Etikettarkiv: norrbotten

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Sanera bort renhindret vid Kvikkjokk!

Hinder i Pärlälvens naturreservatPå 1990-talet skrev jag ett brev till Länsstyrelsen i Norrbotten  om att de borde riva renstängslet de knappa två milen från Darrhaädno, väster om Gamájåhkå och en bra bit upp efter Njoatsosjåhkå. Detta för att stängslet till största del låg på marken och innebar risker för att älgar och renar kunde göra illa sig på stängseltrådarna eller fastna och långsamt plågas ihjäl. Något som har inträffat genom åren, okänt i vilken utsträckning.

Det blev en del dividerande om vem som var ansvarig för stängslet. Om det var staten, Jåhkågasska sameby eller hemmansägarna. Stängslet uppfördes i början av 1940-talet för hindra renar från Tuorpons sameby att strömma till Jåhkågasskagruppen, som då var en del av Sirges sameby. Dessutom skulle stängslet hindra renar att beta och riva ner kvikkjokkbornas höhässjor i Änoks- och Kvikkjokks deltaländer.

Länsstyrelsen
tog  tag i frågan och såg till att hela sträckan av det rostiga, förfallna renstängsel plockades ner och skotertransporterades till Kvikkjokk. Ett arbete som utfördes av renskötare från Jåhkågasska.

Dock är renstängslet Darrhaädno och cirka 15 kilometer söderut till  Tsielekjåhkå, fortfarande kvar. Detta i Tuorpons sameby. Inte heller denna sträckning har längre någon funktion. Inte för renskötseln och inte för småbrukarna i Kvikkjokk, eftersom den sista slåttern på  deltat gick 1968. Också denna del innebär risker för älgar och renar och måste plockas bort.

Jag kommer ihåg hur noga man förr alltid var med att stänga hagledet på berget Livkko när man passerade efter Kungsleden. Nu är ledet stängt och stängslet ligger på backen.
MarkstängselDärför vandrar turisterna på sidan om.
Hagled LivkkoVissa stolpar står dock upprätta i den upphuggna stängselgatan. Det ser för hemskt ut.
Renstängsel DarrhaädnoStängseltrådAtt eländet existerar trots att området är klassat som Pärlälvens naturreservat, gör det extra anmärkningsvärt. Något liknande hade aldrig hänt i södra Sverige.

Contortan kommer att invadera nationalparken

Inplanteringen av contorta
i Sverige började i liten skala på 1920-talet. Under 1970-talet utvidgades experimentet och 2011 fanns omkring 600 000 hektar med contortaplanteringar.
Den allra första försöksplanteringen av contorta i Sverige genomfördes 1928 i Korsele utanför Dorotea. Stormen Hilde fällde till stora delar detta bestånd.
(Källa: Wikipedia)

Vid nationalparken Muddus

finns stora arealer med contortaplanteringar.

(c) Tor Lundberg Tuorda
Denna vederstyggliga turbotall
med sina kromosomvindlande blanka stammar, som inte är anpassad till att planteras norr om polcirkeln, som inte tål snömängderna, som inte duger att såga bräder och plank av och som kväver all markvegetation och förhindrar renskötseln.

Contortaplantage vid Muttos.
Contortaplantage vid Muttos.

Det är verkligen en gåta
hur korkade skogsbruket varit som i så stor skala låtit markerna besudlas av denna snabbväxande nordamerikanska tall. Hade det inte räckt med testodlingen 1928 och sedan hade alla förstått att det är inhemsk tall som gäller? Dock fortsätter bland andra SCS med detta vansinniga så kallade skogsbruk än idag. Men i Rans sameby gick SCA rejält på pumpen:

Artikel på SVT:s site
Artikel i tidningen Land
Artikel i Västerbottens-Kuriren

Med vårt allt varmare klimat
är det tyvärr bara en tidsfråga innan också Muttos (Muddus nationalpark) invaderas av contortaplantor.

Mogna contortakottar sprider sitt innehåll till Muttos...
Mogna contortakottar sprider sitt innehåll till Muttos…

Självföryngringar av contorta har konstaterats på Grönfjället (820 m.ö.h.) i Härjedalen.
(Källa: Hushållningssällskapet)

Länsstyrelsen i Norrbotten
har uppmärksammat detta hot och beskriver i sin Bevarandeplan Natura 2000 exempel på verksamheter som skulle kunna påverkas negativt för naturtyper och arter som pekats ut enligt EU:s art- och habitatdirektiv:

Cont_Muddus
Det bästa vore att göra samma sak som de gjorde i Rans sameby. Börja sanera runt Muttos och sedan fortsätta på allt land norr om Polcirkeln.

ACE terroriserar norra Sverige

 
Om kring tio dagar drar ACE igång: Arctic Challenge Exercise, där 120 stridsflyg samtidigt övar i luftrummet över Norrbotten och Västerbotten. Detta under årets känsligaste tid. Klippet beskriver två flygplan som övar över Randijaur.

Det finns ingen respekt för de bofasta människorna, för renskötseln, för djuren eller naturen i stort.

Jag är så jävla less på okänsliga exploatörer, teknokrater och krigshetsare!

Se denna hemska dokumentation av vår vardag och hur det kommer att bli under ACE-övningen den sista veckan i maj och första veckan i juni.

 

Analys, Po Tidholm

Det går nog inte bättre beskriva det faktum att norrlandskommuner låter sig bli blåsta gång efter gång. Po Tidholm skriver på Norrbottens Kuriren.

