Etikettarkiv: plantor

Dystopi med skogsbrukets vansinniga avverkningsmetoder

Stormfälld produktionsskog.För knappt två år sedan blåste det rejäla vindar i Jokkmokks kommun. För en knapp månad sedan var det dags igen. Båda gångerna var det storm i byarna, 25 m/s. Många tallar föll i plantagerna. Inte så konstigt med det. På de planterade jättearealerna är alla tallar lika höga, lika tjocka och har lika stort rotsystem. Alla tallar kommer söderifrån där de kultiverats och gödselboostats på plantskolor. De är inte anpassade till våra breddgrader och höjdlägen och inte heller kan de stå emot de allt brutalare vädertyper som det förändrade klimatet kommer att bidra till. Vindarna 2014 och 2016 var resultatet av stormbyar. Tänk hur det kommer se ut när det blir orkan dito med 33 m/sek och mer?

Skogsbruket har trots alla sina resurser och all sin expertis inte alls förutsett eller tagit någon som helst hänsyn till klimatförändringarna. De trampar på i samma gamla hjulspår som de alltid har gjort. Inom en rätt så snar framtid torde därför större delen av plantagerna inta liggande läge. Framtida släkter kommer att få dras med skogsbrukets kortsynta och ointelligenta metoder och få leva i artfattiga ökenlandskap.

Barn i plantageskog
Detsamma gäller plantagernas urschliga motståndskraft mot brand. Med den jämna övre höjd som alla plantager besitter, vilket skogsbruket under lång tid eftersträvat, som tjänat som primärt mantra, som varit främsta budord likt sektfanatikerns, kan elden  snabbt och lätt sprida sig i tallarna, där ju alla toppar finns i samma nivå. Se bara jättebranden i Västmanland 2014. Många fler liknande bränder lär följa och skogsbrukets vansinniga avverkningsmetoder förvärrar dystopin.

 

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta