Etikettarkiv: nils

Nils fyller fyra idag :)

För fyra år sedan kom du med stor dramatik. Sakta men säkert tog du igen allt för att nu ha blivit en aktiv, rolig och förvisso ibland tjurskallig och ohörsam pojke, som mest gillar att leka med kattungen, greja med vatten, sätta pinnar eller kottar eller lav i elden, köra med skruvdragaren, leka med bilar och göra låtar i Garageband. Egentligen gillar du det mesta (omöjligt att räkna upp) och förvandlar allt i livet till lek. Och jag hänger på. Det finns ingen barnsligare gubbe än mig.

Grattis Nils Jonas på din fyraårsdag!
Jag älskar dig min lilla telning 🙂

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Anonym rastplats

Grillplats vid AråsPå jakt efter en rastplats efter E45:an hittade vi detta oansenliga ställe nära Arås, söder om Strömsund, med utedass och allt. När vi  öppnade dasset fick vi en positiv chock. Fräscht med skithuspapper, plastblommor och en 30 år gammalt fotografi av kungahuset.
DassDass med kungahusetKungahusetSjälva mangårdsstugan var dock låst, men plastblommor också här, adventstjärna och jultomtar. Nils blev lyrisk. Tiden stod stilla.
Stuga AråsFönstertomtarNils i Arås

Aktiviteter med Nils

Nils i bollhavetSista dagen i Lofsdalen. Nu passade jag på att fara med Nils till lekrummet i Aktivitetshuset. Full fart.Några sekunders vila, sen fullt ös igen

Några sekunders vila, sen fullt ös igen

I hoppborgen med en nyvunnen kompis :)
I hoppborgen med en nyvunnen kompis 🙂

Det blev lek också i lekparken utomhus…
KlättringRepklättringRutschkanaNär vi passerade skidskolan ville Nils ta med sig den elefant de små eleverna brukade i sin träning…I skidskolanImorgon blir det lugnt i backen när Nils, Lindstränder, Bensöner och Tuordaiter har lämnad detta skidparadis. Vi syns kanske en annan gång 😉

Mormor och Nils

Nils och mormor Birgitta i Funäsdalen.De är ett radarpar. När de inte träffas öga mot öga skypar de och skrattar tillsammans. Mormor Birgitta är sonen Nils ögonsten, och tvärt om. Det är fascinerande att uppleva.
Och när Nils varit alltför busig spänner mormor ögonen i honom och då slutar han kasta grejer eller vad han då håller på med. Det finns ingen som han har en sådan respekt för.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Blomfotografering med barn och sambo

Korallrot vid stranden av Sakkat, hönsbär, ängskovall, dvärgtranbär, hjorton och odonblomma med en spindel som just tagit en liten fluga. Vi var på sörsidan Åsa, Nils och jag och gjorde en kort skogstur.

Nils hängde med bra. Han är en riktig liten skogsmänniska som verkligen älskar att vara ute. Det blev en fantastiskt fin eftermiddag. Och en sak är då säker. Det går att hitta hur många bilder som helst bara man kryper ner vid marken 🙂

Åsa med min makroglugg. Det har som blitt konkurrens om detta superskarpa objektiv nu...
Åsa med min makroglugg. Det har som blitt konkurrens om detta superskarpa objektiv nu…

Nils fyller 2 idag

För två år sedan kom min son Nils till världen.

Igår firade vi honom på förhand med tårta och allt, eftersom hans födelsedag måste ske i bilen på vår 90-mila hemfärd från Fjätervålen i Dalafjällen.