Po Tidholm vid föredrag

”Det är en gåta för mig varför inlandskommunerna aldrig lär sig av sina dyrköpta läxor. Man har sett fallrättigheterna fara, gruvor komma och gå, vindkraftslöften utan täckning och en skogsnäring som sparkat varje huggare och flyttat all förädling till kusten. Ändå står man där med mössan i hand när bolagen från Cayman-öarna kommer och vill spränga sönder jaktmarker, fiskevatten och renbetesland för att boosta sin aktie på någon b-börs. Halleluja, liksom.”

Lyssna också på Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters oerhört intressanta Norrlandspodden

Lennart Lundberg – en stridbar person

På väg tillbaks från invigningen av vår utställning Om gruvan kommer på Tráhppie i Umeå närmade vi oss Piteå. I bilen fanns förutom jag dotter Astrid, sonen Nils, sambo Åsa och vännen Henrik. Vi var tvungna byta blöja på Nils och då fick jag ett infall och frågade medpassagerarna om vi kunde byta på Nils vid Fårösundet och samtidigt se det hus som pappa Lennart byggde på Klövergatan 1. Jo det ville de.

Jag körde, men körde fel på grund av alla nya vägar. Så nya kanske de inte var, men sist jag var i Djupviken, som stadsområdet heter, var väl för nära 20 år sen. Har dragit mig för att fara hit för det finns så många erfarenheter, tankar och känslor som inte är så trevliga. Pappa dog i cancer när jag jag var 13 och då hade vi hunnit bo i huset i drygt två år, jag, bror Ola (numera Oden) och mor Maj-Britt. Pappa jobbade som bygglärare på Strömbackaskolans gymnasium, men han var också ritingengör och ritade hus åt folk på fritiden, planlade byggnationer och mätte in husgrunder. Jag fick ibland följa med och hjälpa honom hålla mätstickan vid någon stakkäpp och göra ett pennstreck när pappa sa att det var i vattring – i rätt vågräta nivå enligt mätinstrumentet.

_H1A3384

Vi körde förbi huset och de nya ägarna hade byggt ett lusthus på tomten. Svängde ner mot Fårösundet och parkerade bilen. Jag berättade om alla badsessioner vi hade, jag, kompisarna Fredrik Lindgren och Arne Tingstad med flera, vid den brygga som under min tid här låg vid vattnet. Om den stubbade snubben som kom med sin Super 8-kamera när vi brukade bada och frågade om han fick filma. Och det fick han. Ingen brydde sig och inga föräldrar fanns i närheten. Hade det varit idag hade stubbisen direkt blivit klassad som pedofil.

_H1A3382

Vi gick efter en asfalterad gångstig längs med sundet och allt var sig likt från den tid jag bodde här. Märkligt nog fanns inga nybyggda hus närmast pappas hus, utan grönytan var kvar ända till bron. När vi passerat nedre änden på huset fanns ett offentligt utemöbelemang inom bekvämt räckhåll. Här bytte Åsa på pojken.

_H1A3389

När bytet var klart kom ett något äldre par med två små hundar spatserande mot oss. Jag hälsade och frågade om de bott länge på området? Ja det hade de, ända sedan 1973.

_H1A3397Jag berättade att jag bott i det huset, och pekade, och att min pappa hette Lennart Lundberg. Paret sa att de mycket väl kände till min far så vi presenterade oss.

_H1A3404

Pappa hade hjälpt Elvy och Christer Svensson med att rita deras hus på Kilgatan i närheten och de ville gärna ha ett i modellen Hortlaxhus. Pappa ritade ett dylikt, men betydligt större, och med en veranda – något som Hortlaxhus original inte hade, men som företaget började med när Elvy och Christers hus fanns på plats.

Christer berättade om turerna kring hur området började byggas. Att pappa for upp på Piteå kommun i jakt på en tomt vid Fårösundet men fick där höra att hela området var vikt för VIP-personer (i den sedan decennier socialdemokratiskt styrda kommunen) och att det absolut inte gick för sig att han skulle kunna få köpa någon tomt där. Men pappa granskade byggnadsplaneritningarna och där fanns tomter utsatta. Han propsade på att få köpa en och till slut kunde de inte neka honom det. Han var stridbar och rättsmedveten, min far. Christer tyckte att han var bra att ha och göra med. Det ver verkligen roligt att höra, tack Christer!

_H1A3387

Christer berättade också att Lennart hjälpt några fler i området med att få bygglov och också ritat deras hus.

Vi samtalade vidare och så framkom att Elvy var bördig från Stenträsk utanför Jokkmokk. Samma by som Henrik Blind är född i och där hans mor fortfarande bor. Det blev mycket tal om alla släkter i Stenträsk. De första människor vi möter vid Fårösundet kände mina föräldrar och till på köpet Henriks mor. Vilket sammanträffande!

Vi gjorde en tur ut på Fårön där min farbror Bosse berättat att det vuxit upp många lyxiga nybyggen, och det stämde. Men vilken byggnad som var Mikael Renbergs kunde vi inte få kläm på.

Natten blev sen när vi nådde Jokkmokk…

Nils med en av Elvy och Christers hundar
Nils med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med den andra av Elvy och Christers hundar.

Northland sprider gifter till Torneälven

Det spelar ingen roll att det är Sveriges modernaste gruva, byggd utifrån miljölagar som regeringen säger är världens starkaste. Förutom att Northlands gruva utanför Pajala är en ekonomisk flopp, är den nu också en ekologisk katastrof.
En miljon kubikmeter vatten med giftiga tungmetaller som nickel, kadmium, bly, koppar med mera rinner rakt ut från den havererade gruvdammen till Muonioälven och senare Torneälven, som är klassad som en nationalälv.

Foto: Peter Öhman
Foto: Peter Öhman

På myren Tapulivuoma vid Pajala som är av riksintresse, häckar pilgrimsfalk. Renskötsel har bedrivits här i hundratals år, men den är i ett slag spolierad för tid och evighet.

