Etikettarkiv: piteå

Isak Tiock, Bergmästare i Kvikkjokk, hemmansägare i Böle

Huhttán, Kvikkjokk. Gamájåhkå ständig ljudkuliss. Fri och outbyggd. Men så har det inte alltid varit. Också här har det exploaterats med vattenhjul till malmkross och blåsbälgar för den smälthytta, Luleå silververk, som började byggas här år 1660.

Bergmästare och chef för hela alltet var Isak Tiock. En förmåga som på kort tid fick fart på malmtransporterna och hjulen i hyttan att snurra, men som också skapade ett skräckimperium och tvingade samerna att med sina renar dra malmen från gruvan drygt fem mil bort. Visserligen fick de betalt i natura, men det var likväl ett tvång.

Härkarna räckte inte till för malmdragningarna så samerna var tvungna koppla sina dräktiga vajor framför pulkorna. De samer som vägrade drogs i ett rep mellan två vakar i nuvarande Lappviken vid Kvikkjokk. Om denna tortyr, och andra hemskheter som Tiock ägnade sig åt, vittnar endast muntlig tradition.  I historiska dokument finns dock dokument som säger att Tiock under sin tid som vice bergmästare vid föregångaren till silverbruket i Kvikkjokk, Piteå silververk,  hade beordrat samer som vägrat att dra silvermalmen från Nasafjäll att kastas i strömmen i Silbbajåhkå några gånger fästade med ett rep runt fötterna tills de fogade sig.

Isak Tiock betalade heller inte samerna för sina körningar förrän efter flera år. Tiock fick flera klagomål över detta. Dessutom manipulerade han brukets räkenskaper och lydde inte order från Stockholm. Därför konfiskerades Tiocks hemman i Böle utanför Piteå och han straffades med fängelse i 18 månader.

Jag har ofta funderat på denna man när jag passerat Böle till och från Piteå. Efter att jag under förra helgen skruvat och donat i vår segelbåt Mira, styrde jag genom själva byn. Stannade vid ett rejält potatisland med en stor Norrbottensgård i bakgrunden. Tog en bild. Körde vidare upp mot gården. Fick ett infall och svängde in. På gårdsplanen höll en av gårdens kvinnor på att klyva ved. Gården har under lång tid ägts av familjen Nilsson och kallas nu Jåon.
JåonJag frågade om vedklyvaren hade hört talas om Isak Tiock? Och det hade hon. Bjöd in mig och frågade sin mor för att få ännu bättre upplysningar. Så kom Böleboken fram och där stod det en del spännande om denne forne bergmästare. Att Käcktjärn kan ha hetat Tiocktjärn eftersom Isak Tiock eventuellt hade ett utskifte där. Ur BölebokenUr BölebokenDessutom låg Tiocks själva hemman troligen ganska precis där jag hade stannat för att fotografera vid potatislandet (..nedanför Rönnbäcks loge…). Helt otroligt vad spontana möten kan leda till 🙂
Familjen Nilssons gård, Jåon, i Böle
För den som vill fördjupa sig om silverbrukstiden vid Lilla Lule älv kan läsa Kenneth Awebros bok Luleå Silververk. Ett norrländskt silververks historia.

Saknad jagad mat

Bo och Kjerstin Lundbergs hus i Norra Haraholmen

En mycket givande session i Piteå är nu avslutad. Bodde hos min farbror Bosse Lundberg och Kjerstin på Norra Pitholmen där jag blev uppassad på bästa sätt.  Sedan solen hade gått ner kvackade ett gäng gräsänder lågmält. De simmade alldeles vid huset. En rolig och annorlunda erfarenhet. Jag frågade frågade farbror om han aldrig hört eller sett hur jägare skjuter på änderna? Men det hade han aldrig upplevt. Märkligt egentligen. Annat var det när jag var tonåring och i denna nejd jagade gräsänder intensivt – till stor glädje för min mor Maj-Britt som stekte fåglarna i gryta, vilka serverades med kokt potatis och svartvinbärsgelé. Delikat mat som jag saknar mycket.
Gräsänder i skymningen

Test av Max-Curt

Djupviken, Klövergatan, möjligen 1973.
Jag och kompisen Fredde Lindgren var hos grannen Jimmy Svedberg och hälsade på. Där satt Curt Bergfors och drack kaffe. Utan mankemang gav han oss några sedlar och bad oss cykla till hans relativt nyöppnade Maxgrill i stan för att köpa ett typ Maxmål var. Vi skulle få äta upp hamburgarna och stripsen, men först senare, när vi kommit tillbaks.