Nils fick fina presenter från mormor Birgitta, moster Pia och Peter och kusinerna Marc och Julia.
_H1A8698
_H1A8702

 

 

 

 

 

Populärast var dock en skoter från syster Astrid och en bil från mig och Åsa. _H1A8722Det är som inbyggt hos denna pojk. Utan att vi på något sätt präglat honom är motorfordon det häftigaste han vet. Vad månde det bliva… Stort grattis min fina pojke 🙂
_H1A8693

 

 

Nils del 3

_H1A3723

Nu är det full sprutt på sonen Nils. Nu har han kommit ikapp de barn som legat nio månader i mammas mage (Nils föddes efter 6,5 månader…).
Det är inga problem med hälsan. Favoritgrejen är att mata ut skor och allt vad som går genom kattluckan, ut på bron, och dra upp allt han hittar i lådor och skåp och ohejdad slänga sakerna omkring sig. Han är som en tromb ibland.

På senare tid har han ofta fått följa med ut i bärskogen. Där plockar han och äter lingon och blåbär med stor aptit (det senare dock försent nu). För övrigt är hans aptit stor. Det är som att han vill ta igen så mycket det går. Äter allt, och mycket, också i skogen där han gärna vill gå omkring som oss, men blir frustrerad och förbannad när han snubblar hela tiden.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

_H1A3720

Nils del 2

Från mörker till ljus.

Nils o Astrid

I början var det verkligen mörker. Nattsvart. Vi trodde att du kom död, men ljud från sugen och subtila pipanden när du landade i sjuksköterskan Åsa Mattssons famn visade på motsatsen, se Nils del 1.
Du andades själv, hade alla lemmarna på plats och det fanns inga skador på varken ögon eller lungor. Du var en tuffing. Alla prematurer är tuffingar. Det är obegripligt hur stor kraft så små ynkliga individer besitter. Och en enorm livsvilja.

Du fyller ett år idag den 11 april min käre son Nils Jonas Lindstrand Tuorda!

Du fick vara med om mycket under din första sommar. Du besökte proteströrelsen mot gruvan i Gállok i din kompis Henrik Blinds famn

Nils med Henrik i Gallok

och så blev det badparadis på Västkusten vid din mormor Birgittas stuga.

Nils i Birgittas stuga med Astrid och MarcBad med mig och Astrid

Och så andra utevistelser,

Nils och mamma

Nils mamma och Astrid
sen Teneriffa.

Teneriffa

Barnvagnsåkning, spark- och skoterkörning.

Nils i spark

Återbesöken till Sunderbyns sjukhus visade att du följde kurvans nederkant, men den lutade allt brantare. Du var frisk och hade inga men från att du kom 10 veckor för tidigt.

Nu kryper du omkring som ett jehu i hela huset och hittar överallt. Du är glad för det mesta. Du verkligen älskar plyschälgen på väggen som du tittar på och skrattar åt varje gång du passerar till skötbordet. Du gillar också ditt Lego som du fick av pappas farbror Bosse och Kerstin, plockar ut och in delarna i legolådan med stor koncentration. Nils o lego

Att dra sig upp på fotöljen i köket, på soffan eller teven, är också en passion – men står du där en stund och så blir du så rädd för hur du ska kunna ta dig ner så jag  måste bära ner dig.

Nils vid teven

Dörrarna är också en hit, och den gamla trampsymaskinen (som är ihopsnörd så du inte ska kunna klämma dig). En annan sak som du gillar är gitarren. I början var det bara oerhört försiktiga pillranden på strängarna, sedan började du slita i dem hämningslöst. Tur att de är av nylon, stålsträngar hade gått av direkt.

Nils o gitarr

På skötbordet är du en vilde. För att hinna byta – framför allt tygblöjor – krävs att du får något intressant i händerna för att ligga stilla. En tandborste eller tub, vad som helst duger för att någon av föräldrarna ska hinna knäppa knappar och trä på byxor och strumpor.

För tillfället har din mor och far väldigt mycket att göra, så din syster Astrid tar vid och leker och underhåller dig. Utan Astrid hade det knappast gått att göra allt det vi är tvungna till.

