Etikettarkiv: politik

Skendemokrati i Sverige

Den 2 augusti 2015 gjorde jag ett inlägg med rubriken Regeringskansliet en odemokratisk koloss som på Regeringens hemsida hade 4 471 anställda där 169 stycken är politiskt rekryterade. Den 20 april 2016 ändrades uppgifterna till omkring 4 500 anställda och cirka 200 politiskt rekryterade. En ökning av byråkraterna med kring 500 personer alltså.

I Regeringskansliet har all annan personal än de som är politiskt tillsatta alltså kvar sina anställningar oavsett vem som har regeringsmakten.

Det innebär att ekonomisk kortsynthet, rasism och nationalism kan överleva mandatperiod efter mandatperiod. I Sverige är det tjänstemän och lobbyister som styr. Politikerna är reducerade till nyttiga idioter.

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Klimatet och metalleffektivitet

Arne Müller föreläser under boksläppet av hans bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.

På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:

”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.

Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.

Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.

Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.

Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.

Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.

Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.

Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.

Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.

På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”

Juridiken eskalerar med slapp regering

J047
FN-deklarationer och
FN-kritik spelar ingen roll. Inte heller historiska fakta om ägarförhållanden, tvångsförflyttningar, tvångsassimileringar, tvångsarbete. Svenska regeringar tvingar samer att gå till till domstol för att kunna hävda sin rätt. Senast var det Girjasmålet. Många fler dyra och segslitna domstolsförhandlingar i olika instanser lär följa.

Det samma gäller regeringars slappa tillståndsgivningar för gruvetableringar. Senast gällde det Tasman Metals bearbetningskoncession i Norra Kärr vid Vättern, där två regeringar efter varann gett Tasman Metals tillstånd, men en domstol rev upp detsamma.

Det är förvisso bra att det går att få rätt i domstol när klockrena övergrepp mot natur och kultur skett eller hotar att ske. Men att det ska behövas. Jag tycker det är slappt, arrogant och inkompetent att regeringar – supportade av det enorma regeringskansliet – inte förmår besluta rakt av, snabbt, utifrån den politiska ideologi man omfattas av. Hellre väntar man tills någon statlig tentakel likt en självgående organism full med små teknokrater tar tag i de känsliga frågorna.

Varför administreras det bara? Var finns politikerna, ideologin och den politiska viljan?  Varför har det blivit så hårt och inhumant…

Tack Sametinget!


Sametinget bildades 1993
. Utan reell makt förvisso, mest bara som remissinstans (i bästa fall) – har ju staten varit noga att bestämma – men ändå ett stort steg i rätt riktning. En sammanslutning där samer själva, bland annat, kunde skapa kriterier om vem som kan kategoriseras som sábmelasj (same, lulesamiska) och få rösträtt i  Sametinget. För enande, dekolonisering och kamp mot kolonialmakten. Tre viktiga ting tinget lyckats uppnå några gånger. Främst tänker jag på den gemensamma Sametingets gruvpolicy.

För första gången på länge finns nu en plattform för alla samer.  En plattform där det finns plats för ättlingar till alla samer som den svenska staten utvisat från den tidigare samiska gemenskapen. Samer som frånstulits sina skatteland, som tvångsassimilerats och förlorat sin identitet. Tre av många jävulska övergrepp som Sverige har utsatt detta folk för.

Nu hålls Sametingets plenum i Gällivare. Tyvärr är det som det oftast brukar vara. Men hur än många ord exempelvis Håkan Jonsson vräker över exempelvis Per Mikael Utsi kommer Per Mikael Utsi och hans parti aldrig att ändra sina ståndpunkter. Och vice versa. Ordkrig och ordbajserier är totalt meningslösa. Åtminstone när det gäller tingets övervintrande gamla herrar. För mycket ilska, prestige och fastlåsning. För lite förståelse, ödmjukhet och dynamik.

Jag tycker samtliga Sametingets ledamöter borde fördjupa sig i sin egen historia och därmed förstå följderna av hur kolonialmakten agerat genom tiderna. Få en vidare bild för att kunna se vem den verkliga motståndaren är. Vem man ska lägga krut vid att uppvakta, munhuggas med och skriva till.

För övrigt vore det sunt för Sametinget om det infördes en regel som angav att ledamöter bara fick sitta fyra mandatperioder. Redan nu borde de ledamöter som varit med längst självmant ställa sina platser till förfogande. Jag olidligt less på att i Gällivare 2016 se samma nunor, höra samma röster och samma argument som på 1990-talet.

