Etikettarkiv: per ola eriksson

Konfiskerad skog gav skambud

_H1A4307

Vid Kvikkjokk klubbade förre landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson igenom Kamajokks naturreservat 2011. Detta med skog som staten konfiskerat av privata markägare. Per-Ola Eriksson lovade mig och övriga delägare ”full kompensation” för vår omkullblåsta timmerskog.
Men denne svenska statens högste representant i Norrbotten höll inte sitt löfte. Efter tio års långbänk fick vi 50 kronor per kubikmeter för vindfällena – inte ens ett relevant pris för ved. Timret hade nu hunnit bli otjänligt att såga.

250-300 kronor per kubik hade varit närmare sanningen, om man går till det värde skogen hade 2001. Det priset hade gett full kompensation – dock inga pengar för efterkommande som i många generationer aldrig kommer att kunna gå i området (se bilden) eller pengar för det bortfall av jakt, bärplockning, rekreation med mera som reservatet bidrar till.

Detta är ett exempel av många hur Sverige misshandlar den befolkning som råkar äga mark. Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, är ett annat.

Tyvärr lär det inte bli några större förändringar med nuvarande regering och Bucht som landsbygdsminister.

(Mitt inlägg säger ingenting om vad jag tycker om naturreservat generellt. Jag tycker det är bra och nödvändigt att skog skyddas. Ju med desto bättre. Det är suveränt att regeringen nu ger mer pengar till naturreservat och nationalparker, trots att det sorgligt nog är för sent.
http://www.regeringen.se/sb/d/19328/a/248330
Dock måste berörda  markägare kompenseras fullt ut, helst också deras efterkommande.)

 

Kolonialismen tar gruvlig form

I över 300 år har svenska staten tagit vad den vill i Sáme ednam, samernas land. Kolonisationen har skett med arrogans och brutalitet. Ingen hänsyn har tagits till samerna som här levt och verkat i tusentals år, som namngivit varenda bäck, älv, berg och skog. Samerna har inte kunnat annat än att stå vid sidan om och se sina marker förstöras och förödas.

Förhållningssättet gentemot urfolket är fult och respektlöst. Och påfallande gammaldags. Den modell som Sverige i många decennier kritiserat andra länder för lever och frodas i den egna så kallade nationalstaten. Men den som berättar om de koloniala övergreppen, som påvisar den koloniala relationen mellan svenska staten och samernas land, och som med rätta påstår att det koloniala förhållningssättet fortfarande råder även om det idag inte bara är samer som drabbas av det, möts av ett helt oförstående ansiktsuttryck. Inte har väl Sverige ägnat sig åt det som spanjorer, belgare, britter, holländare och portugiser gjorde?

Nej, Sverige har aldrig kallat sig själv för kolonisatör, och säkert aldrig heller betraktat sig själv som en sådan. Ändå är det vad det tveklöst handlar om. Sverige har en koloni. Som Sverige stulit, styr, och säger sig äga: Sáme ednam, eller Sápmi, eller helt enkelt norra Sverige. Endast historiker och andra akademiker har kunnat tala i klartext: Samerna har varit utsatta för en kolonisationsprocess.

Det koloniala synsättet är bakgrunden till varför Sverige idag, utan att bli ifrågasatt, kan ägna sig åt en enorm naturförstörelse i Sáme ednam. Det är helt okej att använda den jämförelsevis glest befolkade landsändan endast för utvinning av naturresurser – helst utan att ge någonting tillbaka till de som drabbas av torrlagda älvar, skövlade skogar och urholkade berg. Lägg därtill vindkraften som tar stora marker i anspråk och utländsk militärmakt som genomför omfattande övningar och vapentester i luftrummet.

Bara i Jokkmokks kommun är exemplen på vad kolonisation inneburit och innebär många och påfallande tydliga. Gammelskogarnas mångfald är borta till förmån kalhyggen eller tallplantager. De flesta större vattendrag är förstörda och fiskevatten saboterade. De renskötande samernas flyttningar över isarna har omöjliggjorts, människors hem och andra delar av kulturarvet har dränkts. Lägg här till jaktreformen från 1994 som brukar kallas för Den fria småviltsjakten. Då körde regeringen över samer och övrig ortsbefolkning genom att ograverat upplåta de urgamla jaktmarkerna till människor som omfattas av en helt annan jaktkultur, vilket ledde till påtagliga störningar för såväl ortsbojakten som renskötseln.

