Etikettarkiv: randijaur

Street Photography i naturen, och komposition

Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.
Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.


De bildade skola
de här duktiga mellaneuropeiska fotograferna och någon syd- och nordamerikan och ryss. Ingen nämnd ingen glömd. De plåtade i urbana miljöer, alltid i svartvitt och kände sin kamera utan och innan. När läget kom blev foto-handlingen som en rörelse styrd av den förlängda märgen, en upptränad reflex.

Ofta kom bilden i en exponering. Inga chanstagningar eller motorer. En bild räckte ibland för att fånga det fotografera ville. När det stämde fanns allt på plats, spänning, komposition och egenart. Negativet skulle helst inte delförstoras. Optimalt och direkt skulle ögonblicken fångas. Det var den fotografiska norm som rådde i mitten av förra seklet. Negativets kanter skulle synas, med svart på sidorna där man kunde skönja filmfabrikat och perforering för filmmatningens kugghjul. Äkthet. Ingen skulle kunna tvivla på att kopian verkligen skildrade hela negativet. Helst skulle bilden också innehålla rörelseoskärpa med bara ett vitalt bildelement knivskarpt. Normalobjektiv och 1/60 sek. var en vanlig exponeringstid. Bländarinställningen fick kompensera exponeringen. I mörkrummet manipulerades den råa ton fram som var vanlig bland många Street Photographers. Hur relationen exponering framkallningstid, kopiepapprets hårdhet, osv. såg ut kräver ett egen längre inlägg.

På sjön Ráddnávvre vid vårt hem fick jag en bild av sonen Nils som till viss del påminner om vad de gamla suveränt duktiga fotograferna eftersträvade. Dock skulle jag ha hållit kameran en meter lägre, är för stel och långsam…

Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka.
Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka. Barnets fenomenala förmåga att hitta lek och spänning i allt.

Gamlingarna Monsun och Errol i Randijaur

Errol och Monsun med mattar

Maria Wiberg på Errol, 27, och Åsa Lindstrand på Monsun, 24. De är still going strong kusarna. I hagen är det äldsten som bestämmer, men med mattarna i sadeln är det ingen ide att visa alltför mycket temperament.
Monsun och ÅsaPå väg på en skogstur med gamlingarna stannar Åsa till framför sitt hus för en arttypiskt posé. Uppmärksam Nordis och glad hästtjej.
Monsun med matte Åsa på ryggen.Gula och vita tänder.

En sjäglande Erroll och en skrattande Maria. Gult och vitt garnityr 🙂
Maria och ErrolMaria och Errol.
Ryttare i RandijaurNu är de på väg med gamlingarna. Notera katten Mysko nere till höger.
På väg på byavägen i Randijaur.Så bär det av efter byavägen i Randijaur. Hunden Ráddná vill helst hänga med…

 

Familjen Oest i Randijaur!

David!
David!

Det var en smula overkligt att se dem dyka upp här på gårdsplanen, Malin, David, Greta och Inga Oest från Göteborg. Vanligen träffar man på denna fina familj på somrarna på Lingäll, Bokenäs: i gassande sol med salta bad. Nu Sábme och vinter och snö!

Greta skjutsar Nils.
Greta skjutsar Nils.
En tur till Uden i Randijar.
En tur till Udden i Randijaur.
Astrid hjälper lillebror.
Astrid hjälper lillebror.
Nils beredd på attack!
Nils beredd på attack!

_OR_2007
Vi funderar på att åka en tur till Kvikkjokk idag. Men det är grått och snöar, så utsikten lär vara nära nog obefintlig. Ska rösta om att vi istället härjar i en av de enorma snöhögarna, gör en gång och skickar in barnen så de får fortsätta perforera. Fler bilder från snölandet kommer!

Vattenfalls rackliga eldistribution i Norrbotten

Parki kraftstation
Elbolaget med stort E
har bara brytt sig om att ordna breda ledningsgator till mellersta Sverige. Raka ledningsgator sträcker sig genom landskapet, med kablar som hänger högt över marken för att trygga denna för riket viktigaste elförsörjning. Till byar och mindre samhällen i Norrbotten är däremot ledningsgatorna smala och kablarna hänger mycket lägre. Därför kan snö och vind göra att träd faller mot ledningarna med strömavbrott till följd.

Elbolaget med stort E har inte brytt sig om att ordna en stabil eldistribution också i vårt län. Det ”kostar för mycket” att göra bredare ledningsgator eller gräva ner matarkablarna. Dels måste mark lösas in och dels blir det för höga arbetskostnader.

Elbolaget med stort E gör därför som nu. Låter arbetsstyrkor rycka ut först när strömavbrotten inträffat. De låter jobbarna jobba skiten ur sig under dygnets alla timmar. Ofta med risk för personskador av sprättande träd eller fallande kvistar.

I Norrbotten är vi alla utnyttjade. Vår miserabla situation med elförsörjningen får vi helt enkelt stå ut med. Det är som en naturlag. Men ingen bosatt i Mälardalen hade stå ut med denna situation. Och eftersom underlaget till valurnorna vi utgör är lågt, så struntar riksdagens politiker i denna fråga. De kan heta Bucht eller Sundström och titulera sig minister. Det spelar ingen roll. Det socialdemokratiska mantrat Lika för alla har här ingen relevans.

Det har under lång tid upparbetats en syn på landets norra delar som en källa där man oavsett konsekvenserna bara kan ösa av naturresurserna. Kolonialism av svensk modell kan inte bli tydligare än i denna landsända. 
De värsta förhållandena vad gäller strömförsörjningen finns paradoxalt nog i Jokkmokk, den mest vattenkraftsproducerande kommunen.

För egen del bor jag vid Parki kraftverk i Lilla Lule älv. Trots att verket ligger cirka fyra kilometer bort har störningarna trots denna närhet troligen varit lika stora här som på andra håll i Norrbotten. Under tiden 19-20 november har strömmen brutits i snitt en gång i timmen. De sekundkorta strömavbrotten har varit värst. Kylskåp och pelletspanna har farit illa. För att inte nämna den dator som jag i mitt arbete använder till videoredigering. Knappt har man hunnit samla sig av ett avbrott och hunnit slå igång dator, hårddiskar och program innan nästa avbrott kommer. Det är oerhört frustrerande.

Det är heller inte nog med att vi i vardagen måste stå ut med konsekvenserna från den utbyggda älven, som överdämningar och svaga isar – vi måste också betala  överföringsavgifter även om vi ser ett av kommunens tolv kraftverk från köksfönstret.
Någon vettig kompensation har aldrig utgått till berörda människor, varken för förstörda sjöar och älvar, eller för de ideliga elavbrotten.



Välkommen till koloniens konstgjorda andning, där storkapitalet får härja fritt för snabb och snöd vinnings skull.

Glupsk vattenpredator

Vittjade nät i Ráddnávrre tillsammans med Åsa och Nils härförleden. Jag fick en ingivelse att ta med justret ifall att. Och det kom väl till pass.

En trekilosgädda hade snurrat fast sig ordentligt i nätet och så hade en större gädda huggit sin frände på mitten och satt själv fast. Om jag hade lyft upp alltihop hade självklart storgäddan slitit sig, så jag stötte ljustret i skallen på den och lyfte upp hela härligheten i båten. Åsa fångade fänget med sin IPhone.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

8,6 vägde den store. Fina fileer som ska malas och göras fiskbullar av 🙂

Jag är säker på att det finns många fler riktiga mastodontgäddor i sjön. Somliga troligen upp mot 20 kilo. Det är en mäktig och god fisk som i dessa breddgrader märkligt nog kallas skräpfisk och kastas bort. What a waste!

