Etikettarkiv: oden eriksson

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.