Brev till riksdagen, med svar

Följande brev skickade jag den 26 februari till samtliga riksdagsledamöter.
Trots att det snart har gått två veckor har jag fått svar från endast fem ledamöter: (MP), (V), (M) och (S).
Detta trots att jag belyser ett mycket viktigt och centralt övergrepp på det samiska folket som ingen riksdag sedan 1928 alls brytt sig om att korrigera.
Med över 61 tusen i lön varje månad tycker jag att svarsfrekvensen är rysligt dålig.

Sameflaggor vid Uppsala domkyrka

”Bäste riksdagsledamot!

Mitt namn är Tor Lundberg Tuorda. Jag är same och bor i en by väster om Jokkmokk där jag försörjer mig som frilansfotograf.
Jag vill berätta för er om ett dilemma jag och andra samer tvingas leva med varje dag.
Regering efter regering nonchalerar Sveriges och EU:s enda erkända urfolk.
Gång på gång riktas fokus mot andra folkslag på jorden vilka fått sina mänskliga rättigheter kränkta.
Förvisso viktigt, och Sverige har ju gjort sig känt för att stå på de förtrycktas sida.
Senast erkände Sverige staten Palestina och stödjer nu också självständighet för Kurdistan.

Kurdistan sträcker sig över fyra länder, precis som Sápmi – samernas nation.
Kurderna har en egen kultur och ett eget språk som skiljer sig från de länder som övertagit deras traditionellt brukade områden
– precis som samerna. Sápmi var befolkat av samer långt innan Sverige blev Sverige.

För 87 år sedan beslutade Sveriges riksdag i en renbeteslag att endast samer som uteslutande ägnade sig åt renskötsel skulle få vara medlemmar i lappbyarna.
Lappfogdar och länsstyrelsetjänstemän bestämde vilka samer som fick vara medlemmar.
Samer som försörjde sig på jakt, fiske, jordbruk, slöjd, som tidvis högg eller körde timmer med sin häst, som ägnade sig åt turism, eller samer som jobbade som lärare eller präster, blev avvisade från gemenskapen.
Detta även om deras förfäder enskilt hade ägt skatteland inom lappbyns område i mer än 500 år.

Avvisningen skedde inte för att de själva eller några andra samer ville det, utan för att den svenska staten tvingade dem.
De utslängda samerna ansågs inte vara nog äkta, kort sagt.
Det eniga riksdagsbeslutet 1928 togs i en tid som präglades av rasism och tron att samerna skulle upphöra att existera som folkgrupp eftersom de ansågs vara en lägre stående ras.
Renskötseln skulle dock få finnas kvar som ett exotiskt inslag på fjället, till turisternas förnöjelse. Skogsrenskötseln ansågs också oäkta och motarbetades.

Alla utestängda samer förlorade sina möjligheter att ta ved eller slöjdmaterial, fiska eller jaga som de alltid hade hade gjort inom lappbyns område.
Många flyttade till städerna och försvenskades in i minsta detalj: Slutade bära samiska kläder, slutade tala samiska och slutade använda samiska föremål.
Många var rädda efter statliga kampanjer av skallmätningar, nakenfotograferingar och en uppblossande nazism.
En stor majoritet av samerna i Sverige hamnade därför utanför lappbyarna och blev som vilka svenskar som helst, vilket var statens uppsåt.
Många av samerna utanför samebyarna (som lappbyarna kom att kallas efter rennäringslagen 1971) men som ändå bodde kvar inom samebyns gränser, tvingades söka tillstånd hos länsstyrelsen för vedtäkt, fiske och jakt.

Där är vi nu.
Ingen regering har brytt sig om att korrigera detta brutala övergrepp utan bara begravt frågan i ändlösa utredningar.
Det är lättare att värna folk utomlands och möta internationella hurrarop än att tvätta sin egen byk.

Endast ni riksdagsledamöter har makt att förändra.
Ni behöver inte starta någon ny utredning. Och skjut inte över ansvaret på Sametinget, men lyssna på detta samernas folkvalda parlament.

”För första gången i historien uteslöts alla samer utom de som hade renskötselrätt från lappbyn,
ett olagligt ingrepp, eftersom bymedlemmarnas civilrätt och privaträtt är överordnad näringslagen.”