Curt Bergfors ville kolla hur hans serveringspersonal skött sig. Hur de anrättat och placerat snabbmaten, och om alla ingredienser till målet verkligen fanns med.

Lyckliga gjorde vi det han bad oss. Pilade snabbt tillbaks på cyklarna innan maten hunnit kallna. Curt öppnade emballagen och kunde nöjt konstatera att allt var okey.

För över 40 år sedan agerade jag bulvan åt Curt Bergfors på hans nystardade grill i Piteå
För över 40 år sedan agerade jag bulvan åt Curt Bergfors på hans nystartade grill i Piteå. Bilden från ett besök september 2015.

Mira

Jag, Åsa och Nils var på en spännande och nostalgisk tur i början på veckan. Efter att vi skjutsat Astrid till Kallax for vi till min farbror Bo Lundberg och hans fru Kerstin i Piteå för fika och mat och trevlig samvaro.

Därefter besökte vi tillsammans Mira, min pappas gamla segelbåt som jag tillbringat så mycket tid i när jag var 11-13 år.


Båten var i ett rätt så risigt skick och har inte varit i sjön på sju år. Funderar på att köpa och rusta upp henne och få uppleva skärgården igen.
Massor av jobb, men så mäktigt det vore att få segla Mira efter drygt 40 år. Och detta tillsammans med mina barn, och sambo inte att förglömma, som är minst lika angelägen som jag själv inför detta eventuella projekt.

 

 

 

Lennart Lundberg – en stridbar person

På väg tillbaks från invigningen av vår utställning Om gruvan kommer på Tráhppie i Umeå närmade vi oss Piteå. I bilen fanns förutom jag dotter Astrid, sonen Nils, sambo Åsa och vännen Henrik. Vi var tvungna byta blöja på Nils och då fick jag ett infall och frågade medpassagerarna om vi kunde byta på Nils vid Fårösundet och samtidigt se det hus som pappa Lennart byggde på Klövergatan 1. Jo det ville de.

Jag körde, men körde fel på grund av alla nya vägar. Så nya kanske de inte var, men sist jag var i Djupviken, som stadsområdet heter, var väl för nära 20 år sen. Har dragit mig för att fara hit för det finns så många erfarenheter, tankar och känslor som inte är så trevliga. Pappa dog i cancer när jag jag var 13 och då hade vi hunnit bo i huset i drygt två år, jag, bror Ola (numera Oden) och mor Maj-Britt. Pappa jobbade som bygglärare på Strömbackaskolans gymnasium, men han var också ritingengör och ritade hus åt folk på fritiden, planlade byggnationer och mätte in husgrunder. Jag fick ibland följa med och hjälpa honom hålla mätstickan vid någon stakkäpp och göra ett pennstreck när pappa sa att det var i vattring – i rätt vågräta nivå enligt mätinstrumentet.

_H1A3384

Vi körde förbi huset och de nya ägarna hade byggt ett lusthus på tomten. Svängde ner mot Fårösundet och parkerade bilen. Jag berättade om alla badsessioner vi hade, jag, kompisarna Fredrik Lindgren och Arne Tingstad med flera, vid den brygga som under min tid här låg vid vattnet. Om den stubbade snubben som kom med sin Super 8-kamera när vi brukade bada och frågade om han fick filma. Och det fick han. Ingen brydde sig och inga föräldrar fanns i närheten. Hade det varit idag hade stubbisen direkt blivit klassad som pedofil.

_H1A3382

Vi gick efter en asfalterad gångstig längs med sundet och allt var sig likt från den tid jag bodde här. Märkligt nog fanns inga nybyggda hus närmast pappas hus, utan grönytan var kvar ända till bron. När vi passerat nedre änden på huset fanns ett offentligt utemöbelemang inom bekvämt räckhåll. Här bytte Åsa på pojken.

