Etikettarkiv: nautijaur

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

Kamrater vid Návdahávrre

I förrgår bjöd jag ut dotter och sambo på middag. Dock inte på lokal, men väl i skogen. Älgburgare i stekpanna på elden med mycket smör, serverat på gáhkko med ketchup, senap och hamburgerdressing. Per Morberg, ja till och med Jamie Oliver, hade nog blivit imponerade av denna välsmakande men enkla kokkonst. Vi gjorde en rätt så kort tur till sydvästsidan av Návdahávrre (Nautijaur) för att hitta Anders Rassas gamla boplats. Redan på avstånd signalerade grövre och klenare björkar vallen. Igenväxningen hade tagit fart, men en lite större odlingsyta låg i alla fall öppen. Han blev småbrukare Anders Rassa. För honom, likväl som för kamraten Pav-Lasse Tuorda vid Bietsetjuohppam, hade renpest och rovdjur tagit det mesta av renarna. De hade inget annat val än att fiska, nyodla, bygga och skaffa sig ko och getter för att klara försörjningen. Men vilket slit. Resterna av fem byggnader, rostiga gångjärn, fotogenlykta och sängbottnar? och flera högar med brutna stenar är tydliga vittnesbörd. Kamraterna hade bara kring två kilometermellan sig. Troligen träffades de regelbundet för att hjälpa varann eller för att prata minnen. Som när de skidade 46 mil på 57 timmar på grönlandsisen och när Pav-Lasse vann det efterföljande Nordenskiöldsloppet. En tävling som tillkom endast för att tysta de som tvivlade på bedriften.

Koppar och uran, en hemsk vision i Jokkmokk

Beowolf Mining vill bryta järnmalm är ämnet för dagen. Men bolaget har beviljade undersökningstillstånd för tre andra fyndigheter som inte talas så högt om. Troligen för att de innehåller uran och koppar. Uran i Manakjaure nr 1, ett cirka 2 x 4 kilometer stort område just väster om Sitoälven som innefattar Lulep Mánakjávrre, och östra halva delen av berget Lulep Mának.

Från Ulldevis skymtar delar av Manak nr 1 och Tjaktjajávrre i bakgrunden.

Koppar i Majves nr 3, ett trekantigt format område cirka 6 kvadratkilometer stort, beläget just söder om sjön Skalkká och nära byn Granudden. Beowolf vill bryta koppar också på ett område ungefär 6 x 8 kilometer stort, Iekelvare nr 1, beläget sydväst om sjön Bárkávrre (Parkijaur). Bolaget har ansökt om undersökningstillstånd för ett cirka 6 kvadratkilometer stort område som gränsar till Iekelvare nr 1, på dess östra sida. Också det handlar om koppar. Beowolfs största kopparfyndighet kallar bolaget Nautijaur nr 1. Också här ansöker de om undersökningstillstånd. Området är nära 6 kilometer från norr till söder och ungefär 14 kilometer på bredden. Gränsen i norr sträcker sig från Nautijaur by och västöver till en bra bit in på sjön Låhkkejávrre.

Návdasädno blir förgiftad av en koppargruva.

Sjöns västra strand bildar gräns för den västra gränsen som fortsätter ner till Ridáluokta. Lilla Lule älv är gräns i söder. Östra delen rymmer bergen Njuorram, Bietsetjuoppam och Kalauvaratj. Men det är många fler fyndigheter som ger samma skräckassociationer. Fyndigheter som ägs av andra gruvbolag som har pågående och beviljade undersökningstillstånd, se Bergsstaten, karttjänst:

Boliden Minerals har också en annan kopparfyndighet utöver Aitik, Vaikijaur nr 1001, ett drygt 4 x 4 kilometer stort område cirka en halvmil från inlandsbanan. Fyndigheten ligger väster om Vaikijaur, på bägge sidor om Kvikkjokksvägen. Områdets västra gräns går vid Kitteludden, i norr omfattas hela berget Kårås ända mot Tjatjerim. Större delen av Storholmen ryms i området.
All Star Minerals har sin fyndighet nära inlandsbanan, Samon nr 1 (Stuor Samonoaivve), ett cirka 4 x 7 kilometer stort område. Här gäller det torium, ett radioaktivt grundämne som bland annat Indien i stor skala planerar använda i sina reaktorer istället för uran.
Uranium Prospects undersöker uran på Tjävlavaratj nr 1, ett cirka 1 x 4 kilometer stort område nära Kvikkjokksvägen. Uran har de också på ett ungefär 1 x 3 kilometer stort område under Seitivaredammen, Akkal-Jaurats nr 1.

Beowolfs järnmalmsbrytning kan vara ett mer rumsrent alibi för att få den svenska staten till att bekosta järnväg till fyndigheterna. Sen ligger de verkligt stora pengarna och bara väntar för exploatörerna. Gigantiska områdena med koppar och uran på bekvämt avstånd från järnvägen. Ett nytt Aitik, eller två, kryddat med några urangruvor. Kan det bli värre?

Närnatur utan fusk

I en paus i det extrema regnandet for jag ut en sväng kring Randijaur med Åsa för att kanske kunna plåta någon av de fabulöst läckra sarvarna hon fångat på bild i onsdags. Men vi såg inte ett hår. De är som spöken. Visar sig ibland, men går inte att förutse var. Mystiskt skrider de fram hur som helst i skogarna. I Udtja skogssameby hade de en sarv vid namn Fantomen. Denne individ kunde färdas över långa avstånd, upptäckas i någon hage och sen vara borta månader, och så dyka upp igen. Den enda skogsvarelse jag fick på bild var faktiskt Åsa, fångad när hon med koncentrerad min närmar sig röda odonblad och svarta stenar i en kallkällbäck. Visst hade det gått att klippa in någon av mina gamla sarvar i någon läcker skogsmiljö, men det är inte min stil. Terje Hellesö, fd. medlem i föreningen Naturfotograferna gjorde så.

En björk speglad i kallkällbäcken

Det har blivit en praktfull skandal av hans trixande med stulna och inmonterade lodjur och mårdhundar. Konsekvenserna av Hellesös handlande är att vår anrika förening Naturfotograferna för seriösa fotografer sjunker djupt ner i skiten. Åtminstone för en tid. Och detta typiskt nog just före ett gemensamt boksläpp – tur att det inte var efter, för då hade boken med titeln Vår sanna natur troligen destruerats av förlaget. Bokredaktionen lyckades i alla fall med största tidspress lyfta ut alla Hellesös bilder och ersätta dem med andras bilder. Dock tror jag denna eländiga historia blir positiv för naturfotografin generellt och Naturfotograferna/N speciellt. Nu är frågan om fusk med bilder och bildstölder högaktuell. Följande text redigerade styrelsen ihop igår:

En medlem i Naturfotograferna/N lovar att följa föreningens etiska värderingar:
– Man uppträder på ett hänsynsfullt sätt i naturen utan att störa eller förstöra.
– Fotografiskt material skapas och presenteras på ett ärligt och uppriktigt sätt.
– Man informerar öppet om hur det fotografiska materialet blivit till, för att undvika missförstånd och misstankar om fusk.
Att sätta /N efter sitt namn är en kvalitetsstämpel, men också ett ansvar.
För att värna och informera om Naturfotografernas etiska värderingar kommer föreningen under 2011 att inrätta ett etiskt råd som ska ge vägledning för medlemmarnas arbete
.

Jag kommer att använda denna text flitigt.

Tor Lundberg/Naturfotograferna

En helt unik bild av en helt unik och salig blandning av hundar springer järnet efter Nautijaurvägen. Tiken Ráddna är dock varken stulen eller inklippt.