Foto: Peter Öhman
Foto: Peter Öhman

Det finns ingen hejd på hur mycket kortsynta lycksökare kan ställa till med.

Hur många gånger måste sådana här katastrofer gå i repris innan makthavarna vaknar?
Hur många katastrofer måste ske innan makthavarna inser att de är lurade?
När ska seriösa krav ställas på gruvnäringen?
När ska Minerallagen och Bergsstaten – rötterna till allt elände – skrotas?
När ska miljarderna plöjas ner i anläggningar som återvinner redan uppbrutna metaller istället för att totalsabotera känsliga myrkomplex, urskogar, sjöar och älvar?
När ska hållbara långsiktiga arbetstillfällen ges företräde framför engångsjobb?
När ska ILO 169 fastställas av Sveriges riksdag?
När ska parasiterandet av norra Sveriges samiska områden upphöra?

Foto: Peter Öhman
Foto: Peter Öhman
Foto: Peter Öhman
Foto: Peter Öhman

Vattnet hotas av Kaunisvaaras gruvdamm

Enligt uppgift läcker i Northlands gruvdamm i Kaunisvaara. Ännu en gång förgiftas Muonioälven och Torneälven. Ännu en gång visas att världens starkaste miljölagar inte räcker. Hur många katastrofer måste ske innan Annie Dööf börjar lyssna. Hur många Talvivaara – förvisso i Finland, men de har nära nog lika starka miljölagar som Sveriges, och att denna gruva ansågs supermodern, supersäker och miljövänlig.

Giftig soppa.

Hur många Svartträskgruvor, Blaikengruvor, Adakgruvor, Hornträskgruvor, Laisvallgruvor, Stekenjokkgruvor, Svartlidengruvor med flera måste till innan Minerallagen revideras i grunden? Gamla och nya gruvor som släppt ut tungmetaller högt över tillåtna värden i åratal, som bidragit till förgiftade vatten och där några av dem drivits under Centerpartiet och Alliansens tid vid makten, men där Alliansen varit tvungna att sköta om samtliga av dessa gruvor under sina åtta år vid makten, med kostnader för efterbehandling, rening av läckage osv.

Det spelar ingen roll hur mycket Sverige självförhärligar sig och manipulerar massorna. Sverige har värdens starkaste miljölagar, men det räcker inte. Inte när Alliansen och Centerpartiet gjort dem svagare. Allt för att gå gruvindustrin till mötes.

Och så det här med hållbarhet. Alliansen använder begreppet hållbarhet när det gäller exploatering av mineraler. Gruvorna tar en ändlig resurs och är därmed, per definition, inte hållbara.

Rösta grönt den 14 september!

Google ger flashbacks

Klövergatan 1, Djupviken, Piteå

Nu på morgonen innan Astrid hoppade på skolbussen surfade vi in på Google Earth. Vi åkte bil genom samhället Sulitelma i Norge, kollade in Sameskolan i Jokkmokk – men där gick det inte att se gatuvyn genom den där gubbens ögon, han som går att flytta runt. Tydligen har Google inte kört och filmat så mycket i Jokkmokk. Däremot i Piteå. När Astrid åkt iväg körde jag på Åkervägen i Öjebyn där jag, bror Ola, mor Maj-Britt och far Lennart bodde några år i slutet på 1960-talet. Pappa hade byggt huset nummer 8. Kommer ihåg att han målade det med brun Cuprinol och fick enorma hudproblem. Skinnet från händerna föll av i stora sjok och kvar blev bara papperstunn känslig hud. Det var första symptom på Hodgkins sjukdom – en cancer som 1974 tog hans liv. När jag började Djupviksskolan 1968 med underbara fröken Gunvor Söderholm, hade vi flyttat till Gärdesgatan på Djupviken. Sedan blev det ett nytt hus som pappa ritade och byggde också det. Sen blev det en sutterängvilla på Klövergatan (bilden). Samma sak här. Pappa Lennart var ritare och byggherre. Det var det första huset som uppfördes i området nära vattnet – Fårösundet. Märkligt nog finns ingen granne i väster, bara gräsvall finns mellan sundet och vägen ända till bron över till Fårön. En fröjd för dem som bor där nu…
Då och då kom en Sea-bee dånande för att landa på pontonerna bortanför bron. Där hade bröderna Lundqvist och Fiskflyg sin bas under vinterhalvåret. På somrarna flög Lundqvistarna samer och turister i Jokkmokksfjällen och var stationerade i Porjus.
Pappa köpte en segelbåt av kostertyp modell L28 som låg förtöjd på boj nedanför huset. Också jag hade en segelbåt, en Optimistjolle som jag lärde mig segla med på ett seglarläger på Fårön. I området fanns en hel del lekkamrater. Bland annat Fredrik Lindgren, som fortfarande bor kvar i samma hus har han berättat vid de sporadiska kontakter vi haft på senare år. Huset på bilden är sig likt, men den kallgrund mot gatan av kattskallesten som far trots att han var väldigt illa däran lät stapla upp, är bortplanerad. Lusthuset är nybyggt, likaså är de rackliga portarna till dubbelgaraget utbytta. Också fönster och dörrar i hela huset. Google bjöd på en ordentlig nostalgitripp, som att köra bil, med högupplösta vyer åt alla håll.

Tinget startar process mot Sverige

Den 18 februari 2014 blev sju aktivister från sommarens protestaktioner i Gállok åtalade i Gällivare tingsrätt. För utförligare information, besök http://kolonierna.se/?p=985 

 

Tinget VáhtjerAktivister mfl vid tingetLista

Linda Lundström och Lars J:son Nutti samtalar om konstnärskap i väntsalen.
Linda Lundström och Lars J:son Nutti samtalar om konstnärskap i väntsalen.
Åklagaren Håkan Andersson, Malin Norrbys kompetente advokat Karin Müchler och ryggen på konstnären Lars J:son Nutti, där han målat en kvinna som dansar med en björn.
Åklagaren Håkan Andersson och Malin Norrbys kompetente advokat Karin Müchler. Till höger ryggen på konstnären Lars J:son Nutti som han för dagen passande nog har förgyllt med en kvinna som dansar med en björn.

