sju kilometer blir allvarligt påverkad. Där byn Björkholmen, som ligger inom säkerhetzonen för sprängningarna, upphör att existera. Där ytvattnet längs Lule älv kommer att bli förgiftat och Luleå stads ytvattentäkt likaså. Där fisken från älven och sjöarna varigenom älven rinner blir oätlig. Där Bottenviken får en rejäl påspädning med en cocktail med gifter och näringsämnen, vilket ytterligare försämrar ett unikt innanhav som Sveriges regeringar i decennier sagt sig värna. Dessutom kommer Jokkmokks nu rena luftkvalitet att drastiskt påverkas. Detta gäller EN gruva. I Jokkmokk planeras det för ett tiotal. Utspritt över landet och med tanke på regeringens ambition om att det ska öppnas så många gruvor som möjligt så kommer miljoner kvadratkilometrar av land och vatten att påverkas. Troligen kommer hela Sveriges territorium att påverkas av gruvornas utsläpp i luft och vatten. Redan idag besudlas enorma arealer vatten och mark av utsläpp från pågående, men främst gamla gruvor. Därför är det ren lögn att säga att gruvnäringen bara tar upp en dryg halv promille av Sveriges yta. Och dessutom haltar jämförelsen. Olika företeelser kräver olika och påverkar olika. Gruvnäringen kräver vid en första anblick mindre areal, men förstör oerhört mycket, medan rennäringen kräver större areal och efterlämnar en minimal miljöpåverkan.

– Men gemensam utveckling sida vid sida kräver också en ömsesidig dialog och respekt tidigt i tillståndsprocesserna. Där kan regeringen bidra genom att skapa forum för dialog, och förbättra information och stöd till kommuner som jobbar tillsammans med gruvföretag lokalt. Därför har vi bland annat fattat beslut om vägledning i form av en handbok för kommuner och under detta året förtydligande av arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Om Annie Lööf menar allvar med vad hon säger bör både miljökonsekvensbeskrivningar och sociala konsekvensbeskrivningar ligga först i tillståndsprocessen. Och: En dialog sker mellan två likställda parter. Så länge Sábme är koloniserat och samerna underordnade kan aldrig någon dialog värd namnet genomföras. Vi har länge sett vad de så kallade samråden har inneburit inom skogsbruket – avverkningstakten har knappast minskat.

Sverige har en av världens mesta pro-gruvor politik- varför det?

– Samma skäl som gör Sverige attraktivt för gruvnäring gör oss attraktiva för de flesta sorters företagsetableringar. Svenskarna är välutbildade, vi har väl utbyggd infrastruktur och stabila institutioner. Det gör det attraktivt att etablera allt från miljöteknikföretag till gruvnäring i Sverige, vilket regeringen ser som positivt. Fler och växande företag skapar jobb och skatteintäkter för välfärden.

KOMMENTAR: Att Sverige är attraktivt för gruvnäring beror framför allt på att det är i princip gratis att skövla mineraler här, till skillnad från de flesta andra länder där avgifter och skatter gör att en betydande del av gruvbolagens vinster stannar i landet. När det blir ordentlig fart på den storskaliga gruvexploateringen som regeringen förespråkar, kommer endast de stora internationella gruvbolagen att ha de muskler som krävs för att etablera nya gruvor. Som företag från Kina vilka inte anställer någon svensk hur välutbildad denne än är. Hur Sverige ska få igen de miljarder landet plöjt ner i infrastruktur för att bädda för de stora företagens etableringar är en gåta.

Kritiken mot gruvpolitiken lyder bland annat att Sverige rear ut sina mineraltillgångar – men att lite stannar i landet vid eventuell gruvdrift?

– En mineraltillgång som är orörd i marken har lika lite ekonomiskt värde som en obyggd bilfabrik eller obyggd forskningsanläggning. Det är först när malm bryts och säljs som värdet över huvud taget uppstår. Och för att alls kunna bryta malm krävs ofta investeringar i mångmiljardklassen som ett bolag står för ur egen ficka. Mot bakgrund av att fjorton av sexton aktiva gruvbolag dessutom är att betrakta som svenska, näringen skapar viktiga jobb i glesbygd, och staten årligen får in omkring tolv miljarder kronor i skatteintäkter är det en kritik vi inte delar.

