Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?