Tingsrättsförhandlingarna var en stundtals virrig historia. Åklagare Håkan Andersson hade förväxlat vittnesmål och vad värst var: under det sista målet där Elina Lazlo Ambjörnsson stod åtalad saknade åklagaren relevant information om att det träd Elina satt i stod utanför det (olagliga) av JIMAB utsatta, sprängningsområdet, med mera. Detta mål måste därför göras om. Statens man åklagaren var mäkta störd över detta faktum. Fd. polisman Pär Sundsten vittnade under ed. Han berättade att han fått information om att den sprängning som genomfördes trots att Elina endast befann sig 27-30 meter från detonationen, endast var en fake-sprängning. Märkligt att denna tungt vägande sak presenteras i ett vittnesmål ett halvår efter händelsen.

De flesta försvarare tryckte på att aktivisterna handlat i nödvärn på grund av att renskötseln, den samiska kulturen, vattnet och naturen hotas. Till stöd hade de också det kritiska yttrande FN’s kommité för rasdiskriminering gjort, samt en rad internationella konventioner som Sverige undertecknad vilka styrker samisk rätt. Min tro är att tingsrättsförhandlingarna i Gällivare är startskottet på en juridisk process som kommer att ge den svenska staten en rejäl bakläxa för den vidriga hanteringen av urfolket som Sverige gjort sig skyldiga till både historiskt och idag.

TEXT OCH FOTO: TOR L. TUORDA

 

 

Kommentarer till Annie Lööf

Nedan följer NSD Lina Norberg Juusos intervju av Sveriges näringsminister Annie Lööf från den 21 januari 2014. Urbergsgruppens Tor L. Tuorda har sprängt in kommentarer  i texten nedan. Texten i sitt ursprungliga skick hittar du på: http://www.nsd.se/nyheter/nu-svarar-annie-loof-pa-gruvkritiken-8201913.aspx

Norrbotten. Sveriges gruvpolitik får kritik från flera håll.

– Svenska staten ställer sig sedan lång tid tillbaka positivt till etablering av gruvor i Sverige som skapar viktiga jobb i framförallt glesare delar av landet, säger Annie Lööf, näringsminister.

KOMMENTAR: Visst ger det jobb, men det är kortsiktiga engångsjobb som bygger på ändliga resurser, där framför allt pendlare får jobb – också från andra länder – inte lokalbefolkningen.

Det letas mineraler i känsliga naturområden. Ska vi ha gruvor där?

– En prospektering är en undersökning av vad som finns i marken. Ofta kan den göras från flygplan eller till fots av en geolog. Att vi ökar kunskapen om vad som finns i marken är bra.

KOMMENTAR: Vad är bra i att skapa framtida hot mot naturreservat, Natura 2000-områden och världsarv? Skyddade områden ska vara just skyddade, för kommande generationer, för forskningen, för framtiden. 50 % av alla hittills uppbrutna metaller används inte alls. Återbruk bör vara ledstjärnan i ett samhälle som ska kalla sig modernt, inte att spränga dagbrott i skyddade skogar och fjäll.

– Gällande faktiskt etablering av gruvor är det avgörande att de sker med så lite miljöpåverkan som möjligt. Därför finns Mark- och miljödomstolen som prövar alla ansökningar utifrån en av världens tuffaste miljölagstiftningar. I Nationalparker får ingen gruvverksamhet bedrivas.

KOMMENTAR: Att domstolen får gå in en gruvexploatering sist i en process som tagit flera år får att komma till bearbetningskoncession, ger ingen säkerhet för att beslutet blir seriöst. Mycket prestige och pengar har då hunnit plöjas ner i projektet vilket gör miljöprövningen och processen osäker.
Nationalparker är skyddade från undersökningsverksamhet och gruvbrytning, men det skyddet är inte starkt nog, vilket historien i många fall visat, som Stora Sjöfallet, magnesitbrytning mitt inne i Sarek, kalavverkning av kvadratkilometrar av tallurskog i Sareks södra del, med mera. 

Riksintressen ställs mot varandra i gruvfrågan – och i vissa fall har det bidragit till att samhällen upplever sig splittrade – vad har regeringen för ansvar i den frågan?

– I första hand är ansvaret delat mellan de som berörs, företag och kommun, och företag och andra lokala näringar. Staten har ett ansvar för regelverk, tillsyn och tillstånd via myndigheter. Under våren kommer vi att förtydliga kraven på arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Regeringen har det suveräna ansvaret för den minerallag som finns. Det är regeringens fel att samhällen är splittrade, att släktingar och grannar ställs mot varandra, att det florerar mordhot och hot om annat våld. Annie Lööf förminskar problemet och strör floskler omkring sig. Det är också regeringen som har prövat och vägt olika riksintressen mot varandra i till exempel Rönnbäcken utanför Tärnaby, där regeringen kom fram till att riksintresset mineralutvinning har företräde framför riksintresset rennäring.
I Kallak har Beowulf Minings prospekterande dotterföretag Jokkmokk Iron Mines brutit mot arbetsplaner ett flertal gånger utan att Bergsstaten agerat mot bolaget. Troligen blir det förtydligande som Lööf lovar ingenting annat än kosmetika. Det som behövs är att Minerallagen skrotas till förmån för moderna miljölagar, urfolksrätt, större lokalt inflytande, större lokalt ekonomiskt utbyte – en dekolonisering med andra ord.