(citatet kommer från boken Tusen år i lappmarken av journalisten Lilian Ryd och juristen Thomas Cramér.
Jag rekommenderar denna bok som grund för en seriös samepolitik som ställer tillrätta några av historiens värsta övergrepp mot det samiska folket.)”
Med vänliga hälsningar

Tor Lundberg Tuorda
Randijaurvägen 12
962 98 Randijaur
070-2300955

Svar från riksdagsmännen:

Hej Tor,

Tack för att du skriver till oss riksdagsledamöter. Jag blir berörd av din text av tre skäl: För det första för att jag länge kämpat för att Sverige ska skriva under ILO- konventionen om ursprungsfolk och stamfolk som antogs 1989. FN:s övriga rättighetsdeklarationer ska givetvis även tillämpas på ursprungsbefolkningar. För det andra berörs jag av hur man systematiskt har fördrivit samer genom fysiska övergrepp och tvångsförflyttningar i över hundra år utan att ge det samiska folket en rättmätig upprättelse och att fortfarande pågår. För det tredje så skriver ni om Kurdistan och det kurdiska folket som också systematiskt har fördrivits, tvångsdeporterats och som utsatts för ofantliga repressalier. Mina föräldrar är kurder och jag känner en djupgående solidaritet med det ni skriver och om behovet av att agera för er sakfråga.

Jag har ambitionen att besöka Sápmi i sommar för att fördjupa mig i frågan. Du får gärna skicka förslag på böcker, platser och personer att besöka samt andra tips som ni tror kan utöka mina kunskaper.

Återigen vill jag tacka för ert brev, hoppas på återkoppling snart.

Med vänlig hälsning,

Lawen Redar
Riksdagsledamot (S)
Ledamot JustitieutskottetLedamot EU- nämnden

*******************************************

Hej Tor!

Tack för ditt mail.

Vänsterpartiet driver att Sverige ska göra en vitbok om de historiska brotten mot samerna och be om ursäkt på liknade vis som Sverige gjort gentemot romerna. Mer om vår politik kan du läsa i motionen Samernas rättigheter: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Samers-rattigheter_H202849/?text=true

Mia Sydow Mölleby (V) skrev igår en interpellation till Regeringen om ratificeringen av ILO-konvention 169. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Ratificering-av-ILO-konvention_H210333/

Hälsningar Håkan

 

****************************
Håkan Svenneling

Riksdagsledamot

Vänsterpartiet

Landsbygdspolitisk talesperson

Ersättare i Finansutskottet

Ersättare i Näringsutskottet

Ledamot i Nordiska rådet

*******************************

Hej Tor!

Kul att höra om ditt engagemang även i miljöfrågor! Jag vet inte om vi har sets, det är ju möjligt att vi gjort det i samband med någon kongress eller liknande.
Jag tar med det du skriver i mitt arbete framöver. Jag har nämligen själv funderat mycket på frågan och tror att det skulle vara viktigt att historien blev mer allmänt känd. Förslaget om en sanningskommission tycker jag är bra. 
Är det okej att jag kontaktar dig framöver i frågan?

Bästa hälsningar,

ANNIKA HIRVONEN (MP)
Vice ordförande justitieutskottet
Ersättare riksdagens EU-nämnd
Jämställdhetspolitisk talesperson

****************************

Hej Tor!

Tack för ditt mail och för att du belyser detta viktiga ämne. Många svenskar, mig själv inkluderat, har tyvärr väldigt bristfällig kunskap om Sapmi och samernas historia. Men det finns också många som jobbar aktivt med att ändra på det i Riksdagen också. I mitt parti, miljöpartiet, är vår gruppledare, Jonas Eriksson samepolitisk talesperson och han och vår andra gruppledare, Maria Ferm är mycket aktiva i frågan. Jag försöker själv att läsa in mig och lära mig mer. Som ett led i detta kommer jag att tillsammans med Åsa Romson träffa företrädare för Sáminuorra, Svenska Samernas Riksungdomsförbund. Vi håller på att leta ett datum för det nu. Så jag hoppas att vi kommer kunna visa det i aktiv politik också.

Med vänliga hälsningar

EMMA NOHRÉN

Riksdagsledamot / Landsbygdspolitisk talesperson

_______________________

Riksdagskansliet

Miljöpartiet de gröna

********************************

Hej Tor!

Tack för din information och förslag. Jag tar med dem i mitt riksdagsarbete.

Cecilia Magnusson
Riksdagsledamot (m)

 

Centerpartiet och gruvindustrin sitter i samma bastuklubb

Giftig soppa.
Giftig gruvsoppa, Svartträskgruvan, Storuman.

Kommentarer överflödiga om det uppenbara samband som finns mellan det snorrika Centerpartiet och hela gruvindustrin. Räcker med att läsa Matti Holmgrens förträffliga blogginlägg!

http://mattisblogg.se/2014/08/centern-och-gruvan/

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.