Du fick också vara huvudperson på mamma och pappas föredrag till bilder på Sunderbyns sjukhus där många av landets sjuksköterskor som jobbar med för tidigt födda barn bänkat sig. Du var imponerad över alla människor som visade dig all denna uppmärksamhet, men somnade i bärselen på mammas bröst innan föredraget var slut.

Ikväll är det ditt första födelsedagskalas. Din syster Elina och hennes sambo Kristoffer och barnen Mira och Eddie kommer. Så också Kattis och Sara Holmbom som var oerhört behjälpliga när du kom til världen.

Stora gratulationer till ettåringen från pappa, mamma och Astrid, mormor, moster med familj och förstås också från dina vuxna syskon Anton och Elina med respektive och barn.

Nils i krypartagen

 

 

 

 

 

 

 

Nils del 1

Den elfte april 2013, igår alltså sju månader sedan, blev en mycket speciell dag. Dagen började med att Astrid åkte med bussen till skolan, som vanligt. Sedan satte vi ut hästarna, som fortfarande var kvar hemma efter påsklovet. Sedan kom rörkrökaren och bytte hydrofor. Den gamla mastotontlika tingesten gick aldrig att få tät, så vi gav upp och bytte till en mindre variant. Åsa hade klagat över märkliga ryggsmärtor på morgonen, hon hade varit risig ett par dagar och haft feber ett par nätter tidigare. Så hon tog med sig datorn upp på övervåningen för att se om det gick lättare att ligga och jobba. När rörkrökaren var klar tog han och jag ett par koppar kaffe i godan ro och pratade om lite av varje. När han så rullade iväg funderade jag på hur det var med Åsa däruppe. När jag öppnade dörren satt hon på sängkanten och grät. Hade rejält ont. Funderade på om det kunde vara kraftig foglossning eller förvärkar. Smärtorna kom i skov, kanske med ett par minuters mellanrum. Jag hjälpte henne ner för trappen till badrummet. Smärtorna blev värre. Hon skrek rakt ut. Det hade jag aldrig hört henne göra tidigare så jag förstod att det nu blivit riktigt allvarligt. Eftersom hon hade tid hos barnmorskan samma eftermiddag tänkte hon att hon skulle klara sig med smärtstillande fram till dess och ville att jag skulle ringa läkemedelsupplysningen för att fråga vad och hur mycket hon vågade ta som gravid. Surfade och tjorvade bland allsköns hemsidor medan paniken växte, men hittade inget lämpligt telefonnummer så jag gav upp och med tanke på hur ont hon faktiskt hade, så ringde jag istället 112. Detta trots den blivande mammans protester. Jag beskrev läget och en ambulans startade direkt från Jokkmokk fyra mil bort. Jag kopplades till en barnmorska som frågade mer ingående om hur det förhöll sig. Jag sa till henne att jag skulle försöka få Åsa in i min bil för att möta ambulansen och vinna tid, men smärtorna kom i allt snabbare takt och hon kunde knappt röra sig. Nu först började vi förstå att barnet var på väg. Två och en halv månad före utsatt datum! Jag ringde 112 igen och sa att det inte gick att få in Åsa i bilen, vilket vidarebefordrades till ambulansen vars chaufför tryckte gasen i botten.Då förstod denne att det var riktigt allvarligt.
– Jag tror att barnet kommer, men det här barnet kommer vi inte att klara. Vi mister det, upprepade Åsa gång på gång.
Vi var bägge två ganska förvissade om att det inte skulle gå bra och att barnet skulle komma ut döfött. Så mycket för tidigt, så hastigt och så smärtsamt. Som ett kroppens försvar för att Åsa varit sjuk. Jag stod framför henne och försökte trösta så gott det gick, men höll också en hand bakom henne ifall det abrupt faktiskt skulle komma ett barn.