Vill svenska staten öppna fler gruvor – eller föredrar ni att utländska / svenska företaget öppnar gruvor?

– Gruvnäringen är viktig för hela Sverige. Inte minst eftersom alla bolag, svenska som utländska, betalar svensk skatt och sociala avgifter. Fjorton av sexton gruvor ägs av svenska företag, men från statens sida fokuserar vi inte vilket land ägarna kommer från, utan på att verksamheten bedrivs enligt gällande svenska lagar och regler.

KOMMENTAR: En successiv tömning av ändliga resurser är inte en klok väg för att skapa jobb och välstånd. Det är ohållbart och saboterar framtida generationers möjligheter till matförsörjning i en giftfri natur och att själva kunna ägna sig åt skonsamt och småskaligt bergsbruk som i framtiden troligen bygger på betydligt miljövänligare tekniker. Också andra företag som skulle kunna blomstra istället, såsom rennäringsföretag, livsmedelsföretag och turismföretag, betalar skatt och sociala avgifter.

Rennäringen upplever att de lever under realt hot på grund av prospekteringar och gruvplaner på deras marker. Har rennäringen någon chans att överleva när jobb ställs mot jobb?

– Rennäringen har, och ska fortsatt ha, möjligheter att kunna utvecklas sida vid sida med gruv- och mineralnäringen. Vi ställer inte jobb mot jobb. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att gruv- och mineralnäringen tar drygt en halv promille av Sveriges yta i anspråk, medan renbetesområdet omfattar upp till halva Sveriges yta.

KOMMENTAR: Det är verkligen så att regeringen ställer jobb mot jobb. Inte bara vad gäller renskötseln, också förädlingsindustrin, jakten, fisket, turismen, med mera. Allt detta går inte att kombinera med storskalig gruvverksamhet, som i Kallaks fall ger ett 375 meter djupt, en kilometer brett och två-tre kilometer stort dagbrott, där sandmagasin, klarningsdammar, byggnader, vägar, deponier med berg som blivit över i processen (waste rock) upptar en yta på minst 1 500 hektar, där hela halvön där Kallak ligger, cirka en mil gånger sju kilometer blir allvarligt påverkad. Där byn Björkholmen, som ligger inom säkerhetzonen för sprängningarna, upphör att existera. Där ytvattnet längs Lule älv kommer att bli förgiftat och Luleå stads ytvattentäkt likaså. Där fisken från älven och sjöarna varigenom älven rinner blir oätlig. Där Bottenviken får en rejäl påspädning med en cocktail med gifter och näringsämnen, vilket ytterligare försämrar ett unikt innanhav som Sveriges regeringar i decennier sagt sig värna. Dessutom kommer Jokkmokks nu rena luftkvalitet att drastiskt påverkas. Detta gäller EN gruva. I Jokkmokk planeras det för ett tiotal. Utspritt över landet och med tanke på regeringens ambition om att det ska öppnas så många gruvor som möjligt så kommer miljoner kvadratkilometrar av land och vatten att påverkas. Troligen kommer hela Sveriges territorium att påverkas av gruvornas utsläpp i luft och vatten. Redan idag besudlas enorma arealer vatten och mark av utsläpp från pågående, men främst gamla gruvor. Därför är det ren lögn att säga att gruvnäringen bara tar upp en dryg halv promille av Sveriges yta. Och dessutom haltar jämförelsen. Olika företeelser kräver olika och påverkar olika. Gruvnäringen kräver vid en första anblick mindre areal, men förstör oerhört mycket, medan rennäringen kräver större areal och efterlämnar en minimal miljöpåverkan.

– Men gemensam utveckling sida vid sida kräver också en ömsesidig dialog och respekt tidigt i tillståndsprocesserna. Där kan regeringen bidra genom att skapa forum för dialog, och förbättra information och stöd till kommuner som jobbar tillsammans med gruvföretag lokalt. Därför har vi bland annat fattat beslut om vägledning i form av en handbok för kommuner och under detta året förtydligande av arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Om Annie Lööf menar allvar med vad hon säger bör både miljökonsekvensbeskrivningar och sociala konsekvensbeskrivningar ligga först i tillståndsprocessen. Och: En dialog sker mellan två likställda parter. Så länge Sábme är koloniserat och samerna underordnade kan aldrig någon dialog värd namnet genomföras. Vi har länge sett vad de så kallade samråden har inneburit inom skogsbruket – avverkningstakten har knappast minskat.

Sverige har en av världens mesta pro-gruvor politik- varför det?

– Samma skäl som gör Sverige attraktivt för gruvnäring gör oss attraktiva för de flesta sorters företagsetableringar. Svenskarna är välutbildade, vi har väl utbyggd infrastruktur och stabila institutioner. Det gör det attraktivt att etablera allt från miljöteknikföretag till gruvnäring i Sverige, vilket regeringen ser som positivt. Fler och växande företag skapar jobb och skatteintäkter för välfärden.

KOMMENTAR: Att Sverige är attraktivt för gruvnäring beror framför allt på att det är i princip gratis att skövla mineraler här, till skillnad från de flesta andra länder där avgifter och skatter gör att en betydande del av gruvbolagens vinster stannar i landet. När det blir ordentlig fart på den storskaliga gruvexploateringen som regeringen förespråkar, kommer endast de stora internationella gruvbolagen att ha de muskler som krävs för att etablera nya gruvor. Som företag från Kina vilka inte anställer någon svensk hur välutbildad denne än är. Hur Sverige ska få igen de miljarder landet plöjt ner i infrastruktur för att bädda för de stora företagens etableringar är en gåta.