_H1A3389

När bytet var klart kom ett något äldre par med två små hundar spatserande mot oss. Jag hälsade och frågade om de bott länge på området? Ja det hade de, ända sedan 1973.

_H1A3397Jag berättade att jag bott i det huset, och pekade, och att min pappa hette Lennart Lundberg. Paret sa att de mycket väl kände till min far så vi presenterade oss.

_H1A3404

Pappa hade hjälpt Elvy och Christer Svensson med att rita deras hus på Kilgatan i närheten och de ville gärna ha ett i modellen Hortlaxhus. Pappa ritade ett dylikt, men betydligt större, och med en veranda – något som Hortlaxhus original inte hade, men som företaget började med när Elvy och Christers hus fanns på plats.

Christer berättade om turerna kring hur området började byggas. Att pappa for upp på Piteå kommun i jakt på en tomt vid Fårösundet men fick där höra att hela området var vikt för VIP-personer (i den sedan decennier socialdemokratiskt styrda kommunen) och att det absolut inte gick för sig att han skulle kunna få köpa någon tomt där. Men pappa granskade byggnadsplaneritningarna och där fanns tomter utsatta. Han propsade på att få köpa en och till slut kunde de inte neka honom det. Han var stridbar och rättsmedveten, min far. Christer tyckte att han var bra att ha och göra med. Det ver verkligen roligt att höra, tack Christer!

_H1A3387

Christer berättade också att Lennart hjälpt några fler i området med att få bygglov och också ritat deras hus.

Vi samtalade vidare och så framkom att Elvy var bördig från Stenträsk utanför Jokkmokk. Samma by som Henrik Blind är född i och där hans mor fortfarande bor. Det blev mycket tal om alla släkter i Stenträsk. De första människor vi möter vid Fårösundet kände mina föräldrar och till på köpet Henriks mor. Vilket sammanträffande!

Vi gjorde en tur ut på Fårön där min farbror Bosse berättat att det vuxit upp många lyxiga nybyggen, och det stämde. Men vilken byggnad som var Mikael Renbergs kunde vi inte få kläm på.

Natten blev sen när vi nådde Jokkmokk…

Nils med en av Elvy och Christers hundar
Nils med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med den andra av Elvy och Christers hundar.

Google ger flashbacks

Klövergatan 1, Djupviken, Piteå

Nu på morgonen innan Astrid hoppade på skolbussen surfade vi in på Google Earth. Vi åkte bil genom samhället Sulitelma i Norge, kollade in Sameskolan i Jokkmokk – men där gick det inte att se gatuvyn genom den där gubbens ögon, han som går att flytta runt. Tydligen har Google inte kört och filmat så mycket i Jokkmokk. Däremot i Piteå. När Astrid åkt iväg körde jag på Åkervägen i Öjebyn där jag, bror Ola, mor Maj-Britt och far Lennart bodde några år i slutet på 1960-talet. Pappa hade byggt huset nummer 8. Kommer ihåg att han målade det med brun Cuprinol och fick enorma hudproblem. Skinnet från händerna föll av i stora sjok och kvar blev bara papperstunn känslig hud. Det var första symptom på Hodgkins sjukdom – en cancer som 1974 tog hans liv. När jag började Djupviksskolan 1968 med underbara fröken Gunvor Söderholm, hade vi flyttat till Gärdesgatan på Djupviken. Sedan blev det ett nytt hus som pappa ritade och byggde också det. Sen blev det en sutterängvilla på Klövergatan (bilden). Samma sak här. Pappa Lennart var ritare och byggherre. Det var det första huset som uppfördes i området nära vattnet – Fårösundet. Märkligt nog finns ingen granne i väster, bara gräsvall finns mellan sundet och vägen ända till bron över till Fårön. En fröjd för dem som bor där nu…
Då och då kom en Sea-bee dånande för att landa på pontonerna bortanför bron. Där hade bröderna Lundqvist och Fiskflyg sin bas under vinterhalvåret. På somrarna flög Lundqvistarna samer och turister i Jokkmokksfjällen och var stationerade i Porjus.
Pappa köpte en segelbåt av kostertyp modell L28 som låg förtöjd på boj nedanför huset. Också jag hade en segelbåt, en Optimistjolle som jag lärde mig segla med på ett seglarläger på Fårön. I området fanns en hel del lekkamrater. Bland annat Fredrik Lindgren, som fortfarande bor kvar i samma hus har han berättat vid de sporadiska kontakter vi haft på senare år. Huset på bilden är sig likt, men den kallgrund mot gatan av kattskallesten som far trots att han var väldigt illa däran lät stapla upp, är bortplanerad. Lusthuset är nybyggt, likaså är de rackliga portarna till dubbelgaraget utbytta. Också fönster och dörrar i hela huset. Google bjöd på en ordentlig nostalgitripp, som att köra bil, med högupplösta vyer åt alla håll.

