Etikettarkiv: norge

Nasa, ett nytt Alta?

Nasafjäll
Besökte denna hemska plats med min förra familj i början av 1990-talet.


I Nása, Nasafjäll, började
den svenska staten bryta silvermalm år 1635.  Samer tvingades att med sina renar dra malmen i pulkor till smältverket vid Säddvájávrres strand cirka 4,5 mil österut. Bland andra historikern Kenneth Awebro har skildrat denna mörka epok.

Gruvprojektet var Sveriges svar på de större kolonialmakterna Portugal, Spanien, England, Frankrike , Belgien, med fleras, storskaliga stölder av silver och guld från bland andra Sydamerika. Sverige var ekonomiskt dränerat efter alla krig. Riksrådet Karl Bonde hade därför förhoppningarna att Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien.

Nása, Nasafjäll, är startskottet för Sveriges intrång och kolonialism i de delar av Sápmi, Sábme, Saepmie som ännu inte hade hunnit erövras. De samer som vägrade delta i silverhanteringen torterades. Den samiska religionen förbjöds, trummor och samer brändes. Samiska skatteland konfiskerades, eller köptes för låga summor, för att ge plats åt nya gruvor eller tillresta nybyggare. Samer tvångsförflyttades kors och tvärs, tvångsassimilerades. Samer användes som slavar och tvingades leva under ohyggliga förhållanden med extremt hög barndödlighet (mer fördjupning finns på historikern Peter Ericsons blogg). Alla skatteland som varit i samisk ägo i 500 år stals av den svenska staten. All skog (utom några ynkligt små rester) utrotades till förmån för tallplantager. Mängder med gruvor växte successivt fram som oåterkalleligt förstörde mark och vatten. De flesta större vattendrag blev kraftverksdammar. All natur som den svenska staten kunde konvertera till pengar exploaterades. Vinsterna for till kustregionerna eller Mälardalen.

Här är vi nu. Och  allting fortsätter. Precis som vanligt. Också i Nása, Nasafjäll. Här planeras en ny gruvexploatering. Inne i Norge förvisso, men på samma fjäll som 1635. Och vad hindrar väl en gräns att gifter sprids. Idag finns varningsskyltar vid den bäck som rinner redströms gruvområdet om att vattnet är farligt att dricka. Detta trots att 381 år har gått sedan gruvan startades.
En gräns hindrar inte heller renar att passera för sitt sommarbete, som de gjort i tusentals år.

Ett kinesiskt bolag vill bryta kvarts på ett fem kvadratkilometer stort område. Kvarts…Men kvartsen bör också bära silver, eftersom det är samma malmkropp som på 1600-talet. Men silver hade varit osmart att nämna i ansökan för denna extremt symbolladdade plats. Det blir väl en gynnsam biprodukt istället, vilken hamnar i Kina.

Det är inte nog med att norskarna vill dumpa milonvis ton av gruvavfall i fjordarna. Nu ser denna kolonialmakt till att också Nása, Nasafjäll saboteras.

Jag hoppas storligen att denna nygamla gruva blir till ett nytt Alta.

Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása
Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása

 

Kolonial och samefientlig politik

2003 var juristen och diplomaten Lars Norberg från Varjisträsk i Jokkmokks kommun ordförande i Sveriges renbetesförhandlingsdelegation, vars uppgift var att förhandla med Norge om några svenska samebyars månghundraåriga rätt till renbete i Norge.

Lars Norberg, eller Udtja Lasse som han kallas, var dock alltför samevänlig och sparkades från sitt uppdrag.

Det resulterade i att 70% av de svenska samernas renbetesmarker i Norge är konfiskerades till förmån för norska samer. Utan kompensation. En foglig svensk Riksdag kom att göra konventionen till lag.

– Det är ett bedrägeri mot den egna samiska befolkningen. När det handlar om samer gäller inte gängse rättsregler, säger Lars Norberg.

Han anser också att statstjänstemän har en kolonial instinkt och att kolonialismen trängt undan den så kallade lapprätten.

– Det stämmer inte med vår självbild, att vi är en kolonialmakt. Och det finns koloniala attityder och värderingar som också samer själva inte förstår att de omfattas av, säger Lars Norberg.

Lyssna på ett föredrag med Udtja Lasse som jag filmade på Ája i Jokkmokk 6 mars 2013. Det är chockerande att lära sig om hur samefientliga statstjänstemän verkligen är.

Norge

Efter tre övernattningar på familjen bilresa genom Norge till Västkusten är det dags att summera en del av alla intryck.

_H1A0556Gammelskogarna i Västerbottens inland och fjälltrakter är väldigt lite påverkade av det moderna skogsbruket om man jämför med exempelvis Jokkmokks skogar. Funderar om det beror på att skogshemmanen till större delen ägs av samer? De facto kom kolonisationen senare här än i Norrrbotten, och marken som avvittrades från lappskattelanden blev större. Generellt sett verkar skogsbolagen – framför allt Domänverket (som nu heter Sveaskog och Fastighetsverket) – ha farit fram mer brutalt än de privata skogsägarna, som oftare har sparat sina skogar.
Det är dyrt med fortkörningsböter i Norge. I 50, 60, 70 och 80 rullar vi genom grannlandet. Vid ett tillfälle lyser en trafikkamera i en tunnel röd. Lär väl bli några tusen i böter?