Vi var just på väg stapplande över tröskeln till köket när ambulanspersonalen kom instormande, Åsa Mattsson, Sara Heiskanen och Micke Stenman – vilken måste ha kört som en vettvilling. De frågade om det fanns en säng i närheten dit vi kunde leda Åsa, och det gjorde det. Sakta, sakta genom köket med stöd av mig och ambulanspersonalen. Framme vid sängen i angränsande rum skulle Åsa lägga sig, men det gick inte – hon kunde knappt röra sig. Hon stod framåtlutad mot mig. Personalen bänglade med väskor och slangar. Åsa Mattsson stod bakom Åsa. Jag stod framför henne, hon hängde på mig. Så, efter en halv minut kom barnet i en kaskad av blod och vatten. Jag hör hur en sug sätts igång, men ser inget på grund av mammans krampaktiga grepp. Sugljud under vad som måste ha varit en kort stund, men kändes som en evighet. Sedan, subtila ljud från en baby. Inga skrik – det tog veckor innan han alls kunde skrika. Bara små knorrande pip. Den lever, helt otroligt! Åsa får lägga sig på en bår och barnet, som i hastigheten konstateras vara en flicka, läggs på sin mors bröst inlindad i en landstingsfilt med en syrgasmask lika stor som hela ansiktet över näsan. Personalen upprepar gång på gång: Det här går bra, barnet mår bra. Det här går bra, barnet mår bra.

 

Nils ny

 

En diskussion uppstår om var ambulanshelikoptern som är beställd kan landa. Åsa påpekar från båren att hästarna kommer att spränga hagen om helikoptern landar vid huset. Jag ringer till den andra hästägaren, Cattis Holmbom i Björkholmen, och säger något om hemförlossning och blod. Cattis vill inte fråga om det är Åsa eller hennes dräktiga sto som förlösts, men fort går det, så dyker hon upp med dottern Karin. De börjar genast hjälpa till med att sanera det blodbestänkta trägolvet, lovar att ta hand om hunden och annat som behövs – tack alla dessa hjälpsamma människor!

Frågon om helikopterlandningen blir dock inaktuell då det visar sig att helikoptern måste fara från Lycksele. Därför blir det beslutat att den nyblivna mamman och sonen får åka bilambulans till Jokkmokks vårdcentral under väntetiden ifall det skulle tillstöta komplikationer. Jag och dotter Astrid kommer till vårdcentralen lite senare med en väska där jag rafsat ihop lite ombyten. I akutrummet är det knökfullt med folk. Tydligen vill all vårdcentralens personal ta en titt på den hemförlösta prematuren.

 

Akutrummet Jokkmokk

 

Som nu har konstaterats vara en lite pojke. Astrid, nybliven storasyster, sitter illamående med en spypåse i ena handen och en ett vattenglas i den andra och beser kalabaliken.

Helikoptern anländer så småningom för färd till Sunderby sjukhus. Vi far efter i egen bil. När vi kommer fram ligger en 1270 gram lätt pojke i kuvösen och sover djupt.

 

Nils soverSovande NilsAvd 56 Sunderbyns sjukhus

 

Sjukhuspersonalen var förundrade över att barnet inte behövde andningshjälp. Ändå lades han i en kuvös, mest för värmens skull. Det var där jag och Astrid fann honom, på Barnintensiven avd. 56.

 

Avd 56

 

En helt overklig situation. Slangar, pipande mätare, skärmar och vitklädda människor som sprang kors och tvärs. Pojken var utlämnad till den moderna sjukvården där ingenting lämnades åt slumpen. Tidigare har jag stundtals varit skeptiskt till sjukhus och läkarvetenskap men här märktes att samhället inte snålade på något, att det fanns en konstant bevakning av ytterst kunniga specialister. Det kändes tryggt.

 

Mor och sonNils 1270 gram

 

För Åsa började en drygt sex veckor lång vistelse på Sunderby sjukhus, där hon under den första tiden inte alls fick lämna rummet. Jag jämförde henne med en internerad men hon var ändå vid imponerande gott mod, trots idelig handspritning, bröstpumpning, sondmatning och spring på rummet nätterna igenom. Jag och Astrid besökte Åsa och pojken så ofta vi kunde.