Koloniala fakta

Eftersom vissa människor inte förmår sig ta in det faktum att också Norrbotten/Lappland har koloniserats, följer här citat från Lilian Ryds och Tomas Cramérs nya bok Tusen år i Lappmarken – från bokens Tidslinjen. Citaten behandlar utvalda år ur kronologin för att göra den koloniala historien så lättbegriplig som den överhuvudtaget kan bli. Den som vill läsa hela Tidslinjen och resten av den läsvärda boken beställer den från www.ordvisor.se eller www.bokus.com

Först en presentation av författarna:

Tomas Cramér, f. 1922 i Stockholm. 1949. Sveriges främste kännare av Lappmarkens och samernas juridiska historia. Prisbelönades 2011 av Kungliga Gustav Adolfs Akademiens för sin livsgärning och sitt omfattande engagemang för samernas rättigheter och kultur. Tjänstgjorde åtta år i Svea hovrätt och domstolar under hovrätten, samt som domare i Norrland och på Gotland, utsänd av hovrätten. Från 1954 kammaradvokatfiskal i Kammarkollegiet och t.f. kammarråd. Från 1962 Sveriges första Sameombudsman, SO. Cramér var SO i 35 år, till 1997, då ämbetet upphörde, och drev både som SO och senare en rad viktiga rättsprocesser om samiska rättigheter. Cramérs forskning låg till grund för de svenska samebyarnas juridiska seger i Altevatnmålet i Høyesterett i Norge 1963-1968. Cramér drev för samebyar i Jämtland-Härjedalen, med fullmakt från praktiskt taget samtliga landets samebyar och från enskilda samer, Sveriges hittills största civilrättsliga process, Skattefjällsmålet 1966-1981. Cramér har talat i rätten på samernas uppdrag längre än någon annan. Cramér har också drivit samerättsmål i internationella domstolar i Genève och Strasbourg. Vald till ordförande i Viktor Rydbergsällskapet. Författare och redaktör för bland annat Samernas Vita bok i 34 volymer om samisk juridik, se Bibliografi i urval nedan.

Lilian Ryd, fil. kand., författare och journalist, f. 1949 i Vuollerim, Lappland. Utrikesredaktör 1977-1987 på bland annat Tidningarnas Telegrambyrå, den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press och som frilans i Japan. Redaktör vid Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk 1988-1991. Sedan 1992 verksam som författare och föreläsare med inriktning på nordskandinavisk kulturhistoria. Publicerat bl.a. den prisbelönta Kvinnor i väglöst land.  Nybyggarkvinnors liv och arbete, Stockholm 1995 (3:e uppl. 2005), och Vi åt aldrig lunch, Stockholm 2004 (pocketutgåva i En Bok För Alla 2007). Medverkat i Norrländsk uppslagsbok, Umeå 1995, Etnobiologi i Sverige III, Stockholm 2007, Nycklar till kunskap. Om människans bruk av naturen, Uppsala 2010, med fler samlingsverk.

”Tidslinjen
Snabbkurs i Lappmarkens historia

1327  Svensk kolonisation uppmuntrades i ”de öde trakterna i vårt land Hälsingland”, det vill säga områdena norr om socknarna Ume och Bygdeå. De hälsingska stormännens intressen i Lule älvdal reglerades från 1327 av detta direktiv från Stockholm. Det var den första av en rad liknande kungörelser från centralmakten under 1300-talet.