Barnvagnstur och solande katt

Jag, Astrid och Nils for på en liten vandring med barnvagnen efter de nu barsmälta vägarna vid Randijaur. (c) Tor Lundberg Tuorda Trist att tänka sig att det kan komma upp en ny vägskylt vid korsningen där det står: Kallakgruvan 12. Roligt var det i alla fall att se den ettåriga telningen djupt koncentrerad krypa runt i lingonriset. Att han besudlats av vattenkoppor verkade inte bekymra honom…(c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda När vi kom hem var det också roligt att se katten den åtta kilo tunga katten Mysko ta igen sig på biltaket. (c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda

Nils del 2

Från mörker till ljus.

Nils o Astrid

I början var det verkligen mörker. Nattsvart. Vi trodde att du kom död, men ljud från sugen och subtila pipanden när du landade i sjuksköterskan Åsa Mattssons famn visade på motsatsen, se Nils del 1.
Du andades själv, hade alla lemmarna på plats och det fanns inga skador på varken ögon eller lungor. Du var en tuffing. Alla prematurer är tuffingar. Det är obegripligt hur stor kraft så små ynkliga individer besitter. Och en enorm livsvilja.

Du fyller ett år idag den 11 april min käre son Nils Jonas Lindstrand Tuorda!

Du fick vara med om mycket under din första sommar. Du besökte proteströrelsen mot gruvan i Gállok i din kompis Henrik Blinds famn

Nils med Henrik i Gallok

och så blev det badparadis på Västkusten vid din mormor Birgittas stuga.

Nils i Birgittas stuga med Astrid och MarcBad med mig och Astrid

Och så andra utevistelser,

Nils och mamma

Nils mamma och Astrid
sen Teneriffa.

Teneriffa

Barnvagnsåkning, spark- och skoterkörning.

Nils i spark

Återbesöken till Sunderbyns sjukhus visade att du följde kurvans nederkant, men den lutade allt brantare. Du var frisk och hade inga men från att du kom 10 veckor för tidigt.

Nu kryper du omkring som ett jehu i hela huset och hittar överallt. Du är glad för det mesta. Du verkligen älskar plyschälgen på väggen som du tittar på och skrattar åt varje gång du passerar till skötbordet. Du gillar också ditt Lego som du fick av pappas farbror Bosse och Kerstin, plockar ut och in delarna i legolådan med stor koncentration. Nils o lego

Att dra sig upp på fotöljen i köket, på soffan eller teven, är också en passion – men står du där en stund och så blir du så rädd för hur du ska kunna ta dig ner så jag  måste bära ner dig.

Nils vid teven

Dörrarna är också en hit, och den gamla trampsymaskinen (som är ihopsnörd så du inte ska kunna klämma dig). En annan sak som du gillar är gitarren. I början var det bara oerhört försiktiga pillranden på strängarna, sedan började du slita i dem hämningslöst. Tur att de är av nylon, stålsträngar hade gått av direkt.

Nils o gitarr

På skötbordet är du en vilde. För att hinna byta – framför allt tygblöjor – krävs att du får något intressant i händerna för att ligga stilla. En tandborste eller tub, vad som helst duger för att någon av föräldrarna ska hinna knäppa knappar och trä på byxor och strumpor.

För tillfället har din mor och far väldigt mycket att göra, så din syster Astrid tar vid och leker och underhåller dig. Utan Astrid hade det knappast gått att göra allt det vi är tvungna till.

Du fick också vara huvudperson på mamma och pappas föredrag till bilder på Sunderbyns sjukhus där många av landets sjuksköterskor som jobbar med för tidigt födda barn bänkat sig. Du var imponerad över alla människor som visade dig all denna uppmärksamhet, men somnade i bärselen på mammas bröst innan föredraget var slut.

Ikväll är det ditt första födelsedagskalas. Din syster Elina och hennes sambo Kristoffer och barnen Mira och Eddie kommer. Så också Kattis och Sara Holmbom som var oerhört behjälpliga när du kom til världen.