Kritiken mot gruvpolitiken lyder bland annat att Sverige rear ut sina mineraltillgångar – men att lite stannar i landet vid eventuell gruvdrift?

– En mineraltillgång som är orörd i marken har lika lite ekonomiskt värde som en obyggd bilfabrik eller obyggd forskningsanläggning. Det är först när malm bryts och säljs som värdet över huvud taget uppstår. Och för att alls kunna bryta malm krävs ofta investeringar i mångmiljardklassen som ett bolag står för ur egen ficka. Mot bakgrund av att fjorton av sexton aktiva gruvbolag dessutom är att betrakta som svenska, näringen skapar viktiga jobb i glesbygd, och staten årligen får in omkring tolv miljarder kronor i skatteintäkter är det en kritik vi inte delar.

KOMMENTAR: De royalties staten nu får in från de nya bolagen som vill göra nya gruvor i landet är endast kring 500 kronor per vinstmiljon. De miljarder staten drar in kommer framför allt från det statliga drygt hundra år gamla LKAB. En mineraltillgång som är orörd i marken har kanske inte ett ekonomiskt värde i sig, men obruten mark har ett avgörande ekonomiskt värde för många människor, och ett överlevnadsvärde för andra arter. Värden som är omöjliga att sätta prislapp på.

Kan man fondera gruvpengar via skatt av gruvföretag för att se till att vinster kommer flera generationer till gagn?

– Trots att gruvnäringen är viktig lokalt i många delar av landet står den faktiskt för inte mer än en procent av Sveriges BNP. Det skulle vara ekonomiskt klokt att fondera medel om näringen hade stått för en mycket stor del av Sveriges ekonomiska värde och vi kunde vänta oss att näringen bara skulle existera under en kort period. Men gruvor har funnits i Sverige i mer än tusen år, och all tillgänglig geologisk kunskap pekar på att vi kommer att kunna fortsätta bryta malm i Sverige också långt efter vår livstid.

KOMMENTAR: Detta är ett intressant uttalande, då Lööfs egen chef, Fredrik Reinfeldt, sagt att gruvorna är för Sverige vad oljan är för Norge. Med Lööfs statement i denna artikel faller den jämförelsen platt. Och även om vi har mineraler i marken nog för att bryta långt efter vår livstid, så är det inte hållbart att öppna gruva efter gruva. Vill generationer ”långt efter vår livstid” leva i ett dött och förgiftat landskap? LKAB har över konjunkturerna kunnat satsa på nya nivåer i sina gruvor, nya anrikningsverk osv. Att följa en malmkropps vindlingar under jord har gått att göra eftersom LKAB haft skattebetalarna som ekonomisk bas, vilka i decennier byggt upp bolagets infrastruktur. Järnmalmen i LKAB’s gruvor räcker troligen i över hundra år till. Det är en helt annan sak med de koppar-, guld- och nickelgruvor som planeras. Det är storskaliga dagbrott med en livslängt på cirka 15-20 år. Inga nya underjordsgruvor blir verklighet eftersom de är för olönsamma.

LINA NORBERG JUUSO

LINA NORBERG JUUSO
Tack NSD och Lina Norberg Juuso för att ni skriver om gruvboomen.Det är dock hårresande att en näringsminister som har obegränsade möjligheter att skaffa sig kunskap ändå besitter så lite av den varan.

Det är förskräckligt att kommande generationer därför måste förlita sig på opinionsbildande ideellt arbetande människor. Och om de ideella arbetarna inte skriver i egna forum som det här, måste de bygga blockader och hota elda upp sig för att nå ut i de stora svenska medierna. Var fan är vi på väg?

Bucht – ett hot mot yttrandefriheten

Det spelar ingen roll att gruvbolaget Northland Resources endast kan rulla tack vare konstgjord andning från staten. Det spelar ingen roll att ändliga resurser grävs upp och skänks bort utan tanke på att kommande generationer måste ta hand om skiten och själva ingenting får kvar att utvinna. Det spelar ingen roll hur man upprätthåller en kolonial struktur som går ut på att parasitera på urfolks områden. Det spelar ingen roll hur många Talvivaara som går åt helvete. Ingenting spelar någon roll för sossepamparna Sven-Erik Bucht och Bengt Niska. Tillsammans med gruvlobbyn, stora aktieägare och den politiska makteliten lever de inne i ett gruveuforiskt väckelsemöte. Hoppas vid Gud att dessa herrar och hela kadern av fartblinda maktmänniskor röstas bort till valet i höst. De ska inte styra ett land som ska färdas i modern riktning. Och de ska hålla sig för god för att ha synpunkter på åsikts- och yttrandefriheten och tala om att lokalt motstånd inte ska få ”sätta käppar i hjulet”. Du vet, Bucht, vårt mål är att sätta så många käppar i gruvhjulen att de aldrig kan börja rulla.

http://www.kuriren.nu/nknyheter/de-slar-ett-slag-for-gruvnaringen-7345788.aspx

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5761958

Urfolk FN

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Kolonialismen tar gruvlig form

I över 300 år har svenska staten tagit vad den vill i Sáme ednam, samernas land. Kolonisationen har skett med arrogans och brutalitet. Ingen hänsyn har tagits till samerna som här levt och verkat i tusentals år, som namngivit varenda bäck, älv, berg och skog. Samerna har inte kunnat annat än att stå vid sidan om och se sina marker förstöras och förödas.

Förhållningssättet gentemot urfolket är fult och respektlöst. Och påfallande gammaldags. Den modell som Sverige i många decennier kritiserat andra länder för lever och frodas i den egna så kallade nationalstaten. Men den som berättar om de koloniala övergreppen, som påvisar den koloniala relationen mellan svenska staten och samernas land, och som med rätta påstår att det koloniala förhållningssättet fortfarande råder även om det idag inte bara är samer som drabbas av det, möts av ett helt oförstående ansiktsuttryck. Inte har väl Sverige ägnat sig åt det som spanjorer, belgare, britter, holländare och portugiser gjorde?