1328  Pite och Lule älvdalar hade börjat koloniseras av svenskar, vilket framgår av ett brev som klargjorde birkarlarnas fortsatta ensamrätt på lappmarkshandeln gentemot de nya kolonisterna. Samma år försökte svenska staten i Tälge möte jämka de tre nordliga befolkningsgruppernas intressen, birkarlarna, samerna och ”hälsingarna”, det vill säga svenskarna, kolonisterna. Samernas jakträtt underströks i ett brev av kungens ställföreträdare, drotsen Knut Jonson, ”ingen bör hindra de kringströvande skogsmänniskorna, allmänt kallade lappar, i deras jakt”.

1335  Kolonisation i Pite älvdal uppmuntrades. Kyrkstäder började byggas i Gammelstaden vid Luleå och i Öjebyn vid Piteå.

1551  Gustav Vasa skrev i två kungliga brev att lapparna äger ”rörligt och orörligt” i Lappmarken. Uttrycket går tillbaka på de juridiska termerna mobilis et immobilis, det vill säga dels flyttbara ägodelar, dels fast egendom som mark och vatten. Det gällde en rad namngivna lappbyar, även i vad som nu är Norge.

1605  Karl införde nya bestämmelser för marknad och handel i Lappmarken och föreskrev var och när marknader fick hållas. En sådan utsedd plats var Jokkmokk, där vintermarknad hållits varje år sedan dess.

1634  Silverfyndighet i Nasafjäll blev känd för svenska staten. Var den på svensk eller norsk mark? Lappar vittnade under ed om gränserna mot Norge för lappbyn där fyndet fanns. Lapparna respekterades som kristna med varaktig hävd i området, vilket Sverige drev och utnyttjade i gränsförhandlingarna. Lappbyn betalade också skatt till svenska staten, och gruvan tillerkändes därför Sverige, inte Danmark-Norge. Detta var ett viktigt prejudikat för gruvor och riksgräns, vilket lagman Axel Oxenstierna och sedan Karl XI noga beaktade för framtiden.

1646  Drottning Kristina gav lappbyarna i Jämtland-Härjedalen full skattemannarätt, ”att göra sin skatt till kronan”, som det hette, och jakträtt för varje bymedlem. I övriga Lappmarken hade samerna redan dessa rättigheter.

1673  Ett så kallat lappmarksplakat beslutades för att skynda på kolonisationen i lappmarken. Koncession för ett nybygge förutsatte medverkan och godkännande av lapska nämndemän.

1683  Karl XI:s skogspåbud 1683 om avvittring av bondeskog till bergsbruket berörde inte lapparna eller fjällen. Karl var noga med samernas äganderätt på grund av dess betydelse för riksgränsen, silvergruvorna och kommunikationerna i Lappmarken. Skogspåbudet har felaktigt och medvetet utnyttjats av svenska staten gentemot samerna och fram till nutid använts som argument för statlig, olaglig konfiskering av samisk mark.

1749 Lappmarksreglementet detta år innebar nya regler för nybyggarna. Jakträtten inskränktes gentemot vad som rått i praktiken. Samtidigt fick samer samma rätt som svenskar att anlägga nybyggen. Reglementet föreskrev att nybyggena så småningom skulle ”geometrice avtagas”, dvs. i lantmäteriförrättning få gränser fastställda gentemot lappbyarna. Detta började inte göras förrän över 100 år senare, i avvittringarna i Norr- och Västerbotten. Då hade staten ett intresse för fjällen och fjällskogarna som inte funnits tidigare, och Kronan, staten, försökte olagligen ta både mark från nybyggarna och all mark från lappbyarna.

1841  Lappbyarna i Jämtland och Härjedalen fick genom lantmäteri kartor på sina gränser efter kungligt brev av Karl XIV Johan. 1841 års brev gav order om att upprätta ”säkra gränser för lappallmogen” i enlighet med deras gamla skattläggning och skattemannarätt. Det brukar kallas avvittring, men var snarast en vanlig lantmäteriförrättning för gränsdragning mellan de tre berörda parterna i skattefjällen: lappbyarna, nybyggarna och kronan. Vid den här tiden ansågs inte fjällen och fjällskogarna ha något värde för staten. Lappbyarna och fjällbönderna fick därför kartor på sina marker, och det blev just ingenting över till kronan, alltså ännu ingen ”kronoöverloppsmark” i skattefjällen.