Stora gratulationer till ettåringen från pappa, mamma och Astrid, mormor, moster med familj och förstås också från dina vuxna syskon Anton och Elina med respektive och barn.

Nils i krypartagen

 

 

 

 

 

 

 

Gruvplaner stoppar vägarbete Jokkmokk-Randijaur

Hela den 114 kilometer långa vägen 805 mellan Kvikkjokk och Jokkmokk skulle restaureras*. I tre etapper på tre år var tanken att jobbet skulle genomföras. Vägens gamla asfalt skulle skalas bort, mer grus läggas på och så skulle den jämnas till och förses med fler nya vägräcken.

Hösten 2010 var Trafikverkets underentreprenörer färdiga med del 1, sträckan Seitevarevägskälet – Kvikkjokk. Hela vägen var i bedrövligt dåligt skick, men nu är del 1 rätt bra att köra på. Tyvärr snålades det med fyllningen, så redan efter ett par år gav vägen med sig på vissa ställen med svackor och gropar i asfalten. Har beskrivit detta med ett tidigare inlägg: http://kvikkjokk.nu/30-mars/

Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk
Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk

Del 3 Seitevarevägskälet-Randijaur skulle börja repareras året efteråt, direkt följt av arbeten på del 2, Randijaur-E45.
Men planer har gått i stå.
Det har inte hänt någonting.
Dock har Trafikverket en budget framtagen gällande ”Bärighetshöjande åtgärder för gruvetablering Kallak” på vägsträckan Vaikijaur-Randijaur. Planerad start 2017 med en kostnad på mellan 51-100 miljoner kronor. Finns på rad 1168 i det länkade excelarket (skrolla långt ner…).

Varför just 2017? Varför sån stor differens i den budgeterade kostnaden? Varför lyser informationen om arbetena till bosatta efter väg 805 med sin frånvaro?

Vi som pendlar de fyra milen Randijaur-Jokkmokk får kryssa mellan groparna och knölarna. Bilarna får stryk av guppandet och trafiksäkerheten blir självklart lidande. Redan på 1990-talet propagerade en ledamot i Jokkmokks kommunfullmäktige om att vägen var ett effektivt medel att åka på för kvinnor som önskade fosterfördrivning.

Inte bara bybor som pendlar måste dras med den eländiga vägen. Också renskötare som får sina renfinkor, lampor och strålkastare sönderskakade. Likaså turister och sommarstuguägare som besöker sina paradis på helger, lov och högtider. Snart är det påsk med ett lämmeltåg av skoterekipage som ska till Årrenjarka och Kvikkjokk. Jag bävar…

Om inte en mineralprospektör vid namn Beowulf Mining från England (via dess 100% ägda dotterbolag Jokkmokk Iron Mines, JIMAB) hade blåst upp sina planer om en gruva i Kallak (Gállok) och spridit lögnaktiga påståenden att det ska vara de som spränger dagbrott och anställer hundratals arbetare och ett i stort sett samlat etablissemang gått på manipulationerna och lögnerna, skulle vägen ha varit färdig för redan två år sedan. Det är oprofessionellt av Trafikverkets direktörer. Och naivt och direkta tjänstefel att låta sig styras av klockrena lycksökare och inte alls bry sig om lokalbefolkningens behov.

Fortsätt med steg 3 och 2 NU!

*Egentligen till E45’an där bara sju kilometer återstår till själva Jokkmokk.

 

 

Ambivalens med skrotade luftledningar

Telefonkablar

Det började med att alla stolpar efter linjen Kvikkjokk-Njunjes togs bort för över tio år sen, men nu sker en total nedmontering också av telefonledningen efter den 12 mil långa vägen mellan Jokkmokk och Kvikkjokk. Mobiltelefonin tar över. I våra moderna tider länkas samtalen via master längs dalgången. Den digitala rockaden gäller troligen hela landet. Naturfotografer jublar när nya motiv öppnas och fotograferna slipper störas av luftledningar.