Nej, Sverige har aldrig kallat sig själv för kolonisatör, och säkert aldrig heller betraktat sig själv som en sådan. Ändå är det vad det tveklöst handlar om. Sverige har en koloni. Som Sverige stulit, styr, och säger sig äga: Sáme ednam, eller Sápmi, eller helt enkelt norra Sverige. Endast historiker och andra akademiker har kunnat tala i klartext: Samerna har varit utsatta för en kolonisationsprocess.

Det koloniala synsättet är bakgrunden till varför Sverige idag, utan att bli ifrågasatt, kan ägna sig åt en enorm naturförstörelse i Sáme ednam. Det är helt okej att använda den jämförelsevis glest befolkade landsändan endast för utvinning av naturresurser – helst utan att ge någonting tillbaka till de som drabbas av torrlagda älvar, skövlade skogar och urholkade berg. Lägg därtill vindkraften som tar stora marker i anspråk och utländsk militärmakt som genomför omfattande övningar och vapentester i luftrummet.

Bara i Jokkmokks kommun är exemplen på vad kolonisation inneburit och innebär många och påfallande tydliga. Gammelskogarnas mångfald är borta till förmån kalhyggen eller tallplantager. De flesta större vattendrag är förstörda och fiskevatten saboterade. De renskötande samernas flyttningar över isarna har omöjliggjorts, människors hem och andra delar av kulturarvet har dränkts. Lägg här till jaktreformen från 1994 som brukar kallas för Den fria småviltsjakten. Då körde regeringen över samer och övrig ortsbefolkning genom att ograverat upplåta de urgamla jaktmarkerna till människor som omfattas av en helt annan jaktkultur, vilket ledde till påtagliga störningar för såväl ortsbojakten som renskötseln.

De kanske mest hotfulla koloniala övergreppen just nu handlar om gruvdrift. Utländska och/eller storsvenska intressen vill exploatera olika typer av mineral över hela Sápmi. Den politiska majoriteten både lokalt, på länsnivå och riksnivå jublar. Medan de lokala makthavarna drömmer om arbetstillfällen och ökade skatteintäkter får exploatörerna härja som de vill och tjäna pengar som vare sig stannar på orten eller i landet. Tydliga argument mot en gruvbrytning studsar bara. Miljöbalkens försiktighetsprincip existerar inte. Om någon miljölag råkar hämma gruvnäringens framfart plockas den bort. Som 2009 då Riksdagen strök första stycket i Kap 9 § 6a: ”Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande”. Ändå är gruvbolagen inte nöjda – tycker att tillståndsgivningarna tar för lång tid.

Inte ens Bergsstatens kraftiga kritik mot att exploatören Beowulf Mining Plc. borrat utan giltiga tillstånd föranledde några som helst reaktioner från Jokkmokks politiska kommandobrygga. Och när samma exploatör den 4 maj fick undersökningstillstånd för att provborra efter koppar på sin inmutning Nautijaur 1 stod det i beslutet: ”Sökanden bedöms ha möjlighet och avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning och har inte tidigare visat sig olämplig att bedriva undersökningsarbete. Ansökan ska därför beviljas.” Troligen berodde det på att Beowulf ändrat namn på sin svenska gren till Jokkmokk Iron Mines AB. Och Bergsstaten – en av de mest flagranta resterna av gammelkolonialismen – lät sig villigt duperas.

Kommunalrådet i Jokkmokk Stefan Andersson säger ingenting. Han sväljer allt exploatören matar honom med. Ställer inga krav, visar inga betänkligheter. Och på länets kommandocentral, residenset i Luleå, sjungs gruvornas lov. Den främste solisten Per-Ola Eriksson frotterar sig med gruvlobbyisterna så ofta han kan.

Per-Ola Eriksson, landshövding Norrbotten, hos gruvlobbyn bland kristallkronorna på Grand Hotel i Stockholm.

Politiker och tjänstemän är helt fartblinda för gruvlobbyns alla löften som de hoppas frälser kommuner och län. Gruvor ger jobb, sägs det. Sanningen är den att kommande gruvexploatör bara anlitar sina egna väl inarbetade underentreprenörer, som i sin tur anställer sina väl intrimmade arbetare. De är den nya tidens barackboende rallare som betalar skatt i sina hemkommuner. Eller hemländer.

Vi vet idag att gruvdrift ger mängder av negativa effekter. Bland annat läckage av gifter till sjöar och vattendrag, ständigt nedfall av damm, konstant buller och höjda utsläpp genom kraftigt ökad trafik är bara några konsekvenser. För lokalbefolkningen innebär ingreppen också att renbetesmarker, jaktmarker och fiskevatten går förlorade. Gruvorna påverkar också världsarvet Laponia – ett område som Unesco ansett har stort värde för hela världen och för kommande generationer, som fick sin status tack vare den levande samiska kulturen.

Risken finns också alltid att det blir skattebetalarna som får betala kalaset. Exploatörerna och investerarna tar vinsten från driften och placerar den på oåtkomligt håll. Skulle konkurs bli ett faktum får staten stå för sanering och återställning – en verksamhet som kommer att kosta många, många miljoner. Ingen återställning i världen kan dock förhindra förgiftning och marker sönderbrutna av infrastruktur.

Den koloniala hållningen gentemot Sáme ednam är både en fråga om mänskliga rättigheter och en akut global miljöfråga. För att påbörja en försoningsprocess och få till stånd en mer jämlik relation mellan lokalbefolkning och exploatörer borde till att börja med en sanningskommission om Sveriges koloniala arv tillsättas. Också en revidering av miljö- och minerallagarna måste snarast inledas för att stärka naturskyddet och de lokala intressena.