1855  Nu började svenska staten vilja ha mark i skogarna, som fått ett ekonomiskt värde. Taktiken att sätta etiketten ”kronomark” på lappbyars och nybyggares ägor inleddes. Då som nu gällde att om staten ville ha mark som någon annan ägde skulle det ske genom domstolsbeslut om expropriation och mot skälig ersättning. Även konfiskation, dvs. att ta utan att betala ersättning, skulle ske enligt gällande lag. I Lappland skedde dock statens marktillgrepp varken genom expropriation eller ens konfiskation, utan hör rättsligt hemma i kategorin obevisad pretention, dvs. ett obestyrkt anspråk, som Kammarkollegiet bör objektivt utreda.

1864  Ny jaktlag. När den utformades hade staten utan utredningar eller rättsliga processer redan, med länsstyrelserna som aktiv part, fullbordat draget att betrakta Lappmarken och skattefjällen som kronojord (se åren 1841 och 1855). Lokala tjänstemän verkar ha uppfattat statens vilja och på eget bevåg börjat skriva krono i skattlängder och jordeböcker på mark som dittills haft jordnaturen skatte,  alltså varit självständigt ägda. Sådana lokala administrativa åtgärder saknar rättsverkan. Men ändringarna i jordeböckerna blev bestående trots att de saknar rättsligt värde.

1884  Högsta domstolen bytte inriktning gentemot samernas rätt när de skulle yttra sig över förslaget till ny renbeteslag. Ett skriftligt yttrande i Högsta domstolen av justitierådet Knut Olivecrona om samerna fick en kolonial och rasistisk inriktning som var ny för Sverige. Det förde med sig en plötslig, negativ vändpunkt i den svenska synen på samerna och Lappmarken. Odlingsgränsen som arbetats fram noggrant och med så goda avsikter 1868-1873 sköts därmed i sank. På grund av tidigare händelser under 1800-talet, med gränsspärrningar och krympande betesområden, började renantalet i nordligaste Sverige vid den här tiden bli för stort i förhållande till betesmarkerna. Nordsamer flyttade med sina hjordar till en rad olika samebyar söder om Karesuando-området, de första före 1800-talets mitt. Statligt organiserade flyttningar pågick i omgångar 1894-1947.

1800-talets slut – 1900-talets början. De så kallade avvittringarna genomfördes i Norr- och Västerbotten. Lappbyar och nybyggen hade betalat skatt för sina ägor i hundratals år. Det fanns inga officiellt upprättade kartor på deras ägor, utan det rådde praxis och lokala geografiska överenskommelser med lång och stark tradition. Nu skulle kartor upprättas i enlighet med 1749 års reglemente att nybyggen skulle ”geometrice avtagas”. Vad som åsyftades och behövdes var alltså  en vanlig lantmäteriförrättning, inte en avvittring, som ju avser att skilja statlig mark från privat. Det fanns ingen sådan avvittringsgrund, ingen juridisk grund för staten att blanda sig i och kräva avvittring och mark där den ingen mark haft tidigare. Men med den begynnande industrialisering låg det i statens intresse att skaffa sig skog och älvar och gruvmark. I avvittringen fick nybyggena sina ägokartor. Det fanns ingen som helst juridisk grund för staten att hävda att det som ”blev över” sedan nybyggena kartlagts, det vill säga lappbyarna, var kronans mark. Lappbyarna däremot fick inga kartor. Och i jordeböckerna ändrades lappbyarnas marker i både Lappmarken och Jämtland-Härjedalens skattefjäll från ”lappskatt” eller ”skatte” till ”krono”, och började kallas ”kronoöverloppsmark”. För att en sådan åtgärd ska vara laglig och juridiskt giltig krävs en förrättning eller ny skattläggning. Det skedde inte. Beteckningen ”krono” på gamla lappbyar har således ingen juridisk verkan och är i grunden olaglig.

1897  Stor storm den 31 oktober fällde över en miljon träd i Jokkmokks kommun. Under några år ökade folkmängden drastiskt med alla inflyttade skogsarbetare, som påverkade samhället på olika sätt.