Nedmontering av ledningar

Jag kan dock tycka att rockaden är alldeles för snabb och ogenomtänkt. All ny teknik är bra teknik, verkar vara ett mantra för all så kallad utveckling. I detta fall borde de skadliga effekterna av mobilstrålningen ha gjorts ordentligt innan omläggningen. Mängder av forskare har varnat för mobiltelefonerna. Också gamla chefer i branchen: http://www.epochtimes.se/articles/2014/02/18/26495.html

Tusentals kilometer i  ett nät av gamla, men ändå väl fungerande, kopparkablar är skrotat. En kapitalförstöring av sällan skådat slag.
Jo, de analoga telefonerna funkade bra, med få driftstörningar och mycket bra ljud (till skillnad mot mobiltelefonerna) – vilka också gick att ringa med även om strömmen hade gått. Med bättre underhåll hade det analoga nätet varit klockrent att använda parallellt med det digitala.  Nu är denna infrastruktur historia. Nu finns inget val. Nu är vi inbyggda i osäker teknik.

Och faktiskt slås också mobiltelefonin ut ibland. Under de senaste åren har två rejäla störningar inträffat. Om min son Nils anlänt den 11 april under ett av dessa avbrott i år istället för i fjol hade det troligen gått illa. http://kvikkjokk.nu/nils-del-1/

 

Tur i Parkimagasinet

På cykel med dotter och hund

På Parkidammen

for vi till den så kallade Jägarhyddan, tidigare centrum för omfattande skövling av skogarna kring Parkijaur, numera privatägd.

Stubbar vid hyddan

Det var grova tallurskogar på mårkan mellan sjöarna Rádnávrre och Barkávrre och kring stränderna.

Astrid vid skogsrest

Skogar som kalaverkades för att ge plats åt vattenmagasinet. Skogar vars ynkliga spår endast en och annan fastkilad stubbe vittnar om. Det känns märkligt att gå i det gyttjiga,

Parkimagasinet

förödda ökenlandskapet

Landskap

som under senhösten hyser vatten som går minst tio meter upp över huvudet.

Svan

Spår efter sångsvanens gigantiska pladuskor syns i leran.

Tranor

Tre tranor ger sina märkliga ljud ifrån sig och kommer flygande rakt över oss. Efter ivrigt letande bland stenarna hittar Astrid två musselskal. Grova roströda kättingar sitter fastborrade i storstenarna. Vilken funktion de haft är svårt att sia om, mest troligt höll de flottningsbommar på plats. Vi vandrar ut på ett skär långt ut i magasinet.

ParkimagasinetAstrid och Atjek

Min teori är att trots marken varit dränkt sedan 1970 då Parki kraftstation togs i drift, bör vissa arkeologiska spår som härdar och gravar gå att se. Spår som bevisar motsatsen till det som vissa människor propagerar för, att området inte var så värst mycket befolkat av samer förr i tiden. Tyvärr ligger alltför mycket is ännu för att kunna se några spår.

Astrid cyklar med Raddna

Islek på Ráddnávrre

Så var det äntligen läge för att åka skrillor på Ráddnávrre (Randijaur). Det är långt ifrån varje år som isarna är åkbara. Ofta kommer alltför mycket snö på isen eller vatten, eller både och, som när det sedan fryser ger en knölig och oåkbar yta. Men nu var det knappt en decimeter snö bara som inte hindrade barn och vuxna att i full fart korsa viken i sjöns norra ände. Perfekta förhållanden att göra allt trängre virvlar och labyrinter. 

Selina, Hampus, Nadja och Astrid.

Besinna dig Annie Lööf!

Turismbranschen har ökat med 143% de senaste åren, och den fortsätter att öka. Turismbranschen omsätter 246 miljarder per år. År ut och år in trillar pengarna in i landet.
Läs: http://www.dn.se/ekonomi/turister-goder-sverige-med-pengar
Det gör inte gruvorna, som bara ger stor avkastning under en kort tid, med en enorm naturförödelse och förstörelse av befintliga jobb inom just turismen, renskötseln, med mera, som följd. Och inkomsterna från turismen kommer att fortsätta öka vilket nuvarande tendens tydligt visar.