StugaEn hytte i en camping vid E6:an väntar och trots livlig trafik kan Åsa, Astrid, Nils och jag somna. Nästa dag är jag tidigt i farten med Nils, som får krypa runt på en gräsmatta medan jag testar min nya kamera Canon EOS 5 Mark III.

Nils på gräs_H1A0643Dagen blir mest en transportsträcka ut mot kusttrakterna och fjordarna. En hytte vid en fabulös husvagnscamping är nästa nattlogi. Plåtar två norskar som fiskar plattfisk, men de har obegriplig dialekt så det blir inte så mycket pratande.

_H1A0703I campingen finns många fiskeintresserade tyskar vilka slaktar sina byten i en upplyst bod vid stranden.

_H1A0705Upp genom Trollstigen med sina serpentinvägar och vattenfall kör Åsa utan darr på ratten. Jag tar en hel del bilder från de små hållplatser som finns efter den ringlande vägen.

_H1A0822Världsarvet Geirangerfjorden med de osannolikt odlade bosättningarna mitt i klippväggarna är nog den häftigaste natur jag lagt ögonen på. Enorm nivåskillnad där de jättelika passagerarfartygen längst ner i fjorden ligger som små pluttar. Här skulle man ha bott några dagar för att få riktigt läckra landskapsbilder, men nu stannar vi bara en halvtimme så det är bara att göra det bästa av situationen.

Geiranger1Geiranger3Geiranger2Geiranger4När jag var 13 år (tror jag) åkte jag bil i Norge med min farbror Bosse och hans Kerstin (som jag alltid har kallat för Ärtan av någon konstig anledning). Då besökte vi bland annat den enorma Nidarosdomen i Trondheim. Nära fyrtio år senare gör jag nu om besöket. Tyvärr är mina minnen av domen bleka från den första gången. Att det var så många stenfigurer på domens ena utsida. Vissa läbbigare än andra. Otroligt att den katolska kyrkan hade en sådan resurser, och sådan makt. Att alla kyrkans hus skulle behöva vara så makalöst storvulna?

_H1A0689Sent på kvällen når vi så svärmor Birgittas stuga på Lingäll på Bokenäs. När vi lastar ur bilen markerar en katt en huggorm som är ovanligt agressiv. Den ringlar i det höga gräset, så det blir inga bilder tyvärr. Åtskilliga år har jag sökt efter både Bohuslänska huggorm, men även hasselsnok, utan att få några bilder. Har haft någon skymt av de båda, men det har inte velat sig. Kanske nästa år?

Skogstur, naturfjärmning och monster

Fem dygn har det blivit i Muttos där jag fortsatte samla in material till min film om Laponias gammelskogar. Det var ett fantastiskt väder med sångsvanar, havsörnar, fiskgjusar, tranor, hökuggla, sidensvansar, med mera. Men inte en enda turist hade hittills i juli skrivit in sig i Muttosluoppal. Däremot i det hisnande höga fågeltornet till vilket jag klättrade upp i med video- och stillbildskamera och kikare hängande runt halsen och stativet likt en skidskytt fastsatt på ryggen så det inte hakade i på de smala gångbanorna. Jag känner mig trygg som ensam människa i skogen. Vad finns egentligen att vara rädd för? Folk är rädda för björnar, älgar, getingar, humlor, mygg, myrar, skogar, ja snudd på allt naturligt. De flesta människor har utvecklat ett liv utanför naturen och matproduktionen sker i fabriker.

1991 skrev jag in mig i gästboken i Manson-stugorna. Jobbade då på Länsstyrelsen. Det gjorde däremot inte den skogsmänniska som skrivit sitt namn efter mitt. Idag är det han som jobbar på Styret. Då var det rätt så många som vandrade i Muttos, unga som gamla. Och vissa återkom flera gånger.

Det har utvecklats en omfattande naturfjärmning.

Är det så här man ska man uppleva naturen? Var har seden att bygga gigantiska eldstäder kommit ifrån? Scouterna? Och tryggt, vid ett stugläger ska det eldas, som här i Manson.

Framför allt bland hopklumpade människomassor, det är skrämmande. Som i Norge… Efter att jag återvänt till bilen for jag runt till en del av alla de stora ödegårdar som finns östanför nationalparken, som Urtimjaure. Vi de gamla husen fanns ofta moderna sommarstugor uppbyggda med klippta gräsmattor, rabatter och båtar. Men också här, trots kanonväder – inga människor!? Och rekordlite vandrare som besöker Kvikkjokk. Leif Öhman som bor alldeles vid Kvikkjokksvägen här vid Randijaur berättar att alla bussar som åker västöver är tomma. Ibland kan en eller två huvuden sticka upp i bussen. Och extremt få bilar kör. Naturfjärmning också här. Var är nya generationer fjällvandrare? Ungdomarna gör annat. Som de jag smått chockerad stötte på mitt på Messauredammen. Tre bröder från Porsi som gör en musikvideo. Gjorde en kort intervju, ska försöka sälja en grej av deras projekt till någon lokaltidning. Mina kusinbarn kommer i alla fall upp till Kvikkjokk i början av augusti, Terezia, Daniel, Johan och Erik-Amma. Tillsammans med min dotter Elina och son Anton ska vi vandra långt mellan hemliga fiskevatten och ta god tid på oss. Lyckligtvis är då inte de helt borta i skogen!

 

Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.