Tor Lundberg, naturfotograf, företrädare nätverket Inga gruvor i Jokkmokk!

 

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

Fåglar i Kvikkjokk

Nu har jag börjat fotografera och filma fåglar vid min gamla matningsplats i Kvikkjokk.

Grönfink

Speciellt intressant är att få bilder av arterna som lever hela året i gammelskogen, som lavskrika, lappmes, talltita.

Talltita
Lavskrika

Hoppas det ska bli ett bra material, framför allt till mina filmer.

Talgoxe
Grönfinkar

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld

Inlägget delvis uppdaterat den 5 november 2016.

Deltat, Kvikkjokks by och Bårdde i Sarek.

Kvikkjokk, eller Huhttán på lulesamiska, från den absurda epok från 1660 då svenska staten ville göra sig pengar på sitt annekterade område och bröt silverhaltig blymalm i nuvarande Badjelánnda och Sareks nationalparker vilken raffinerades i en smälthytta vid Gamájåhkå. Efter 40 års förlustbringande drift gjorde staten allt för att få nybyggare att bosätta sig i Kvikkjokk och nyttja silverbrukets uppbrutna slåttermarker. Nybyggarna slapp krigstjänst och erhöll 30 års skattefrihet.
Utvecklingen har gått från silverbrytning till en kort era av jordbruk/boskapsskötsel – till turism och sommarstugor. Kolonisering 3.0…

Kvikkjokks by och Tarradalen i väster.

Kvikkjokk och landet kring hela den övre delen av Lilla Lule älv har nu blivit rekreationsort för inte bara fjällvandrare utan också penningstarka sommarstuguägare och skoterfolk från hela Norrbotten. Det jungfruliga landet utan uppdämda vattendrag, skogsskövlingar eller gruvdrift lockar. Hygget norr om byn är dock ett undantag…
En stuga i den pittoreska fjällby betingar allt större inköpssummor och taxeringsvärdena på alla typer av stugor och tomter har ökat extremt mycket.  En och en halv miljon för en 48 kvm stor stuga på en tomt om knappt 800 kvadratmeter.
A8-regementet i Boden har via sin Kamratförening (och oss skattebetalare) byggt en stuganläggning för uthyrning till vem som helst. En oseriös konkurrens med de privata stugbyarna Kvikkjokks Turistservice, Årrenjarka Fjällby och Hellsten hotell som köpt anrika Kvikkjokks fjällstation. I början av 1980-talet ville Jokkmokks kommun med statens hjälp göra Kvikkjokk till Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärd. Slalombacke skulle byggas, en stugby, ett servicehus, husvagnsparkering, nya vägar, strandskoning, flytbryggor, vatten och avlopp, flygplats, och all annan infrastruktur som i sedvanlig teknokratisk ordning är kutym vad gäller all form av så kallad utveckling. Men när bybon Sture Danielsson hann före kommunens planer med att bygga en stugby, avslog politikerna hans bygglovsansökningar, förhalade hans ärenden, och uppträdde allmänt arrogant.

Ett naturvårdsområde skulle också inrättas, där endast privatägd mark skulle ingå (märkligt att inte en kvadratmeter av statens mark ansågs vara skyddsvärd). Byn byggnadsplanelades, vilket innebar att det i många fall blev grönområden mellan fastigheterna. Hus och bodar skulle flyttas. De stod för assymetriskt på marken tyckte lantmätaren, eller kanske de stod på annans mark, eller samfällighetens, eller ingens mark. I vissa lägen var det oklart om marker och ägarförhållanden, men det hade ändå fungerat i hundratals år. Nu skulle ansvarige lantmätare Per Hermansson fixa till det. Då bybornas hatbojekt, nu (2011) ordförande för Kvikkjokks samfällighetsförening – placerad på sin post av Naturvårdsverket vilka är de största markägarna. Vägen byggdes ett sextiotal meter väster om min stuga, stamfastigheten och alldeles nära min morbrors stuga (som för övrigt är såld). Breddad, rätad och extremt förhöjd blev resultatet i den EU-anpassade niten. Insynen till våra hus och tomter blev öppen för allsköns bilister. Morbror byggde ett högt staket/bullerplank, men det hjälpte föga. Staten exproprierade (tvångstinlöste) mark som min släkt ägt i hundratals år för att göra en parkeringsplats. Släkten fick 50 öre per kvadratmeter i ersättning. De sprängde sönder en vacker tallås där vi lekt som barn och samer i evinnerliga tider övernattat i kåtor och tält. Vägen skulle få rätt lutning, ju. Sedan anlade de själva parkeringsplatsen mitt i en fin myr. Denna fylldes naturligtvis igen med sprängmassorna från tallåsen. All så kallad utveckling skedde över kvikkjokkbornas huvuden. Visst behövdes insatser göras för att möta de enorma turistmassorna som politiker och tjänstemän hoppades på, men det hade kunnat göras mjukare. Och att vi bofasta fått vara delaktiga. 1982, när stakkäpparna stod för att markera vidden och höjden på parkeringsplatsen for jag runt på skoter och drog upp varenda en. Ny laddning käppar sattes ut, och jag gjorde om det hela. De sattes upp på nytt, men då ledsnade jag. De byggde sin parkeringsplats, som nu under högsäsong är fylld bara vid kanterna (se bilden). Myren med alla arter förstördes, och bäcken. Jag kan aldrig glömma när jag bar vatten från den lilla bäcken till mormor Signe och till mig själv. Eller när jag som liten lekte med grodorna, gjorde båtar av vedklabbar och balanserade på bron. Den tiden är för evigt borta.