Det säger sig självt att människor vill uppleva Sveriges högsta fjäll utan tio dagbrott i synfältet, vilka också saboterar renskötseln och turismen, att Laponia får fortsätta att vara ett världsarv utan att titanfyndigheten exploateras i världsarvets sydöstra del, som förstör det samiska varumärke som Jokkmokk försöker bygga upp – ett dagbrott som dock tillkommer endast om de övriga järnmalms- och koppargruvorna vid Vaikijaur, Randijaur och Björkholmen med tillbyggda transportvägar blir verklighet, som med sin infrastruktur spolierar möjligheterna att bedriva renskötsel för minst två samebyar, att Umeälvens övre ände slipper tre dagbrott efter nickel som förgiftar Umeås vattentäkt och som även här förstör den uråldriga renskötseln, annan samisk verksamhet och turismen, att Vätterns vatten får fortsätta hysa sin unika rödingstam utan järnmalmsgruvan som planeras under sjön, att Ojnareskogens känsliga vattenreservoar och Bästeträsk kan fortsätta försörja Gotlands bönder, andra bofasta och den ökade turismen med vatten, utan det planerade dagbrottet efter kalk.

Framtidens gruv- och mineralstretagi januari 2012, ett möte på överdådiga Grand Hotel i Stockholm där gruvindustri och gruvlobby dunkade varann i ryggen.

Den ekonomi som Annie Lööf och alliansregeringen driver liknar planekonomin i 1950-talets Sovjetunionen. När politrukerna där fick någon lysande idé matade de fort ut ohämmat mycket pengar bara för att den upprättade planen prompt skulle följas. När politrukerna här får en idé med att sälja ut landets mineraltillgångar kastar de ut pengar lika ohämmat som kommunisterna. De utländska gruvbolagen lockas till landet av generösa löften i glättiga brochyrer och gruvlobbyns flashiga powerpointpresentationer, sedan sponsras bolagen med statliga miljarder för att bygga upp sin infrastruktur. Det är osunt och oekonomiskt. Egentligen ingenting annat än rent och skärt vansinne. Besinna dig näringsminister!

Norrbottens-Kuriren i Kallak

Norrbottens-Kurirens reporter Stig Nordlund med ivrigt fotograferande fotograf Olle Wande besökte Randijaur, Gállok och Björkholmen med forskaren May-Britt Öhman, turistentreprenör Matti Holmgren och jag själv. Gruvhotetet stod naturligtvis i fokus, med genusperspektiv och dammsäkerhet, turism, natur, ekonomi, kultur, samer, skatteland, ägarförhållanden, och mycket mer. Provborrningarna pågår tre veckor till, om bolaget inte är tvungna att lämna området i förtid tack vare de polisanmälningar om misstänkt miljöbrott som är riktade mot dem. Det ska bli oerhört spännande att se vad Stig Nordlund skriver ihop från all den information som flödade över honom. Innan vi lämnade det tänkta gruvområdet träffade vi ansvarig Per-Ola Larsson från Beowulf Mining, som inte ville bli fotograferad och i förstone heller inte ville uttala sig om fyndigheten eftersom det kunde få aktiekursen att falla. Efter ett tag förde han dock reportern åt sidan och jag hörde honom yttra:
– Det här är ingenting Hin Håle får höra!
Per-Ola Larsson syftade naturligtvis på mig. Man kan inte vara älskad av alla 😉 Uttalandet visar den oseriösa stil som präglar bolaget, där också raddor av lögner spridits i den offentliga debatten.

Kurirens utsända avslutade sin turné i Björkholmen för att träffa det holländska par som bosatt sig där. Ser fram mot att läsa tidningen..