 

 

Nils utrustad

 

En gång fick han sola för att förhindra gulsot, låg i ett blått sken under kuvösens huv med slangar från en kateter i huvudet, från två givare på bröstet och en från foten och en slang genom näsan, dessutom utrustad med ögonmask. Såg ut som en Alien i någon skräckfilm.

 

 

Nils solar

 

Också jag blev med tiden van med sondmatningen, en milliliter skulle tryckas in varje minut. Lärde mig också byta blöja på den pyttelilla telningen. Han fick ligga på mitt bröst när jag kom på besök.

 

 

Far och son

 

Med Astrid var det till en början värre eftersom det egentligen rådde förbud mot att barn fick besöka avdelningen på grund av smittorisken. Vid ett tillfälle var jag förkyld och trots minutiösa försiktighetsmått smittade jag pojken. Det blev riktigt allvarligt och först nu fick han andningshjälp.

 

Nils soverLemmarFingrarNils klarvaken

 

Varningssignalerna ljöd stup i kvarten. Ibland slutade han helt att andas, men då räckte det med att röra lite i honom så kom han ihåg att, ”javisst ja, jag måste ju andas”. Det kändes riktigt bedrövligt att jag var upphov till den krisen, men, det har man ju lärt sig vid det här laget, de är oerhört tuffa och härdiga sådana här så kallade prematurer, för tidigt födda barn.

Jag köpte en begagnad barnvagn i Älsbyn och snart var det dags för den första uteturen i närheten av sjukhuset. Underbart väder och löven hade just slagit ut.

 

UtevistelseTill sjukhuset igen

 

Vi hade talat om olika alternativ till namn på pojken, men inget kändes klockrent. Astrid hade dock bestämt sig. Det gjorde hon tidigt, kallade honom Nils stup i kvarten så det fick bli Nils. Riktigt passande eftersom Åsas farfar hette Nils och många i min släkt, på mors sida, också har burit det namnet.

Så kom den dagen när Nils och Åsa fick komma hem.

 

HemmaNils och dator

 

Egentligen ska för tidigt födda barn vistas på sjukhus ända till den dag som utsatts för förlossningen, men nu blev det nära en månad tidigare. Utrustad med bröstpump, vitaminburkar och förpackningar med stora lila sprutor kom så Åsa hem med Nils i en nyinköpt men begagnad bilstol. Den lille hade problem med magen. I perioder skrek och knorrade han, men skriken var inte så högljudda som de kan vara utan rätt så beskedliga vilket vi tackade för. Jag trodde det var kolik. Succesivt mildrades dock de kramplika attackerna. Genom ena näsborren satt en tunn plastslang genom vilken uppvärmd bröstmjölk sakta skulle sprutas in var tredje timme. Sondmatningen var inga problem, problemet var själva slangen som den lille vilden abrupt drog ut trots att den satt fasttejpad. Vi ringde till Jokkmokks vårdcentral och frågade om de kunde mata in den igen, men de gjorde inte sådana ingrepp på så små barn. Alternativet var att sätta sig i bilen och bränna till Gällivare, eller Sunderbyn 20 mil bort. Eller att själva pula in slangen. Vi fastnade för det sistnämnda. Jag stålsatte mig och började skjuta in slangänden i den minimala näsborren. Åsa höll i Nils huvud. Det gick lätt i början men sen kom ett litet motstånd. Jag tryckte på lite hårdare och så fortsatte slangen sin väg ner i magsäcken. Avståndet från näsan till magen är oerhört viktig, men det var redan uppmätt med en tejp av proffsen i Sunderbyn. Vi sög upp lite vätska och kollade med ett lackmuspapper om det kom från magen – en procedur som för övrigt gjordes vid varje mål – och det gjorde det. Vi hade klarat det, en oerhörd lättnad!