Etikettarkiv: parki

Vattenfalls rackliga eldistribution i Norrbotten

Parki kraftstation
Elbolaget med stort E
har bara brytt sig om att ordna breda ledningsgator till mellersta Sverige. Raka ledningsgator sträcker sig genom landskapet, med kablar som hänger högt över marken för att trygga denna för riket viktigaste elförsörjning. Till byar och mindre samhällen i Norrbotten är däremot ledningsgatorna smala och kablarna hänger mycket lägre. Därför kan snö och vind göra att träd faller mot ledningarna med strömavbrott till följd.

Elbolaget med stort E har inte brytt sig om att ordna en stabil eldistribution också i vårt län. Det ”kostar för mycket” att göra bredare ledningsgator eller gräva ner matarkablarna. Dels måste mark lösas in och dels blir det för höga arbetskostnader.

Elbolaget med stort E gör därför som nu. Låter arbetsstyrkor rycka ut först när strömavbrotten inträffat. De låter jobbarna jobba skiten ur sig under dygnets alla timmar. Ofta med risk för personskador av sprättande träd eller fallande kvistar.

I Norrbotten är vi alla utnyttjade. Vår miserabla situation med elförsörjningen får vi helt enkelt stå ut med. Det är som en naturlag. Men ingen bosatt i Mälardalen hade stå ut med denna situation. Och eftersom underlaget till valurnorna vi utgör är lågt, så struntar riksdagens politiker i denna fråga. De kan heta Bucht eller Sundström och titulera sig minister. Det spelar ingen roll. Det socialdemokratiska mantrat Lika för alla har här ingen relevans.

Det har under lång tid upparbetats en syn på landets norra delar som en källa där man oavsett konsekvenserna bara kan ösa av naturresurserna. Kolonialism av svensk modell kan inte bli tydligare än i denna landsända. 
De värsta förhållandena vad gäller strömförsörjningen finns paradoxalt nog i Jokkmokk, den mest vattenkraftsproducerande kommunen.

För egen del bor jag vid Parki kraftverk i Lilla Lule älv. Trots att verket ligger cirka fyra kilometer bort har störningarna trots denna närhet troligen varit lika stora här som på andra håll i Norrbotten. Under tiden 19-20 november har strömmen brutits i snitt en gång i timmen. De sekundkorta strömavbrotten har varit värst. Kylskåp och pelletspanna har farit illa. För att inte nämna den dator som jag i mitt arbete använder till videoredigering. Knappt har man hunnit samla sig av ett avbrott och hunnit slå igång dator, hårddiskar och program innan nästa avbrott kommer. Det är oerhört frustrerande.

Det är heller inte nog med att vi i vardagen måste stå ut med konsekvenserna från den utbyggda älven, som överdämningar och svaga isar – vi måste också betala  överföringsavgifter även om vi ser ett av kommunens tolv kraftverk från köksfönstret.
Någon vettig kompensation har aldrig utgått till berörda människor, varken för förstörda sjöar och älvar, eller för de ideliga elavbrotten.



Välkommen till koloniens konstgjorda andning, där storkapitalet får härja fritt för snabb och snöd vinnings skull.

Vattenfall – Vattenfail

Igår jobbade jag med formgivning, framkallning av bilder och även kopiering av cirka 350 gigabyte filmmaterial från en hårddisk till en annan. Näst kameran är datorn mitt viktigaste arbetsredskap. Mitt i alltihop gick strömmen. Efter en knapp minut kom den tillbaka. Bara att trycka igång datorn igen och programmen återställdes automatiskt. Som tur är sparar mac ofta det man har hunnit göra. Efter kring 10 minuter kom strömmen tillbaka. Så dröjde det kring 20 minuter och strömmen gick igen. Samma procedur. Samma störning i arbetet. Ännu en gång upprepades eländet under kvällen. Oerhört frustrerande och hämmande för min verksamhet.

Ligga kraftstation med ledningar som via breda och raka gator genom ungskogen leder strömmen till södra Sverige.
Fail i Ligga kraftstation med ledningar genom ungskogen som leder elströmmen och pengarna till södra Sverige.

Norr om Polcirkeln är det Vattenfall som har monopol på både vattenkraftsproduktion och infrastruktur för eldistribution. Knappt fem kilometer från där jag bor i Randijaur finns Parki kraftstation, det kraftverk som ger minst av alla i luleälvarna.

Källa: Wikipedia
Källa: Wikipedia

Faktum är att elströmmen från Parki kraftverk lätt skulle kunna ersättas av antingen tio vindsnurror, av energieffektiviseringar eller helt enkelt genom att sparas bort. Parki kanske också är det verk som står stilla mest av alla. Hittills i vinter har vattnet rusat genom utskoven under flera dygn utan att generera någon ström överhuvudtaget. Många miljoner har runnit bort.

Det blir ofta strömavbrott i Randijaur. Om det snöar, blåser, åskar och till och med regnar brukar strömmen gå. Ett fail som beror på ålderstigen infrastruktur. Strömavbrotten är så vanliga att det blivit norm för bofasta i byar och samhällen. Inte bara i Randijaur utan överallt  i norra Sverige. Det är så det ska vara, det får man leva med, bara gilla läget – lika obevekligt som en naturlag.