1898  Ny renbeteslag. Försämring för skogssamebyarnas vinterbetesrätt. De bofastas renmärken och deras rätt att ha skötesrenar avskaffades i Västerbotten och Jämtland.I Norrbottens län förblev det tillåtet för bofasta att behålla sina ärvda renmärken. Där fortsatte bofasta att ha renar i vård i renhjordarna hos renskötarfamiljer, ofta samma familj sedan flera generationer. Att detta gamla samarbete fick fortsätta är kanske en av orsakerna till dagens mer fridsamma situation i Norrbotten, jämfört med de inflammerade konflikterna söderut mellan renskötsel och de bofastas intressen.

1914  Kammarrådet Axel Klockhoff  gjorde en definitiv utredning som visade lappbyns rätt till land och vatten. Men denna utredning mörkades, som det heter idag, och undanhölls bl.a. från utredaren Åke Holmbäck i SOU 1922:10, vilket ledde till en rad felaktiga beslut under 1900-talet.

1919  Herman Lundborg utkom med boken  Rasfrågor i modern belysning, där ”den lapska rasen” beskrivs som ”en efterbliven utvecklingsform av människan”. Samma år utfärdades 1919 års renbeteskonvention, vars svåra följder för nordsamerna grundats vid 1912 års utrikesministermöte i Göteborg, i en hemlig överenskommelse mellan Norge och Sverige om att inskränka samiska rättigheter.

1928  Ny renbeteslag. I och med denna näringslag fullbordades koloniseringen av Lappmarken. Lappbyarnas självständighet avskaffades slutgiltigt och ersattes av ett fogdesystem av lapptillsyningsmän med stora befogenheter.  Lappfogdetänkandet, att samebyar och renskötsel ska styras och övervakas in i minsta detalj, påverkar politiska processer än idag. För första gången i historien uteslöts alla samer utom de som hade renskötselrätt från lappbyn, ett olagligt ingrepp, eftersom bymedlemmarnas civilrätt och privaträtt är överordnad näringslagen. 1928 års lag ledde till än idag bestående konflikter mellan samiska grupper och näringar. Den same som inte ärvt en renskötselrätt har mycket svårt att bli medlem i en sameby.

1963-1968  Altevatn-målet om de svenska samebyarna Saarivuomas och Talmas rättigheter på norsk sida. Viktig samisk seger, då samerna vann målet i Høysterett, som gav samebyarna och deras medlemmar privaträtt till kartlagda områden. Høysterett fastslog att svenska samebyar i enlighet med Lappkodicillen har fortsatt privaträtt till renbete, jakt och fiske i sina gamla områden i norska lappmarken. Domen gäller än idag. Men både Sverige och Norge bryter mot den i renbeteskonventionerna, vilket är ett så kallat perdurerande brott, det vill säga ett kontinuerligt pågående brott.

1966-1981  Skattefjällsmålet. Sveriges hittills största civilrättsliga process stod mellan samebyar i Jämtlands län och staten. För första gången belystes Lappmarkens hela rättsliga historia grundligt. I Högsta domstolens dom fastslogs att nomader kan få äganderätt till mark genom hävd, precis som bönder som odlar jorden. Men HD ansåg att detta ändå inte gällde i skattefjällen. Senare forskning har visat att detta var en felaktig slutsats. HD undvek också att avgöra den centrala frågan huruvida kronan eller samerna har äganderätt i skattefjällen. Se slutkapitlet, ”Dagens läge – Från Skattefjällsmålet till Nordmalingdomen”, för närmare analys av HD:s agerande.

1992  Sametinget inrättades genom riksdagsbeslut, efter förslag i samerättsutredningens (1983-1990)  huvudbetänkande SOU 1989:41. Sametinget är ett samiskt folkvalt organ där alla som betraktar sig som samer har rösträtt sedan de registrerat sig i vallängden. Hela landet är en valkrets. Efter det första valet 1993 hålls sametingsval till de 31 mandaten vart fjärde år, med ett stort antal partier. Det är dock inget parlament i vanlig mening, inte en högsta beslutande församling för en befolkning, utan en statlig myndighet som skall bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige och ”därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.” Sametingets situation som statlig förvaltningsmyndighet har varit föremål för debatt sedan starten. Det kan göras gällande att röstning i valet till ett statligt ämbetsverk i själva verket legitimerar en fortsatt kolonialism utan självstyre.”