De kanske mest hotfulla koloniala övergreppen just nu handlar om gruvdrift. Utländska och/eller storsvenska intressen vill exploatera olika typer av mineral över hela Sápmi. Den politiska majoriteten både lokalt, på länsnivå och riksnivå jublar. Medan de lokala makthavarna drömmer om arbetstillfällen och ökade skatteintäkter får exploatörerna härja som de vill och tjäna pengar som vare sig stannar på orten eller i landet. Tydliga argument mot en gruvbrytning studsar bara. Miljöbalkens försiktighetsprincip existerar inte. Om någon miljölag råkar hämma gruvnäringens framfart plockas den bort. Som 2009 då Riksdagen strök första stycket i Kap 9 § 6a: ”Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande”. Ändå är gruvbolagen inte nöjda – tycker att tillståndsgivningarna tar för lång tid.

Inte ens Bergsstatens kraftiga kritik mot att exploatören Beowulf Mining Plc. borrat utan giltiga tillstånd föranledde några som helst reaktioner från Jokkmokks politiska kommandobrygga. Och när samma exploatör den 4 maj fick undersökningstillstånd för att provborra efter koppar på sin inmutning Nautijaur 1 stod det i beslutet: ”Sökanden bedöms ha möjlighet och avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning och har inte tidigare visat sig olämplig att bedriva undersökningsarbete. Ansökan ska därför beviljas.” Troligen berodde det på att Beowulf ändrat namn på sin svenska gren till Jokkmokk Iron Mines AB. Och Bergsstaten – en av de mest flagranta resterna av gammelkolonialismen – lät sig villigt duperas.

Kommunalrådet i Jokkmokk Stefan Andersson säger ingenting. Han sväljer allt exploatören matar honom med. Ställer inga krav, visar inga betänkligheter. Och på länets kommandocentral, residenset i Luleå, sjungs gruvornas lov. Den främste solisten Per-Ola Eriksson frotterar sig med gruvlobbyisterna så ofta han kan.

Per-Ola Eriksson, landshövding Norrbotten, hos gruvlobbyn bland kristallkronorna på Grand Hotel i Stockholm.

Politiker och tjänstemän är helt fartblinda för gruvlobbyns alla löften som de hoppas frälser kommuner och län. Gruvor ger jobb, sägs det. Sanningen är den att kommande gruvexploatör bara anlitar sina egna väl inarbetade underentreprenörer, som i sin tur anställer sina väl intrimmade arbetare. De är den nya tidens barackboende rallare som betalar skatt i sina hemkommuner. Eller hemländer.

Vi vet idag att gruvdrift ger mängder av negativa effekter. Bland annat läckage av gifter till sjöar och vattendrag, ständigt nedfall av damm, konstant buller och höjda utsläpp genom kraftigt ökad trafik är bara några konsekvenser. För lokalbefolkningen innebär ingreppen också att renbetesmarker, jaktmarker och fiskevatten går förlorade. Gruvorna påverkar också världsarvet Laponia – ett område som Unesco ansett har stort värde för hela världen och för kommande generationer, som fick sin status tack vare den levande samiska kulturen.

Risken finns också alltid att det blir skattebetalarna som får betala kalaset. Exploatörerna och investerarna tar vinsten från driften och placerar den på oåtkomligt håll. Skulle konkurs bli ett faktum får staten stå för sanering och återställning – en verksamhet som kommer att kosta många, många miljoner. Ingen återställning i världen kan dock förhindra förgiftning och marker sönderbrutna av infrastruktur.

Den koloniala hållningen gentemot Sáme ednam är både en fråga om mänskliga rättigheter och en akut global miljöfråga. För att påbörja en försoningsprocess och få till stånd en mer jämlik relation mellan lokalbefolkning och exploatörer borde till att börja med en sanningskommission om Sveriges koloniala arv tillsättas. Också en revidering av miljö- och minerallagarna måste snarast inledas för att stärka naturskyddet och de lokala intressena.

Tor Lundberg, naturfotograf, företrädare nätverket Inga gruvor i Jokkmokk!

 

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.