KOMMENTAR: De royalties staten nu får in från de nya bolagen som vill göra nya gruvor i landet är endast kring 500 kronor per vinstmiljon. De miljarder staten drar in kommer framför allt från det statliga drygt hundra år gamla LKAB. En mineraltillgång som är orörd i marken har kanske inte ett ekonomiskt värde i sig, men obruten mark har ett avgörande ekonomiskt värde för många människor, och ett överlevnadsvärde för andra arter. Värden som är omöjliga att sätta prislapp på.

Kan man fondera gruvpengar via skatt av gruvföretag för att se till att vinster kommer flera generationer till gagn?

– Trots att gruvnäringen är viktig lokalt i många delar av landet står den faktiskt för inte mer än en procent av Sveriges BNP. Det skulle vara ekonomiskt klokt att fondera medel om näringen hade stått för en mycket stor del av Sveriges ekonomiska värde och vi kunde vänta oss att näringen bara skulle existera under en kort period. Men gruvor har funnits i Sverige i mer än tusen år, och all tillgänglig geologisk kunskap pekar på att vi kommer att kunna fortsätta bryta malm i Sverige också långt efter vår livstid.

KOMMENTAR: Detta är ett intressant uttalande, då Lööfs egen chef, Fredrik Reinfeldt, sagt att gruvorna är för Sverige vad oljan är för Norge. Med Lööfs statement i denna artikel faller den jämförelsen platt. Och även om vi har mineraler i marken nog för att bryta långt efter vår livstid, så är det inte hållbart att öppna gruva efter gruva. Vill generationer ”långt efter vår livstid” leva i ett dött och förgiftat landskap? LKAB har över konjunkturerna kunnat satsa på nya nivåer i sina gruvor, nya anrikningsverk osv. Att följa en malmkropps vindlingar under jord har gått att göra eftersom LKAB haft skattebetalarna som ekonomisk bas, vilka i decennier byggt upp bolagets infrastruktur. Järnmalmen i LKAB’s gruvor räcker troligen i över hundra år till. Det är en helt annan sak med de koppar-, guld- och nickelgruvor som planeras. Det är storskaliga dagbrott med en livslängt på cirka 15-20 år. Inga nya underjordsgruvor blir verklighet eftersom de är för olönsamma.

LINA NORBERG JUUSO

LINA NORBERG JUUSO
Tack NSD och Lina Norberg Juuso för att ni skriver om gruvboomen.Det är dock hårresande att en näringsminister som har obegränsade möjligheter att skaffa sig kunskap ändå besitter så lite av den varan.

Det är förskräckligt att kommande generationer därför måste förlita sig på opinionsbildande ideellt arbetande människor. Och om de ideella arbetarna inte skriver i egna forum som det här, måste de bygga blockader och hota elda upp sig för att nå ut i de stora svenska medierna. Var fan är vi på väg?

Gruvlobbyn blir ännu starkare

Den enda vägens politik går ut på att se till att alla brytvärda mineraler som finns i framför allt Lappland hittas, sprängs lös, raffineras och säljs. Fort ska det gå. Helst under en generation – regeringens egen. Spelar ingen roll vad det kostar. Spelar ingen roll om utlänningar tar vinsterna. Spelar ingen roll hur naturen förstörs. Spelar ingen roll hur urfolket drabbas. Spelar ingen roll att kommande generationer får dras med skiten och själva ingenting får kvar att utvinna. De ändliga naturresurserna ska sättas sprätt på. Nu.

Den slösaktige Christina Lugnets sociala skyddsnät har fallit ut. Nu ska det slösas ännu mer för gruvnäringens bästa. De håller varann om ryggen makten, som vanligt. Läs Norrbottens-Kurirens artikel http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6553368 Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/fran-grand-hotel-till-gruvan_7515988.svd

Gruvlobbyn och den övertroende regeringen med SGU och Bergsstaten får tillökning. Kritiker och de som vill gå försiktigare fram med gruvorna får förlita sig på ideella krafter – så också kommande generationer. Det är så fel som någonting kan bli. Idag kommer en arkeolog för att ideellt inventera området kring Gállokjávrre, Kallak, där länsstyrelsens tidigare initierade undersökning slarvade. Gruvbolaget Beowulf Mining kartlägger här en enorm järnmalmskropp som de senare säljer till högstbjudande över hela världen. Köpare blir bolag från Kina, Australien, eller andra spekulanter.

Denna sjö, Gállokjávrre vid Björkholmen, kommer framtida gruvbolag att tömma för att komma åt järnmalmkroppen. Ett hån mot kommande generationer och urfolket som haft sitt skatteland här. Området ska inventeras ideellt av en arkeolog idag. (c) Tor Lundberg