Att modernisera ledningsnätet innebär en kostnad för det vinstdrivande statliga företaget Vattenfall. En kostnad Vattenfall inte vill ta. Hellre ta rekord i spekulation med polsk och tysk kol och atomkraft och köpa holländska gasföretaget Nuon för nära 100 miljarder än att alls bry sig om basal elförsörjning för det folk och de kommuner där kärnverksamheten – vattenkraften – produceras. 2009 var året flinens mästare Maud Olofsson och VD Lars G Josefsson köpte Nuon. Det gav en förlust på ofattbara 70 miljarder av våra skattepengar.

Trots att Vattenfall är staligt omfattas inte bolaget av något socialt patos. Det har Vattenfall för övrigt aldrig gjort. De har bara reglerat de enorma intrång som de bidragit till strikt via vattendomarna. Inga egna initiativ, och bara nålpengar i skadestånd. Visst har de byggt och bekostat samhällen, men bara i egenintresse. När utbyggnaderna varit färdiga har Vattenfall rivit samhällen och dragit. Som exempelvis Harsprånget och Messaure. Kvar i Jokkmokks kommun har lämnats en alltjämt krympande skara arbetare som sköter underhåll och bevakar dammarna. De flesta av Vattenfalls anställda sitter i Luleå och Stockholm. Jokkmokks politiska ledning ser också det som en naturlag, en dimhöljd nivå i den koloniala strukturen. Det är så det ska vara helt enkelt.

Stora Lule älv och Lilla Lule älv möts vid Vuollerim, sen kallas älven Lule älv ända ner till Luleå där den rinner ut i Bottenviken. Hela detta vattendrag är uppdämt och utbyggt av 15 kraftverk (utom i Lilla Lule älvs källflöden Pärlälven och vid Kvikkjokk där det är fria vatten). Det fabulösa företaget Vattenfall som har monopol på älvarna drar in kring 10 miljarder varje år på nätavgifter, elavgifter, överföringsavgifter och allt vad det nu heter. Jokkmokks kommun, som har 12 av de 15 kraftverken inom sina gränser, får varje år drygt 20 miljoner i så kallade regleringsmedel.  Pengar som ansöks från Länsstyrelsen och levereras som bidrag för att bland annat stimulera näringslivet. Samebyarna får inga pengar. Inte andra människor heller som lever med verkningarna av Vattenfall. Det är ett hån utan motstycke. Även här hukar sig kommunledningen förnöjsamma. 20 miljoner är norm.

Värsta hånet är att människor som bor vid kraftverken, som ser kraftverken från köksfönstret – kanske samer på vars förfäders skatteland kraftverket står – måste betala lika hög överföringsavgift som alla andra. Lika-för-alla-politiken har slagit igenom här också. Men det är fel, fail. Undra hur länge det ska behöva ta innan människor vaknar ur den koloniala dimman och går man ur huse?

Vattenfall – Vattenfail.

Sammanslutningen Kolonierna har på sin blogg dokumenterat hur någon på Jokkmokks marknad gjort om näst sista l-et i Vattenfall. Finurligt och träffande. http://kolonierna.se/?p=939

 

 

Tur i Parkimagasinet

På cykel med dotter och hund

På Parkidammen

for vi till den så kallade Jägarhyddan, tidigare centrum för omfattande skövling av skogarna kring Parkijaur, numera privatägd.

Stubbar vid hyddan

Det var grova tallurskogar på mårkan mellan sjöarna Rádnávrre och Barkávrre och kring stränderna.

Astrid vid skogsrest

Skogar som kalaverkades för att ge plats åt vattenmagasinet. Skogar vars ynkliga spår endast en och annan fastkilad stubbe vittnar om. Det känns märkligt att gå i det gyttjiga,

Parkimagasinet

förödda ökenlandskapet

Landskap

som under senhösten hyser vatten som går minst tio meter upp över huvudet.

Svan

Spår efter sångsvanens gigantiska pladuskor syns i leran.

Tranor

Tre tranor ger sina märkliga ljud ifrån sig och kommer flygande rakt över oss. Efter ivrigt letande bland stenarna hittar Astrid två musselskal. Grova roströda kättingar sitter fastborrade i storstenarna. Vilken funktion de haft är svårt att sia om, mest troligt höll de flottningsbommar på plats. Vi vandrar ut på ett skär långt ut i magasinet.

ParkimagasinetAstrid och Atjek

Min teori är att trots marken varit dränkt sedan 1970 då Parki kraftstation togs i drift, bör vissa arkeologiska spår som härdar och gravar gå att se. Spår som bevisar motsatsen till det som vissa människor propagerar för, att området inte var så värst mycket befolkat av samer förr i tiden. Tyvärr ligger alltför mycket is ännu för att kunna se några spår.

Astrid cyklar med Raddna

Strövtåg vid Átjek

Körde förbi de flitiga gruvprospektörerna från Jokkmokk Iron Mines till vägslutet under Átjek, på bergets västra sida. Många intressanta nedslag för en amatörarkeolog i hålster, vid klippor och under stenar. På lulesamiska slahpa, där man kan söka skydd från oväder.Tyvärr inga tydliga samiska spår från förr. In en naturlig fångstgrop hade dock en stackars ren ramlat ner och svultit ihjäl. På återvägen gick jag efter stranden och kunde konstatera ett ganska proppfullt Parkimagasin.
Hittade också en gammal slaktplats. Blir gruvan verklighet blir det naturligtvis slutjagat efter älg och annat vilt i området.